Upptill lyser marelden i vattnet i en belgisk hamn. Läs om bioluminiscens i svaret nedan. Nedtill syns några exemplar av den upp till 2 millimeter stora dinoflagellaten Noctiluca scintillans, vars bioluminiscens orsakar mareld. Noctiluca är en encellig organism försedd med två gissel (flageller) och en tentakel, av vilka några skymtar på bilden. Den är ett rovdjur som lever på mindre planktonorganismer. Den uppges ackumulera höga halter av ammoniumjoner (NH4+) inuti en stor membranblåsa (vakuol). Dessa joner ger den flytförmåga, eftersom en lösning med ammoniumjoner har mycket mindre densitet ("täthet") än en motsvarande lösning med natriumjoner eller kaliumjoner. Noctiluca kan ge upphov till så kallade "algblomningar". Därvid kan den kanske förgifta andra organismer genom att avge ammoniak (NH3). Courtesy of Hans Hillewaert (above) and Maria Antónia Sampayo from Wikimedia Commons under this CC License.

Hej! Jag undrar varför mareld lyser, och varför den i Sverige gör det i augusti.

Mareld uppträder i havet, ofta vid massförekomst av vissa så kallade dinoflagellater. Mareldsflagellaterna är encelliga organismer av släktet Noctiluca. De är varken djur eller växter, utan s.k. protister. Dessa flagellater har förmågan att producera ljus. Läs mer om mareldsflagellaterna på sajten Vattenkikaren.

Att mareld förkommer i augusti torde bero på massförekomst av mareldsflagellater då. Man vet inte vad deras ljusproduktion har för funktion, men man har gissat att den vilseleder rovdjur.

Synligt ljus produceras av organismer genom en biokemisk mekanism som kallas bioluminiscens. En del djur producerar själva sitt ljus, andra härbärgerar bakterier som producerar ljus åt dem. Bioluminiscens har utvecklats hos många organismgrupper och är vanlig bland djuphavsdjur. Men bioluminiscens finns också hos landdjur. Kända exempel är lysmaskar (som finns i Sverige) och eldflugor (som saknas i vårt land). Både lysmaskarna och eldflugorna är skalbaggar, alltså inte maskar respektive flugor. Läs om lysmaskar och eldflugor nedan på denna sida.

Bioluminiscens uppkommer vanligen när en energirik organisk molekyl som kallas för luciferin oxideras av ett enzym som kallas för luciferas. Olika organismgrupper har olika luciferiner och luciferaser ("lucifer" betyder ljusbärare). Reaktionen kräver ofta syrgas och ibland energi i form av ATP (adenosintrifosfat). I luciferinmolekylen exciteras en elektron, d.v.s. den intar ett energirikare tillstånd. Synligt ljus utsändes när elektronen återgår till ett energifattigare tillstånd. Bioluminiscens är vanligen blå, gul eller grön, mera sällan röd. Texten fortsätter under bilden.

Den här kammaneten utsänder bioluminiscens. Läs mer om kammaneter på en annan sida. Courtesy of F. Widder from from the U.S. National Oceanic and Atmospheric Administration, in the public domain.

De flesta djur, däribland människor, saknar förmåga att producera bioluminiscens. Den enda elektromagnetiska strålning vi kan producera är infraröd strålning (värmestrålning) som är osynlig för ögat. Det hade onekligen varit praktiskt om vi kunde producera synligt ljus. Ficklampsförsäljningen hade antagligen nått ett bottenläge.

