Detta är inget monster från en skräckfilm, utan huvudet hos ett mott, en familj bland nattfjärilarna. Man ser den hoprullade sugsnabeln, se svaret nedan, och det ena fasettögat. Svepelektronmikroskopisk bild. Courtesy of Dartmouth Electron Microscope Facility (Dartmouth College), in the public domain.

Har fjärilar tänder?

Nej, fjärilar har inga tänder. De har bara en sugsnabel som fungerar ungefär som ett sugrör. Fjärilar kan därför bara äta flytande föda, t.ex. nektar från blommor, som de suger i sig med hjälp av sugsnabeln, ungefär som när man dricker läsk med sugrör. Nektar är en sockerrik välluktande saft, som blommorna bildar för att locka insekter till sig. Sugsnabeln kan rullas ihop under fjärilens huvud, när den inte användes.

Sugsnabeln kallas ofta tunga, men består egentligen av delar av fjärilens båda underkäkar. Den kan vara mycket lång, ofta lika lång som fjärilens kropp eller till och med ännu längre.

Den berömde biologen Charles Darwin fick en gång se en orkidéblomma från ön Madagaskar med en cirka 25 centimeter lång sporre. Sporren är ett smalt rör som utgår från blomman. I dess botten finns nektar. Darwin funderade och förutsade att det måste finnas en fjäril med en lika lång sugsnabel. Denna fjäril skulle kunna suga nektar från botten av orkidéblommornas sporrar och samtidigt föra pollen från blomma till blomma. Många år efter Darwins död hittade man denna fjäril på Madagaskar. Den är en svärmarfjäril och har den längsta kända sugsnabeln bland fjärilarna. Snabeln är cirka 25 centimeter lång och flera gånger längre en fjärilens kropp. På videon nedan kan ni se både orkidén och fjärilen med sin fantastiska sugsnabel. Texten fortsätter under videon.

Läs mer om märkliga tungor och deras funktioner på en annan sida. Där hittar ni också en video med ett djur som kan slå knut på sig själv. 1998, 2013, 2015.

Anders Lundquist

Till början på sidan

De stora käkarna hos jättebläckfisken ligger i munhålan och påminner om en papegojnäbb. Storleken framgår av de behandskade fingrarna till höger. Läs mer om jättebläckfiskar på en annan sida. Courtesy and copyright of the Museum of New Zealand Te Papa Tongarewa and thanks to Dan-E Nilsson and Eric Warrant.

Hej! Jag skulle vilja veta hur bläckfiskarnas matspjälkningskanal ser ut och hur den fungerar. Skulle bli väldigt glad om jag får svar.

Det finns två grupper av nu levande bläckfiskar. Den ena utgörs av ett enda släkte med yttre skal (Nautilus). Läs om Nautilus på en annan sida. Den andra utgörs av åttaarmade och tioarmade bläckfiskar. Det är den senare gruppen som jag beskriver här. Bläckfiskar fångar bytet med armarna som hos åttaarmade och tioarmade bläckfiskar är försedda med sugkoppar. Hos de tioarmade är två av armarna längre än de andra och har sugkoppsförsedda uppsvällda ändar. Dessa långa fångstarmar kan kastas ut, fånga bytet och sedan föras tillbaka mot munnen med bytet. Munnen hos bläckfiskar finns mellan armarna och är försedd med en papegojnäbbsliknande näbb som tuggar sönder födan. Även den tandade rivtungan (radulan) i munhålan hjälper till att sönderdela födan. En del bläckfiskar kan bedöva eller döda bytet med hjälp av giftkörtlar som mynnar i munhålan. Matspjälkningsapparaten består i övrigt av en matstrupe som följs av magsäck och tarm. Tarmen är försedd med en blindtarm. Det finns salivkörtlar och en stor matspjälkningskörtel. Den senare är uppdelad i två delar och har funktioner som hos oss utövas av levern eller bukspottskörteln. Bland annat producerar den matspjälkningsenzymer. Bläcksäcken mynnar i slutet av tarmen. Tarmen töms i mantelhålan. Mantelhålan är en vattenfylld inbuktning av kroppsytan med flera funktioner. Gälarna finns till exempel där. Mantelhålan kan pressas ihop och utvidgas med hjälp av muskler. Detta sker vid andningen och när bläckfisken förflyttar sig med jetdrift. I det senare fallet pressas vatten ut genom ett trattliknande rör (sifonen) och bläckfisken rör sig med kroppen före och armarna efter. 2002, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Japansk jättekrabba (Macrocheira kaempferi) på Danmarks akvarium. Den är världens största kräftdjur, Ryggskölden kan bli upp till 40 cm bred. Om man sträcker ut benen, kan avståndet mellan benens spetsar nå upp till 3-4 m. Courtesy of Biopix from Encyclopedia of Life under this CC License.

