Leopardfläckarna framträder också hos den svarta pantern. Courtesy of Donar Reiskoffer from Wikimedia Commons under this GNU License.

Profeten Jeremia säger i bibeln att leoparden inte kan ändra sina fläckar. Kan den det?

Profeten Jeremia hade rätt. En leopardindivid kan inte ändra sina fläckar och bär på fläckarna från det att den föds till det att den dör.

Lejon, däremot, kan ändra sina fläckar. De föds med fläckar och unga lejon är svagt fläckiga. Hos vuxna lejon har fläckarna helt eller nästan helt försvunnit, läs om lejonens färg i ett svar längre ner på denna sida.

Svarta, så kallade melanistiska, individer förekommer hos många kattdjur, bland annat jaguaren, som bara finns i Amerika, och leoparden, som bara finns i Afrika och södra Asien. Den helsvarta färgen orsakas av mutationer i endera av två gener, som båda påverkar pälsfärgen. Hos vissa arter finns mutationen i den ena genen, hos andra arter i den andra. Mutationerna gör att pälsens gula och röda färgämnen (feomelaninerna) inte bildas. Därför blir pälsen helt svart. Eftersom de svarta djuren skiljer sig från de normalt färgade bara i en enda gen, så är de inte särskilda arter utan så kallade varieteter inom en art.

Det är bara hos leoparden (Panthera pardus) som svarta djur, så kallade svarta pantrar, är riktigt vanliga. Ordet panter är en synonym till leopard. Hos svarta pantrar kan fläckarna urskiljas mycket svagt. Men de ändrar inte sina fläckar. De är särskilt vanliga i vissa delar av sydöstra Asien, särskilt i Malaysia. Eftersom de är så pass vanliga där, har man gissat att det skulle vara en evolutionär fördel för dem att vara svarta. Möjligen är de särskilt bra kamouflerade under mörka nätter. Men det har man inte klarlagt.

Läs mer om hårfärg i artikeln "Färglagd päls och fjäderdräkt: hur hår och fjädrar bildas och hur de får sin färg". 2012, 2018.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Grevyzebran (Equus grevyi) har mycket smalare ränder än den vanliga zebran (Equus burchelli). Detsamma gäller den tredje zebraarten, bergszebran (Equus zebra). Notera fölet som gömmer sig bakom sin mamma. Är zebror svartrandiga, vitrandiga eller svart-och-vit-randiga? Det finns argument för alla alternativen, se länken i svaret nedan. Eftersom de flesta ränderna är ungefär lika breda, kan man hävda att zebran ovan är svart-och-vit-randig på ryggen och flankerna. Men buken är vit. Courtesy of Snake3yes from Wikimedia Commons under this CC License.

Varför är zebran randig? Ä den vitrandig eller svartrandig?

När det gäller rändernas funktion, finns det flera intressanta hypoteser. Man kan mycket väl tänka sig, att lejon och hyenor har svårt att urskilja en enskild zebra bland alla ränderna. Denna tanke har bland annat lanserats i barnboken "Just så-historier" av författaren Rudyard Kipling, mera känd för att ha skrivit "Djungelboken".

Andra hypoteser är att ränderna gör insekter mindre bitbenägna, att ränderna gör att zebrorna lättare känner igen varandra och att ränderna underlättar kylning av zebrorna päls. Såvitt man nu vet, är skydd mot bitande insekter den sannolikaste hypotesen. Men det behövs fler studier och man kan inte utesluta att ränderna har flera funktioner. Läs artikeln "Varför är zebran randig? Är den vitrandig och eller svartrandig?" så får du veta mer om detta roliga ämne. 2017.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Dessa två tigerungar uppvisar brist på färgpigment i delar av pälsen och huden. Det handlar dock inte om albinism i egentlig mening. På grund av en mutation i en enda gen kan de vita tigrarna inte bilda färgpigmentet feomelanin, som ger röd, orange eller gul färg. Det är detta pigment som gör människor rödhåriga. Vita tigrar kan däremot bilda färgpigmentet eumelanin, som ger svart eller brun färg. Därför har de samma svarta ränder som normala tigrar. Men frånvaron av feomelanin leder till att de normalt oranga ränderna blir vita och att ögonens normalt gulaktiga irisar blir blåa. Vita tigrar är sällsynta i naturen, men klarar sig bra. De blir dock ofta skelögda, något som tros bero på avsaknad av pigment i ögonens irisar och näthinnor. Värre är att man avlar fram vita tigrar i djurparker. Genmutationen är recessiv, vilket innebär att den uttrycks bara om den förekommer i dubbel dos i ett kromosompar. Man måste därför inavla tigrarna för att få fram vita exemplar. Inaveln leder till att tigrarna drabbas av en rad ärftliga sjukdomar.     Ögonvitorna syns inte hos tigrar och de flesta andra däggdjur. Läs om ögonvitornas funktioner hos människan på en annan sida. Jämför med den melanistiska leoparden ovan på denna sida och läs om albinistiska ekorrar nedan på denna sida. Courtesy of Korzun Andrej from Wikimedia Commons under this CC License.

