Nya metoder har gjort det möjligt att filma en jättebläckfisk, världens största ryggradslösa djur. De fantastiska sekvenserna kommer mot slutet av videon, men lyssna gärna på Edith Widders roliga och intressanta berättelse. Hon argumenterar för större anslag till utforskning av djuphavet: "We know more about the behind of the moon than about the bottom of the ocean." Sådan forskning behövs för att försvara miljön på Jorden, den enda planet vi har. Man kommer sannolikt också att hitta nya läkemedel och andra ämnen, som kan föra medicinen och tekniken framåt. Tid: 9 minuter. Läs mer om jättebläckfiskarna och kolossbläckfisken nedtill på denna sida. From YouTube, courtesy of TED Talks.
Videon visar hur en åttaarmad bläckfisk flyr med reaktionsdrift och sprutar ut bläck. From YouTube, courtesy of hdhungryman.
Jag undrar varför bläckfiskar pumpar ut bläck och hur bildas bläcket? Hur simmar bläckfiskar?
De flesta bläckfiskar har en bläckkörtel. Funktionen med att släppa ut bläcket är att skrämma och förvilla ett anfallande rovdjur. En åttaarmad bläckfisk kan släppa ut en ridå av lättflytande bläck. Anfallaren kan inte se genom bläckridån och bläckfisken kan då fly i skydd av sitt bläck. Alternativt kan bläckfisken släppa ut en "klump" av mera trögflytande bläck, som fungerar som lockbete. Samtidigt ändrar bläckfisken färg så att den blir svart. Rovdjuret anfaller bläckklumpen i tron att den är bläckfisken. Under tiden byter bläckfisken färg till vitt och simmar snabbt iväg för att gömma sig.
Bläckfiskar simmar med reaktionsdrift (jetdrift), samma princip som driver ett jetplan. En flyende bläckfisk drar mycket snabbt ihop musklerna kring den vattenfyllda mantelhålan. Vattnet pressas då ut ur mantelhålan bakom bläckfisken och den kraft som påverkar hålans främre vägg driver bläckfisken snabbt framåt. Vattnet pressas ut genom ett rör som kallas sifon. Sifonen kan riktas åt olika håll, så att bläckfisken kan styra sin framfart. Bläckkörteln mynnar i tarmen, som i sin tur mynnar i mantelhålan. Därifrån kan bläcket pressa ut genom sifonen.
Färgpigmentet i bläckfiskbläcket är ett melanin. Det är samma typ av pigment som ger färg åt hud och hår hos däggdjur, inklusive människor. Melaniner förekommer hos många andra djur, både ryggradsdjur och ryggradslösa. Det finns inte bara svarta melaniner utan också röda eller gulaktiga s.k. feomelaniner. Utgångspunkten när melaniner bildas är aminosyran tyrosin. Tyrosinmolekylerna modifieras i en serie reaktioner
och melaninet består av många sådana modifierade molekyler kopplade ihop. 2013, 2016, 2019.
Till vänster ses skalet av den nu levande posthornssnäckan Planorbarius corneus.Till höger ses skalet av den utdöda ammoniten Lithacosphinctes, en bläckfisk. Likheterna är påtagliga, frånsett det att ammonitskalet är större (diameter cirka 7 cm) än snäckskalet (diameter cirka 2-3 cm). Skalan är således olika i bilderna. Många ammoniter var betydligt större med en skaldiameter på upptill 2,5 m! De två djuren är inte närmare släkt med varandra och skalens inre struktur är helt olika hos dem. Icke desto mindre är det ett exempel på så kallad konvergens, vilket innebär att likartade strukturer och funktioner kan utvecklas oberoende av varandra i olika djurgrupper. Courtesy of O n d ře j Z i c h a (left) and Erich W. Albes (right) from Encyclopedia of Life under this CC License.
Min 5-årige son Anton har hittat ett skal som kanske kan vara en ammonit. Har du möjlighet att ta dig en titt? Bifogar en bild. Diameter ca 2-3 cm. Hittat i Sövdesjön.
Det är en snäcka (klassen Gastropoda bland blötdjuren). I dagligt tal kallas snäckor för "sniglar", men sniglar är egentligen landlevande snäckor utan yttre skal, till exempel den spanska skogssnigeln ("mördarsnigeln"). Skalet utgör en plan spiral, vilket innebär att det saknar spira, den vridna topp som finns på skalet hos de flesta snäckor. Därmed är det en sötvattenssnäcka tillhörande familjen posthornssnäckor (Planorbidae), förmodligen den största svenska arten inom familjen, Planorbarius corneus.