Bioluminiscens kan ha många funktioner. En del djur tycks använda ljuset för att se bättre. Hos eldflugor och lysmaskar används ljuset för att kommunicera mellan könen. Många djuphavsmarulkar lockar till sig bytesdjur genom ett lysande bete som sitter på ett skaft i pannan. Men det finns också havsdjur som använder ljuset som kamouflage eller för att skrämma bort rovdjur. På "The Bioluminescence Web Page" finns mer info om bioluminiscens med fina bilder. 2001, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Bilden visar en ödla, Jacksons kameleont (Trioceros jacksonii), som är behornad likt en Triceratops. Kameleonter är så bra på att växla färg att det gett upphov till ett talesätt. De är också kända för att de kan kasta ut sin långa tunga och fånga insekter med stor precision samt för att de kan röra sina båda ögon oberoende av varandra. Deras tångliknande fötter och gripsvans gör dem till bra klättrare. Courtesy of Benjamint444 from Encyclopedia of Life under this CC License.

Undrar hur det fungerar när ett djur byter färg i förhållande till omgivningen. En fisk kan ju blixtsnabbt förvandla sin översida till underliggande botten. Det kan ju inte vara ljus som reflekterar från botten och till dess rygg, då det bara finns vatten runtomkring. Har frågat många om detta, men ingen har någon förklaring.

Färgbyte hos ett djur ger ofta djuret en skyddande förklädnad så att det bättre smälter in i en förändrad omgivning. Men färgbyte kan också ha andra funktioner. När människor blir brunbrända är det ett skydd mot ultraviolett strålning och när vissa ödlor bli svarta så absorberar de mer av det värmande solljuset. En ändrad färg kan fungera som en signal till andra individer, till exempel i samband med parningen. När djur ändrar färg under loppet av en längre tidsperiod kallas det morfologiskt färgbyte. Detta sker ofta genom bildning av nytt färgpigment. Vinterpälsen kan till exempel ha en annan färg än sommarpälsen. När färgändringen sker snabbt, ofta inom loppet av sekunder, så kallas det fysiologiskt färgbyte. I fortsättningen behandlas den senare typen av färgbyte.

Hos djur som kan byta färg snabbt finns det flera olika pigmenttyper i huden, ofta på olika nivåer i den. Pigmenten finns i strukturer som kallas kromatoforer. Det kan bland annat finnas röda erytroforer, gula xantoforer, svarta eller bruna melanoforer och silvervita iridoforer. Det kan också finnas kromatoforer som innehåller två eller flera pigmenttyper. Låt oss ta röda kromatoforer som exempel. När pigmentkornen i alla röda kromatoforer är koncentrerade till en liten boll mitt i kromatoforen kommer de att täcka en mycket liten del av hudytan. Då kommer den röda färgen inte att synas. Det finns väldigt många pigmentkorn, men de flesta är skymda av andra pigmentkorn. Men om pigmentkornen sprids ut så att de bildar ett tunt skikt, kommer de att täcka större delen av hudytan och huden blir röd. Mellanliggande färger, till exempel orange ("gulrött"), kan åstadkommas genom en ofullständig utspridning av pigmentkornen i både röda och gula kromatoforer eller en spridning av pigmentkornen i en typ av kromatofor med både gult och rött pigment. Mönster kan åstadkommas genom att kromatoforer i olika delar av huden sprider sitt pigment i olika hög grad.

Ser man till uppbyggnaden så finns det tre huvudtyper av kromatoforer. Den vanligaste typen består av en enda platt, ofta stjärnformig cell. Pigmentkornen i cellen sprids och koncentreras, åtminstone i vissa fall, sannolikt genom att de vandrar längs med så kallade mikrotubuli, som ingår i cellens skelett. Transporten drivs då av energikrävande så kallade motorproteiner (till exempel dynein eller kinesin), som "promenerar" längs med mikrotubuli. En annan möjlighet är att pigmentkornen transporteras av cytoplasmarörelser inuti cellen, påminnande om de cytoplasmarörelser som åstadkommer amöbors förflyttning. I en del fall ändrar kromatoforerna inte sin form. Rörelser sker bara inuti cellen. I andra fall ändrar kromatoforerna form som amöbor gör när de rör sig.

