|
Alla djur har en mängd specialiserade mottagare för sinnesstimuli. Dessa skickar ständigt signaler till hjärnan och rapporterar om förändringar inuti och utanför kroppen. Sådana mottagare kallas för receptorer och kan vara otroligt känsliga för sinnesretningar, till exempel ljus, ljud eller lukter. Receptorerna kan sitta på en större yta, som i huden, eller vara samlade i sinnesorgan, till exempel öron eller ögon. Ett mycket intressant sinnesorgan är de tiofotade kräftdjurens tyngdkraftsdetektor.
Detta sinnesorgan hjälper kräftorna att avgöra sitt läge i förhållande till gravitationen. Det innehåller så kallade mekanoreceptorer som känner av tyngdkraften. Hos kräftorna finns dessa receptorceller i små hålor, statocyster, som är belägna precis under ögonen och mynnar vid basen av kräftans första antennpar, se figuren nedan. Hålans insida är täckt av mekanoreceptorer med små hårliknande utskott. När sådana hår påverkas mekaniskt sänds en signal till hjärnan och berättar att en förändring i kräftans läge skett.
 |
Figur 1. Kräfta visande den ena statocystens läge under ögat vid den 1:a antennens bas. |
|
Vad är det då som påverkar de små håren? Jo, det är så kallade statoliter. Statoliter är små korn inne i hålan som, påverkade av tyngdkraften, ändrar läge när djuret rör på sig, se figur 2 nedan. Djuret avläser sin position på grundval av vilka mekanoreceptorer som kornen trycker på.
 |
Figur 2. En öppen statocyst med hårförsedda mekaniska receptorceller och en statolit. |
|
Hos många djur med statocyster består statoliterna av kalciumkarbonat som djuret själv har bildat. Kräftans statoliter är annorlunda. Kräftor byter sitt hårda skal, exoskelettet, med jämna mellanrum för att få utrymme att växa. Varje gång de bytt skal måste de skaffa nya statoliter. Kräftorna skaffar sig nya statoliter genom att helt enkelt föra in gruskorn i statocysternas håligheter.
För att visa om det verkligen är mekanoreceptorerna i statocysten som informerar kräftan om dess läge i rummet, gjorde man ett försök. När en kräfta just bytt skal, placerade man små järnfilspån i dess statocyster, innan den hunnit fylla på dem själv med gruskorn. Med hjälp av en magnet kunde man få dessa järnfilspån att flytta på sig och påverka översidan av hålan istället för undersidan, som ju normalt påverkas vid simning parallellt med botten med buken nedåt. Och mycket riktigt: precis som väntat, ändrade kräftan då sitt läge i förhållande till bottnen och började simma upp och ner! Se bilden överst på sidan.
Läs om däggdjurens balansorgan, om fiskarnas statoliter och om kräftdjurens extremiteter på andra sidor.
Bilder av Sara Norrman.
Referenser
Texten har uppdaterats år 2013 av Anders Lundquist.
R. C. Brusca och G. J. Brusca: Invertebrates (Sinauer, 2:a upplagan, 2003).
R.L. Dorit, W.F.Walker Jr och R.D. Barnes: Zoology (Saunders, 1991, sid. 401-431).
Till början på sidan
Till "Artiklar om djur"
|