Jag undrar hur och varför tigern utvecklade sin randighet under evolutionen.

Läs i svaret om zebror ovan på denna sida om hur randighet uppkommer under fosterutvecklingen.

Så till evolutionen. De flesta kattdjur är randiga eller fläckiga. De enfärgade lejonen och pumorna har fläckiga ungar, vilket kan antyda att de härstammar från fläckiga förfäder. Ränderna och fläckarna brukar tolkas som ett kamouflage som gör det svårare för bytet att se jägaren. Kattdjur har också ofta ett svart streck som löper över ögat. Även detta har tolkats som kamouflage. Det löser upp ansiktsdragen och gör ögonen mindre framträdande.

Man kan inte utesluta möjligheten att randigheten också är ett skydd mot blodsugande insekter, se ovan i detta svar. 2012, 2014, 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Överst ses lekande lejonungar med tydliga fläckar, se svaret nedan. Nederst ses några lejonhonor fotograferade nattetid, förmodligen på jakt. Spår av fläckar syns på benen. Courtesy of David Bygott (above) and Smithsonian Wild (below) from Encyclopedia of Life under this CC License.

Hur har lejonet fått sin färg?

De flesta kattdjur är fläckiga eller randiga. Detta anses vara en form av kamouflage som gör dem svårare att urskilja för bytesdjuren. Lejonet härstammar troligen från fläckiga förfäder. Lejonungarna är fortfarande fläckiga och spår av fläckar kan ofta ses på de vuxna lejonen, i synnerhet hos honor.

Jag hittar ingen studie av den kamouflerande effekten av lejonets pälsfärg. Men en rimlig förklaring är de enfärgade lejonen är svårare att urskilja för bytesdjuren under dagtid på den öppna savannen, i synnerhet som lejonens gulaktiga färg smälter väl ihop med det gula gräset. Ett stöd för denna tanke är uppgiften att hanarna ofta har sämre jaktlycka än honorna. Det skulle kunna bero på att deras man oftast är mörkare än den övriga pälsen, ibland nästan svart.

Men man måste komma ihåg att lejonen huvudsakligen jagar nattetid och att de har bättre jaktlycka under månfria nätter. Under dessa förhållanden har pälsens färg och mönster mindre betydelse.

Bland de andra stora kattdjuren har den amerikanska puman, liksom lejonet, förlorat fläckarna. I en undersökning fann man att bytesdjuren, hjortar, reagerade kraftigare på en modell av en puma, än på modeller av en leopard eller en tiger. Försöket utfördes i ett område där det andra stora amerikanska kattdjuret, den fläckiga jaguaren, saknas. Bytesdjurens chans att upptäcka ett kattdjur tycks således inte bara ha med rovdjurets kamouflering att göra, utan också med deras förmåga att känna igen rovdjuret. I denna studie lanserades hypotesen att det naturliga urvalet, i en miljö där bytet känner igen fläckiga kattdjur, först skulle ha gynnat en förlust av pumans fläckar. Sedan skulle bytesdjuren genom naturligt urval förvärvat förmågan att reagera kraftigt på enfärgade kattdjur och förlorat reaktionen på fläckiga kattdjur.

Läs om lejonhanarnas man på en annan sida. 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vuxna ismåsar (Pagophila eburnea) har helt vit fjäderdräkt, men de är inte albinor. Ögonen och benen är kolsvarta. Även näbben är färgad. From Encyclopedia of Life, courtesy of Blake Matheson under this CC Licence.

