För att bespara mina högt värderade läsare åsynen av en monsterråtta, visar jag i stället en fin bild av en större skogsmus (Apodemus flavicollis). Denna mus är bara cirka 9-13 cm lång, svansen oräknad. Den är vanlig i Sverige upp till södra Norrland och uppträder ofta inomhus under vintern. Större skogsmus, även kallad halsbandsmus, skiljer sig från sin släkting mindre skogsmus (Apodemus sylvaticus) genom att den har ett rödbrunt tvärband på bröstet. Courtesy of J. C. Schou from Encyclopedia of Life under this CC License.

Vi har ju kunnat läsa om jätteråttan i Solna. Kan en råtta verkligen bli 39,5 cm plus svans? I så fall vad beror det på? Kan en råtta bli så stor enbart genom att äta mycket? Eller finns det råttor med gener som gör dem så stora?

Frågeställaren syftar på en råtta, som oskadliggjordes i ett kök i Solna vintern 2014 och fick stor uppmärksamhet i medierna. Uppgifterna om den maximala kroppslängden, svansen oräknad, hos brunråttan (Rattus norvegicus) varierar i olika källor, men ligger mellan 24 och 28 cm. Det finns flera publicerade bilder av den så kallade monsterråttan i Solna, Bilderna visar att längduppgiften 39,5 cm, exklusive svans, är fullt rimlig. Detta värde ligger mycket långt utanför normalvariationen. En rimlig gissning är därför att det handlar om en sjuk råtta som lider av gigantism (jätteväxt). Denna sjukdom orsakas av en överproduktion av tillväxthormon (GH) under uppväxten, innan de långa skelettbenens tillväxtzoner slutits. Sjukdomen kan i vissa fall vara ärftlig. Den förekommer också sällsynt hos människor och leder obehandlad till kroppslängder på upptill 250 cm eller mer. Den orsakas vanligen av en godartad tumör i hypofysen ("undre hjärnbihanget") som producerar stora mängder tillväxthormon. Sjukdomen kan numera behandlas, bland annat genom att man opererar bort tumören eller genom att man ger läkemedel som hämmar frisläppningen av tillväxthormon. 2014.

Anders Lundquist

Till början på sidan

De sorgliga resterna efter tumlaren. överst skallen, underst bröstkorgen och stjärtfenan. Tack till Stefan Nyman för bilderna.

Hej, vid vår senaste Skånevandring mellan Hörte och Skateholm hittade vi detta, se bifogade bilder. Stjärten är väl bred som ett tangentbord ungefär. Vad kan det vara?

"Fråga en zoofysiolog" är alltid redo. Det är helt klart en val. Det ser man på kraniet, bröstkorgen och stjärtfenan. Kraniet har den för tandvalar typiska inbuktningen i pannan som rymmer den så kallade melonen. Melonen fungerar som en akustisk lins som fokuserar ljudet som valen avger för att ekoloda eller för att kommunicera med artfränder.

Tumlaren (Phocaena phocaena) är den enda val som regelbundet förekommer vid svenska kuster. Den finns numera framför allt vid Västkusten, men är mycket sällsynt i Östersjön. Det är med intill visshet gränsande sannolikhet en död tumlare som ni hittat, i synnerhet som fyndet gjorts vid Östersjön dit andra valar mycket sällan förirrar sig. Tumlarna är de minsta av alla valar. Längden anges till 120-225 cm. Tumlaren kallades förr marsvin på svenska och gör så fortfarande på danska. Ordet marsvin är bildat efter valens tyska namn och betyder "havsgris".

Tumlaren är i dag en starkt hotad art och såväl iakttagelser av levande tumlare som fynd av döda tumlare bör rapporteras till Naturhistoriska Riksmuseet. Museet vill också ha in döda tumlare för obduktion. Läs här hur ni ska göra. Öster om Sandhammaren i Skånes sydöstra hörn gjordes det 7 observationer av tumlare år 2005, 5 år 2006, 4 år 2007, 4 år 2008, 15 år 2009, 3 år 2010 och hittills ingen år 2011.

På Riksmuseets sajt kan ni läsa mer om tumlaren. 2005, 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hej! Jag har en fråga som jag har undrat över väldigt länge. Är det sant att det finns rosa delfiner? Tacksam för svar.

