|
Pesten är en av de dödligaste sjukdomar som drabbat mänskligheten. Den mest kända epidemin är digerdöden på 1300-talet. Det sägs att pesten sprids med loppor från råttor, men det är inte hela sanningen. I gamla tider trodde man bland annat att pesten orsakades av "skämd luft". Först år 1894 identifierades pestbakterien (Yersinia pestis) av läkaren Alexandre Yersin.
Bilden ovan visar en fågelloppa. Det är alltså inte en människoloppa, men alla lopparter är mycket lika varandra. Loppor är insekter som förlorat vingarna. Alla vuxna loppor suger blod från däggdjur eller fåglar. Larverna lever av allehanda organiskt avfall, ofta i värddjurets bon, till exempel smuts i springor mellan golvbrädor i människans bostäder. Människoloppan, Pulex irritans, är numera sällsynt i Sverige. Dess minne har dock odödliggjorts i en dikt av skalden Nils Ferlin: "Pulex irritans, / förr du möjligen fanns. / Listig var du som räv och mård; / smög dig ända till kungens gård, / levde nästan i glans, / Pulex irritans."
Det finns två former av pest, böldpest med varbölder på huden och i lymfkörtlarna och lungpest som drabbar lungorna. Pesten finns numera inte i Sverige, men orsakar fortfarande tusentals dödsfall varje år i u-länderna. Dess spridning gynnas av dåliga hygieniska förhållanden, bland annat förekomst av råttor i nära kontakt med människor. Texten fortsätter under bilden.
 |
"Dödsdansen" av Michael Wolgemut (1434-1519). Digerdöden är så vitt man vet den största katastrof som någonsin drabbat Europa i historisk tid. Ser man till andelen döda av den totala befolkningen överskuggar den klart trettioåriga kriget, första världskriget, spanska sjukan och andra världskriget. In the public domain. |
|
Pestloppan, Xenopsylla cheopis, är egentligen en råttloppa, men den är känd för att överföra den fruktade pestbakterien (Yersinia pestis) från svartråttor (Rattus rattus) till människor. Men numera står det klart, att pesten kan smitta människor på andra sätt än via svartråttornas loppor. Svartråttan saknades faktiskt i Nordeuropa under 1300-talet, då pesten härjade i form av digerdöden. Mellan människor kan pesten överföras av andra insekter än råttloppor, till exempel människoloppan, Pulex irritans, och troligen också av klädlusen, Pediculus humanus corporis, men inte av huvudlusen, Pediculus humanus capitis. Pesten kan också överföras direkt från människa till människa. Läs om löss på en annan sida.
Digerdöden
Den mest beryktade pestepidemin är den som inleddes med digerdöden under medeltiden. Den hade sitt ursprung i Asien. Digerdöden nådde Europa omkring 1347 och Sverige via Norge 1350. Historiska data tyder på att mellan 30 och 50 procent av Europas befolkning dog inom loppet av fem år. Detta är så vitt man vet den största katastrof som någonsin drabbat Europa i historisk tid. Dess hemska framfart beskrevs av den italienske författaren Giovanni Boccaccio i "Decamerone". Boccaccio omtalar att de drabbade ofta dog inom tre dagar efter det att de första symptomen hade uppträtt.
Denna epidemi återkom flera gånger fram till och med början av 1700-talet. De senare utbrotten blev inte lika allvarliga som digerdöden, delvis kanske beroende på att många av de människor som överlevde digerdöden hade en genetiskt betingad motståndskraft mot infektionen. Man införde också olika åtgärder för att förhindra pestens spridning. Till dem hörde karantän, av latinets "quadraginta", fyrtio, som syftar på det stipulerade antalet karantänsdagar. Fyrtio dagar var faktiskt ett korrekt val, eftersom pestens inkubationstid är cirka 37 dagar. England drabbades dock 1665-1666 av en stor pestepidemi, som beskrevs av Daniel Defoe, författaren till "Robinson Crusoe". Texten fortsätter under bilden.
 |
Pestbakterier (Yersinia pestis) sedda under ett ljusmikroskop. Fluorescensfärgning. De två långa strukturerna består av flera bakterier som hänger ihop efter celldelningar. Courtesy of the Centers for Disease Control and Prevention, in the public domain. |
|
En del forskare har menat att digerdöden inte orsakades av pestbakterien utan av ett så kallat hemorragiskt virus, påminnande om det fruktade ebolaviruset. Men den teorin kan nu avskrivas. Man har sekvenserat pestbakteriens hela arvsmassa. Man har också isolerat DNA från pestbakterien ur resterna efter människor i medeltida pestkyrkogårdar. Pestbakterien härstammar från jordbakterien Yersinia pseudotuberculosis. Den förvärvade sin sjukdomsalstrande förmåga genom att ta upp två så kallade plasmider, som gjorde att den kunde infektera däggdjur. Plasmider är cirkelformade DNA-bitar, som inte ingår i bakteriens kromosom och kan överföras från en bakterie till en annan.