Saknar vita fåglar de enzymer som krävs för att bilda färgämnet melanin, som hos albinor? Om de nu inte bildar melanin, hur kan de ha mörka ögon? Hur förs melaninet ut till fjädrarna? Skulle melaninets placering i cellerna, centrerat eller utspritt, påverka fjäderdräktens nyans?

Fåglar, som normalt har vit fjäderdräkt, saknar inte de enzym som bildar melanin. De är alltså inte albinistiska. I så fall hade de haft röda ögon. Det är melanin som gör deras ögon bruna eller svarta. Dessutom har de i regel svarta eller bruna områden på andra ställen på kroppen. I stället är melaninproduktionen avstängd i anlagen till de vita fjädrarna. Detta sker genom ändrad genaktivitet i de celler (s.k. melanocyter) som producerar melaninkorn till svarta och bruna fjädrar. Det handlar alltså inte om förhindrad transport av melanin. Värt att notera är att det finns fåglar med vit fjäderdräkt och svart hud. Det finns också däggdjur med vit päls och svart hud. Läs om hur melanin förs till fjädrar och hårstrån och om vita fåglars fjäderdräkt på andra sidor.

Såvitt jag vet är melaninkornen jämt utspridda i hornlagrets hudceller och i fjädrarna hos fåglar. Om melaninet hade koncentrerats till en boll i cellen, hade det lett till till en avsevärt ljusare färg. Detta beror på att de flesta melaninmolekylerna hade varit skymda av andra melaninmolekyler och därför inte kunnat absorbera ljus. Men det är en bra fråga. Färgväxling hos många djur åstadkoms just genom att sprida eller koncentrera melanin i melanocyter, som då kallas melanoforer. Läs om färgväxling hos bland annat kameleonter och om färgväxling hos grodor på andra sidor. 2019.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Den här ekorren tycks helt sakna färgpigment i pälsen. Dessutom är ögonen röda. Eftersom bilden inte verkar tagen med blixt, tyder detta på att på att även regnbågshinnan (iris) saknar pigment. Den röda ögonfärgen orsakas då av blodets röda hemoglobin. Ekorren är förmodligen en äkta albino. Den är troligen en amerikansk gråekorre. Courtesy of Keith Lovett from Wikimedia Commons under this CC License.

Jag var ute i skogen utanför i helgen och såg då en ekorre som såg ut precis som en vanlig förutom i pälsen. Han hade vit svans (alldeles vit, inte gråvit eller grå), baken var brun, sedan hade han ett vitt band runt mage och rygg, frampartiet var brunt och ansiktet och huvudet var fläckiga i brunt och vitt. Varken jag eller min vän som var med har någonsin sett en sådan ekorre. Kan det varit någon form av albino? Vet du?

Det är väl omöjligt att förväxla en ekorre med något annat djur. Så det handlar sannolikt om en individ som saknar färgpigment i delar av pälsen. Sådana varianter förekommer hos många däggdjur och de behöver inte vara helt vita, se på tigrarna ovan på denna sida. En del människor har till exempel en vit hårlock på huvudet. Många av våra husdjur har också vita pälspartier som inte finns hos de vilda förfäderna. Sådana individer är naturligtvis dåligt skyddsfärgade och dukar därför sannolikt lättare under för rovdjur i naturen.

Att de vita partierna ibland bildar tvärband längs kroppen skulle kunna förklaras embryologiskt. Hudens pigmentceller anläggs längs med hela kroppen där nervröret snörps av på ryggsidan. Pigmentcellerna vandrar ut till huden i det tvärgående kroppssegment där de anläggs. Om pigmentcellerna i ett segment inte bildar pigment skulle ett vitt band kanske kunna uppkomma vinkelrätt mot kroppens längsriktning. Läs också om zebror ovan på denna sida. 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Min fråga är varför är fiskar mörka på ryggen och ljusa på magen?

Den mörka ryggen och ljusa buken är skyddsfärger som ger kamouflage. En rovfisk som ser bytesfisken underifrån ser den ljusa undersidan mot den ljusa vattenytan. Ovanifrån ser rovfisken den mörka ryggen mot det mörka vattnet djupare ned. I båda fallen blir det svårare för rovfisken att upptäcka bytesfisken. Å andra sidan är rovfiskarna också oftast mörka på ryggen och ljusa på buken. Så det blir också svårare för bytesfiskarna att upptäcka rovfiskarna.