Gissningen att det är en ammonit var inte så dålig. De flesta ammoniter hade planspiraliserade skal. De var bläckfiskar. De dog alla ut i slutet av kritaperioden (cirka 70 miljoner år före nutid) vid det utdöende som orsakades av ett nedslag av en gigantisk meteorit på Yucatanhalvön i Mexiko, enorma vulkanutbrott i Indien eller båda dessa händelser tillsammans. Ert skal är emellertid inte ett fossil.
Ammoniternas skal var, till skillnad från snäckornas, indelat i kammare. Djuret kropp fanns i den yttersta kammaren. Övriga kammare var fyllda med gas som gav djuren flythjälp genom att sänka deras densitet ("täthet"). Ett planspiraliserat skal med samma funktion finns hos dagens Nautilus-arter. Läs om Nautilus nedan på denna sida och om hur dess skal fungerar på en annan sida. 2015.
En kolossbläckfisk undersöks på ett museum i Nya Zeeland. I förgrunden ser man kroppen med de gigantiska fenorna, I fjärran skymtar forskargruppen och bläckfiskens armar. Courtesy and copyright of the Museum of New Zealand Te Papa Tongarewa and thanks to Dan-E Nilsson and Eric Warrant.
Hur stor kan en jättebläckfisk bli? - Mer om de största bläckfiskarna.
Bland bläckfiskarna hittar man de, såvitt man vet, största ryggradslösa djur som någonsin har existerat. Jättebläckfiskarna tillhörande släktet Architeuthis kan nå en längd av åtminstone cirka 13 meter, armarna inkluderade, och en vikt av uppskattningsvis 1 ton. De lever i djuphavet och tycks förekomma i många delar av världen, bland annat utanför Norge, Japan och Nya Zeeland. Kolossbläckfisken, Mesonychoteuthis hamiltoni, blir sannolikt ännu större än jättebläckfiskarna, kanske 15 meter lång inklusive armarna och 4 meter utan dem. I en teoretisk undersökning, byggd på mätningar av studerade exemplar, har man kommit fram till ännu högre siffror. I denna studie hävdas att jättebläckfiskarna kan nå en kroppslängd på cirka 2,7 meter och en total längd, inklusive armar och tentakler, på cirka 20 meter. Texten fortsätter under bilderna.
Uppe till vänster ses en sugkopp från armen av en jättebläckfisk. Notera sågtänderna längs med sugkoppens kant. Uppe till höger ses en fångsthake från armen av en kolossbläckfisk. Nedtill syns en bit av ett kaskelotskinn med märken av upptill 27 mm breda sugkoppar. Notera spåren av sågtänder längs med märkenas kanter. Märkena vittnar troligen om en kamp med en jättebläckfisk. I denna vals mun hittades nämligen en bit av en bläckfiskarm som var 17 cm i diameter. Den uppges dessutom ha spytt upp en 6 m lång bläckfiskarm, när den dödades utanför Island år 1903, allt enligt "The depths of the ocean: a general account of the modern science of oceanography based largely on the scientific researches of the Norwegian steamer Michael Sars in the North Atlantic"
(J Murray and J Hjort, MacMillan, London, 1912). Courtesy and copyright of the Museum of New Zealand Te Papa Tongarewa and thanks to Dan-E Nilsson and Eric Warrant (above). Courtesy of NASA, in the public domain (below).
Kaskeloter äter bläckfiskar, bland annat jättebläckfiskar. Man har funnit ärr orsakade av stora bläckfisksugskålar på huden hos kaskeloter, se bilden ovan. Kolossbläckfisken är muskulösare än jättebläckfiskarna och förmodligen en värdig motståndare till en kaskelotval. Texten fortsätter under bilden.
En fångsttentakel från en jättebläckfisk mäts på museet i Nya Zeeland. I förgrunden syns den klubblika uppsvällningen i tentakelns spets. Courtesy and copyright of the Museum of New Zealand Te Papa Tongarewa and thanks to Dan-E Nilsson and Eric Warrant.
Länge byggde all kunskap om de gigantiska bläckfiskarna på fynd av ilandflutna djur, av djur som fastnat i fiskenät och av rester funna i magen på kaskelotvalar. Observationer av jättebläckfiskar i äldre tid kan ha gett upphov till rykten om havsmonster, bland annat legenden om Kraken, som påstods kunna sänka skepp. Dessa rykten är dock betydligt överdrivna. Läs om bläckfiskars farlighet på en annan sida. På senare år har äntligen lyckats fånga djuren levande på foton och videor. Se videorna överst på sidan och här nedan. Texten fortsätter under videon.
