 |
Det finns värre orsaker till att spy än ansträngning. Bilden ovan är från den grafiska sviten "Los desastres de la guerra" (ungefär "Krigets fasor") av den spanske konstnären Francisco Goya (1746-1828). Dessa konstverk är några av de mest drabbande antikrigsmanifestationer som någonsin åstadkommits. Goya upplevde det napoleonska Frankrikes invasion av Spanien och det förödande krig som rasade 1808-1814. Bladet ovan har titeln "Para eso habeis nacido" ("Till detta föddes du"). Courtesy of Arno Schmidt Reference Library, in the public domain. |
|
Hejsan! Jag undrar om det finns någon evolutionär förklaring till att man ibland kräks efter extrem ansträngning. Tack på förhand! - Om kräkreflexen och dess funktioner.
Man skulle kunna tro att kräkning orsakas av att kroppen inte fungerar som den ska. Men så är det inte. Kräkning är nästan alltid nyttig och funktionell. Det ger mig anledning till att berätta om hur kräkning går till och om dess funktioner. Men först ett svar på din fråga.
Jag vet inte om det finns några evolutionära fördelar med kräkning just efter extrem ansträngning. En möjlighet är dock att illamåendet och kräkningarna efter ansträngningen, på samma sätt som smärta, skulle kunna fungera som en förstärkare av inlärning. Intensiv smärta kan i många sammanhang utlösa kräkningar. Med andra ord skulle man på ett påtagligt sätt lära sig att undvika farliga situationer, situationer som är så farliga att man måste anstränga sig extremt mycket för att klara livhanken. Men det kan också vara så att kräkningen beror på att kroppen har svårt att klara av arbetsbelastningen. I så fall finns det ingen evolutionär funktion med kräkning i samband extrem ansträngning. Läs om de bakomliggande orsakerna till kräkning efter intensivt arbete på en annan sida.
Illamående och kräkningar kan som bekant också orsakas av åksjuka. Funktionen med detta är okänd, men man vet att det är en retning av balansorganet som utlöser åksjukan. Man antar att det handlar om konflikter mellan olika sinnesintryck. Synen säger att du inte rör dig i förhållande till bilens inredning, men balansorganet säger att du rör dig. Resultatet blir åksjuka. Kanske även åksjuka fungerar som en förstärkare av inlärning? Läs om balansorganet på en annan sida.
Man skulle kunna tro att kräkning beror på att magsäcken slutar fungera på det normala sättet. Men så är det inte. Tvärtom så är kräkning en komplicerad skyddsreflex som styrs av ett särskilt centrum i förlängda märgen i hjärnan. Det finns till och med i hjärnan en särskild sensorregion för kräkning i vilken den så kallade blodhjärnbarriären är dåligt utvecklad. Detta hjärnområde kan utlösa kräkning, när det känner av vissa kemiska ämnen i blodet. Annars utlöses kräkning vanligen vid retning av slemhinnorna i övre delen av magtarmkanalen, till exempel i samband med magtarminfektioner och förgiftning. Funktionen med kräkningen är naturligtvis då att från kroppen avlägsna sådant som kan vara skadligt. Kräkning kan också utlösas vid retning av svalget. Funktionen torde vara att hindra oss från att svälja olämpliga saker. Obehaget vid kräkning ger en mäktig och funktionell inlärningseffekt, som hindrar djur att äta många skadliga födoämnen. Alla har vi väl någon gång blivit magsjuka och sedan utvecklat en motvilja mot det vi åt. Själv blev jag magsjuk av apelsinjuice i slutet av 1960-talet. Det dröjde några decennier innan jag drack apelsinjuice igen.
Kräkreflexen innefattar en rad mekanismer som ser till att spyorna inte hamnar fel. Den mjuka gommen baktill i muntaket förs uppåt och täpper till mot övre delen av svalget så att spyorna vanligen inte hamnar i näshålan. Röstspringan i struphuvudet stängs och andningsrörelserna avstannar. På så sätt undviker man att spyorna hamnar i luftvägarna. De båda slutmusklerna i övre och nedre delen av matstrupen öppnas så att det blir fri väg från magsäcken till munhålan. Kräkningen inledes av illamående och kväljningar. Det är värt att notera att kräkningen sedan inte, som man skulle kunna tro, drivs av kontraktioner av magsäckens glatta muskulatur. I stället drivs den av kontraktioner i bukväggens skelettmuskulatur som utifrån pressar ihop magsäcken. 2000, 2008, 2012, 2014.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Jeg er lærerstuderende, der laver speciale opgave i biologi om rotter. Jeg har læst at rotter ikke kan kaste op, hvorfor? Har rotter nogle særlige smagsceller, siden de kan smage giftstoffer selvom koncentrationen er meget, meget lille? Hvad er det for enzym der er tale om, og hvordan virker det nå rotter bliver resistente overfor antikoaguleringsgifte?
