Tre gångarter hos en australisk sötvattenskrokodil (Crocodylus johnstoni). På videon kryper krokodilen först med buken mot marken, sedan lyfter den kroppen och går med benen under sig som ett däggdjur. Till slut börjar den galoppera. Den sätter inte som en snabbt galopperande häst fötterna i marken vid olika tidpunkter, så kallat fyrsprång. I stället rör den sig som en kanin. Frambenen rör sig parallellt och tar mark samtidigt, och bakbenen rör sig på samma sätt. Detta rörelsesätt kallas ofta språng. Djuret är dresserat av den erfarne krokodiltränaren Adam Britton. Video from YouTube, copyright John Downer Productions.
Hur fort kan en alligator springa? Och hur länge kan denna upprätthålla denna hastighet?
Vi vidgar frågan till att behandla alla krokodildjur (krokodiler, gavialer, kajmaner och alligatorer). Det kan vara intressant att veta att en människa vid en rask promenad har en hastighet på 4-5 km/tim. Det har påståtts att alligatorer kan nå upp emot 60 km/tim på land, men detta är lyckligtvis helt fel. Chansen för en människa att undkomma en alligator på land är rätt god.
På land rör sig krokodildjur vanligen genom att krypa med buken mot marken och röra på benen samtidigt som kroppen slingrar sig som hos en krypande orm. Detta går vanligen långsamt, men hastigheten kan närma sig 5-10 km/tim, bland annat vid fara, då djuret flyr till närmaste vatten.
Krokodildjur kan också röra sig gående med kroppen lyft från marken, medan benen är placerade under kroppen och bär upp kroppsvikten. Det är så däggdjur rör sig och man tror att krokodilernas landlevande förfäder rörde sig på detta sätt. Krokodildjurens vrist är utformad så att de kan vrida foten och rikta tårna framåt. Det är detta som möjliggör gång med upplyft kropp. De flesta ödlor kan inte vrida foten framåt och därför måste de röra sig med benen utåtriktade från kroppen. Krokodildjur kan emellertid bara röra sig korta sträckor med upplyft kropp och hastigheten är låg, som mest cirka 5 km/tim.
Hos vissa krokodilarter, men inte hos alligatorer, har man iakttagit en tredje gångart, galopp. En galopperande krokodil rör sig som en springande kanin. Frambenen rör sig samtidigt framåt och tar mark. Därefter rör sig bakbenen samtidigt framåt och tar ofta mark framför frambenen. Sedan upprepas dessa rörelser. En kort stund är hela krokodilen luftburen, utan kontakt med marken! Galoppen är den snabbaste gångarten. Hastigheten kan bli 15-20 km/tim, men djuren kan bara galoppera 15-20 meter, sedan orkar de inte mer.
För att summera, om man inte ramlar rakt på alligatorn så kan man nog springa ifrån den. Helt annorlunda är det naturligtvis i och nära vatten där vissa krokodildjur kan simma så snabbt, upp emot 15 km/tim, att de hoppar upp i luften och hugger tag i sitt byte. 2012.
Gaffelantilopen, världens snabbaste långdistansare Läs om de faktorer som gör djur till snabba löpare i svaret nedan. Bilden visar en gaffelantilop ("pronghorn"; Antilocapra americana). Detta nordamerikanska djur är inte en antilop, utan bildar en egen grupp bland de partåiga hovdjuren. Gaffelantilopen anses vara den snabbaste långdistanslöparen bland alla världens djur. Den är utrustad med ett effektivt cirkulationssystem som kan ge den ett exceptionellt högt blodflöde genom de arbetande skelettmusklerna. Den har också enormt stora lungor jämfört med andra däggdjur med samma kroppsvikt. Det finns olika uppgifter om gaffelantilopens topphastighet: 86 km/tim, 100 km/tim och möjligen 113 km/tim. Detta synes vara något lägre än gepardens topphastighet, läs om geparden i nästa svar. Men gaffelantilopen är otroligt snabb på längre sträckor. Den uppges kunna springa 11 km på 10 minuter. Medelhastigheten blir då 65 km/tim. Världsrekordet på 10 000 m för herrar är för närvarande (2014) 26:17.53 och hålls av Kenenisa Bekele från Etiopien. Gaffelantilopen är således nästan tre gånger snabbare än Bekele, när han var som bäst. Courtesy of U.S. Fish and Wildlife Service, in the public domain.
Hej! Hur står det till? Det sägs att djur med längre ben är snabbare än djur med kortare ben. Alltså borde då hovdjur vara de snabbaste landdjuren. Men trots detta är geparden världens snabbaste landdjur. Jag tror att hovdjuren har blivit överskattade. För att styrka detta har jag bifogat en figur med världens snabbaste djur. Ta en titt på det.