Den andra typen av kromatoforer finns hos bläckfiskar. Bläckfiskarnas kromatoforer består av en säck med pigment och långa muskelceller som strålformigt utgår från säcken parallellt med hudytan. När muskelfibrerna kontraheras, dras pigmentsäcken ut till en platta. När muskelcellerna slappnar av, krymper den elastiska pigmentsäcken ihop till en liten boll.

Den tredje typen av kromatoforer har bara upptäckts hos kameleonter och fungerar på ett helt annat sätt än de två andra. Läs om kameleonternas färgväxling och deras kromatoforer längre ner på denna sida. Texten fortsätter under videon.

Kromatoforerna styrs vanligen med hjälp av nerver eller med hjälp av hormoner. I vissa fall kan kromatoforerna själva reagera på ljus och då behövs varken nerver eller hormoner. Nervös styrning är mycket snabbare än hormonell och möjliggör färgändring inom loppet av sekunder eller bråkdelar av en sekund. Hos kräftdjur förekommer bara hormonell styrning. Hos ryggradsdjur förekommer båda typerna av styrning, men nervös styrning finns framför allt hos benfiskar och kräldjur. Fåglar och däggdjur saknar förmåga till fysiologiskt färgbyte.

Kameleonterna har nervös styrning av kromatoforerna. De är ju också kända för att kunna ändra färg snabbt. Bläckfiskarna är förmodligen de skickligaste färgväxlarna. De kan åstadkomma otroligt snabba färgförändringar och en mängd olika färger. Snabbheten beror på att deras kromatoforer påverkas av muskelceller och muskelcellerna i sin tur av nerver. Hos bläckfiskar kan man till exempel iakttaga mycket snabba vågor av färgförändringar som löper över kroppen, kanske imiterande de ljusskiftningar som löper över bottnen, när solen skiner på de framrusande vågorna. Läs om bläckfiskarnas färgblindhet i nästa svar.

Läs om färgbyte hos grodor på en annan sida. 2013, 2014, 2017.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Tack för svaren på tidigare frågor. Jag skulle gärna vilja ha svar på två frågor till, om du har tid: 1. Hur kommer det sig att det inte är fler djur som har utvecklat förmågan att byta färg? Vad tror du? 2. Finns det något gemensam nämnare för de djur som faktiskt har förmågan att ändra färg? - Är bläckfiskar färgblinda?

Den första frågan är en sådan fråga som man bara kan spekulera kring. Frågan handlar väl om fysiologiskt färgbyte, läs om fysiologiskt färgbyte i föregående svar. Det finns rätt många djurgrupper som inte skulle kunna utveckla eller inte skulle ha någon nytta av fysiologiskt färgbyte.

Ser vi till ryggradsdjur skulle de flesta däggdjur och fåglar inte kunna utveckla denna förmåga, eftersom hår och fjädrar är döda strukturer. Däremot är morfologiskt färgbyte vanligt hos dem, både för kommunikation (färggranna fågelhanar i sommardräkt) och kamouflage (harar på vintern). Fysiologiskt färgbyte finns däremot hos rätt många fiskar, groddjur och kräldjur. Reptiler med ett tjockt dött hornlager (krokodilartade kräldjur, sköldpaddor) skulle dock inte kunna utveckla fysiologiskt färgbyte.

Djurgrupper med ett tjockt eller pigmenterat yttre skelett (musslor och snäckor, många insekter) skulle inte kunna utveckla fysiologiskt färgbyte. Nattlevande djur skulle i regel inte ha någon nytta av det.

Det finns djurgrupper som inte har utvecklat fysiologiskt färgbyte, men som man tycker skulle kunna ha nytta av det. Detta leder till den viktigaste synpunkten. Evolution genom naturligt urval resulterar inte i optimala djur, alltså djur med bästa möjliga uppbyggnad och funktion. Evolutionen resulterar i djurarter som klarar att överleva och fortplanta sig under en längre eller kortare period. Detta är ett av många tunga argument mot så kallad "intelligent design".