Ja, det finns det. Amazondelfinen eller boutun (Inia geoffrensis) kallas ibland "pink river dolphin". Den finns i Amazonfloden och dess bifloder i Sydamerika. Den är normalt svagt rosafärgad. Amazondelfinen lever i varmt vatten. Den behöver därför normalt inte strypa blodflödet till späcklagret och huden för att minska sina värmeförluster. Eftersom huden nästan helt saknar färgpigment, lyser då blodets röda hemoglobin igenom den. Om blodkärlen i huden vid kyla dras ihop, minskar dess genomblödning. Då blir delfinen vit. Läs om späcklagrets isolerande funktion hos valar på en annan sida.

Det finns fem arter av flodlevande delfiner med liknande anpassningar som amazondelfinen. Flera av dem är hotade. Yangtsedelfinen i den stora kinesiska floden Chang Jiang (Yang-tse-kiang) är till och med största sannolikhet utrotad. 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Den i villaområdet i Örebro upphittade snövesslan (Mustela nivalis nivalis). Tack till Malin för bilden.

Jag hittade det här döda djuret, cirka 15 cm långt. Låg vid en väg i ett villaområde i Örebro. Någon husdjursunge som rymt?

Nej, det ingen husdjursunge, utan ett vilt djur. Det är en småvessla (ibland kallad vessla), tillhörande den nordliga underarten snövessla (Mustela nivalis nivalis). Den är klädd i sin helt vita vinterpäls. Man skiljer småvesslan från dess nära släkting hermelinen genom att småvesslan saknar svart svansspets. Den sydliga underarten av småvesslan (Mustela nivalis vulgaris) anlägger inte vit vinterdräkt. Ibland menar man med småvessla endast den sydliga underarten.

Småvesslan är ett mårddjur och Sveriges minsta medlem av däggdjursordningen rovdjur (Carnivora). Vesslor är mycket livliga, därav uttrycket "snabb som en vessla". Vi som läst böckerna om Ture Sventon, detektiven med den ständigt lika knivskarpa profilen, minns den ilsnabbe skurken Ville Vessla.

Man ser ibland småvesslor, ofta då de sticker upp huvudet bland grästuvor eller ur en stengärdsgård. De är rovdjur som främst jagar smågnagare. Eftersom de är små och smala kan de lätt ta sig in mössens och sorkarnas gångar. Läs om vesslan på Svenska jägarförbundets sajt. 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vad är en panter för något? Är det en underart? Är pantern i själva verket en jaguar eller leopard och varför blir de svarta?

Panter är ett annat namn på leoparden (Panthera pardus), således en synonym till leopard.

Den svarta pantern är inte en art och inte heller en underart. Den är en så kallad varietet av leoparden. En varietet skiljer sig bara i en eller ett fåtal egenskaper från en arts normala utseende. Svarta och normalt färgade leopardungar kan förekomma i samma kull. Leopardfläckarna kan svagt urskiljas även hos svarta pantrar. Svarta varieteter kallas melanistiska, vita varieteter kallas albinistiska. I vissa delar av Sverige förekommer albinistiska, vita älgar. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En hona av kodiakbjörnen med tre ungar. Courtesy of U.S. Fish and Wildlife Service, in the public domain.

Vi har en dispyt jag och en vän. Jag påstår att världens största björn är isbjörnen. Han motsätter sig detta och menar att kodiakbjörnen är större. Vem av oss har rätt?

Jag har tittat i en rad källor och åsikterna går mycket i sär, liksom de vikter som anges. De flesta anser att isbjörnen är störst åtminstone när det gäller genomsnittlig vikt, men det finns en uppgift att den största björn man vägt är en kodiakbjörn. Det är hannarna som är störst. Det finns uppgifter om vikter över 1000 kg för båda björnarna. Kodiakbjörnen (Ursus arctos middendorffi) räknas som en underart av brunbjörnen (Ursus arctos). Den finns på ön Kodiak söder om Alaska. Isbjörnen räknas som en egen art (Ursus maritimus), men är mycket nära släkt med brunbjörnen. Enligt en molekylärbiologisk undersökning härstammar de två arterna från en gemensam förfader som levde för cirka 350 000-480 000 år sedan.

Jag dömer oavgjort. Beslutet kan inte överklagas. 2011, 2014.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Det är ingen enkel uppgift att räkna taggarna på en igelkott. Courtesy of M. E. Talbot from Encyclopedia of Life under this CC License.

Hur många taggar har en fullvuxen igelkott ungefär? Tacksam för svar snarast, jag har sökt i NE och Bonniers lexikon men utan resultat.