Har krabbor tungor? - Om kräftdjurs mundelar och ben: hur ben kan användas till annat än att gå.

Nej, de har de inte. Däremot har de två hudveck ovanför och under munnen: en överläpp (labrum) och en underläpp (labium) samt ett stort antal mundelar. Till gagn för dem som vill fördjupa sitt vetande medan de äter krabbor, kräftor eller humrar, ges här en översikt över dessa djurs ben (extremiteter).

På huvudet finns ett flertal omvandlade pariga ben. Två par antenner (antennulae och antennae) fungerar som sinnesorgan. Ett antal pariga mundelar sitter i anslutning till munnen och används till att insamla och sönderdela födan: ett par överkäkar (mandibulae), två par underkäkar (maxillulae och maxillae) och tre par käkfötter (maxillipeder). Bakom maxillipederna sitter det benpar som bär på de stora klorna, bakom detta de fyra paren gångben, under bakkroppen ett antal bakkroppsben (pleopoder) och längst bak ett par platta uropoder på båda sidor om ett oparigt utskott som kallas telson.

Ögonen sitter som bekant på skaft hos dessa kräftdjur. Exkretionorganen, som motsvarar våra njurar, kallas antennkörtlar och mynnar märkligt nog vi basen av det första antennparet. Dessa kräftdjur kissar alltså via huvudet! Vid basen av det andra antennparet sitter ett balansorgan, läs om hur man kan få kräftor att simma upp och ner på en annan sida. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vad äter daggmaskar?

Daggmaskarna äter växtdelar, svamptrådar och bakterier, och även djurrester, som de hittar jorden. De är, som ni säkert vet, nyttiga genom att de bland annat blandar om och luftar jorden, så att den blir bättre för växterna att växa i. Deras avföring är också nyttig för jorden. Den store biologen Charles Darwin kallade maskarna för "jordens tarmar". Det var han som upptäckte hur nyttiga daggmaskarna är. Innan trodde man att de var skadedjur! Mer om daggmaskar i nästa svar. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hur i hela friden kan daggmaskar få grepp om bladen som de drar ner i jorden och hur tuggar de i sig bladen?

Daggmasken har inga tänder. Dess magtarmkanal har i framänden ett svalg (pharynx) försett med en muskulös vägg och rikligt med körtlar. Körtlarna utsöndrar sekret som kan fukta och mjukgöra födan även utanför kroppen. Masken får i sig födan genom att utvidga svalget med hjälp av muskler mellan svalgväggen och kroppsväggen. Undertrycket som då skapas gör att födan sugs in i svalget. Födan passerar sedan genom matstrupen till en tunnväggig kräva där den kan lagras. Efter krävan kommer den tjockväggiga muskelmagen som mekaniskt sönderdelar födan genom muskelsammandragningar. Muskelmagens insida skyddas av en kutikula på cellernas yta. Mineralkorn som följer med födan hjälper till att bryta ner den. Efter muskelmagen följer en lång tunnväggig tarm vars insida är ytförstorad genom ett veck som buktar in i tarmen på ryggsidan. Tarmen mynnar via anus i maskens bakände. In i tarmens hålrum utsöndras enzymer som bryter ner födan där. De små molekyler som då bildas absorberas in i tarmväggen till blodet. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Dissektion av en amerikansk kackerlacka (Periplaneta americana). Det spagettiliknande ljusgula nätet, som fyller kroppshålan, är fettkroppen, se svaret nedan. Huvudet finns till höger utanför bilden. En del av magtarmkanalen har lyfts ut ur kroppshålan. Från höger räknat syns den stora krävan, den mindre kulformade muskelmagen, ett antal blindsäckar från magsäcken, magsäcken och tarmen (vars delar inte kan urskiljas). Munhåla, svalg och matstrupe är dolda till höger. Muskelmagen innehåller kitintänder och maler sönder födan. Precis där magsäcken övergår i tarmen finns ett stort antal malpighiska kärl, som på bilden ser ut som mycket smala, mörkt gula trådar. De är insekternas utsöndringsorgan ("njurar") och mynnar i tarmen. Modified image. Courtesy of J. Houseman and © BIODIDAC.

Jag undrar hur insekter sköter sin leverfunktion? Bananflugan t.ex. har väl ingen lever? Hur gör de sig av med gifter?

Det finns faktiskt ett organ hos insekter som till stor del har samma funktioner som levern hos ryggradsdjur. Det är den så kallade fettkroppen. Fettkroppen kan ha mycket olika utformning hos olika insekter. Den är inte lokaliserad till ett ställe, utan består av ett löst nätverk av vävnad, som kan finnas i bakkroppen, men också i mellankroppen eller till och med i huvudet. Oftast bildar fettkroppen ett nätverk runt om mag-tarmkanalen i bakkroppen.