Vad är då gemensamt för djur med fysiologiskt färgbyte. För det första, får de naturligtvis inte begränsas av de faktorer som nämnts ovan. För det andra, behöver de ha färgseende om de kommunicerar med artfränder eller vara utsatta för rovdjur med färgseende om de kamouflerar sig. Texten fortsätter under videon.

Ett märkligt förhållande är att de flesta bläckfiskar inte tycks ha något färgseende. De har nämligen bara en typ av synceller. För färgseende krävs nämligen två eller flera typer av synceller med olika synpigment, som är känsliga för olika områden inom färgspektrum.

Man har dock identifierat ljusabsorberande synpigment i huden hos ett par bläckfiskarter. Möjligen finns det flera typer av ljuskänsliga celler i deras hud med olika synpigment, som är känsliga för olika färger. Detta är emellertid oklart.

En annan möjlighet är att det bara finns ett synpigment i huden. Ett ensamt pigment kan i och för sig inte skilja mellan olika färger. Men de olikfärgade kromatoforerna skulle kunna fungera som färgfilter. Kromatoforerna är de strukturer i huden som gör att djuret kan byta färg, se föregående svar. En kromatofor reflekterar det ljus som ger den dess färg. Ljus av en annan färg skulle kunna passera igenom kromatoforen och sedan absorberas av ett synpigment. I så fall skulle samma synpigment kunna reagera på olika färger, beroende på vilken typ av kromatofor, som fungerar som filter. Ljuskänsliga celler i huden skulle alltså kunna ge den färginformation som bläckfiskarna behöver vid färgbytet.


Ytterligare en möjlighet är att bläckfiskar, trots att de bara har ett enda synpigment, utnyttjar så kallad kromatisk aberration för att urskilja olika färger. Kromatisk aberration innebär att en lins bryter olika våglängder av ljus, det vill säga ljus med olika färg, olika långt från linsen. Detta ger en suddig bild, eftersom alla färger inte kan fokuseras i samma plan. Ögon hos djur, liksom linssystem i kameror och mikroskop, är ofta utformade så att aberrationen blir liten och bilden därmed skarpare. Bläckfiskarna har emellertid en stor kromatisk aberration i sina ögon, delvis beroende på att de har egendomligt formade pupiller som ligger utanför ögats optiska axel. De acklimatiserar, det vill säga fokuserar ögonen, på omgivningen genom att flytta linsen fram och tillbaka, så att avståndet mellan lins och näthinna (retina) ändras. Teoretiskt skulle de kunna skilja mellan olika färger genom att flytta linsen till det avstånd där en viss färg fokuseras skarpt och avläsa avståndet mellan lins och näthinna för denna färg. Priset de betalar är att de inte kan fokusera alla färger skarpt samtidigt, vilket ger en dålig synskärpa.

Ingen av de ovan nämnda hypoteserna har dock testats experimentellt. Vi vet alltså inte hur den djurgrupp, som tycks vara bäst på att utföra fysiologiskt färgbyte, registrerar olika färger. 2012, 2015, 2019.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En inte fullvuxen dvärgkameleont vilar på en tändstickas tändsats. Kameleonters färgbyte fungerar nästan aldrig som kamouflage, se svaret nedan.     Kameleonten ovan tillhör arten Brookesia micra från Madagaskar. Vuxna av denna art är större, men deras totala kroppslängd är högst cirka 30 mm. Kameleontsläktet Brookesia konkurrerar med geckoödlor inom släktet Sphaerodactylus om att vara de minsta kända reptilerna. De minsta fyrfota ryggradsdjuren är dock grodor. Flera kända grodarter är bara cirka 1 cm långa eller mindre. Läs om världens minsta och största kräldjur och om världens minsta och största groddjur på en annan sida.     Notera att de dvärgkameleonter som nämns nedan inte kommer från Madagaskar och är större än Brookesia. Courtesy of F. Glaw, J. Köhler, T. M. Townsend and M. Vences, from PLoS ONE 7(2): e31314 under this CC License.