Råttor är kända för att sakna kräkreflex ("opkastningsreflex"), vilket verkar ofunktionellt när de utsätts för gifter. Allmänt sett brukar kräkreflexen vara välutvecklad hos köttätande däggdjur, som bara skär sönder födan, och mindre välutvecklad hos växtätande däggdjur, som tuggar den.
Råttorna har sannolikt inte särskilda smakceller för att känna igen gifter. De använder troligen sitt välutvecklade luktsinne eller eventuellt de smakceller som reagerar för besk smak. Förmågan att smaka beskt har funktionen att få djur att undvika gifter (som ofta smakar beskt). Råttor har också en fantastisk förmåga att lära sig undvika gifter. Om en råtta blir sjuk av något den ätit, kan den associera sina sjukdomssymptom till den intagna födan, trots att födan intagits flera timmar tidigare! I fortsättningen undviker den sedan denna typ av föda.
Den sista frågan är veterinärmedicinsk och ligger utanför vårt område. Vi ger bara följande allmänna synpunkter. Warfarin (som är ett "första generationens" råttgift tillhörande kumaringruppen) hydroxyleras i levern av mikrosomala enzymer. Dessa enzymer är kända för att vara inducerbara, d.v.s. deras aktivitet kan öka kraftigt, efter det att de upprepade gånger har brutit ner ett visst ämne. Vi skulle gissa att det är en sådan induktion som gör att enskilda råttor kan bli resistenta mot gifter. En genetiskt betingad resistens är också en möjlighet och en sådan borde kunna sprida sig bland råttor som ständigt utsätts för råttgift. Vi vet inte i vad mån detta sker och vad som i så fall orsakar resistensen. 1999, 2011.
Leif Bjellin
Anders Lundquist
Till början på sidan
Jag undrar om en elefant kan spy ur snabeln. Jag skulle också vilja veta hur stora mängder en elefant vanligtvis spyr upp.
Snabeln är elefantens näsa. Om de spyr, så spyr elefanter, precis som andra däggdjur, genom munnen och inte genom näsan. Vi människor för upp mjuka gommen (bakre delen av munnens tak) när vi spyr så att öppningen mellan svalget och näshålan stängs. På så sätt undviker vi i regel att spyorna kommer upp i näsan (när de gör det känns det extra otrevligt). Jag skulle tro att elefanter, om de spyr, gör på samma sätt och att spyorna som regel inte kommer in i snabeln.
Jag skulle inte tro att någon mätt volymen hos elefantspyor. Jag vet inte heller hur benägna elefanter är att spy eller om de spyr alls. Men växtätare tenderar att var mindre spybenägna än köttätare. Läs mer om kräkning ovan på denna sida. 2008.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Äpplen smakar gott, men fröna ("kärnorna") inuti kärnhuset är faktiskt giftiga. Äpplet är en så kallad falsk frukt. Kärnhuset med omgivande fruktblad är den egentliga frukten. Fruktköttet bildas av den uppsvällda blombottnen. Courtesy of George Chernilevsky, in the public domain. |
|
Vad är det för mening med att växter bildar giftiga bär och frukter?
Det är en bra fråga. Allmänt sett bildar växter gifter för att försvara sig mot växtätande djur. Djuren svarar genom att utveckla avgiftningsmekanismer så att de kan äta växterna, utan att bli sjuka eller dö. Det pågår en "kapprustning", där växterna satsar på anfall och djuren på försvar. Växtätarna kan vara genetiskt programmerade att inte äta giftiga växter. De kan också lära sig att undvika giftiga växter genom bitter erfarenhet. Eller så undviker de växterna därför att de smakar illa.