Insekter har ett öppet blodkärlssystem, utan kapillärer (de minsta blodkärlen över vars vägg utbytet mellan blod och vävnad sker hos oss). Insekternas organ omspolas av den så kallade hemolymfan, en vätska som fungerar både som blod och som interstitialvätska. Interstitialvätskan är den vätska som hos oss ryggradsdjur finns utanför blodkärlen, mellan vävnadernas celler. Fettkroppens lösa nätverk av vävnad får en mycket stor yta i kontakt med hemolymfan, vilket är en stor fördel när kapillärer saknas.

Fettkroppen innehåller ett förråd av fett, glykogen och proteiner. Glykogen är en stor molekyl som består av många sammankopplade glukosmolekyler. Glykogen är den viktigaste lagringsformen för kolhydrater både hos ryggradsdjur och hos insekter. Det finns gott om glykogen både i vår lever och i insekternas fettkropp. Men en skillnad mellan vår lever och fettkroppen är att fettkroppen lagrar just fett. Hos däggdjur lagras fett huvudsakligen i fettvävnaden, inte i levern. Fettkroppens förråd är av stor betydelse för insekterna vid metamorfosen när larven omvandlas till en vuxen insekt, hos högre insekter via det mellanstadium som kallas puppa. Men fettkroppens förråd kommer till användning också i andra sammanhang.

Hos en del insekter lagras urinsyra i fettkroppen. Urinsyran är en kvävehaltig utsöndringsprodukt som bildas framför allt vid nedbrytning av aminosyror från proteiner. Vi däggdjur bildar i stället urinämne vid aminosyranedbrytningen. Urinämnet bildas i levern. Fördelen för insekter med att lagra sin urinsyra är att de slipper förbruka vatten för att göra sig av med urinsyran via urinen. Hos en del insekter fungerar urinsyran i fettkroppen kanske också som ett kväveförråd. När det bli ont om nödvändiga aminosyror i dieten frigörs urinsyra från fettkroppen och hamnar förmodligen i tarmen, där mikroorganismer använder kvävet till att tillverka de nödvändiga aminosyrorna åt insekten. Hos nötkreatur och kameler kan urinämne återanvändas på ett motsvarande sätt. Urinämnet transporteras in i våmmen (en av kons magar) där mikroorganismer bildar nyttiga aminosyror med hjälp av urinämnekvävet.

Fettkroppen innehåller också avgiftningsenzymer. Men sådana enzymer finns hos insekter även i andra organ, bland annat i de malpighiska kärlen (som producerar urinen) och i tarmen. Hos däggdjur finns avgiftningsenzymer huvudsakligen i lever och njurar. Cytokrom P-450 och alkoholdehydrogenas är exempel på avgiftningsenzymer som påvisats både i insekternas fettkropp och i vår lever. Alkoholdehydrogenas bryter ned alkohol till acetaldehyd. Bananflugor behöver detta enzym. De kan nämligen få i sig mycket alkohol, om den frukt de lever på börjat jäsa. 2000, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Matdags för spindeln. Getingen är förlamad av spindelns gift. Snart kommer den förmodligen att brytas ner inifrån av de enzymer som spindeln sprutar in i den. Courtesy of Bob Peterson from Encyclopedia of Life under this CC License.

Jag skulle vilja veta lite om hur spindlars matsmältning och näringsupptagning fungerar.

Rovdjur har olika metoder för att kunna tillgodogörs sig ett stort byte. En del rovdjur sönderdelar bytet med hjälp av tänder (t.ex. många däggdjur) eller mundelar (t.ex. många insekter) och sväljer sedan bitarna. Andra rovdjur har en uttänjbar kropp som gör att de kan svälja bytet helt (t.ex. ormar). Spindlarna använder en tredje metod. Deras matspjälkning äger rum utanför kroppen!

Hos spindlar är de två främsta paren extremiteter omvandlade till mundelar. De fyra följande paren extremiteter är gångben. Det främre paret mundelar kallas chelicerer och det bakre pedipalper. Pedipalperna fungerar bl.a. som känselorgan, ungefär som insekternas antenner. Chelicererna är ytterst försedda med en ihålig klo kopplad till giftkörtlarna.

De flesta spindlar lever på insekter och injicerar gift i sitt byte med hjälp av chelicererna. Bytet förlamas av giftet, läs mer om spindelgifter på en annan sida. Därefter sprutar en del spindlar in saliv med matspjälkningsenzymer i bytet och väntar. Vävnaderna inne i bytet bryts ner av enzymerna till en näringsrik "soppa" som spindeln sedan kan suga i sig. Vissa spindlar pressar med pedipalperna ihop den fångade insekten som om den var en kaviartub. När det nedbrutna inkråmet tränger ut, suger spindeln det i sig.