Läs i nästa svar om hur fiskar kamouflerar sig genom att vara genomskinliga eller silverglänsande.

Många däggdjur är också ljusa på buken och mörka på ryggen. Läs om hur detta ger kamouflage längre ned på denna sida. 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En så kallad leptocephaluslarv av en ålart. Den är så genomskinlig att man knappt skymtar den bakre delen av kroppen. Färgpigment syns framför allt kring ögonen. Detta pigment behövs för att hindra ljus att komma in i ögonen från andra håll än genom pupillen.     Leptocephaluslarver saknar hemoglobin i blodet. Därför syns ingen röd färg. Courtesy of Uwe Kils from Wikimedia Commons under this GNU License.

Varför är många djuphavsfiskar genomskinliga?

Genomskinlighet ger kamouflage som skyddar bytesdjur genom att rovdjuren får svårt att skilja ut dem från bakgrunden. Det är en mycket vanlig kamouflagemetod bland djur som lever i havets fria vattenmassor. Man vet inte särskilt mycket om vilka egenskaper hos djurens vävnader som gör dem genomskinliga.

Kamouflaget blir sämre om djuret innehåller färgade partier. Ögon måste innehålla pigment. Födan i matspjälkningsapparaten är inte genomskinlig. Det finns flera olika metoder att dölja ögonen och födan. Vanligt är att det finns speglande skikt som döljer de färgade områdena. Speglarna i den öppna oceanen speglar den omgivande oceanen och blir därför osynliga. Speglande kroppsytor är för övrigt en annan vanlig kamouflagemetod i havet. Många fiskar är ju silverglänsande.

Djur som innehåller blod eller andra kroppsvätskor med syrgastranporterande pigment har svårt att utnyttja genomskinlighet som skydd. Ålens genomskinliga leptocephaluslarver saknar det syrgastranporterande röda hemoglobinet. Kanske ger detta dem skydd mot rovdjur. Larverna är små och platta och får troligen tillräckligt med syre via diffusion genom kroppsytan. 2011, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag undrar varför de flesta insekter på ängar är svarta och mörkfärgade. Varför finns det också färgglada insekter på ängen?

Insekter har ett yttre skelett som kallas kutikula. Den gamla kutikulan kastas av när insekten lämnar ett utvecklingsstadium och övergår till ett annat: från ett larvstadium till nästa, från larv till puppa och från puppa till vuxen. Den gamla kutikulan ersätts då av en ny. Läs mer om insekternas livscykel på en annan sida.

När den gamla kutikulan avstötts, utvidgar sig den nya och hårdnar. Vid hårdgörandet av den nya kutikulan (sklerotiseringen) bildas reaktiva kemiska ämnen som kallas kinoner. Kinonerna reagerar med proteinerna i kutikulan så att dessa länkas till varandra i ett hållfast nätverk. Dessa reaktioner leder vanligen till att kutikulan mörknar. Dessutom kan kinonerna reagera med varandra och bilda svarta eller bruna pigment, melaniner. Detta är orsaken till att de flesta insekter är mörkfärgade. Hos en del insekter, till exempel många larver, är den nya kutikulan dock färglös. Då har kinonerna reagerat med proteinerna via en annan mekanism och melaniner har inte bildats.

Svart färg kan ha flera funktioner. Svart kan bland annat vara kamouflagefärg (t.ex. mot bakgrund av svart jord) och skydd mot UV-strålning i solig miljö (precis som människans hudpigment). Svart kan också underlätta uppvärmning i solen genom att absorbera synligt solljus, i stället för att reflektera det. Alla dessa funktioner skulle kunna ha betydelse på en äng, åtminstone på en torr äng med låg vegetation.