En video som visar hur man lyckades fotografera en jättebläckfisk utanför Japan. Bläckfisken lockades med hjälp av beten på en mycket lång lina. Bilder togs med 30 sekunders mellanrum. Till slut försvann bläckfisken, men den lämnade kvar en mycket lång fångsttentakel. När tentakeln drogs upp rörde den fortfarande på sig och sugkopparna fungerade. Enligt uppgift lär bläckfiskar kunna återbilda förlorade armar. Amputation av en arm är kanske en försvarsmekanism, som skulle kunna komma väl till pass när en bläckfisk försöker fly från en kaskelot. From YouTube, courtesy of Discovery TV.
Jättebläckfiskarna är tioarmade bläckfiskar. De har åtta armar, upp till 3 meter långa, försedda med sugskålar i hela sin längd. Dessutom har de två upp till 10-12 meter långa fångsttentakler, som är försedda med sugskålar på klubblika uppsvällningar i armspetsarna. Precis som andra bläckfiskar, så har jättebläckfiskarna en mun utrustad dels med en hård näbb som biter sönder bytet, dels med en rivtunga (radula) som ytterligare sönderdelar födan. Bläckfiskar tenderar att vara kortlivade. Förmodligen gäller detta också jättebläckfiskarna. De blir kanske fullvuxna på mindre än två år efter en otroligt snabb tillväxt. Läs om jättebläckfiskarnas och kolossbläckfiskarnas jättestora ögon på en annan sida. Läs också på engelska om kolossbläckfisken på "Museum of New Zealand Te Papa Tongarewa". 2004, 2008, 2012, 2016.
Pärlbåtarna, bläckfiskar av släktet Nautilus, håller sig svävande med hjälp av sitt luftfyllda skal. Den svarta pricken med en nedåtgående slits som syns i ögat är ingen vanlig pupill, utan ett hål som leder rakt in i ögats hålighet. Ögat är alltså fyllt med saltvatten. Ovanför ögat syns den läderartade huva som skyddar bläckfisken när den drar sig in i sitt skal. Tentaklerna syns framför ögat och under huvan. Courtesy of Lee R. Berger from Encyclopedia of Life under this CC License.
Vad äter bläckfisken Nautilus? Hur fångar den sitt byte? Hur skyddar den sig om den blir hotad? Hur parar sig den? Och hur lägger honan äggen? Hur stora är Nautilus?
Släktet Nautilus, pärlbåtarna, är "levande fossil". Släktet har ändrats mycket lite under loppet av 500 miljoner år. I dag finns det bara några arter kvar som alla lever i tropiska farvatten i västra Stilla havet. Djuren kan bli rätt stora. Skalet kan bli upp till 2 dm i diameter. Ett ursprungligt drag hos Nautilus är att djuret har fyra gälar. Andra nu levande bläckfiskar har bara två. En annan märklig egenskap hos Nautilus är att deras ögon saknar lins. Ögat fungerar i stället som en hålkamera med ett hål i stället för lins. Ögat ger en bild på näthinnan, men synskärpan är mycket dålig.
Nautilus kan också skydda sig med hjälp av sitt skal genom att dra in hela kroppen i skalet och täcka öppningen med en läderartad huva. Nautilus har ingen bläckkörtel och kan alltså inte skydda sig genom att spruta ut bläck. Liksom andra bläckfiskar simmar Nautilus med "jetdrift". Läs om hur bläckfiskar försvarar sig med bläck ovan på denna sida.
När Nautilus rör sig med jetdrift, pressas vatten från mantelhålan ut genom ett rör som kallas sifon. Sifonen kan riktas åt olika håll, så att Nautilus kan simma framåt, bakåt eller åt sidan. Nautilus är emellertid en långsam simmare.
Nautilus-arterna är rovdjur som äter bland annat räkor och andra kräftdjur. De har förmodligen stor hjälp av luktsinnet för att hitta sitt byte. De har ett mycket stort antal tentakler ("armar"), upp emot 90 stycken. Andra nu levande bläckfiskar har antingen åtta eller tio tentakler. De andra bläckfiskarna har ju sugkoppar på tentaklerna. Nautilus har i stället en mängd åsar och fåror som ger djuren ett säkert grepp, så att bytet inte kan smita iväg. Precis som andra nutida bläckfiskar har Nautilus innanför armarna näbbliknande käkar. När bytet infångats med hjälp av tentaklerna, kan det skäras i bitar av käkarna och sedan ytterligare sönderdelas med hjälp av djurets radula ("rivtunga") som fungerar som en rasp.