Tack bra! Hoppas det samma gäller dig!
Pilgrimsfalken anses ju vara det snabbaste djuret. Men som du påpekar i diagrammet når den sin höga hastighet genom att falla, inte genom muskelarbete. Så den räknar vi bort.
Det är helt rätt att långa ben möjliggör en högre löphastighet. På grund av hävstångseffekter kan djur med längre ben röra fötterna snabbare och de kan dessutom ta längre steg. Men den maximala hastigheten bestäms inte bara av benlängden. Den påverkas också av en rad andra faktorer, till exempel muskelcellernas kraftutveckling och sammandragningshastighet, djurets anaeroba kapacitet (på korta sträckor, då det gäller att bilda mycket mjölksyra utan att tröttas ut) samt dess aeroba kapacitet (på längre sträckor, då det gäller att tillföra mycket syre till musklerna). Precis som mänskliga idrottare är olika djurarter också olika bra på olika löpsträckor. Så man kan inte förutsäga ett djurs maximala hastighet enbart genom att titta på benens längd.
Notera att djuren i din figur haft olika förutsättningar. Det förklarar hur lejonet kan nå samma hastighet som gasellen. Lejonet gör ett mycket kort ryck när den förföljer ett byte. Gasellens hastighet mättes över en kvarts engelsk mil (cirka 400 meter). Lejonet skulle inte haft en chans mot gasellen på 400 meter. Däremot är den ungefär jämbördig med gasellen på korta ryck. Den fångar ju då och då en gasell. Motsvarande resonemang gäller för lejonet och hästen. Lejonet kan ju också övermanna zebror, som är nära släkt med hästen.
Geparden är på 100 yard (cirka 90 meter) snabbare än gaffelantilopen. Men på längre sträckor, där det behövs en stor aerob kapacitet, hade geparden inte haft en chans. Gaffelantilopen är sannolikt det snabbaste däggdjuret av alla på längre distanser.
Videon handlar om geparden, den främsta sprintern bland däggdjuren. From Youtube, courtesy of the Smithsonian Channel.
Hur fort kommer geparden upp i maxhastighet? - Om gepardens anpassningar till sprinterlöpning.
Geparden är ett mycket snabbt kattdjur som finns i Afrika och i södra Asien. Den letar reda på sitt byte med hjälp av synen, inte lukten som ju används av många andra rovdjur. Sedan fångar den sitt byte genom att springa ifatt det. Det finns uppgifter att geparden från stillastående eller gående kan komma upp i en hastighet av 97 km/tim på mindre än 3 sekunder. Det finns olika uppgifter om gepardens topphastighet: 96-101 km/tim, kanske 114-120 km/tim. Få om några bilar torde kunna accelerera så snabbt som geparden. Den kan över mycket korta sträckor nå en otroligt hög hastighet. Men den är en extrem sprinter. Anloppet mot bytet varar i regel bara några sekunder. Gaffelantilopen kan nå nästan lika hög topphastighet, men är mycket uthålligare än geparden, läs om gaffelantilopen i föregående svar.
Flera faktorer bidrar till gepardens snabbhet. Den har en lång och mycket böjlig ryggrad, Skelettets bäckengördel och skuldergördel är också mycket rörliga. Allt detta gör att den kan ta mycket långa steg, mer än 7 meter. Den har en låg kroppsvikt med en förhållandevis stor muskelmassa. Dess trampdynor är hårda och platta. Dess klor är kraftiga och dras inte in i ett skyddande hölje, som hos andra kattdjur. Dessa egenskaper gör att den får ett mycket gott fäste i marken och kan göra tvära svängar. Kroppen är strömlinjeformad, vilket minskar luftmotståndet.
I gepardens skelettmuskler är det en mycket stor övervikt av så kallade snabba glykolytiska muskelceller. Sådana muskelceller drar ihop sig mycket snabbt. För att kunna arbeta snabbt måste de också ha en mycket hög anaerob kapacitet. Detta innebär att de snabbt och effektivt kan mobilisera kemisk energi för muskelkontraktionen utan tillgång till syrgas. Vid anaerob energimobilisering används först muskelcellernas förråd av det energirika ämnet kreatinfosfat. Därefter bryts förråd av kolhydraten glykogen i muskelcellerna ner under bildning av mjölksyra. Förmodligen ansamlas mycket mjölksyra i gepardens muskelceller under jakten. Den kan dessutom inte kyla hjärnan med hjälp av värmeväxlare, något som många av dess bytesdjur, till exempel antiloper, kan göra. Överhettning av hjärnan är troligen den faktor som främst begränsar dess uthållighet. Geparden är mycket uttröttad efter en jakt och behöver en lång återhämtningsperiod.
