|
Den som myntade uttrycket "som en fisk på torra land", såg nog inte lungfiskarna framför sig. Dessa exceptionella fiskar har en förmåga att överleva upp till ett år utan tillgång till vatten. Vanliga fiskar, som bara andas med gälar, skulle kvävas om de blev berövade sin naturliga miljö, vattnet, medan lungfiskarna till och med har utvecklat en förmåga att andas med lungor.
Man tror att dessa fiskar utvecklat lungor, eftersom de har levat i väldigt växlande miljöer, i vilka vattenmassorna lätt kunde torka ut och exponera sina invånare för omgivande luft. Om någon art kunde utveckla lungor att användas vid luftandning, skulle det utgöra en stor fördel i en sådan miljö. Förutom sina lungor, äger lungfiskarna ytterligare en anpassning till växlande miljöer. De har speciella skaftade fenor som kan ha gjort det möjligt för en del lungfiskar att röra sig till en ny vattensamling, när den de levt i torkar ut. Fenorna är dock starkt reducerade hos två av de nutida släktena.
Numera representeras lungfiskarna av tre släkten som alla återfinns i instabila sötvatten. Dessa tre släkten förekommer på tre olika kontinenter: Afrika, Sydamerika och Australien. Den australiska lungfisken (Neoceratodus forsteri) måste alltid andas vatten med gälarna, men kan skaffa sig extra syre genom att andas luft med lungorna, om syrehalten sjunker i vattnet. De sydamerikanska (släktet Lepidosiren) och afrikanska (släktet Protopterus) lungfiskarna dör om de inte får tillfälle att andas luft.
 |
Den australiska lungfisken (Neoceratodus forsteri) dör, om den inte får andas vatten. Men den kan andas luft, om vattnet blir syrefattigt. Lägg märke till de skaftade fenorna. Hos de andra nu levande lungfiskarna har fenorna reducerats till trådformiga utskott. Courtesy of TomCatX, in the public domain. |
|
Både de afrikanska och de sydamerikanska lungfiskarna kan gå in i ett vilstadium, om deras vattenmiljö torkar ut helt. De gräver då ner sig i sjöbottnen. De afrikanska lungfiskarna utsöndrar dessutom ett slags slem som hårdnar och bildar en kokong runt fisken. Den enda kontakt med yttervärlden, som då kvarstår, är ett litet andningshål i kokongen vid huvudet, genom vilket fisken får luft till sina lungor. Kokongen skyddar fisken mot vattenförluster. Eftersom fisken varken dricker eller äter, är det av största vikt att vattenbalansen bibehålls.
När näringstillförseln upphör krävs det också att lungfisken hushållar med sina energireserver. Den minskar sin ämnesomsättning med 90 procent, vilket gör att dess energiförråd i form av fett och muskelproteiner räcker längre. Genom denna minskning av ämnesomsättningen minskar också vattenförlusterna. Eftersom det är ämnesomsättningen som kräver syrgas, behövs inte längre samma mängd syrgas. Då kan lungandningen minska, något som minskar vattenförlusterna via andningsluften.
|
Matdags för en lungfisk, förmodligen en afrikansk sådan. Notera på videon att den, till skillnad från de flesta andra fiskar, tuggar maten väl. Lungfiskarna tänder är omvandlade till kraftiga plattor, med vilka de till och med kan tugga i sig skalförsedda djur, till exempel kräftdjur och snäckor. Lungfisken ovan får dock sina räkor skalade. From YouTube, courtesy of Tyler's Aquarium. |
|
Ytterligare en anpassning, som gjort det möjligt för lungfiskarna att gå in i ett vilstadium, är deras slutprodukt vid proteinnedbrytningen. De flesta vattenlevande djur bildar ammoniak som slutprodukt, men dessa djur måste göra sig av med denna lika fort som den bildas, eftersom ammoniak är mycket giftigt. De flesta fiskar gör sig lätt av med den vattenlösliga ammoniaken via gälarna. Så gör lungfiskarna också så länge de befinner sig i vatten Eftersom gälar inte fungerar i luft måste lungfisken lösa slutproduktsproblemet på annat vis, när den bara andas luft. Den gör det genom att i stället för ammoniak bilda urea (urinämne) som slutprodukt. Urea är för övrigt även slutprodukt hos oss däggdjur och inte alls lika giftig som ammoniak. Lungfisken kan låta urea ansamlas i kroppen tills dess koncentration når otroliga värden, utan att bli förgiftad.
Alla dessa anpassningar till landliv har gjort det möjligt för en fisk att överleva upp till ett år, kanske längre, på torra land. Läs också om andra luftandande fiskar än lungfiskarna, om lungornas evolution hos ryggradsdjuren, om hur fiskar ventilerar sina gälar och om näsborrarnas evolution på andra sidor.
Referenser
Texten har uppdaterats och utökats år 2013 av Anders Lundquist.
Q. Bone and R.H. Moore: Biology of fishes (3rd ed, Taylor & Francis, 2008).
R.W. Hill, G.A. Wyse, and M. Anderson: Animal Physiology (3rd ed, Sinauer, 2012).
K.V. Kardong: The vertebrates (5th ed, McGraw-Hill, 2009).
Till början på sidan
Till "Artiklar om djur"
|