Frukter innehåller frön. Frön som gror ger upphov till nya växtindivider. Bär och vissa andra frukter är spridningsenheter för många växter. Botaniskt sett är ett bär en frukt. Hos andra växter sitter frukten kvar på växten, medan det är fruktens frön som sprids. Många bär och andra frukter är klart färgade och ogiftiga. De smakar också ofta sött och har ett högt näringsinnehåll. Sådana bär äts i stora mängder av växtätare. Ett exempel är blåbär som äts av bland annat björnar. Fröna inuti bäret är anpassade så att de kan passera djurets mag-tarmkanal utan att förlora i grobarhet. På så sätt kan växten spridas långa sträckor, om djur vandrar eller flyger långt innan de avger de fortfarande grobara fröna med sin avföring. Vissa frön måste till och med passera genom en växtätares mag-tarmkanal för att bli grobara. En del växter har blivit sällsyntare i Afrika därför att deras frön måste passera en elefants mag-tarmkanal. När elefanterna har blivit sällsyntare har växternas spridningsmöjligheter minskat.
Så till din fråga. Med tanke på frukternas funktion som ätbara spridningsenheter förefaller det olämpligt att de är giftiga. Men det finns ett antal möjliga förklaringar till detta. Frukter kan vara giftiga för vissa växtätare, men inte för andra. De senare kan ha utvecklat så effektiva avgiftningsmekanismer att de kan äta dessa frukter. Här tror man att det finns ett evolutionärt samspel. För vissa växter finns det till och med undersökningar som stödjer denna tanke. Om fröna bryts ner av en viss växtätare bidrar detta djur inte till att sprida växten. Då bör det finnas ett starkt evolutionärt tryck på växten att utveckla gifter som drabbar just denna växtätare, men inte andra. Fåglar förflyttar sig längre sträckor än däggdjur. Detta beror bland annat på att transportkostnaden, mätt i energiåtgång per kilometer, märkligt nog är lägre för en flygande fågel än för ett lika stort vandrande däggdjur. Därför kan det finnas ett starkt evolutionärt tryck för växter att producera frön som är giftiga för däggdjur, men inte för fåglar. Detta gäller särskilt om avstånden är stora mellan för växten lämpliga miljöer. Det kan också vara en fördel för en växt om dess frukter är giftiga för en växtätare som sprider fröna till olämpliga miljöer.
Intressant nog finns det frukter vars frön är giftiga, men inte resten av frukten. Djur som äter frukten, men låter fröna passera ut med avföringen, blir inte förgiftade. Djur som äter fröna blir förgiftade. Äpple är ett exempel på en sådan frukt. Man ska därför inte äta kärnhuset i äpplet. 2013.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Spybollar från en uggla. Den högra bollen har sönderdelats så att man ser innehållet, bland annat hårstrån och skelettdelar från smågnagare. Courtesy of BastienM from Wikimedia Commons, in the public domain.
|
|
Vi människor känner ju för det mesta en stark motvilja emot att äta hårstrån. Det verkar ju inte vara fallet för de flesta rovdjur som får i sig
hår i maten för jämnan. Varför är det så?
Hår består huvudsakligen av keratiner, trådformiga proteiner med en mycket speciell och motståndskraftig molekylstruktur. Det finns mikroorganismer som kan bryta ner keratiner. Men ytterst få djur kan göra det, varken med egna enzymer eller med enzymer från mikroorganismer i mag-tarmkanalen. Till dem som kan hör klädesmal och ängrar som producerar egna keratinnedbrytande enzymer (keratinaser) medan de käkar på våra ylletröjor.
Köttätande däggdjur och fåglar tuggar i allmänhet födan mycket lite. De skär bara sönder den i mindre bitar. Många av dem sväljer bytet helt. De kan således inte skilja ut hår från de nyttiga delarna av födan. De spyr i stället ofta ut ospjälkbara delar av födan, inklusive hår, som så kallade spybollar. Hos katter kallas de hårbollar.
När det gäller människan kan man bara spekulera. Vi kan, till skillnad från andra köttätande djur, manipulera bytet så att vi inte får i oss hår från pälsen. Då undviker vi också att det bildas hårbollar i mag-tarmkanalen. Mot den bakgrunden skulle man kunna våga en gissning att motviljan mot hår är funktionell och kanske till och med möjligen skulle kunna vara genetiskt betingad. 2012.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Till "Svar på frågor"
|