Överst ses de förkrympta benen hos en tornseglare (Apus apus). Fågeln kan emellertid klänga med sina kraftiga klor. Alla tårna är framåtriktade på bilden, se vidare texten nedan. Nederst ses den mästerlige flygaren i sitt rätta element. From Encyclopedia of Life, courtesy of Klaus Roggel under this CC License (above) and Billy Lindblom under this CC License (below).
Jag undrar vilken fågel som har ben men som inte kan gå!
Det finns flera kandidater. Tornseglaren (Apus apus; tidigare kallad tornsvala) tillbringar större delen av sitt liv flygande i luften. Den fångar all sin föda i luften, mest insekter. Den kan sova flygande i luften. Den uppges också kunna para sig i luften, men detta är inte helt klarlagt. Den häckar i hålrum på högt belägna ställen: i träd och klippbranter, men också i hus, till exempel under takpannor.
Tornseglaren tillhör familjen Apodidae, ett namn som är avlett efter ett ord som betyder "benlös". Den är emellertid inte benlös, men benen är mycket korta. Det brukar anges att alla fyra tårna är riktade framåt, men detta är inte helt rätt. Med två tår pekande bakåt och två framåt kan den klänga sig fast på lodräta ytor. Den kan också hänga med alla fyra tårna pekande framåt. Den kan röra sig inne i boet, men den kan inte gå. Hamnar den på marken uppges den kunna lyfta och flyga i väg, men endast med svårighet. Detta gäller förmodligen även för dess släktingar inom familjen Apodidae. En del av dessa arters bon, "svalbon", ingår för övrigt i den kinesiska delikatessen svalbosoppa. Bona består av fåglarnas saliv.
Videon visar en lom med stor svårighet snarare kryper än går till sitt rede. Den vilar buken mot marken och skjuter ifrån med fötterna. From YouTube, courtesy of Macrock4.
Lommar (familjen Gaviidae) är utomordentligt skickliga simmare och dykare. De flyger också bra. Men deras ben är placerade så långt bak på kroppen att de endast med stor svårighet rör sig på land. De rör sig vanligen krypande och normalt bara mellan boet och det närbelägna vattnet. De springer dock med benen på vattenytan, när de ska flyga. De är nämligen stora fåglar som måste uppnå en tillräcklig hög hastighet innan de kan lyfta. 2014.
Inte en krabbklo, men en klo av en signalkräfta (Pacifastacus leniusculus). Den känns igen på den vita fläcken vid leden mellan käftarna. Courtesy of David Castor, in the public domain.
Vi undrar om vilken sorts muskelvävnad, leder och ledvätskor det finns i krabbans främre klor och övriga extremiteter. Är ledvätskan det gröna flytande som kommer ut då man öppnar en krabbklo? Vet du varför krabban går i sidled? Hoppas att ni kan hjälpa oss!
Krabbans muskulatur i benen är av tvärstrimmig typ. Krabban har ett halvöppet blodkärlssystem och ett yttre skelett. Ledytorna ligger i anslutning till ytterskelettet, och är inte isolerade som hos oss. Mellan de olika delarna av benen finns mjukare områden (består av protein) som tillåter rörlighet i leden. Speciell ledvätska saknas: om man öppnar klon på en krabba bör inte något grönt flytande komma ut. Det som är grönt inne i krabbans kropp är en matsmältningskörtel (hepatopancreas).
Krabbor kan gå framåt, men om de skall röra sig snabbt går de åt sidan. Det här med gången i sidled är intressant. Krabban har fyra par gångben, och det är en tendens att antalet gångben minskar under evolutionens gång hos kräftdjur, speciellt hos bottenlevande. Urkräftdjuren hade flera extremiteter, vilket kan vara en fördel om man är simmande. Om ett kräftdjur är bottenlevande så är det svårt att hålla ordning på alla benen, i synnerhet om man vill röra sig snabbt. En reduktion i antalet ben gör att styrningen av rörelsen blir lättare. Personligen tror jag att fördelen med att kunna röra sig sidledes (åt båda hållen) gör kontrollen av benen ännu lättare eftersom rörelsen enbart kommer att ske i två plan (inte tre som vid gång framåt). Dessutom tror jag att det kan förvirra ett rovdjur: om det skall attackera en krabba som sitter på botten vet den inte åt vilket håll krabban kommer att röra sig (åt höger eller vänster). Detta har en mänsklig (krigisk) motsvarighet. Under första världskriget byggde engelsmännen ubåtsjaktfartyg som var helt symmetriska: det var då mycket svårt för en ubåt att avgöra åt vilket håll den rörde sig, och alltså svår att träffa med en torped. 2004, 2012.