Andra färger än svart kan också ha många funktioner. Till dessa hör kamouflagefärger som överensstämmer med bakgrunden, och varningsfärger, både hos giftiga djur som kan stickas eller bita och hos djur som är giftiga att äta. Hit hör också mimikry då ogiftiga djur har samma färg som giftiga för att utnyttja deras varningseffekt eller då flera giftiga djur har samma varningsfärg för att underlätta inlärning hos rovdjuren. Slutligen kan färger fungera som signaler mellan artfränder, bland annat vid revirmarkering och parning. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Sengångarna: grön päls och märkliga toalettvanor Tretåig sengångare (arten Bradypus variegatus). Sengångarna är kända för att ha grönaktig päls, åtminstone under regnperioden, se bilden ovan. Läs mer om gröna däggdjur i svaret nedan. Sengångarnas gröna färg orsakas av alger som växer i pälsen. De lever i längsgående fåror eller i fickor i hårstråna. Ännu märkligare är det att nattfjärilar (släktet Cryptoses) lever i pälsen, utan att vara till besvär för sengångarna. Flera sengångararter finns i de tropiska delarna av Amerika. De klättrar i träden hängande upp och ner i sina stora klor. Deras pälshår är riktade "åt fel håll", det vill säga från buken mot ryggen. Därmed rinner regnvatten lättare av.     En egenhet hos sengångarna är att de nästan alltid klättrar ner till marken, när de ska bajsa. Varför? Detta är en fråga som i decennier förbryllat och plågat zoologerna. Det markbundna bajsandet är, till yttermera visso, en energikrävande och riskabel sysselsättning, som ofta leder till att sengångarna faller offer för rovdjur. Det är mycket osannolikt att de klättrar ner av hänsyn till skogens marklevande fauna. Hypoteserna att de gör det för att gödsla träden eller för att undvika att lämna doftspår bland grenarna saknar stöd.     År 2014 publicerades äntligen en artikel som ger experimentellt stöd åt en rimlig hypotes. Enligt denna lever sengångarna i en tredubbel mutualistisk symbios med pälsens nattfjärilar och alger. Detta innebär alla de tre parterna har nytta av samlivet. När sengångarna bajsar vid trädets rot, kan nattfjärilshonorna lägga sina ägg i den närbelägna avföringen. Sengångarna täcker över avföringen med nedfallna blad, något som skyddar fjärilarnas avkomma. De kläckta fjärilslarverna äter avföring. De växer, utvecklas och förpuppas i avföringen. Ur pupporna kläcks vuxna nattfjärilar, som flyger upp i trädkronorna och bosätter sig i en sengångares päls, där de parar sig. Fjärilarna tillför mineralämnen till pälsen. Detta kan tänkas ske genom att fjärilarna bär med sig avföring från sin kläckningsplats. Det kan eventuellt också ske genom att biomassa från fjärilarna, till exempel deras avföring, bryts ner av svampar, vars mycel finns i pälsen. Då får algerna tillgång till oorganiska växtnäringsämnen, gödsel i form av ammoniumjoner, fosfat och nitrat. De fotosyntetiska algerna kan då tillväxa snabbt. När sengångarna putsar sig äter de upp alger i sin päls, men inte fjärilar. På så sätt får de ett välbehövligt tillskott av näringsämnen. De odlar helt enkelt en köksträdgård av alger i pälsen. Läs om sengångarnas låga energiomsättning och deras dåliga temperaturreglering på en annan sida. Courtesy of James Steamer, from iNaturalist.org under this CC License.

Hej! Ur kamouflagesynpunkt är det bra att vara grön när man vistas i naturen. Därför finns det också gröna reptiler, insekter, spindlar, fåglar och fiskar. Men varför finns det så få gröna däggdjur? Djur med alger i pälsen räknas inte, tycker jag ...

För att färgkamouflage skall vara vettigt måste det finnas anledning att inte bli sedd av andra djur med bra färgseende. Små däggdjur är i allmänhet nattaktiva och i nattens svaga ljus är det nästan inga djur som har färgseende. Ljuset räcker helt enkelt inte till. Stora däggdjur jagas huvudsakligen av andra däggdjur och generellt har däggdjur dåligt färgseende, med undantag för de flesta apor, inklusive människan. Därmed borde det sällan vara till någon fördel för däggdjur att kamouflera sig med rätt färg. 2001, 2013.