Jag har tittat i litteratur och på nätet och nästan alla uppskattningar av antal taggar hos en igelkott ligger mellan ca 5 000 och ca 10 000 stycken. Enda undantaget angav ca 16 000. Uppgifter av denna typ (antal taggar på en igelkott, lungblåsornas totala yta, blodkapillärernas totala längd o.s.v.) får man ofta ta med en nypa salt. Man ser sällan någon hänvisning till det arbete där mätningarna redovisas och det är ofta fråga om mycket ungefärliga uppskattningar. 1999, 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hej, jag undrar om du hinner hjälpa mig med följande korsordsfråga: "Om denna primat vet uppslagsboken berätta att tungbenet och det starkt förstorade sköldbrosket i struphuvudet bildar en karakteristisk, ljudförstärkande apparat". Sex bokstäver och givet har jag B-L-PA. Men det kan vara fel?

Det var en lurig en! Allt stämmer på "vrålapa". Men det är bara sex bokstäver. Dock ger SAOB belägg från 1843 och 1899 för den sedan länge förlegade synonymen "bölapa". Lyssna på vrålapans vrål här. Hälsningar från en gammal, luttrad korsordslösare! 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Giraffens tunga är verkligen mörkt blå. På den här giraffen ser man dessutom tre horn, två på hjässan och ett litet oparigt mellan dessa horn och ögonen. Giraffer kan ha upp till fem horn. En del utdöda giraffsläktingar hade mycket större horn än giraffen. Förr räknade man alla nutida giraffer till en art (Giraffa camelopardalis) med flera underarter. Numera räknar man med flera arter och underarter av giraffer. Courtesy of Bilby from Wikimedia Commons under this CC License.

Varför är giraffens tunga blå? - Om giraffens egenheter.

Jag har inte hittat något svar på din fråga. Troligen är det är det är en så kallad strukturfärg, orsakad av optiska effekter i tungans yttersta lager. Läs mer om blå färger hos däggdjur på en annan sida. Jag vågar inte säga vad girafftungans blå färg fyller för funktion, om någon. Tungans svarta grundfärg beror på färgämnet melanin, som ger färg åt bland annat päls och hud hos däggdjur. Troligen är den svarta färgen ett skydd mot solens ultravioletta strålning. Giraffen exponerar tungan för sol mycket mer än andra djur, eftersom den använder den som griporgan när den betar. Utan melaninet skulle tungan kanske drabbas av brännskador och muncancer.

Giraffens tunga är en märklig konstruktion. Giraffen betar i träden. Den kan sträcka ut tungan så att den blir nästan en halv meter lång. Sedan kan den gripa tag i grenar genom att vinda tungan runt grenarna, rycka loss grenarna och äta upp dem. Tack vare tungan får giraffen alltså en större räckvidd och kan beta högre upp.

Det finns många andra intressanta saker att säga om giraffen. Trots att halsen är så lång, så har giraffen bara sju halskotor, precis som nästan alla andra däggdjur. Halskotorna måste därför vara mycket höga. Det uppges att en stor hanne kan vara 5,3 meter hög eller mer när den står med uppåtriktad hals. Intressant nog är giraffens översta bröstkota modifierad så att den ökar halsens rörlighet. Dennna kota är belägen omedelbart under den nedersta halskotan, men är trots modifieringen en bröstkota, eftersom den ledar mot det översta revbensparet.

Giraffen kan ha fler än två horn. Honorna har två horn. Hanarna har ett eller två par horn på hjässan och kan dessutom ha ett oparigt horn mitt emellan ögonen. Det opariga hornet kan vara så litet att det bara är en benknöl som inte förtjänar att kallas horn. Giraffen kan alltså ha totalt 2-5 horn. Alla hornen är klädda med hud. Hanarna hos olika underarter har olika antal horn. Hanarna använder hornen när de slåss om honorna. På en annan sida kan du se en video som visar hur de då använder huvudet som en klubba. Texten fortsätter under videon.

Giraffen kan galoppera, men när den rör sig långsammare är den (precis som dromedaren) passgångare. Det innebär att den de båda benen på en sida av kroppen alltid rör sig tillsammans och åt samma håll. Giraffen har väldigt långa ben och kroppen är relativt kort så att framben och bakben sitter nära varandra. Antagligen har giraffen blivit passgångare därför att den annars skulle trassla in de extremt långa frambenen och bakbenen i varandra.

Giraffens imponerande kroppslängd ger den problem med blodcirkulationen. Läs om hur blodet kan nå hjärnan och om varför det inte samlas i benen på en annan sida. 2016, 2020.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Kamelpucklar. överst en enpucklig kamel (dromedar; Camelus dromedarius), nederst en tvåpucklig kamel (baktrisk kamel; Camelus bactrianus). Dromedaren är sedan länge utdöd som vild i sitt ursprungliga hemland i Mellanöstern, men lever förvildad i stort antal i Australien. Den tvåpuckliga kamelen finns vild i några områden i Centralasien, men arten är hotad. Båda arterna tämjdes för mer än tre tusen år sedan och är fortfarande mycket viktiga husdjur. Courtesy of John O'Neill and Wikimedia Commons under this GNU License (above) and Wikimedia Commons under this CC License (below).

