|
Många djur kan ändra färg, snabbt eller långsamt. Man skiljer på två olika slag av färgskiftning: morfologisk och fysiologisk. Morfologisk färgskiftning tar lång tid, till exempel när en hare byter från brun sommarpäls till vit vinterpäls. Fysiologiska färgskiftningar är snabba färgförändringar, som när kameleonter eller grodor byter färg.
Kromatoforer kallas de celler som orsakar fysiologiska färgskiftningar. Det finns olika slag av kromatoforer, till exempel melanoforer som är svarta eller bruna, xantoforer som är gula, erytroforer som är röda och iridoforer som reflekterar allt ljus. Många kromatoforer är stjärnformiga celler. De innehåller små pigmentkorn. Kornen kan antingen vara spridda i hela cellen eller samlade i en klump mitt i cellen. När de är spridda bidrar de till att ge djuret färg. När de är hopklumpade syns inte färgen.
Kromatoforen ändrar inte sin form vid färgbytet. I stället förflyttas pigmentkornen. Transportmekanismerna är inte helt utredda, men i vissa fall tror man att pigmentkornen förflyttas längs med så kallade mikrotubuli. Mikrotubuli är små trådar som ingår i cellskelettet. Pigmentkornen transporteras längs med mikrotubuli med hjälp av så kallade motorproteiner, till exempel dynein eller kinesin. Motorproteinerna får energi till att driva rörelserna genom att spjälka den energirika molekylen ATP. Transporten av pigmentkornen styrs antingen av nerver eller av hormoner. Nervös styrning ger snabbare färgförändringar.
 |
En kromatofor hos en salamanderlarv av släktet Ambystoma. Förmodligen är den en melanofor. Pigmentet är utbrett i hela den stjärnformiga cellen. När pigmentet är så här utbrett i alla kromatoforerna blir djuret mörkt. När pigmentet dras ihop till en liten rund fläck i mitten av varje kromatofor, så ljusnar djuret. De enskilda små pigmentkornen i kromatoforen syns inte vid denna förstoring. I bakgrunden syns vanliga celler med cellkärnor. Ljusmikroskopisk bild. Courtesy of Richard J. Harris and copyright BIODIDAC. |
|
Bläckfiskarnas kromatoforer utgör ett undantag. I en bläckfiskkromatofor är pigmentet alltid utbrett i hela cellen. Cellen är omgiven av små muskler, placerade som uddarna i en stjärna. När musklerna är avslappade är den elastiska cellen hopdragen och så liten att dess pigment inte syns. När musklerna dras ihop, tänjer de ut cellen så att den bildar en stor rund färgad skiva. Färgen blir då synlig. Bläckfiskar kan ändra färg blixtsnabbt, tack vare att kromatoforerna utvidgas av muskelceller som i sin tur styrs av nervsystemet.
Kromatoforerna hos grodor styrs hormonellt, särskilt av ett hormon kallat
MSH (melanocytstimulerande hormon) frĀn hypofysen (undre hjärnbihanget). Man har studerat hur färgförändringarna styrs hos vissa grodarter. Så här kan det gå till.
Hos ljusanpassade vuxna grodor insöndras inte hormonet MSH. Då är melanoforernas svarta pigment samlat i små klumpar som knappt syns. Iridoforernas innehåll är däremot utspritt och reflekterar allt ljus som träffar huden. Allt reflekterat ljus utom det gröna absorberas emellertid av det utspridda pigmentet i xantoforerna, som ligger ovanför iridoforerna. Vi uppfattar endast det reflekterade gröna ljuset och i våra ögon blir grodan grön.
Hos mörkeranpassade grodor insöndras mycket MSH, som påverkar melanoforerna så att de svarta pigmentkornen sprids i dem. Iridoforerna dras samtidigt ihop. Dessutom skuggas iridoforerna av melanoforer. Nu reflekteras inget ljus från iridoforerna och melanoforerna absorberar allt infallande ljus, vilket leder till att grodan ser svart ut.
Unga grodyngel är svarta eftersom de insöndrar mycket MSH. Man har dock funnit att unga grodyngel faktiskt kan blekna under de mörka timmarna av dygnet. Detta beror på att de i mörker insöndrar hormonet melatonin från tallkottkörteln (övre hjärnbihanget). Melatoninet koncentrerar kornen i iridoforerna och i en del melanoforer.
Äldre grodyngel kan reglera sin MSH-insöndring och därigenom anpassa sin färg till bakgrunden. När de är ljusare är de svårare att upptäcka ovanför en sandbotten. De undviker därmed att bli lättfångade byten för exempelvis sländlarver. Hos vuxna grodor påverkas inga av kromatoforerna av melatonin.
Läs mer om färgväxling hos djur, om tallkottkörteln och det tredje ögat och om biologiska klockor och dygnsrytm (engelska) på andra sidor.
Referenser
Texten har uppdaterats och utökats år 2013 av Anders Lundquist.
R.W. Hill, G.A. Wyse, and M. Anderson: Animal Physiology (3rd ed, Sinauer, 2012).
P.C. Withers: Comparative Animal Physiology (Saunders College Publishing, 1992).
Till början på sidan
Till "Artiklar om djur"
|