Dan-E. Nilsson

Märkligt nog orsakas pälsfärgen hos däggdjur nästan alltid av melaniner. Melaninerna är polymerer och varje melaninmolekyl bildas ur flera molekyler av aminosyran tyrosin. Eumelaniner ger svart färg, feomelaniner ger bruna, röda och gula färger. Hos rödhåriga människor dominerar feomelaninerna. Färgen i huden hos däggdjur åstadkommes även den av melaniner. Ett undantag är den röda färg som kan ges av ytliga blodkärl i melaninfattig hud. Då är det naturligtvis blodets syrgasbärande hemoglobin som ger färgen. Grönaktig pälsfärg är sällsynt hos däggdjur, men finns hos sengångarna, se bildtexten ovan, och hos en del apor (t.ex. den gröna markattan). Blå färg är också sällsynt hos däggdjur, se nästa svar. 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Mandrillhanen (Mandrillus sphinx) imponerar med sina blå hårlösa kinder. Han är ett av de mycket få exemplen på blåfärgade däggdjur. Courtesy of Matt Sabbath, from Encyclopedia of Life under this CC License.

Jag gör ett projekt i skolan om varför vissa djur är blå och vad de har för nytta med det. Jag undrar också varför vissa djurs tungor är blå. Varför är inte däggdjur blå? Det finns grodor, ödlor och fåglar som är blå, men inga däggdjur.

Jag har ingen information på vad blå färg på tungor kan tänkas ha för funktion. Ett exempel är giraffen. Läs om giraffens tunga på en annan sida.

Jag skulle gissa att blåa färger är sällsynta bland däggdjur av två skäl. För det första ger de inte något kamouflage. Blå färger är sällsynta i naturen. För det andra är de flesta däggdjur nattlevande med dåligt färgseende. Därmed skulle blå färg inte vara av någon betydelse som signal till artfränder. Blå färger hos fåglar fungerar oftast vid så kallat sexuellt urval. Detta innebär att blått användes när hanar försöker avskräcka rivaler och attrahera honor. Intressant nog hittar man några av de få exemplen på blå färg bland däggdjuren hos apor, som har ett bra färgseende. Hanarna hos mandrillen, en babianart, har blå kinder och blå bakände. Hanarna hos den gröna markattan har blå pung. I båda fallen kan man misstänka att det handlar om sexuellt urval.

Den blå färgen hos de ovan nämnda aporna är en så kallad strukturfärg. Färgen uppkommer när ljuset träffar kollagenfibrer, som ligger i nästan parallellt ordnade skikt i läderhuden. Kollagener är trådformade strukturproteiner, som finns utanför cellerna och ger mekanisk hållfasthet åt bindvävnad, bland annat ben, senor och brosk. Kollagenfibrerna sprider det blå ljuset, som sedan förstärks genom så kallad interferens. En utförlig förklaring ges på en annan sida i artikeln "Färglagd päls och fjäderdräkt: hur hår och fjädrar bildas och hur de får sin färg". Läs också om grön färg hos däggdjur i ovanstående svar. 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Till vänster syns en del av kalkskelettet hos en hjärnkorall. Skelettet har inte bildats av en enda individ, utan av en hel koloni koralldjur, s.k. polyper. Till höger syns en bit levande hjärnkorall med utstickande polyper. Courtesy of © BIODIDAC.

Varför är fiskarna färggrannare vid korallreven än i Östersjön? Blir de mer färggranna ju saltare vattnet blir, eller har det också med värmen på vattnet att göra?

Djuren på korallreven är klart färggrannare än djuren i våra vatten. Detta har sannolikt till en del att göra med att miljön vid reven är mycket ljusare. Det krävs mycket ljus och hög temperatur för att korallrev ska utvecklas. En anledning till att det krävs mycket ljus är att koralldjuren själva (som är nässeldjur, släkt med maneter och havsanemoner) innehåller symbiotiska fotosyntetiserande alger (zooxantheller) som behöver mycket ljus. Symbios innebär att två organismer lever tillsammans. Vid mutualistisk symbios har båda nytta av situationen. Koralldjuren får hjälp av algerna bland annat genom att de tillförs näring som algerna producerat med sin fotosyntes. Algerna lever samtidigt ett skyddat liv inne i koralldjurens celler. Koraller och alger lever således i mutualistisk symbios. Även jättemusslorna har symbiotiska alger. Dessa musslor kallas ofta felaktigt "mördarmusslor", men de stänger skalhalvorna så långsamt att risken för dykare att fastna är mycket liten. Vissa arter kan väga upp till 250 kg.

