 |
Pilgiftsgrodan Dendrobates auratus som är vanlig i regnskogarna i Panama och Costa Rica. Copyright 1993 Smithsonian Institution. |
|
Att kyssa en groda resulterar inte nödvändigtvis i att sagans prins plötsligt uppenbarar sig, utan man kan i stället få sig en mer oangenäm överraskning. De flesta grodor innehåller nämligen gifter. Dessa gifter ligger lagrade i hudkörtlar och utsöndras genom huden.
Att vara giftig är ett effektivt sätt att slippa undan rovdjur. Till världens giftigaste grodor hör pilgiftsgrodorna (familjen Dendrobatidae). Alla pilgiftsgrodor är inte lika giftiga och några är kanske inte giftiga alls. Det är farligt att bara vidröra de giftigaste arterna. Som syns på grodorna ovan och nedan har dessa grodor en färggrann teckning. Färgteckningen fungerar som en varningssignal (s.k. aposematism) för hugade spekulanter, som undviker att sluka grodan, när de ser färgerna. Det djur som haft turen att överleva, efter att ha slukat en pilgiftsgroda, glömmer inte färgteckningen. Detta utnyttjas av andra mindre giftiga grodor som har tagit efter de giftiga pilgiftsgrodornas färgteckning. Därigenom lurar de rovdjuren att tro att de är giftigare än vad de i själva verket är. Denna typ av falsk varubeteckning kallas mimikry.
Även människan har dragit nytta av pilgiftsgrodornas gift. Indianerna i vissa delar av Sydamerika använder grodornas gift till att smörja in sina pilspetsar med och gör därigenom pilarna till ett ännu dödligare vapen.
Pilgiftsgrodans gift består till största delen av kvävehaltiga föreningar som tillhör gruppen alkaloider. Alkaloiderna i giftet kan hos olika grodor variera både i antal och i grad av giftighet. En av de allra giftigaste alkaloiderna, batrakotoxin, leder vid förtäring till hjärtarytmier, andningsförlamning och hjärtstillestånd. Andra mindre giftiga alkaloider ger ökade muskelkontraktioner som kan övergå i muskelförlamning.
Pilgiftsgrodor som fötts upp i fångenskap, utan att få sin naturliga föda, har så småningom förlorat sina giftiga alkaloider. Man tror att grodorna får i sig de flesta, kanske alla, alkaloiderna genom att äta vissa insekter som finns i den naturliga miljön, till exempel myror. Sedan ackumulerar de alkaloiderna i hudkörtlarna. Insekterna får kanske i sin tur i sig alkaloiderna genom att äta vissa giftiga växter.
Även paddor (familjen Bufonidae) har giftkörtlar under huden och dessutom utsöndrar parotidkörtlarna (som är spottkörtlar) en del gift. Paddornas gifter skiljer sig kemiskt från pilgiftsgrodornas. Paddorna har en stor mångfald av olika ämnen i sina gifter. Paddornas gift utgör vanligen inte ett lika stort hot som pilgiftsgrodornas, men vissa paddor kan producera starka gifter. Agapaddan (Bufo marinus) och koloradoflodpaddan (Bufo alvarius) räknas till de giftigaste paddorna i världen och är kända för att ha förgiftat många katter och hundar. Intressant är, att en del rovdjur, till exempel igelkottar och illrar, är resistenta mot paddgifter.
Salamandrar utsöndrar också gift genom huden. Vissa salamandrar avger ämnet tetrodotoxin som är ett av de starkaste gifter djurvärlden har frambringat. Ett milligram tetrodotoxin är tillräckligt för att genom andningsförlamning döda en vuxen människa. Läs om tetrodotoxin i de giftiga blåsfiskarna på en annan sida. Den färggranna europeiska eldsalamandern utsöndrar ett annat gift, salamandrin, i form av en mjölkaktig vätska från porer bakom ögonen. Detta sekret irriterar slemhinnor och ögon, och vållar smärtor för rovdjuren.
Läs om flera andra giftiga djur på en annan sida.
Referenser
Texten har uppdaterats och utökats år 2013 av Anders Lundquist.
J. W. Daly, H. . Garaffo, T. F. Spande, C. Jaramillo och A. S. Rand: Dietary source for skin alkaloids of poison frogs, Dendrobatidae? (Journal of Chemical Ecology 20:943-955, 1994).
A. Edström: Djurens gifter (Studentlitteratur, Lund, 1988).
Till början på sidan
Till "Artiklar om djur"
|