Jag arbetar som researcher på ett naturvetenskapligt program på Sveriges television. Vi en hel del frågor som vi svarar på i programmet. Nu vill jag ha svar på frågan: "Varför kan kameleonter byta färg?". Jag skulle också vilja veta vad som sker i kameleontens kropp när den ändrar färg. Stort tack på förhand!

Läs gärna först om färgbyte och kromatoforer i ett av svaren ovan på denna sida. Kameleonter byter färg med hjälp av den tredje typen av kromatoforer, som nämns i detta svar, en slags iridoforer, samt dessutom med gula kromatoforer av den första typen.

Kameleonternas iridoforer fungerar vid färgbyte på ett helt annat sätt än andra kromatoforer. De finns nära hudens yta och innehåller mycket små kristaller av ämnet guanin. Kristallerna är otroligt små, så kallade nanokristaller, med en diameter på i storleksordningen 100 nm (en tiotusendels millimeter). Nanokristallerna fungerar som små speglar. De är regelbundet packade inuti cellerna. När iridoforerna aktiveras, ökar avståndet mellan nanokristallerna. Då reflekterar kristallerna de långa våglängderna av det infallande ljuset: gult, orange och rött. När iridoforerna inte är aktiverade, ligger nanokristallerna mycket nära varandra och reflekterar det kortvågigare blå ljuset. Huden innehåller också gula kromatoforer, xantoforer. När blått ljus från iridioforerna blandas med gult ljus från xantoforerna blir kameleonten grön.

Kameleonter har också ett andra lager av iridoforer med större guaninkristaller djupare ner i huden. Dessa iridoforer deltar inte i färgbytet. De reflekterar framför allt infraröd strålning och skyddar kanske djuren mot överhettning.

Det anges ofta att kameleonter byter färg för att kamouflera sig. Djuren kan i för sig normalt vara kamouflagefärgade, ofta gröna, men de byter inte i första hand färg för att anpassa sig till bakgrunden. I stället är det förändringar i ljus och temperatur samt kameleontens "känsloläge" som styr färgbytet. Kalla kameleonter kan mörkna, så att de absorberar mer av det synliga solljuset, och ställa sig i solen så att de värms upp. Kameleonter kan också byta färg för att signalera till andra kameleonter. Hanarna uppvisar då färgförändringar som skrämmer bort konkurrerande hanar och attraherar honor inför parningen.

Hos dvärgkameleonter har man dock påvisat färgförändringar som kamouflerar dem och skyddar dem mot rovdjur. Märkligt nog uppvisar dessa kameleonter olika färger inför olika rovdjur. De kamouflerar sig bättre inför fåglar än inför ormar, något som tros ha att göra med att fåglar har bättre färgseende. Men kamouflage tycks inte vara den ursprungliga funktionen med dvärgkameleonternas färgväxling. Kamouflaget tros ha utvecklats inom denna kameleontgrupp hos förfäder som använde färgväxlingsförmågan i de i föregående stycke beskrivna situationerna. 2011, 2012, 2017.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Elritsan (Phoxinus Phoxinus), även kallad kvidd, är en cirka 10-12 cm lång karpfisk. Den bildar ofta stim. Den är vanlig i Sverige, särskilt i rinnande vatten med stenbotten. Courtesy of Karel Jakubec, in the public domain.

Läser nu Karl von Frischs "En biologs minnen" bland annat om elritsans färgväxling. Hur det kan komma sig att elritsan ändrar färg vid belysning?

Tack för vänligt brev! Karl von Frisch, känd för sina studier av bin, var också den förste som upptäckte ljuskänslighet utanför ögonen hos ryggradsdjur.