Fiskar har ofta, precis som fåglar, ett bra färgseende. Färgerna hos fiskar kan ha många olika funktioner för fisken: att varna rovdjur att den är giftig, att kamouflera den, att signalera inom stimmet, att locka honor eller att hävda revir. Färger hos ett djur kan också vara mimikry. Ett exempel på mimikry är när ett ofarligt djur är färgat som ett farligt (t.ex. giftigt) djur och därigenom undslipper rovdjur.

Men nästan alla fiskar kring korallrevet förefaller bjärt färgade för oss människor och de flesta fiskarna uppvisar inte varningsfärger eller mimikry. Hur undviker fiskarna att bli uppätna av rovfiskar? Det har att göra med att fiskarnas synsinne fungerar annorlunda än vårt. Bland annat så är fiskarnas ögon mer känsliga för den blåa delen av spektrum än våra ögon. Dessutom kan fiskarna se ultraviolett ljus, något som vi inte kan. Å andra sidan är fiskarnas ögon inte särskilt känsliga för gult och rött ljus. Detta är en anpassning till ljusförhållandena i vattnet. Det långvågiga röda ljuset har inte särskilt lång räckvidd i vatten.

Skillnaderna mellan vårt och fiskarnas färgseende innebär att fiskar som för oss ser färggranna ut kan vara kamouflagefärgade i andra fiskars ögon. Nattaktiva fiskar som framträder klart röda för oss, smälter för andra fiskar ihop med den mörka bakgrunden. Fiskar som för oss framträder som klart blåa, smälter för andra fiskar ihop med vattnet i bakgrunden. Gula fiskar är för andra fiskar svåra att urskilja med revet som bakgrund. Randiga fiskar kan på lite avstånd också smälta ihop med bakgrunden. Randiga fiskar som simmar i stim kan möjligen också förvilla rovfiskar, så att dessa inte kan urskilja enskilda fiskar bland alla ränder. Zebror kanske lurar lejon på ett liknande sätt. 2002, 2012, 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En vacker bild av en abborre (Perca fluviatilis) ur "Illustrations de Ichtyologie ou histoire naturelle générale et particulière des Poissons" publicerad 1795-1797, in the public domain.

Det påstås att abborrar som har kräftor i sin diet får rödare fenor än andra abborrar. Hur kan det ske? Kräftor är ju bruna, blåa eller svarta. Även om färgämnet finns i skalet ska det tas upp i matsmältningen och "lagras" i fenorna?

Jag har inte sett något just om abborre, men det låter mycket sannolikt att fenornas färg orsakas av karotenoider och att abborrarna skulle kunna få i sig dem från kräftor. Röda färger hos fiskar beror ofta på karotenoider. Fiskarna kan inte själva syntetisera dessa ämnen. De får i sig karotenoiderna via födan (ofta från kräftdjur), absorberar dem i tarmen och transporterar dem till olika ställen i kroppen. Hos laxfiskar orsakas den röda färgen på huden och i muskulaturen av karotenoider som de får i sig via planktoniska kräftdjur. Samma sak gäller faktiskt flamingors röda fjäderdräkt. Läs om flamingors färg och om kräftors färg på andra sidor.

Jag skulle förmoda att färgämnet hamnar i abborrens fenor på följande sätt. Kalciumkarbonatet i kräftskalen löses upp av saltsyran i fiskens magsäck. Sedan kan de andra komponenterna i kräftskalet brytas ned av matspjälkningsenzymer. Det proteinbundna färgämnet astaxantin i kräftskalet frigörs från ett blått proteinkomplex då proteindelen bryts ner. Det ändrar då färg till rött, absorberas genom tarmväggen till blodet, transporteras med blodet till fenorna och inlagras där. 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hitta djuren på bilden! Här ser man nyttan av kamouflage på vintern. Till vänster ses en skogshare (Lepus timidus) och till höger en fjällripa (Lagopus muta), båda i vinterdräkt. Courtesy of Stuart Meek from Encyclopedia of Life under this CC License.

Hej, jag undrar varför haren blir vit på vintern.

