 |
Schematiskt återgivet snitt genom huvudet så att man ser höger näshålas yttervägg med de tre näsmusslorna. Den vanliga luktslemhinnan finns i näshålans tak. Vomeronasalorganet finns på bägge sidor i skiljeväggen mellan de båda näshålorna. Det syns alltså inte på bilden, men dess läge (som ju blir framför bildens plan) är utmärkt med en röd prick. Copyright Corel Corporation. |
|
Har inte du också känt det så någon gång? Du står där framför en person du aldrig har träffat förut. Han eller hon behöver kanske inte säga ett enda ord och du får ändå en känsla av att tycka bra om den här personen. Eller tvärtom - en extrem motvilja uppfyller dig vid mötet trots att personen i fråga ser snäll och trevlig ut. Visst känner du igen dig? Då har du kanske känt doften av ett feromon utan att vara medveten om det.
Många djur producerar feromoner, en sorts doftämnen. Ett feromon är en blandning av doftämnen, som kan registreras av luktorgan i mycket låga koncentrationer. Djur kommunicerar med omvärlden med hjälp av feromoner. Olika feromoner ger olika signaler. Det kan bland annat handla om att locka till sig en lämplig partner eller att göra ett hotfullt intryck.
Feromoner hos olika djurarter innehåller olika doftmolekyler, vilket ju är tur, då jag antar att en mushona skulle bli ganska rädd och besviken om en elefanthanne kände hennes parningssignaler och störtade fram. En del växter använder sig faktiskt av vissa insekters feromoner för att locka till sig kärlekskranka hanar, som hjälper till vid pollineringen.
Hos många ryggradsdjur når feromonerna näshålorna via inandningsluften och uppfattas omedvetet i vomeronasalorganet (VNO). Vomeronasalorganet är ett speciellt luktorgan i näshålan som är skilt från den egentliga luktslemhinnan. Efter det att feromonerna har känts av skickas signaler till hjärnan, som i sin tur kan påverka insöndringen av hormoner. Till exempel kan insöndringen av de manliga och kvinnliga könshormonerna, testosteron respektive östrogen, påverkas starkt. Hormonerna kan hos djuren aktivera ett beteende eller en drift, till exempel sexuell lust, samhörighet eller förberedelse för flykt. Hos många ryggradsdjur är vomeronasalorganet ett välutvecklat organ av stor betydelse. Men feromoner kan hos ryggradsdjur också registreras av den egentliga luktslemhinnan. Läs om luktsinnet på en annan sida.
Även vi människor har ett vomeronasalorgan. Men det fungerar med största sannolikhet inte. Det är inte fullt utvecklat hos alla individer. Dessutom har nästan alla gener för dess mottagare av doftämnen (luktreceptorerna) förlorat sin funktion och det är inte innerverat. Men vi skulle kunna tänkas uppfatta feromoner via luktslemhinnan. Det har gjorts försök som tyder på att vi utsöndrar och omedvetet påverkas av feromoner. Kanske är det, till exempel, feromoner som gör att ett spädbarn känner igen sin mamma. Man har dock inte med säkerhet identifierat molekyler, som fungerar som feromoner hos människor, även om det finns flera kandidater. Läs om människans rudimentära vomeronasalorgan på en annan sida.
Olika människor har olika uppsättningar av så kallade MHC-gener. Dessa gener är av stor betydelse för immunförsvaret. Det skulle kunna vara så att personer med olika MHC-gener utsänder feromoner med olika sammansättning via sina svettkörtlar. Det finns till och med studier som tyder på att kvinnor är mer attraherade av män med en MHC-uppsättning som skiljer sig från deras egen. Möjligen påverkas även mäns partnerval av kvinnors MHC-uppsättning, men en noggrann studie från 2017 talar emot detta. Hos andra däggdjur än människan är dock partnerval grundat på MHC-uppsättning ganska väl belagt. Det naturliga urvalet kan tänkas gynna ett val av en partner med annorlunda MHC-uppsättning, dels på grund av att avkomman skulle få ett effektivare immunsystem och dels på grund av att risken för inavel minskar. Mer forskning behövs dock inom detta område.
Men feromoner förefaller, om de finns hos människor, trots allt ha förlorat mycket av sin betydelse som kommunikationsmedel i och med utvecklingen av andra mänskliga kommunikationsmetoder, framför allt ett mycket bättre synsinne än hos de flesta andra däggdjur. Till följd av detta och på grund av att feromonerna registreras omedvetet, kan tolkningen av signalerna ha blivit mycket subtilare hos oss människor. Feromonerna ger oss kanske inte någon klar bild av budskapet, utan lämnar mest kvar en känsla.
Kanske är det så att du skickar ut signaler som du inte vet om, men som andra kan uppfatta omedvetet. Men det är ännu inte säkert visat att människor verkligen reagerar på feromoner.
Referenser
Texten har uppdaterats och utökats år 2013 av Anders Lundquist.
K. Grammera, B. Finka och N. Neave: Human pheromones and sexual attraction (European Journal of Obstetrics & Gynecology 118:135-42, 2005).
R.W. Hill, G.A. Wyse, and M. Anderson: Animal Physiology (3rd ed, Sinauer, 2012).
M. Milinski, I. Croy, T. Hummel, and T. Boehm: Major histocompatibility complex peptide ligands as olfactory cues in human body odour assessment (Proceedings of the Royal Society B 280: 20122889, 2013).
Neuroscience Program at Florida State University (sajten finns inte mer).
F. Probst et al.: Men’s preferences for women’s body odours are not associated with human leucocyte antigen (Proceedings of the Royal Society B 284:20171830, 2017).
R. Tirindelli, M. Dibattista, S. Pifferi och A. Menini: From pheromones to behaviour (Physiological Reviews 89:921-956, 2009).
J. C. Winternitz and J. L. Abbate: Examining the evidence for major histocompatibility complex-dependent mate selection in humans and nonhuman primates (Research and Reports in Biology 6:73-88, 2015).
Till början på sidan
Till "Artiklar om djur"
|
