 |
Skal av två kägelsnäckearter. Det är svårt att tro att dessa snäckor hör till de giftigaste djuren som finns. Courtesy of Dr. G Dallas and Margaret Hanna and copyright California Academy of Sciences. |
|
Kägelsnäckorna (familjen Conidae) finns i tropiska och subtropiska hav och tillhör de tropiska korallrevens farligaste rovdjur. De kallas kägelsnäckor på grund av sin karaktäristiska
konlika form på skalet, som kan bli upp till cirka 25 cm långt.
Skalens vackra mönster har gjort dem mycket populära bland samlare.
Det finns mer än 500 arter och alla tillverkar komplicerade gifter bestående
av en hel arsenal av giftiga ämnen, framför allt så kallade konotoxiner.
För att lokalisera sitt byte, ofta fiskar, använder sig snäckorna
av speciella luktorgan, osfradier. Dessa organ känner av kemiska ämnen, som byten avger till havsvattnet. Ämnena finns i det andningsvatten som flödar in i mantelhålan, där luktorganen och gälarna är belägna. När bytet är på lämpligt avstånd använder snäckan sin proboscis ("snabel"), som kastas ut med sin harpunliknande tand i spetsen. Tanden är ihålig och försedd med hullingar. Den är sammankopplad med en giftkörtel och fungerar som en injektionsnål. Bara några sekunder efter det att bytet träffats förlamas det helt av giftet och kan sedan sväljas genom den mycket uttänjbara snabeln.
 |
Kägelsnäckans hullingförsedda gifttand. När tanden har träffat ett byte, fastnar den i bytesdjuret eller så stöts den bort. Nya tänder bildas ständigt i en ficka ansluten till rivtungan (radulan). Courtesy of Nanoworld at the University of Queensland. |
|
Snäckornas gift består av en komplex blandning av en mängd olika toxiner (giftiga ämnen). Toxinerna är peptider, alltså små proteiner. En stor grupp av peptider kallas konotoxiner. Giftet hos varje snäckart innehåller en blandning av hundratals olika toxiner. Olika arter producerar olika blandningar av toxiner. Toxinblandningarna är så giftiga att de har "over kill"-kapacitet. Även människor kan bli allvarligt påverkade av ett stick från en snäcka. Den farligaste snäckarten lever i Indiska oceanen och är ansvarig för flera människors död. De flesta toxinerna påverkar nervceller och skelettmuskelceller genom att blockera jonkanaler. Jonkanaler är proteinkomplex i cellers yttre membran. De är försedda med små hål genom vilka joner, till exempel natriumjoner och kaliumjoner, kan förflytta sig in i eller ut ur cellen. I låga doser kommer flera av toxinerna troligen att kunna användas som läkemedel i framtiden. De kan också bli viktiga redskap vid medicinsk grundforskning.
 |
Den här kägelsnäckan kryper på glaset i ett akvarium. Man ser undersidan med krypsulan genom akvarieglaset och bakom den skalet. Röret i framänden är den så kallade sifonen genom vilken andningsvatten sugs in i mantelhålan. Detta vatten kan innehålla doftämnen från bytesdjuren. Med hjälp av dofterna kan snäckan hitta fram till bytet. Courtesy of Gerald and Buff Corsi and copyright California Academy of Sciences. |
|
Eftersom snäckor förflyttar sig mycket långsamt, behöver de kunna döda bytet snabbt och effektivt. Detta kan vara en förklaring till att de har så många olika toxiner i giftblandningen. Om toxinerna hade injicerats ett i taget, hade de inte kunnat döda en fisk tillräckligt snabbt. Men när en fisk utsätts för en blandning av toxiner, faller den däremot nästan genast död ner på ett bekvämt avstånd från den långsamma snäckan.
Läs mer om hur kägelsnäckor får plats i skalet och om andra giftiga djur på andra sidor.
Referenser
Texten har uppdaterats och utökats år 2013 av Anders Lundquist.
A. Edström: Djurens gifter (Studentlitteratur, Lund, 1988).
M. Essack, V. B. Bajic och J. A. C. Archer: Conotoxins that confer therapeutic possibilities (Marine Drugs 10:1244-1265, 2012).
R. J. Lewis, S. Dutertre, I. Vetter och M. J. Christie: Conus venom peptide pharmacology (Pharmacological Reviews 64:259‚298, 2012).
Till början på sidan
Till "Artiklar om djur"
|
