 |
"Suckar, suckar är bara luft / och tårar bara vatten. / Det bör stå klart för ett upplyst förnuft / till och med mitt i natten!" (Alf Henrikson). Lyckligtvis fäller havssköldpaddan inga tårar. Den utsöndrar salt med sina saltkörtlar. Det lär bara vara människor som kan fälla sorgetårar. Havssköldpaddan är en atlantisk bastardsköldpadda (Lepidochelys kempi). Courtesy of National Park Service (USA), in the public domain. |
|
Däggdjur kan koncentrera sin urin så att den når en högre totalkoncentration av lösta ämnen än deras egna kroppsvätskor. Detta är av stor vikt vid vattenbrist eller saltöverskott. Reptiler saknar denna förmåga, deras urin kan högst nå samma totalkoncentration av lösta ämnen som kroppsvätskorna. Fåglar kan koncentrera urinen, men inte alls lika mycket som däggdjur. För att göra sig av med saltöverskott har många reptiler och fåglar därför utvecklat särskilda saltkörtlar genom vilka de kan utsöndra en mycket koncentrerad saltlösning.
Marina ormar, marina sköldpaddor och marina fåglar har alla saltkörtlar. Saltkörtlar finns också hos två krokodilarter, som kan leva i saltvatten eller brackvatten. En av dem är den väldiga deltakrokodilen. Även den marina galapagosleguanen är utrustad med saltkörtlar. I samtliga fall är körtlarna belägna i huvudregionen.
Tömningen av saltlösningen sker via näshålan hos fåglarna och galapagosleguanen, i munnen hos havsormarna, på tungan hos krokodilerna och i ögonhålorna hos havssköldpaddorna. I det sistnämnda fallet ser det ut som om djuren fäller tårar, men havssköldpaddornas tårar beror alltså inte på sorg utan på förhöjd saltkoncentration i kroppen. Hos havsfåglar, som måsar, stormfåglar, pingviner och albatrosser, kan man ibland se saltlösningen droppa från näbben. Galapagosleguanen använder sig av nysningar för att avlägsna nässekret och saltbeläggningar från näsan. Saltbeläggningarna bildats när saltkörtelsekretet avdunstar.
Koncentrationerna av natriumjoner och kloridjoner i den från körtlarna utsöndrade saltlösningen är högre än i havsvatten. Detta innebär att havsreptiler och havsfåglar kan dricka havsvatten, utsöndra jonerna och tillgodogöra sig vattnet. Orsaken till att människor inte kan dricka havsvatten förklaras på en annan sida.
Det finns även många landlevande djur som har saltkörtlar, särskilt ödlor. Exempel på sådana djur är ökenlevande leguaner, den afrikanska strutsen och en amerikansk markgök ("roadrunner", mest känd i Sverige från tecknad film). Deras saltkörtlar skiljer sig från marina djurs genom att utsöndra en större mängd kaliumjoner och en mindre mängd natriumjoner. Detta är nödvändigt, eftersom dessa djurs diet i huvudsak består av växter. Växter innehåller höga halter kaliumjoner. Även den marina galapagosleguanen utsöndrar stora mängder kaliumjoner, vilket beror på dess kaliumrika algdiet.
Utsöndringen från saltkörtlarna regleras i överensstämmelse med saltintaget. Utsöndringen styrs av nervsystemet eller av hormoner, till exempel steroidhormonet aldosteron. Hos fåglar styrs utsöndringen främst av det så kallade parasympatiska nervsystemet. Om saltintaget ökar så ökar saltutsöndringen. Saltkoncentrationen i kroppen känns av med hjälp av osmoreceptorer, som mäter blodets totala koncentration av lösta ämnen (osmolariteten).
Saltkörtlarna aktiveras ofta efter intag av havsvatten och är dessemellan inaktiva, till skillnad från njurarna som ständigt producerar urin.
Det kan även ske förändringar på lång sikt. Kapaciteten att utsöndra joner beror bland annat på saltkörtlarnas storlek. Om man flyttar en fågel från ett vatten med låg salthalt till ett med högre, till exempel från en sjö till havet, så växer saltkörtlarna. Dessutom ökar förmågan att koncentrera den avgivna saltlösningen och körtelns maximala utsöndringshastighet.
Referenser
Texten har uppdaterats och utökats år 2013 av Anders Lundquist.
P. C. Withers: Comparative Animal Physiology (Saunders College Publishing, 1992).
R.W. Hill, G.A. Wyse, and M. Anderson: Animal Physiology (3rd ed, Sinauer, 2012).
Till början på sidan
Till "Artiklar om djur"
|
