 |
Den åttaarmade bläckfiskens öga. Bläckfiskarna har ögon som liknar våra, trots att djuren inte är nära släkt med oss. Copyright 1996 Corel Corporation |
|
Kan två olika djur vara lika varandra på någon punkt utan att överhuvud taget vara släkt med varandra? Det kan faktiskt vara så! Två helt olika arter som inte är släkt, kan ibland ha vissa finesser gemensamt, helt enkelt därför att de har utvecklats i liknande miljöer under samma selektionstryck.
Ordet selektionstryck kan man förklara som alla de olika faktorer i miljön som avgör hur en djurart kommer att förändras under evolutionen. Hos vattenlevande djur kommer de individer som är bäst anpassade till simning att få en större avkomma. Individer som simmar dåligt kommer då att bli allt sällsyntare. Efter några generationer har selektionstrycket gjort att sådana djur helt försvunnit. Den naturliga selektionen (det naturliga urvalet) gynnar alltså de välanpassade individerna.
Olika djur kan utsättas för samma selektionstryck. Tänk dig en delfin (som ju är ett däggdjur), en haj (en fisk) och en Ichtyosaurus (en utdöd marin reptil). De är mycket lika varandra, inte för att de är nära släkt, utan därför att en strömlinjeformad kropp med en kraftig stjärtfena är den bästa
lösningen för att kunna simma snabbt nog att hinna ikapp bytet. Detta kallas för konvergent evolution.
Människor och bläckfiskar är ju inte speciellt nära släkt med varandra. Det är faktiskt så att man måste gå mer än 500 miljoner år tillbaka i tiden för att hitta en gemensam
förfader! Trots det finns det en punkt där vi är förvånansvärt lika varandra, nämligen ögats funktion! Genom konvergent evolution har bläckfiskarna fått ett öga som är mycket likt vårt.
 |
Schematiska snitt genom människans öga (ovan) och bläckfiskens (nedan). Strukturer som liknar varandra på grund av konvergent evolution är utmärkta med samma färg i båda bilderna. Förklaringar i texten. Linsen hos bläckfisken har en tillväxtzon i mitten. Det är därför den ser dubbel ut. Människans lins tillväxer i periferin. Modified images. Copyright Corel Corporation (above) and Ivy Livingstone and BIODIDAC (below). |
|
 |
Studerar man ett bläckfisköga finner man dock några viktiga skillnader gentemot den typ av öga som vi människor har.
När vi fokuserar för att kunna se skarpt på nära håll, ändrar vi formen på ögats lins med hjälp en liten cirkulär muskel. Linsen är belägen i hålet inuti denna muskel. Den är upphängd i muskeln med hjälp av små trådar. Om muskeln motsvarar däcket i ett cykelhjul, så är linsen navet och trådarna ekrarna. Linsen är emellertid elastisk. När muskeln är avslappad är trådarna spända, så att linsen blir uttänjd och platt. När muskeln drar ihop sig minskar dess diameter. Då slaknar trådarna. Den elastiska linsen blir då tjockare och får en större ljusbrytningsförmåga, vilket leder till att bilden blir skarp.
Bläckfiskarna har en lins, precis som vi. Men när de ska se skarpt på nära håll, trycker de i stället ihop hela ögat från sidorna med hjälp av en muskel. Linsen flyttas då framåt och bilden blir skarp.
En annan skillnad är hur synnerven lämnar ögat. Har du hittat den "blinda fläcken" i ditt öga? Rita två punkter ungefär tio centimeter ifrån varandra på ett vitt papper. Fokusera med vänster öga på den högra punkten (eller höger öga på den vänstra punkten) och för samtidigt papperet närmare och närmare dina ögon. Du kommer märka att den andra punkten som du ser litet suddigt i utkanten av ditt synfält, plötsligt försvinner! Prova och se! Du kan också prova på den här bilden, som dock inte fungerar på alla skärmstorlekar:
Fenomenet beror på att nervfibrerna som leder information från de ljuskänsliga cellerna (hos oss stavar och tappar) utgår från näthinnans främre, mot linsen vettande, sida. Det finns ett litet område på näthinnan, där alla nervfibrerna lämnar ögat och går ut i synnerven. I denna "blinda fläck" finns det inga ljuskänsliga celler. Normalt är vi inte medvetna om den blinda fläcken. Hjärnan "fyller i" den så att vi inte ser luckan i synfältet.
I vår näthinna måste ljuset passera ett antal skikt med nervceller, innan det når de ljuskänsliga cellerna. Man vet inte orsaken till att vårt öga är uppbyggt på det viset. Det förefaller ofunktionellt. Enligt en hypotes skulle vara en fördel att ha syncellerna bakom nervcellerna i ett mycket litet öga. De första ryggradsdjuren var kanske små med små ögon och hos dem fick ögat således en funktionell uppbyggnad. Senare under evolutionen kan det ha funnits begränsningar under embryonalutvecklingen som omöjliggjort en ändring av ögats uppbyggnad, när större ryggradsdjur utvecklades. Läs mer om eventuella fördelar med vår näthinnas uppbyggnad på en annan sida.
Bläckfiskarna har en ur optisk synpunkt bättre konstruerad näthinna. Hos dem lämnar nervfibrerna näthinnan från dess baksida. Någon blind fläck finns alltså inte och ljuset träffar de ljuskänsliga cellerna direkt, utan att behöva passera genom nervcellsskikt som skulle kunna minska synskärpan.
I övrigt är de båda ögonens konstruktion i stort sett likartad. Bläckfiskarna har en genomskinlig hornhinna (cornea) och en
regnbågshinna (iris) med en pupill, precis som vi. Både vi och bläckfiskarna låter ljuset passera genom en lins
och en glaskropp innan det träffar näthinnan (retina) i ögats bakre del, där ljuskänsliga celler stimuleras. Därifrån leder en synnerv informationen till hjärnan, där den tolkas. Exakt hur bläckfiskens hjärna tolkar bilden vet vi inte, men den har en mycket bra syn. Detta är till stor hjälp för den när den ska finna föda eller upptäcka fiender. Bra "konstruktioner", som bläckfiskarnas och våra kameraögon, har alltså realiserats vid flera tillfällen under evolutionens gång och i vitt skilda djurgrupper.
En bläckfiskgrupp har annorlunda konstruerade ögon, som fungerar som hålkameror. Läs om det levande fossilet Nautilus på en annan sida. Läs också på en annan sida om djurrikets största ögon som finns hos jättebläckfiskarna och kolossbläckfisken.
Referenser
Texten har uppdaterats och utökats år 2013 av Anders Lundquist.
L.A. Borradaile, F.A. Potts, L.E.S. Eastham, J.T. Saunders och G.A. Kerkut: The Invertebrata (Cambridge University Press, Cambridge, 1963).
R.W. Hill, G.A. Wyse, and M. Anderson: Animal Physiology (3rd ed, Sinauer, 2012).
W.S. Jagger och P.J. Sands: A wide-angle gradient index optical model of the crystalline lens and eye of the octopus (Vision Research 39:2841-2852, 1999).
P.C. Withers: Comparative animal physiology (Saunders, Fort Worth, 1992).
Till början på sidan
Till "Artiklar om djur"
|