Andra pestepidemier
Man känner till ytterligare två epidemier orsakade av pestbakterien. Båda hade troligen sitt ursprung i Asien. En började under 1800-talet och pågår fortfarande, numera dock i relativt liten skala. En annan pågick från och med 500-talet till och med 700-talet. Det mest berömda utbrottet är den så kallade justinianska pesten, som år 542 drabbade det östromerska rikets huvudstad Konstantinopel under kejsare Justinianus regeringstid. Denna epidemi kan ha varit en bidragande orsak till Östroms tillbakagång, tillsammans med två väldiga vulkanutbrott, som påverkade jordens klimat. Det står nu klart att epidemin orsakades av pestbakterien. Man har hittat bakteriens DNA i mänskliga kvarlämningar från pestepidemins tid. Texten fortsätter under bilden.
 |
Stridsyxa från snörkeramikkulturen, förr kallad båtyxa (2000-talet före vår tideräkning). Se vidare huvudtexten nedan. Under senare år har molekylärbiologiska tekniker lett till en revolution inom arkeologin. Man har funnit att Europa har befolkats genom minst tre mycket stora invandringar av människor, som alla har satt djupa spår i vår genuppsättning. Tidigare var man mer benägen att tro att kulturer, inte stora människogrupper, förflyttade sig. Courtesy of the Archaeological Museum of the state of Brandenburg and Wolfgang Sauber from Wikimedia Commons under this CC Licence. |
|
De hittills äldsta fyndet av DNA från pestbakterien är från Sverige och har daterats till cirka 2 900 före vår tideräkning. Många stenåldersbosättningar försvann i Europa mellan 4 000 och 3 000 före vår tideräkning. Möjligen berodde det på en pestepidemi, men detta är inte klarlagt.
Det har också föreslagits att pesten fördes till Europa mellan 3 000 och 2 500 före vår tideräkning av människor från stäppen i öster. Vid denna tid invandrade nämligen till Europa ett mycket stor grupp människor tillhörande den så kallade Yamnayakulturen från området norr om Svarta havet. De använde så kallad snörkeramik och hade ceromoniella stridsyxor. Man tror att att de till Europa införde det indoeuropeiska urspråket, från vilket nästan alla nutida europeiska språk härstammar. Möjligen underlättade pesten deras etablering i Europa, eftersom de kan ha haft större motståndskraft mot sjukdomen, än de människor som redan bodde i Europa. Arvet från dem upptar en stor del av nutida euopéers arvsmassa.
En annan svår epidemi var den så kallade pesten i Athen åren 430-426 före vår tideräknings början. Den beskrevs av Thukydides och drabbade athenarna hårt under det så kallade peloponnesiska kriget, då spartanerna hade invaderat deras land. Thukydides hävdar att spartanerna förgiftade athenarnas vattenreservoarer under belägringen av staden. Spartanerna kan alltså ha använt biologiska stridsmedel. Molekylärbiologiska undersökningar av daterat skelettmaterial har visat att pesten i Athen inte orsakades av pestbakerien, utan av bakterien Salmonella enterica serovar Typhi. Denna bakterie orsakar tyfoidfeber med inflammation av tunntarmens vägg, svår diarré och sepsis ("blodförgiftning"). Dödligheten är hög vid obehandlad tyfoidfeber.
Referenser
A. Andrades Valtueña et al.: The stone age plague and its persistence in Eurasia (Current Biology 27:3683-3691.e8, 2017).
K. I. Bos et al.: A draft genome of Yersinia pestis from victims of the
Black Death (Nature 478:506-510, 2011).
E. Callaway: The Black Death decoded (Nature 478:444-446, 2011).
M. Harbeck et al.: Yersinia pestis DNA from skeletal remains from the 6th century AD reveals insights into Justinianic Plague (PLoS Pathogens 9 [5]: e1003349, 2013).
E. C. Holmes: Plague’s progress (Nature 478:465-466, 2011).
A. K. Hufthammer and L. Walløe: Rats cannot have been intermediate hosts for Yersinia pestis during medieval plague epidemics in Northern Europe (Journal of Archaeological Science 40:1752-1759, 2013).
M. J. Papagrigorakis et al.: DNA examination of ancient dental pulp incriminates typhoid fever as a probable cause of the Plague of Athens (International Journal of Infectious Diseases 10:206-214, 2006).
M. J. Papagrigorakis et al.: The plague of Athens, an ancient act of bioterrorism? (Biosecurity and Bioterrorism: Biodefense Strategy, Practice, and Science 11:228-229, 2013).
D. Raoult et al.: Plague. History and contemporary analysis (Journal of Infection 66:18-26, 2013).
N. Rascovan et al.: Emergence and spread of basal lineages of Yersinia pestis during the neolithic decline (Cell 176:295-305.e10, 2019).
Till början på sidan
Till "Djurfakta"
|