Andra spindlar skär sönder bytet med sina mundelar och övergjuter det sedan medan sin enzymrika saliv. Pedipalpernas baser fungerar som käkar. När det söndertuggade bytet brutits ner kan spindeln suga det i sig.

Spindlarnas magtarmkanal består av framtarm, mellantarm och baktarm. Framtarmen består av svalg, matstrupe och magsäck. Magsäcken fungerar som en sugpump. När muskler fästa i dess vägg drar ihop sig, utvidgas den och den utanför kroppen nedbrutna födan sugs in i den. Mellantarmen är försedd med många säckliknande, ofta grenade utvidgningar, en slags blindtarmar. Detta ger en stor absorberande yta genom vilken spindeln effektivt kan absorbera näringen. I slutet av mellantarmen mynnar en stor säckformad blindtarm. Här mynnar också spindelns rörformiga utsöndringssorgan, de så kallade malpighiska kärlen, som producerar urinen. I baktarmen lagras avföringen. 2000, 2013, 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Sjöstjärnan har övermannat en snäcka och är i färd med att förtära den. Lägg märke till hur sjöstjärnan griper tag i snäckan med sina ambulakralfötter. Ambulakralfötterna är slangformade utskott med sugkoppar i ändarna som sitter på djurets undersida. Tack till Mattias Ekerholm för bilden.

Vad händer med sjöstjärnans byte när den har svalt det?

Sjöstjärnorna har en mun mitt på undersidan. Från den går en kort matstrupe som mynnar i en magsäck som ligger i sjöstjärnans centrala del ("navet"). Från magsäcken leder korta gångar ut i varje arm ("ekrarna"). Varje sådan gång delar upp sig i två blint slutande säckar inuti varje arm. Efter magsäcken följer en kort tarm som mynnar via anus på översidan. Tarmen kan också vara försedd med blindsäckar. Hos vissa arter saknas anus och onedbrutna födorester avlägsnas då via munnen. Maten bryts huvudsakligen (precis som hos oss) ner med hjälp av enzymer som utsöndras i matspjälkningsapparatens hålrum. Jag skulle förmoda att detta sker i magsäcken och dess blindsäckar. I övrigt tror jag inte mycket är känt om matspjälkningen. Märkligast med sjöstjärnornas födointag är väl att nedre delen av magsäcken hos många arter kan krängas ut genom munnen när födan intas. När en sjöstjärna öppnar en mussla kan den utstjälpta delen av magsäcken till och med föras in i springan mellan musslans skal och börja bryta ned musslans vävnader, ett beteende som man tycker borde vara riskabelt. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hur bajsar fjärilar?

Fjärilar och andra insekter bajsar ungefär som däggdjur. Den största skillnaden är att urinen hos insekterna avges blandad med avföringen. Insekternas urin produceras av de så kallade malpighiska kärlen (som motsvarar våra njurar). De malpighiska kärlen töms i tarmen. Blandningen av urin och avföring som insekter avger innehåller mycket vatten hos insekter som lever i fuktiga miljöer och äter vattenrik föda (t.ex. bladlöss), medan den kan vara nästan helt torr hos insekter som lever i torra miljöer och äter torr föda (t.ex. mjölbaggar). De flesta insekter har urinsyra som kvävehaltig restprodukt efter nedbrytning av proteiner, inte urinämne (urea) som däggdjur. Deras urin innehåller ofta så lite vatten, att salter av urinsyra faller ut i fast form som kristaller. 1998, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Kan vinbergssnäckan avge avföringen till omgivningen eller ansamlar den avföringen i skalet tills den dör?

Snäckornas tarm mynnar i en håla, den så kallade mantelhålan, som står i kontakt med omgivningen. Njurarnas utförsgångar mynnar också där. Avföringen och urinen hamnar i mantelhålan och förs sedan ut via mantelhålans öppning. Hos vattenlevande snäckor finns gälarna i mantelhålan. Sådana snäckor kan ha anpassningar som gör att avföringen avges till omgivningen utan att förorena gälarna. Vinbergssnäckan är ju landlevande. Den har förlorat sina gälar och mantelhålan fungerar som lunga. I mantelhålans tak finns väl genomblödda åsar som tar upp syrgas och avger koldioxid. I mantelhålans golv finns andningsmuskler. När de dras ihop, ökar mantelhålans volym och luft sugs in i den. När musklerna slappnar av, minskar hålans volym och luft pressas ut ur den. Avföringen hamnar förmodligen på mantelhålans golv innan den avges till omgivningen. 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Till "Svar på frågor"

Zoofysiolog, skribent och webbansvarig: Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus

Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund

E-post: Senast uppdaterad: Se årtal efter varje svar. Webbplatsen använder kakor. Surfar du vidare, godkänner du detta. Läs mer här.

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.