Vad har kamelen för nytta av sin puckel?

Puckeln är faktiskt inte ett vattenförråd, utan ett energiförråd fyllt med fett. Läs mer om puckeln på en annan sida (på engelska).

Men då uppkommer en annan fråga. Varför är fettförråden hos kamelen belägna huvudsakligen på ryggsidan och ingen annanstans? Svaret på den frågan vet man inte, men man kan spekulera.

Kanske är det så att fettet i puckeln isolerar kamelen, så att upptag av värme från solstrålning minimeras. Solstrålningen kommer ju uppifrån. Man vet redan att kamelens tjocka ryggpäls isolerar den, inte mot värmeförluster, utan mot värmeupptag i en miljö som har högre temperatur än kamelen själv! På kroppens sidor har kamelen tunnare päls, vilket gör att kroppsvärme lätt kan avges där.

Valar och sälar har som bekant också fettväv som isolering, men hos dem är fettet fördelat runt hela kroppen i form av ett späcklager. Dessa djur förlorar ju värme till vattnet från hela kroppsytan. Fördelen att ha fettvävnad som värmeisolator är att fettväven mest består av just fett. Läs om isolerande späck på en annan sida.

Vill du veta mer om kameler, så kan du läsa om "cyklande" kameler och om kamelens vattensparande nos på andra sidor. 1999, 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En hona av skogselefanten (Loxodonta cyclotis) med en unge vid Mbelifloden inom nationalparken Nouabalé-Ndoki i Kongo- Brazzaville, förhoppningsvis utom räckhåll för elfenbensjägare. Lägg märke till det rundade örat. Courtesy of Thomas Breuer and PLoS Biology under this CC License.

En elev ska göra ett arbete om skogselefant. För att skapa upplevelser för publiken försöker vi komma på något utöver ren fakta. Att måla skogselefanten i naturlig storlek blir för stort. Kanske jämföra människoörat och elefantens. Men hur stort är det?

Läs först om hur elefantens öron reglerar kroppens temperatur på en annan sida. I ett originalarbete som ligger till grund för den artikeln mätte man öronen på fem elefanter på ett zoo. Det anges inte, men det var förmodligen savannelefanter. Den största elefanten, Affie, hade 137 cm långa och 89 cm breda öron. För den minsta, Christy, var måtten 107 respektive 64 cm.

Rätt nyligen har man på grundval av både DNA-sekvenser och anatomiska data urskilt den afrikanska skogselefanten som en egen art, Loxodonta cyclotis, skild från savannelefanten, Loxodonta africana. Man räknar alltså nu med tre nu levande elefantarter, förutom de två nämnda den indiska elefanten, Elephas maximus. Skogselefanten är mindre än savannelefanten, har rakare och längre betar och rundade (inte spetsiga) öron. Det finns också skillnader i skallens uppbyggnad mellan de två arterna. Elfenbenet från skogselefanten är särskilt hårt och kan ibland anta en skär färgton. I stället för en hotad afrikansk elefantart har vi nu två som är ännu mer hotade, eftersom de båda populationerna förstås är mindre än den totala elefantpopulationen i Afrika. 2004, 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En vuxen näsapshanne som med sin stora kran. Den stora magen är ingen kalaskula. Den innehåller ett voluminöst matspjälkningssystem som behövs för att bryta ner apans svårspjälkade växtföda. Courtesy of Drew Avery from Wikimedia Commons under this CC License.

Hej, jag undrar varför näsapan har så stor näsa. Finns det någon anledning att just den apan har så stor näsa?

Det har spekulerats att näsan hos näsapan (Nasalis larvatus) fungerar som en värmeradiator med vilken apan kan göra sig av med överflödig kroppsvärme. Men i så fall borde hannarna löpa större risk att överhettas än honorna, vilket är osannolikt. Det är nämligen bara de vuxna hannarna som har den stora näsan. Honor och icke könsmogna hanar har betydligt mindre näsa. Hannarnas stora näsa fungerar som en resonanslåda som förstärker deras aggressiva läten. Dessa vokala yttringar beskrivs på engelska som "honks" och används också som varningsrop när rovdjur finns i närheten. Man har visat att näsans storlek påverkar de akustiska egenskaperna hos lätet.

