 |
En dromedar (enpucklig kamel). Kamelernas tvåtåiga fötter är breda med trampdynor, vilket gör det lättare för djuren att röra sig på ökensand. Vi låg hastighet använder de skritt. Ökar de farten övergår de först till passgång, sedan till galopp. De travar inte. De är mycket uthålliga med förhållandevis låg energiåtgång vid förflyttning. Courtesy of Pierrepoitevin, in the public domain. |
|
Kamelfamiljen uppkom i Nordamerika för cirka 45 miljoner år sedan. Den spred sig för cirka fem miljoner år sedan till Asien vi en landbrygga över Berings sund och för cirka två miljoner år sedan till Sydamerika, när denna kontinent förbands med Nordamerika via den landbrygga som i dag är Mellanamerika.
Av de cirka 50 kameldjursarter man känner till har bara tre vilda arter överlevt: två lamadjursarter, guanacon (Lama guanicoe) och vikunjan (Vicugna vicugna) i Sydamerika samt den tvåpuckliga eller baktriska kamelen (Camelus ferus) i Centralasien. Tamformen av tvåpucklig kamel benämns Camelus bactrianus. Den enpuckliga kamelen eller dromedaren (Camelus dromedarius) är utdöd som vild art. Som tam förekommer den främst i Mellanöstern, Nordafrika och västra Centralasien. Förvildade djur förekommer i Australien. Dagens kameldjur är specialiserade till att leva i torra miljöer (kamelerna) och på hög höjd (lamadjuren). Möjligen har de konkurrerats ut av idissslarna (oxdjur, får och getter, antiloper, hjortdjur med flera) i andra miljöer.
Kamelernas pucklar och uttorkningsproblem
Kamelernas pucklar innehålleri inte lagrat vatten att användas under ökenvandringar. De innehåller energiförråd i form av fett. Läs om kamelernas pucklar, om hur kameler sparar vatten genom att överhettas, om hur de återvinner vatten i nosen och om deras trekamrade magsäck på andra sidor. Texten fortsätter under bilden.
 |
Tvåpuckliga eller baktriska kameler. Som en anpassning till kyla har de en betydligt tjockare och tätare päls än dromedarer. Djuren på bilden tycks dock vara i färd med att fälla vinterpälsen. Man förundras över att de kan överleva i en sådan karg miljö. Courtesy Michael Schocker, in the public domain. |
|
Enpuckliga och tvåpuckliga kameler
Den vilda tvåpuckliga kamelen är ovanlig och starkt hotad. Den enpuckliga kamelen är, som sagt, utdöd som vild art. Båda arterna är vanliga som husdjur. Den enpuckliga och den tvåpuckliga kamelen kan para sig och få fertil avkomma. Hybriden har en enda puckel, men denna är längre än dromedarens från huvud till svans räknat. Jag har sett namnet "tülu" användas för hybriden. Hybriden är större är föräldrarna och tycks därmed uppvisa så kallad heterosis ("hybrid vigour"). Med heterosis avses förbättrad vitalitet vid korsning av två linjer, särskilt om de är inavlade. Fertiliteten minskar emellertid i följande generationer, om man fortsätter att korsa hybrider med en av moderarterna. Detta visar att det handlar om två olika kamelarter. De båda tama kamelformerna har därför också olika ursprung.
Dromedaren tämjdes troligen cirka 3 000-2 500 år före vår tideräkning i södra delen av den Arabiska halvön, den tvåpuckliga kamelen cirka 4 000-3 000 år före vår tideräkning i Kina eller Mongoliet. Båda arterna används som riddjur och lastdjur. De producerar en ull av hög kvalitet. De används också som mjölkdjur och köttdjur. De är av särskild betydelse i torra områden, där nötkreatur har svårt att klara sig.Texten fortsätter under bilden.