Fotoreceptorer är sinnesceller som reagerar på ljus. De innehåller proteiner, opsiner, bundna till en liten molekyl, som hos ryggradsdjuren är retinal. Retinalet absorberar ljus, ändrar struktur och påverkar därmed opsinets struktur. Via en serie mellansteg leder detta till att fotoreceptorn avger en signal till en nervcell.

Tidigare trodde man att fotoreceptorer hos ryggradsdjur bara fanns i näthinnan, retina, dels i de vanliga ögonen, som finns hos alla ryggradsdjur, dels i de så kallade hjässögonen, som bara finns hos några av dem. von Frisch upptäckte för mer än hundra år sedan att det finns så kallade extraretinala fotoreceptorer. Sådana receptorer finns hos ryggradsdjur i hjärnan under skalltaket och ingår inte i ett öga med näthinna. Man har senare upptäckt att extraretinala fotoreceptorer finns hos alla ryggradsdjursgrupper, utom däggdjuren, och i flera delar av hjärnan. En del av dessa receptorer är ljuskänsliga. Andra har kanske bytt funktion och reagerar inte längre på ljus. Men man vet inte vilka funktioner, om några, de i så fall har. Extraretinala fotoreceptorer finns också hos många ryggradslösa djur, bland annat i huden, där de kan vara ljuskänsliga.

Elritsan saknar hjässögon, men i dess så kallade pinealorgan finns extraretinala fotoreceptorer, som fortfarande är dåligt karakteriserade. Pinealorganet är beläget i taket av mellanhjärnan (diencephalon). Notera att ljuset måste passera genom skalltaket för att påverka pinealorganet. Pinealorganets fotoreceptorer styr fiskens färgväxling genom att registrera om belysningen är stark eller svag. Läs om hjässögon och pinealorgan på en annan sida.

Färgväxlingen hos elritsan åstadkommes av celler som kallas kromatoforer. I sådana celler kan pigmentkorn vandra. Om dessa korn är koncentrerade i mitten av cellen, täcker de en mycket liten del av hudytan och påverkar därför inte hudens färg,. Om de däremot är spridda i hela den stjärnformiga cellen, täcker de en stor hudyta och ger färg åt huden. Elritsan har bara svarta kromatoforer, så kallade melanoforer. Kromatoforerna stimuleras av nerver tillhörande det så kallade autonoma nervsystemet, men mekanismerna är fotfarande dåligt kända. Nervös styrning möjliggör snabb färgväxling. Elritsor blir mörka mot mörk bakgrund och ljusa mot ljus bakgrund. Funktionen med elritsans färgbyte är således kamouflage.

Läs mer om hur djur växlar färg i andra svar på denna sida och om grodors färgväxling på en annan sida. 2019.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En vinglös hona av en lysmask, det vill säga skalbaggen Lampyris noctiluca, producerar ljus (bioluminiscens) för att locka till sig hanar. Courtesy of Wofl from Wikimedia Commons under this CC License.

Jag läste om lysmaskar och eldflugor på denna sida. På västkusten har vi plockat larver, 3-4 cm långa, och samlat dem i burkar. På natten lyste de med en grön rand på bakkroppen. Var det lysmaskar? Skalbaggslarver? Vid Medelhavet har jag sett eldflugor. Vad är det för slags djur?

Lysmaskar är en familj bland skalbaggarna. I Sverige finns två arter. Den vanligaste är stor lysmask, Lampyris noctiluca. Hos denna art är honan vinglös och larvliknande, medan hanarna kan flyga. Båda könen kan skicka ut ljus, men honorna lyser starkast och det är vanligen honor av denna art man hittar i naturen. Ljuset är en signal mellan könen som gör att hanarna kan hitta honorna vid parningen. Den ljusbildande vävnaden finns hos honan i bakkroppens bakersta tre segment. Ljuset tränger ut genom den genomskinliga kutikulan på undersidan av bakkroppen. Syrgas krävs för att ljus ska bildas. Ljuset kan tändas och släckas med hjälp av nervsystemet som reglerar syrgastillförseln.