Näsan har sannolikt utvecklats som ett resultat av så kallad sexuell selektion. År 2018 publicerades en artikel som stöder denna hypotes. Man fann en korrelation mellan hanarnas nässtorlek och antalet honor i deras harem. Detta tolkades som att näsapshonor attraheras av och hanar skräms av en hane som är mycket vokalt begåvad och/eller av denne hanes stora näsa. Motsvarande mekanism finns hos många fågelarter, hos vilka den mest sångbegåvade och starkast färgade hannen är mest framgångsrik vid fortplantningen.

Näsapan lever i träskartade mangroveskogar på Borneo. Den är känd för att vara en god simmare. Den har till och med delvis simhud mellan tårna. Men den simmar inte för sitt nöjes skull, utan bara när det är nödvändigt för att korsa en flod. Det finns gott om krokodiler i träsken. Näsapan är vegetarian och lever huvudsakligen på blad och frukter. Dess stora mage rymmer en stor matspjälkningsapparat med en mycket stor magsäck. Magsäcken fungerar som jäskammare. Den innehåller mikroorganismer som bryter ned cellulosan i födan till mindre molekyler som apan kan ta upp från tarmen. Matspjälkningen fungerar alltså på ungefär samma sätt som hos idisslande hovdjur, till exempel nötkreatur. Läs mer om spjälkning av cellulosa hos djur på en annan sida. 2012, 2018.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Ett skelett av den utdöda jättebävern (Castoroides ohioensis). Notera käkarnas gigantiska gnagartänder. Courtesy of Steven G. Johnson and the Field Museum of Natural History in Chicago from Wikimedia Commons under this CC License.

Var hittar jag information om bävrar? - Om världens största gnagare.

Bävern är ett intressant djur. I forna tider var bävern kanske det djur som, näst människan, mest påverkade landskapsbilden. Det skedde naturligtvis genom bäverdammarna. Det finns två arter av bävrar. Den ena finns i Nordamerika, den andra i Europa och Asien. Bävrarna är näst störst bland gnagarna, endast den sydamerikanska kapybaran blir större. Mindre bekant är att den utdöda nordamerikanska jättebävern (Castoroides ohioensis) var ännu större och vägde uppemot 100 kg. Dess gnagartänder var decimeterlånga. Jättebävern levde under pleistocenperioden och dog ut så sent som för cirka 10 000 år sedan. Isotopstudier av tänderna tyder emellertid på att jättebävern åt vattenväxter, inte bark från träd som dagens bävrar. I så fall är det mindre sannolikt att den fällde träd och byggde dammar.

Kapybaran (Hydrochaeris hydrochaeris) från Sydamerika är världens största nu levande gnagare med en vikt på cirka 35-75 kg. Men jättebävern var större. Kapybaran har som synes en omisskännligt marsvinslik profil. Courtesy of John White and copyright California Academy of Sciences.

Men ännu större än jättebävern var gnagaren Phoberomys pattersoni, som levde för cirka 8 miljoner år sedan i ett deltaområde i nuvarande Venezuela. Den vägde troligen cirka 700 kg och var släkt med kapybaran och marsvinet. Phoberomys hade en kraftig svans som den använde när den balanserade på bakbenen. På grund av kroppsvikten kunde den inte stå och gå med böjda ben som små gnagare, till exempel möss, brukar göra. Den måste i stället hålla benen raka för att kunna bära upp kroppen. Man spekulerar i att den var ett lätt byte för större rovdjur, eftersom den sprang dåligt och var för stor för att kunna gräva ner sig i en jordhåla. Men storleken möjliggjorde troligen ett effektivare utnyttjande den svårspjälkade växtfödan, som bestod av gräs. Stora växtätare har nämligen större jäskammare i magtarmkanalen och ett lägre energibehov mätt per kilogram kroppsvikt. Läs om hur djur bryter ned cellulosa på en annan sida. Så här tror man att Phoberomys såg ut. En sydamerikansk släkting till Phoberomys, benämnd Josephoartigasia monesi, skulle kunna ha vägt upp till 1 000 kg och betraktas tills vidare som den största kända gnagaren.

Mer information om vår svenska bäver hittar du på Riksmuseets sajt. 2005, 2012, 2017.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Till "Svar på frågor"

Zoofysiolog, skribent och webbansvarig: Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus

Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund

E-post: Senast uppdaterad: Se årtal efter varje svar. Webbplatsen använder kakor. Surfar du vidare, godkänner du detta. Läs mer här.

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.