De fyra lamadjursarterna
De två vilda lamadjursarterna, guanacon och vikunjan, är båda hotade och riskerar att dö ut. Två former av lamadjur finns bara som tamdjur och räknas ofta som särskilda arter. De domesticerades troligen cirka 4 000-3 500 år före vår tideräkning i Sydamerika. Laman (Lama glama) används som lastdjur och tros härstamma från guanacon. Alpackan (Vicugna pacos, Lama pacos) producerar en mycket fin ull och tros härstamma från vikunjan. Det har emellertid förekommit hybridiseringar, som försvårar tolkningen av tamformernas härstamning. Båda arterna används som köttdjur. Texten fortsätter under bilden.
 |
Vikunjan lever på hög höjd I Anderna. Den är det minsta nu levande kameldjuret. Notera att kameldjuren på bakbenens framsida saknar det hudveck, som hos andra hovdjur döljer låret. Detta gör att bakbenen ser extra långa ut och syns ända upp till ryggraden. Courtesy of Haplochromis from Encyclopedia of Life under this CC License. |
|
Märkliga blodkroppar och antikroppar
Kameldjuren utmärker sig genom att ha ovala röda blodkroppar, inte runda tillplattade som nästan alla andra däggdjur. Dromedarens röda blodkroppar kan, utan att de tar skada, krympa extremt mycket vid uttorkning och svälla extremt mycket vid vattenöverskott. Troliga orsaker till detta är att cellmembranet och zonen under detta är förstärkta och att hemoglobinet har speciella vattenbindande egenskaper. Möjligen underlättar de röda blodkropparnas ovala form deras passage genom blodkapillärerna. Dromedaren kan dessutom förlora mycket kroppsvatten, utan att blodvolymen minskar, något som skulle kunna leda till cirkulatorisk chock.
Kameldjuren utmärker sig också genom att i blodet ha en typ av antikroppar med bara två i stället för fyra aminosyrekedjor. Sådana antikroppar har kommit till användning inom medicinen. Texten fortsätter under bilden.
 |
Alpackan är ett tamdjur som producerar en utmärkt ull. Courtesy of Pseudopanax, in the public domain. |
|
Vilka tamdjur domesticerades i Amerika?
Den inhemska amerikanska befolkningen hade bara ett fåtal tamdjur, innan européerna anlände. De medförde hunden när de först anlände till Amerika. Möjligen importerade de höns från Oceanien. De tämjde själva bara ett fåtal inhemska djur: kalkonen, marsvinet, laman, alpackan, myskankan och gaddlösa bin. Detta beror troligen på att det finns en brist på lämpliga vilda djur att tämja i Amerika. Koschenillsköldlusen användes dessutom för att framställa textilfärg, men den kan knappast kallas ett tamdjur. Benjamin Franklin hävdade att kalkonen borde bli USAs nationaldjur, i stället för den vithövdade havsörnen, som inte drar sig för att äta as. Det är synd att det inte blev så.
Referenser
P. Bogner: Osmotic and diffusive properties of intracellular water in camel erythrocytes. Effect of hemoglobin crowdedness (Cell Biology International 29:731e736, 2005).
P. Bogner et al.: Augmented water binding and low cellular water content in erythrocytes of camel and camelids (Biophysical Journal 75:3085-3091, 1998).
K. E. Conrath et al.: Emergence and evolution of functional heavy-chain antibodies in Camelidae (Developmental and Comparative Immunology 27:87-103, 2003).
K. K. Hirst: Llamas and alpacas. The domestication history of camelids in South America (ThoughtCo, updated 3 April 2018).
K. K. Hirst: The origin histories of dromedary and bactrian camels (ThoughtCo, updated 8 March 2017).
A. M. Lister: Remedies for windy camels (Nature 390:658-659, 1997).
J. Lärn-Nilsson och R. Hall: Kameldjur (Nationalencyklopedin, hämtad den 28 maj 2018).
G. M. O. Maloiy , B. M. Rugangazi, and M. F. Rowe: Energy expenditure during level locomotion in large desert ungulates: the one-humped camel and the domestic donkey (Journal of Zoology 277:248-255, 2009).
R. Yagil, U. A. Sod-Moriah, and N. Meyerstein: Dehydration and camel blood. II. Shape, size, and concentration of red blood cells (American Journal of Physiology 226:301-304, 1974).
M. K. Yousef, M. E. D. Webster and O. M. Yousef: Energy costs of walking in camels, Camelus dromedarius (Physiological Zoology 62:1080-1088, 1989).
Till början på sidan
Till "Djurfakta"
|
