 |
En blåsfisk från Karibien tillhörande släktet Sphoeroides. Courtesy of David Snyder. |
|
En del blåsfiskar hör till de giftigaste fiskarna i världen. Trots, eller kanske tack vare, detta har en giftig blåsfisk kommit att bli betraktad som den yppersta av delikatesser i Japan. En måltid på denna fisk har liknats vid en gastronomisk version av rysk roulette.
Blåsfiskarna har fått sitt namn av att de snabbt kan fylla en blåsa i anslutning till matsmältningskanalen med vatten eller luft så att de från att normalt vara avlånga blir klotformiga. Förändringen sker vid fara som försvar mot angripare. Som en kompletterande försvarsstrategi har många blåsfiskar utvecklat en hög grad av giftighet. Blåsfiskfamiljen är vanlig i bl.a. Indiska oceanen och Stilla havet men förekommer inte i svenska vatten. Flera arter, särskilt från sötvatten och brackvatten, hålls som akvariefiskar.
Blåsfiskarnas gift heter tetrodotoxin eller TTX och är ett av de starkaste djurgifter vi känner. Det anses vara 25 gånger starkare än kurare och ett milligram är tillräckligt för att döda en människa. Giftet blockerar de spänningsreglerade kanaler för natriumjoner som finns i nervcellers och muskelcellers yttermembran. Strömmar av natriumjoner genom dessa kanaler är nödvändiga för att nervimpulser ska kunna uppkomma och förflytta sig. TTX-förgiftning leder därför till att den elektriska aktiviteten i nerver och muskler hämmas. I svåra fall leder detta till förlamning av andningsmusklerna med dödlig utgång.
Blåsfiskarna producerar inte giftet själva. Fiskar som kläckts och växt upp i fiskodlingar saknar nämligen TTX. Giftet produceras i stället av ett flertal marina bakteriearter. TTX-producerande bakterier har identifierats hos blåsfiskar, bland annat i mag-tarmkanalen och huden. Blåsfiskarna ackumulerar troligen TTX som produceras av dessa bakterier. Alternativt får fiskarna i sig giftet via bytesdjuren. I så fall härstammar giftet från bakterier som ätits av små djur på den lägsta nivån i näringskedjan och hamnar slutligen i blåsfiskarnas bytesdjur.
Man kan fråga sig hur blåsfiskarna själva undviker att bli förgiftade. Man har emellertid hittat mutationer i de gener hos blÂsfiskarna som kodar för proteinerna i natriumkanalerna. Mutationerna leder till att vissa aminosyror byts ut mot andra i proteinerna. Detta leder i sin tur till att blåsfiskarnas natriumkanaler inte påverkas av TTX.
TTX är inte unikt för blåsfiskar. Läs om TTX hos andra djurarter på en annan sida.
 |
En piggsvinsfisk. Piggsvinsfiskarna är nära släkt med blåsfiskarna och kan liksom dessa vara giftiga. Piggsvinsfiskar är försedda med taggar på hela kroppen. Som synes ovan kan de, precis som blåsfiskarna, vid fara blåsa upp sig med vatten. Taggarna är då utspärrade och fisken blir i uppblåst tillstånd minst sagt svårhanterlig för ett rovdjur. En välkänd art inom familjen är igelkottfisken (Diodon hystrix). Copyright 1996 Corel Corporation. |
|
Blåsfisk kallas i Japan fugu och utgör grunden för en klassisk maträtt med samma namn. Den anses vara höjden av kulinarisk njutning och fisken betingar mycket höga priser. På grund av sin giftighet måste den tillagas av speciella, licensierade kockar. Särskilt levern, där giftkoncentrationen är högst, anses vara en gastronomisk upplevelse. Numera är det dock förbjudet att äta blåsfisklever. Ungefär 60 procent av alla fuguförgiftningar leder till döden och tidigare dog ett hundratal personer årligen i Japan på grund av sådana förgiftningar. På senare år har dock antalet dödsfall minskat.
I Japan används TTX i mycket utspädd form som ett smärtstillande medel vid bland annat reumatism. TTX har inom vetenskapen också visat sig vara ett oumbärligt hjälpmedel vid studier av nervceller och muskelceller på grund av sin förmåga att specifikt påverka natriumkanalerna.
Läs om flera andra giftiga djur på en annan sida.
Referenser
Texten har uppdaterats och utökats år 2013 av Anders Lundquist.
A. Edström: Djurens gifter (Studentlitteratur, Lund, 1988).
E. G. Moczydlowski: The molecular mystique of tetrodotoxin (Toxicon 63:165-183, 2012).
Nationalencyklopedin, band 3 (Bra Böcker, Höganäs, 1990).
T. W. Soong och B. Venkatesh: Adaptive evolution of tetrodotoxin resistance in animals (Trends in Genetics 22:621-626, 2006).
Till början på sidan
Till "Artiklar om djur"
|
