 |
Myrspoven (Limosa lapponica) kan flyga 1 000 mil utan mellanlandning. Den häckar i norra Skandinavien, på den ryska arktiska tundran och i Alaska. Vintern tillbringas längs kusterna i Afrika, södra Asien, Australien och på Nya Zeeland. Rödspoven har en svagt uppåtböjd näbb, till skillnad från dess släkting rödspoven, som har en rak näbb. Storspoven och småspoven har nedåtböjda näbbar. Courtesy of Steve Maslowski and the U.S. Fish and Wildlife Service Digital Library, in the public domain. |
|
Teorierna om vart våra fåglar tar vägen på vintern har genom historien varit många och av varierande slag. Carl von Linné ansåg på 1700-talet att en del fåglar dyker ned till botten av sjöar under vintern, för att sedan på våren komma upp igen, redo att flyga omkring hela sommaren. Som alla vet idag, är så inte fallet. Många av våra fåglar flyttar till varmare länder under det kalla vinterhalvåret. För att klara av den långa flytten måste fåglarna förse sig med mycket energi att använda under färden, antingen i form av föda som de hittar på vägen eller i form av fett som finns lagrat i deras kroppar.
De mest fascinerande flyttfåglarna är de som flyger över vatten och därför inte kan fylla på sina energireserver under flytten. Myrspovar (Limosa lapponica) kan flyga nonstop 1 000 mil över Stilla havet från Alaska till Nya Zeeland på 6-9 dygn. De flyger hela tiden, de äter inte och de dricker inte. Rubinkolibrin (Archilocus colubris) häckar i östra USA och södra Kanada och övervintrar i Mexiko och Mellanamerika. Den väger 2,5-4,8 gram. Under flyttningen kan den flyga nonstop över den Mexikanska golfen, en sträcka på mer än 80 mil. Texten fortsätter under bilden.
 |
En hane av rubinkolibrin (Archilocus colubris) med sitt vackra röda bröst. Denna kolibri lever, som andra kolibrier, huvudsakligen på blommornas nektar, men äter också insekter. Normalt utvinner den merparten av den energi de behöver från kolhydrater i den söta nektarn. När de flyttar övergår den till att nästan bara använda fett, se vidare texten nedan. Courtesy of Steve Maslowski and the U.S. Fish and Wildlife Service Digital Library, in the public domain. |
|
Långa flygningar nonstop är mycket energikrävande och fordrar att fågeln inför flytten skaffar sig stora energireserver i form av lagrat fett. Många långdistansflyttare ökar 50 till 100 procent i vikt under förberedelserna inför flytten. Rubinkolibrier kan lagra fett motsvarande mer än 40 procent av kroppsvikten. Det är då de når vikter på uppemot 5 gram. Sommartid väger de bara cirka 3 gram. I en studie fann man att kolibrierna innan flytten innehöll i medeltal 2,25 gram fett.
Lagrat fett har många fördelar jämfört med andra lagringsbara energikällor, som kolhydraten glykogen. Fettet ger ungefär dubbelt så mycket energi per gram som glykogen. Dessutom binder varje gram glykogen flera gram vatten, medan fettet lagras utan vatten. Om fåglarna hade lagrat glykogen i stället för fett, hade energiförråden därför vägt tio gånger så mycket. Om rubinkolibrierna lagrade glykogen i stället för fett, hade de troligen inte ens kunnat lyfta från marken.
Vi människor lagrar i vår kropp några hektogram glykogen, framför allt i skelettmusklerna och levern, samt åtskilliga kilogram fett. Fördelen med glykogenet är att det kan mobiliseras mycket snabbare än fettet vid intensivt arbete. Hur klarar då flyttfåglarna av att utföra intensivt arbete med huvudsakligen lagrat fett som bränsle? Jo, de ställer radikalt om sin ämnesomsättning så att de snabbt kan bryta ner fett i fettvävnaden och snabbt transportera det via blodet till flygmusklerna.
När fettdepåerna väl är påfyllda, minskar flera av organen i kroppen i storlek, åtminstone hos vissa långdistansflyttare. Celler i dessa organ bryts alltså ned. En fördel med detta är att kroppsvikten minskar. En annan fördel är att aminosyror från proteiner frigörs. Aminosyrorna kan utnyttjas direkt som energikälla eller omvandlas till glukos, som hjärnan behöver.
Flyttfåglarna kan inte stanna och fylla på sina energireserver, då de flyger över vatten. Därför är de starkt beroende av att det lagrade fettet räcker under hela flytten. Om en fågel råkar ut för särskilt energikrävande förhållanden, till exempel motvind, är risken stor att fettreserverna inte räcker till. Då drunknar fågeln och når inte sitt mål. Emellertid har fåglarna utvecklat det till en konst att utnyttja vindarna till sin fördel. De flyger helst när de har medvind. Större fåglar utnyttjar uppåtgående varma luftströmmar, så kallad termik, för att vinna höjd med mycket liten energikostnad. Fåglarna har även väl utvecklade navigationssinnen. Det skulle naturligtvis vara fatalt att flyga vilse mitt ute på havet.
Läs om hur flyttfåglar navigerar, om varför fåglar flyttar och om varför flyttfåglar flyger i plogformation på andra sidor.
Läs också om hur dinosaurier började flyga och blev fåglar, om hur högt fåglar kan flyga, om fåglarnas fantastiska lungor och om hur stora fåglar kan vara för att kunna flyga på andra sidor.
Referenser
Texten har uppdaterats och utökats år 2013 av Anders Lundquist.
J. L. Hargrove: Adipose energy stores, physical work, and the metabolic syndrome: lessons from hummingbirds (Nutrition Journal 4:36, 2005).
R.W. Hill, G.A. Wyse, and M. Anderson: Animal Physiology (3rd ed, Sinauer, 2012).
Till början på sidan
Till "Artiklar om djur"
|