Haren blir förstås vit på vintern och brun på sommaren. Detta gäller skogsharen (Lepus timidus) som är ursprunglig i Sverige. Fältharen (Lepus europaeus), som är införd i vårt land söderifrån, ändrar inte färg under vintern. Fältharen har konkurrerat ut skogsharen i stora delar av södra Sverige.

Ordet "varför" kan tolkas på flera sätt. Ofta vill man ha reda på den bakomliggande mekanism som orsakar något. Detta är den vanligaste betydelsen i vetenskapliga sammanhang. Eller så vill man ha reda på funktionen med något. I biologiska sammanhang är detta lika med den eventuella fördel som gör att det naturliga urvalet gynnar en egenskap. Eller så vill man ha reda på vad en människa har för syfte med något. Den tredje betydelsen gäller naturligtvis inte för din fråga. Men här är två svar på frågan. Ett handlar om orsak, det andra om funktion.

Skogsharen blir vit därför att den fäller den bruna sommarpälsen och att en ny vit vinterpäls sedan växer ut. Vinterpälsen är tjockare än sommarpälsen.

Funktionen med den vita vinterpälsen är förklädnad. Det är svårare för ett rovdjur att se en vit hare än en brun när terrängen är vit av snö. Den vita haren är alltså kamouflerad. De flesta däggdjur är kamouflagefärgade. Bjärta färger, som hos fåglar, är ovanliga hos däggdjur. Vit kamouflagefärg är vanlig hos arktiska djur. Isbjörnens vita färg är en kamouflagefärg som gör att bytesdjuren inte ser den.

En annan funktion med den tjocka vinterpälsen är att ge haren en bättre värmeisolering under vintern. 2000, 2013, 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Till vänster ses en grå tamkatt med vit haklapp. Varför är det just haklappen som är vit? Till höger ses en skotsk vildkatt (Felis silvestris grampia), också den med ljus haklapp. Tamkatten härstammar från en annan underart av vildkatten, Felis silvestris lybica, som finns i Nordafrika och i Mellanöstern. Se vidare svaret nedan. Copyright 1996 © Corel Corporation (left). Courtesy of Tim Ellis from Encyclopedia of Life under this CC License. (right).

Hur kan det komma sig att svarta (eller mörka) katter ofta har en vit fläck under hakan. Varför sitter fläcken inte någon annanstans, på ryggen, till exempel?

Tamkattens pälsfärger är knappast längre utsatta för naturligt urval. Så den ljusa haklappen kan finnas hos tamkatter, därför att de genvarianter som ger en sådan fläck genom ren slump har blivit vanliga hos detta djur. Alternativt har dessa gener gynnats genom människans urval. Men det finns en annan möjlig förklaring.

Däggdjur och även andra djur har oftast buken ljust färgad, medan rygg och sidor är mörkare färgade. Detta är en typ av kamouflagefärgning. Ett ovanifrån belyst enfärgat föremål får en ljus översida och en mörkare undersida. För ögat ger en sådan färgsättning ett intryck av djup. Djur är ju också belysta ovanifrån (eftersom solen finns där) och ett enfärgat djur framträder mycket klart som en tredimensionell form med ljus ovansida och mörk undersida. Ett sådant djur blir lättare att upptäcka för rovdjuren, om det är jagat, och för bytesdjuren, om det är på jakt. Men om djuret har en mörk översida och en ljus undersida, så motverkas effekten av belysningen och djupeffekten elimineras. Djuret blir svårare att upptäcka.

Området under hakan ligger i skugga, precis som buken. En ljusare färg i detta område borde alltså kamouflera ett djur på samma sätt som en ljus buk. Det finns vilda däggdjur som har en ljus haklapp. Trots att tamkatten inte längre är föremål för naturligt urval, är kanske genvarianter som ger en ljus haklapp fortfarande vanliga hos den. Faktiskt tycks vit haklapp förekomma också hos tamkattens vilda förfader vildkatten Felis silvestris, både hos den europeiska, den skotska och den afrikanska underarten. Läs om hur katten blev tam på en annan sida. 2000, 2013, 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Till "Svar på frågor"

Zoofysiolog, skribent och webbansvarig: Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus

Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund

E-post: Senast uppdaterad: Se årtal efter varje svar. Webbplatsen använder kakor. Surfar du vidare, godkänner du detta. Läs mer här.

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.