Dammkvalster (familjen Pyroglyphidae) finns överallt i våra hem och orsakar ofta allergier. De kan ta upp vatten från luft som inte är mättad med vattenånga. Ett så litet djur kan inte dricka från en vattendroppe. Det skulle lätt kunna fastna i droppens ytspänning utan att kunna komma loss. Dammkvalster är cirka 0,5 mm långa eller ännu mindre. Skalstrecket på bilden motsvarar 0,05 mm. Svepelektronmikroskopisk bild. Courtesy of the Food and Drug Administration (USA), in the public domain.

Det finns många sätt att släcka törsten utan att dricka. En del djur kan ta upp flytande vatten genom huden. Andra kan ta upp vattenånga i gasform från luften. Det finns till och med djur som till stor del klarar sig på vatten som de själva producerar.

Många grodor och andra amfibier dricker inte alls, utan absorberar i stället vatten genom huden. De behöver inte ens vara nedsänkta i vatten, utan det räcker med att de trycker sig mot fuktig jord eller något annat fuktigt underlag. Hastigheten som de kan absorbera vatten med beror på hudens genomsläpplighet för vatten och på skillnaden i vattenpotential mellan grodans kroppsvätskor och underlaget. Vattenpotentialen är ett mått på ett materials benägenhet att dra till sig vatten. Uttorkad groda och vattenrik jord gör att vattnet rör sig in i grodan. Vattnet transporters in i grodan genom så kallad osmos, beroende på att totalhalten av lösta ämnen är högre i grodans kropp än i underlaget. Grodan kan också öka sin huds genomsläpplighet för vatten när det behövs.

Vid utflykter bort från sin fuktiga hemvist tar en del grodor med sig reservvatten i form av utspädd urin i urinblåsan. De återanvänder vattnet i urinen genom att öka genomsläppligheten för vatten i urinblåsans vägg. Eftersom totalhalten av lösta ämnen är större i grodans kroppsvätskor än i den utspädda urinen, absorberar grodan vatten från urinen med osmos. Salt, i form av natriumjoner och kloridjoner, transporteras också ut från blåsan med en aktiv energikrävande process. Då följer vatten efter med osmos. Grodorna kan fylla sin urinblåsa med mycket vatten, om de ska vara borta länge i varmt och torrt väder.

Den här grodan är inte törstig. Tvärtom, när grodor befinner sig i sötvatten så är totalhalten av lösta ämnen i deras kroppsvätskor högre än vattnets. Därför tar de upp mycket vatten genom huden. Detta vatten måste de göra sig av med genom att producera en mycket riklig urin. Courtesy of Erik Jørgensen, from Encyclopedia of Life under Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.0 Generic License.

En del insekter och andra leddjur, till exempel dammkvalstret överst på sidan, kan absorbera vattenånga som finns i luften. Det handlar om gasformigt vatten i en luft, som inte är mättad med vattenånga. Det rör sig alltså inte om kondensering av vattendroppar ur luft som är övermättad på vattenånga. Även i torra miljöer finns det en del vattenånga i luften. Man har inte lyckats klarlägga, hur dessa leddjur kan ta upp vattenångan. En del av dem producerar kanske en mycket koncentrerad saltlösning i munnen eller ändtarmen. En sådan saltlösning kan ta upp vattenånga från luft, som inte är vattenmättad. De leddjur som absorberar vattenånga får inte i sig så stora mängder vatten. Men de förlorar I gengäld inte så mycket vatten. Deras yttre skelett, kutikulan, är nämligen täckt av ett vaxlager, som har en mycket låg genomsläpplighet för vatten. Dessutom kan dessa djur producera en mycket koncentrerad urin. Därmed sparar de på vatten, som annars hade behövts till att föra bort avfallsprodukter.

Vissa ökenlevande ödlor och fåglar behöver inte heller dricka för att få i sig vatten utan det räcker med att äta växter som innehåller mycket vatten, till exempel suckulenta växter med köttiga stammar och blad. Dessa djur sparar också mycket vatten genom att avge urinen i nästan fast form.

Det finns små ökengnagare som kan överleva på metabolt vatten tillsammans med de små vattenmängder som finns i den torra växtföda de äter. Metabolt vatten är det vatten som kroppen själv producerar vid förbränningen av kolhydrater, fett och proteiner från födan eller från kroppens energiförråd. En människa producerar några deciliter metabolt vatten per dygn. Ökengnagarna måste vara mycket sparsamma med kroppens vatten för att kunna klara sig på en så liten vattentillförsel. Det kan de vara bland annat genom att avge en mycket koncentrerad urin och en torr avföring. De är ofta aktiva på natten, då ökenluften är svalare och fuktigare än på dagen. Dagarna tillbringar de i sina svala och fuktiga jordhålor. De minskar vattenförlusterna via utandningsluften genom att återvinna vatten i nosen.

Läs om hur vatten kan återvinnas i nosen och mer om hur ökendäggdjur klarar sig utan att dricka på andra sidor.
 

Referenser

Texten har uppdaterats och utökats år 2013 av Anders Lundquist.

R.W. Hill, G.A. Wyse, and M. Anderson: Animal Physiology (3rd ed, Sinauer, 2012).

K. Schmidt-Nielsen: Animal physiology (5:e upplagan, Cambridge University Press, 1997).
 

Till början på sidan

Till "Artiklar om djur"

Zoofysiolog, skribent och webbansvarig: Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus

Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund

E-post: Senast uppdaterad: 22 maj 2013 Webbplatsen använder kakor. Surfar du vidare, godkänner du detta. Läs mer här.

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.