Eldflugor, som inte finns i Sverige, är andra lysmasksarter, hos vilka även honorna kan flyga. Även vissa arter inom familjen knäpparskalbaggar brukar kallas eldflugor. Även hos eldflugor fungerar ljuset som signaler mellan könen. Båda könen producerar vanligen ljus. Ljuset kan vara blinkande med ett artspecifikt blinkningsmönster som gör det lättare för hanar och honor av samma art att hitta varandra.

Läs om luciferin och luciferas ovan på denna sida. Hos eldflugor av släktet Photinus krävs syrgas för att ljus ska bildas. När ljusorganet är avstängt tar mitokondrier i de ljusproducerande cellerna hand om syrgasen från trakésystemet. Vid nervstimulering producerar de ljusproducerande cellerna kväveoxid som hindrar mitokondrierna från att ta hand om syrgasen. Då kan luciferaset fungera med hjälp av syrgas vilket leder till att ljus utsänds. 2011, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Den trädlevande grodan grodan Hypsiboas punctatus ser normalt ut som på den översta bilden. Men om man bestrålar den med UV-strålning blir hela grodan intensivt grön som på den nedersta bilden. Grodans hud innehåller en unik typ av fluorescerande molekyler, som ger en mycket stark grön fluorescens. Det är oklart om det fluorescerande ljuset har någon funktion för grodan. Courtesy of John Sullivan from Encyclopedia of Life under this CC License (above) and ElNotiOcio from YouTube (below).

Kan djur kommunicera med hjälp av fluorescent ljus som avges vid UV-bestrålning? Hur skyddas näthinnan från UV-ljus?

Människor och andra djur kan se fluorescensljus, som sänds ut när vissa molekyler absorberar UV-strålning. Det fluorescerande ljuset har en längre våglängd än UV-strålningen och är i den för oss synliga delen av ljusspektrum.

Djur som ser inom det ultravioletta området ser UV-ljus som reflekterats från det betraktade objektet. Bilder, som visar hur fåglars fjäderdräkt eller blommor kronblad ser ut i UV, är manipulerade. UV-färgen är alltså ersatt med en färg som är synlig för människor. Det handlar allstå inte om fluorescens. Vi människor kan inte se UV-ljus. Ett undantag kan vara starropererade personer. Läs om UV-färgade blommor, om UV-seende efter starroperationer och om målaren Monet på en annnan sida.

Det är mycket omdiskuterat, huruvida fluorescensljus har någon betydelse för djurs upplevelse av omvärlden. Mot detta talar att "verkningsgraden" vid fluorescens är liten. Endast en mycket liten del av av UV-strålningens infallande energi omvandlas till fluorescerande ljus. Det behövs således en stark UV-källa för att fluorescerande ljus med någorlunda hög ljusstyrka ska uppkomma. Icke desto mindre finns det de som hävdar att fluorescerande ljus upplevs av vissa djur. Ett exempel är det röda fluorescensljus, som avges runt ögonen hos vissa fiskar. Detta ljus förbättrar möjligen deras syn.

Man vet mycket lite om hur näthinnan och syncellerna skyddas från UV-ljusets nedbrytande effekt. I vår ögon finns fovean, området med den högsta synskärpan, i den så kallade gula fläcken. Den gula fläcken är gulfärgad av karotenoidpigment, liknande dem som ger färg åt morötter och gulnande blad. Det skulle kunna vara så att dessa pigment har en skyddande effekt genom att absorbera det UV-ljus som når näthinnan. Ögats lins absorberar dock en mycket stor del av den naturliga UV-strålningen. 2017.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Till "Svar på frågor"

Zoofysiolog, skribent och webbansvarig: Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus

Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund

E-post: Senast uppdaterad: Se årtal efter varje svar. Webbplatsen använder kakor. Surfar du vidare, godkänner du detta. Läs mer här.

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.