När Nautilus parar sig lägger hannen in ett paket med spermier i honans mantelhåla med hjälp av en särskilt utvecklad tentakel. Honan lägger sina ägg ett åt gången och fäster då varje ägg mot underlaget med hjälp av sina tentakler. Äggen är väl skyddade av en läderartad kapsel. År 1989 lyckades man för första gången få Nautilus att fortplanta sig i fångenskap, då en liten larv kläcktes i ett akvarium i Japan. 2000, 2012.
Överst ses det fossila skalet av den utdöda bläckfisken Lituites lituus från ordovicium (cirka 490-445 miljoner år före nutid). Den tillhörde gruppen Nautiloidea, som diskuteras i svaret nedan. Notera att gränserna mellan kamrarna syns som ringar på skalets utsida och att skalets spets är spiralformat. Nederst ses ett liknande fossilt skal. De tomma kamrarna var en gång gasfyllda. Courtesy of H. Zell and Museum für Naturkunde Berlin (above), Ghedoghedo and Museo di Storia Naturale di Verona (below) from Wikimedia Commons under this GNU License.
Jag söker fakta om Nautiloidea, de första bläckfiskarna. Har letat länge och ger snart upp. Vill veta hur stora de var och andra intressanta saker. Har en klass i årkurs 3 och barnen är väldigt nyfikna och vill veta allt.
Nautiloidea är den bläckfiskgrupp som uppträder tidigast i fossilserien och anses mest primitiv. Gruppen uppträdde redan under karbonperioden (cirka 540-490 miljoner år före nutid). Nautiloiderna hade ett yttre skal med flera kammare. Många av de fossila nautiloiderna hade raka (ortokoniska) skal. Dessa kallas ortoceratiter och deras skal ses ofta inbäddade i stenen i byggnader uppförda med kalksten från ordovicium (cirka 490-445 miljoner år före nutid), till exempel i trapporna. Andra nautiloider hade spiralformade skal, som det nutida släktet Nautilus. Åter andra hade raka skal som var spiralformade i spetsen. De största ortoceratiterna kunde bli upp till 9-10 meter långa.
Man tror att ortoceratiterna var rovdjur som simmade snabbt med hjälp av jetdrift, genom att pumpa ut vatten ur mantelhålan. De simmade således baklänges med skalspetsen främst. De innersta kamrarna var troligen fyllda av gas som gav djuren flythjälp, precis som hos den nutida Nautilus, se nästa stycke. De yttersta kamrarna innehöll framför allt på buksidan kalciumkarbonat, samma mineral som ingår i bläckfiskars skal. Kalciumkarbonatet fungerade som ballast. Det gjorde att djuret låg vågrätt i vattnet med buken nedåt.
Överst ses ett inre skal av bläckfisken Spirula spirula. Nederst ses en äggbehållare tillverkad av pappersbåten, Argonauta argo. Se vidare texten nedan. From Encyclopedia of Life, courtesy of Mary Keim under this CC License (above) and Memopob under this CC License (below).
Jag har skrivit förut och varit frågvis. Nu har jag ännu en fråga. Finns det stora bläckfiskar som har skal ännu idag?
Ovan på denna sida kan du läsa om pärlbåtarna, släktet Nautilus, som har ett yttre skal. Det finns i dag inga andra bläckfiskar med yttre skal. Hos en del bläckfiskar med åtta och de flesta med tio armar finns skalet kvar, men inne i kroppen. Hos de flesta bläckfiskar med åtta armar har det dock försvunnit helt eller nästan helt. Hos många bläckfiskar kan det inre skalet fungera som ett inre skelett, som ger stadga åt kroppen.
Den så kallade sepialiknande bläckfiskarna har ett inre skal. Hos Spirula spirula är det utformat på samma sätt som skalet hos Nautilus. Hos släktet Sepia har det omvandlats till en platt oval skiva. Sepiaskal såldes, åtminstone förr, till burfågelägare under beteckningen "valfiskfjäll" och placerades i burarna för att ge fåglarna ett kalciumtillskott.
Hos både Spirula och Sepia innehåller skalet gas och användes som flythjälp. Båda djuren fyller skalet med gas på samma sätt som Nautilus. Läs om hur skalet ger pärlbåtarna flytförmåga på en annan sida.
Honorna hos den åttaarmade bläckfisken Argonauta argo, pappersbåten, utsöndrar en elegant utformad äggbehållare av kalciumkarbonat. Hanarna är mycket små och dör snart efter parningen. Notera att äggbehållaren är en specialitet för bara detta bläckfisksläkte och inte ett omvandlat skal. Linné gav bläckfisken sitt vetenskapliga namn efter den grekiska sagan om argonauterna. De var hjältar som ledda av Jason gav sig i väg med skeppet Argo på jakt efter det gyllene skinnet, som fanns i landet Colchis, troligen det nuvarande Georgien. 2016, 2019.
