 |
Beisan (Oryx beisa), en östafrikansk oryxantilop. Oryxantiloper klarar av att leva i torra öknar, där lufttemperaturen kan nå upp till 45 °C och där dricksvatten saknas utom efter de sällsynta regnen. De har sällan tillgång till skugga och de kan naturligtvis inte gräva bohålor, något som räddar många ökenlevande smågnagare. Oryxarna dricker om det finns vatten, men de kan klara sig utan dricksvatten i åtskilliga månader, i värsta fall i flera år. Vatten får de främst via födan, men också i form av metabolt vatten (se texten nedan). Blad av bland annat akacior kan innehålla 50-60 procent vatten även under torrperioder. Oryxarna sparar på vatten bland annat genom att producera en mycket sparsam urin och genom att låta kroppstemperaturen variera kraftigt under dygnet (se texten nedan). Hos några individer uppmätte man en skillnad i kroppstemperatur på 7,5-7,7 °C mellan dag och natt. Courtesy of Gerald and Buff Corsi from Encyclopedia of Life under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License. |
|
Den yttersta frågan för allt liv i öknen är vatten.
Eftersom det ofta inte finns vatten att dricka i dessa områden, är
det mycket viktigt för djuren att kunna spara på vatten. Hur
djuren klarar av att hushålla med denna bristvara handlar om allt
från att superkoncentrera urinen till att beklä sig i päls. Många ökendjur klarar sig faktiskt helt utan att dricka vatten.
Till och med torr föda, som soltorkade frön, innehåller en del vatten. Dessutom äter många djur på natten då luftfuktigheten är större och växterna absorberat mer vatten. Att inte alla djur äter de köttiga, vätskerika växter som finns i deras omgivning, beror på att dessa kan innehålla mycket salt eller giftiga ämnen. Sandråttan (Psammomys obesus) utsöndrar urin med en extremt hög saltkoncentration, vilket gör att den kan äta sådana salta växter och ändå få ett nettotillskott av vatten.
Dessutom bildas vatten vid kroppens ämnesomsättning. Vid cellandningen bryts fett, kolhydrater och proteiner ner, varvid syre förbrukas. Då produceras energirikt ATP som utnyttjas vid energikrävande processer i kroppen, till exempel muskelarbete. Koldioxid bildas också samt, vid nedbrytning av proteiner, urinämne. Slutligen bildas vatten, så kallat metabolt vatten. Det är en viktig vattenkälla för många ökendjur. En människa bildar någon deciliter metabolt vatten per dygn. Men för oss är detta vatten inte av någon större betydelse. Vi måste dricka vatten.
Många ökendjur klarar sig på vattnet i den torra födan och det metabola vattnet. De behöver inte dricka vatten. Men för att klara sig utan dricksvatten måste de vara mycket bra på att spara vatten.
Njurarna är hos alla de ökenlevande däggdjuren modifierade
på så sätt att de koncentrerande, vattenåtervinnande delarna i systemet
är förlängda, vilket minskar vattenutsöndringen. Dessa djur producerar en mycket sparsam och mycket koncentrerad urin. Vattenbesparing sker också
genom att avföringen avges mycket torr, eftersom tarmarna
har en hög vattenupptagande förmåga. Onödiga vattenförluster över huden undviks genom att huden har låg genomtränglighet för vatten.
Ett stort problem är vattenavdunstningen i andningsvägarna.
Detta har lösts genom att djuren låter inandningsluften kyla
nässlemhinnan. Den kylda nässlemhinnan kyler i sin tur utandningsluften
som därmed blir övermättad på vattenånga. Vattnet
kondenseras då på luftvägarnas väggar, som imma på en kall fönsterruta. Därmed sparas stora
mängder vatten. Läs mer om hur däggdjur sparar vatten med nosen på en annan sida.
Genom att äta andra djur som har bättre vatteninsamlande förmåga
kan många mindre rörliga djur klara sig. De utnyttjar alltså
indirekt ett rörligare djurs större möjligheter att hitta
vatten. Andra djur minskar sina vattenförluster genom att vila under den heta dagen i sina svala hålor djupt nere i ökensanden. De är aktiva under natten då solen inte skiner, lufttemperaturen är lägre och luften fuktigare. Andra djur låter kroppstemperaturen stiga på dagen, ofta till mer än 40 °C. En fördel med detta är att de slipper kyla sig genom vattenavdunstning vid svettning eller flämtning. I stället låter de kroppstemperaturen sjunka igen under den svala natten. Läs mer om hur kamelers kroppstemperatur varierar på en annan sida.
Det kan verka svårt att tro att det kan vara fördelaktigt
att ha päls i öknen men för många djur är det
faktiskt så. Kameler har en täckande, 5-6 cm tjock päls på ryggen. Denna päls verkar som en barriär som isolerar djuret från solen värmeinstrålning.
Pälsen fångar effektivt upp värmen från solen på sin yta, innan värmen
når huden. Värmen kan sedan avges till omgivningen, i stället för till kamelen. Samma fenomen kan ses hos de nomadfolk som lever i ökenområden, där alla går klädda i täckande kläder.
Läs på en annan sida om hur däggdjur reglerar sin kroppstemperatur i värme och i kyla.
Referenser
Texten har uppdaterats och utökats år 2013 av Anders Lundquist.
R.W. Hill, G.A. Wyse, and M. Anderson: Animal Physiology (3rd ed, Sinauer, 2012).
Till början på sidan
Till "Artiklar om djur"
|
