En unge av en weddellsäl (Leptonychotes weddellii) vilar sig. Denna säl är jordens sydligaste däggdjur. Weddellsälar kan uppehålla sig länge under den antarktiska havsisen med hjälp av andningshål, som de håller öppna genom att tugga sönder nybildad is med tänderna. De kan stanna under vattnet i mer än en timme. Courtesy of Jerzy Strzelecki from Encyclopedia of Life under Creative Commons Attribution 3.0 Unported License.

Sälar är däggdjur som andas med lungor precis som vi människor. Det betyder att de måste hålla andan, när de dyker efter föda. Sälarna kan dyka flera hundra meter under ytan och en dykning kan vara flera minuter!

Människan, som också är ett däggdjur, kan inte jämföra sig med sälar. Många av er kan förmodligen simma. Ni har säkert vid flera tillfällen tävlat med era kompisar i dykning. Själv är jag uppvuxen i Turkiet och har lekt mycket i det djupa och underbara Medelhavet. Jag har aldrig varit någon höjdare på dykning och brukade komma sist på tävlingarna. Det bästa jag och mina kompisar kunde prestera var några ynkliga meter, kanske mellan tre och fyra. Men när man pratade om det, speciellt framför tjejer, så brukade det vara 9-10 meter. Det finns människor som kan fridyka ner till 60 meters djup eller mer, men även detta är inget jämfört med sälarnas dykförmåga. Bilden ovan visar en Weddellsäl, känd för att kunna dyka ända ner till 600 m djup och för att kunna stanna under vatten i mer än 1 timme.

Sälarna är trots allt anpassade till ett liv i vatten, medan vi är landanpassade. Man skulle kunna tro att sälarnas lungor är mycket större än våra, men det är inte sant. Det skiljer faktiskt inte så mycket mellan en sällunga och människolunga, om man tar hänsyn till kroppsvikten. En viktig skillnad är att sälarnas bröstkorg är mer elastisk än människans. Detta är viktigt, eftersom trycket ökar enormt med djupet. Trycket på 100 meters djup ca 10 gånger större än trycket vid havsytan. Vid detta tryck kan sälens bröstkorg och lungor pressas ihop utan några problem. Sälarnas lungor används inte som syrgasförråd vid dykning, tvärtom är det bra att de pressas ihop. Då ger de nämligen mindre flytkraft, vilket naturligtvis är bra när man dyker nedåt. Dessutom blir risken mindre att för mycket kväve löses i kroppsvätskorna på grund av det höga trycket. I den situationen skulle kvävet kunna bilda gasbubblor i vävnaderna, när sälen återvänder till ytan och trycket minskar. Detta kallas dykarsjuka. Mänskliga dykare som andas från en gastub måste stiga upp till ytan långsamt för att undvika den farliga dykarsjukan.

Eftersom syrgas inte kan tas upp från omgivningen, så måste dykande djur använda sina syreförråd. En viktig sådan depå är myoglobinet som finns i skelettmusklerna (de viljestyrda musklerna) och ger dem deras röda färg. Myoglobin är ett protein besläktat med blodets röda hemoglobin och har, liksom hemoglobinet, förmåga att binda syremolekyler. Myoglobinet är särskilt viktigt när syrehalten blir låg i blodet. Sälar har en oerhört stor mängd myoglobin i musklerna. Sälmuskler är mycket mörkt röda av myoglobin. Myoglobinet används vid dykning som syreförråd av skelettmusklerna.

Sälarnas blod innehåller också ett större syreförråd än människans blod. Detta gäller särskilt de sälar som kan stanna mycket länge under vattnet. En ökad syremängd i blodet kan åstadkommas genom att blodet har en högre halt av röda blodkroppar och därmed en högre halt av syre bundet till hemoglobin. Ett stort syreförråd kan också åstadkommas genom att blodvolymen, och därmed den totala hemoglobinmängden i kroppen, är stor i förhållande till kroppsvikten. Många dykande sälar förvarar dessutom syrerika röda blodkroppar i mjälten, medan de andas luft. När de dyker ökar de blodets syreförråd genom att överföra dessa blodkroppar till blodet.

En annan mycket viktig egenskap är att sälar kan sänka sin hjärtslagsfrekvens (pulsen) och samtidigt strypa blodflödet till stora delar av kroppen. Detta gör de nästan bara vid mycket långa dyk. Viktiga organ som hjärtat och hjärnan får då det blodflöde de behöver, medan andra organ, t.ex. mag-tarmkanalen och skelettmusklerna, får en mycket litet blodflöde. Eftersom de senare organen kan utvinna energi anaerobt utan syre under bildning av mjölksyra, så behöver de inte så mycket syre på kort sikt. På så sätt används syreresurserna på ett sparsamt sätt. Den sänkta hjärtslagsfrekvensen förhindrar att strypningen av blodflödet leder till en farlig höjning av blodtrycket. Den låga pulsen gör dessutom att hjärtats arbetsbelastning minskar och därmed dess syrebehov.

Läs mer om dykande däggdjur på en annan sida.
 

Referenser

Texten har uppdaterats och utökats år 2013 av Anders Lundquist.

R.W. Hill, G.A. Wyse, and M. Anderson: Animal Physiology (3rd ed, Sinauer, 2012).
 

Till början på sidan

Till "Artiklar om djur"

Zoofysiolog, skribent och webbansvarig: Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus

Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund

E-post: Senast uppdaterad: 23 april 2013 Webbplatsen använder kakor. Surfar du vidare, godkänner du detta. Läs mer här.

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.