 |
"Water, water, every where, / And all the boards did shrink; / Water, water, every where, / Nor any drop to drink." Gustav Dorés illustration till dessa rader ur Samuel Taylor Coleridges (1772–1834) dikt "The rime of the ancient mariner". Det är inte konstigt att törstiga sjömän frestats att dricka havsvatten, något som lett till deras fördärv. Något beskuren bild. In the public domain. |
|
Vi människor är beroende av tillgång till sötvatten
att dricka för att kunna överleva. Detta faktum är dock inte
allmängiltigt i hela djurvärlden. Många arter kan tillfredsställa
sina vattenbehov genom att dricka saltvatten direkt från havet. Om
vi människor hade gjort detta, hade vi förvärrat vår situation. Många skeppsbrutna sjömän har blivit så törstiga att de druckit havsvatten, vilket lett till att de avlidit av saltförgiftning. Hur kan detta komma sig? Svaret ligger i olika förmåga att koncentrera saltet då det skall avges från kroppen.
För att kunna tillgodogöra sig saltvatten krävs att man
kan göra sig av med saltet i en mindre volym vatten än det intagits
i, det vill säga salterna måste kunna koncentreras. Vår främsta
väg att göra oss av med salt är via urinen. Genom njurarna
kan vi producera en urin som är mer koncentrerad än våra
övriga kroppsvätskor, men endast till en viss gräns. Vi kan
ej producera en urin som är saltare än havsvatten.
De joner som finns i högst koncentration i havsvatten är natriumjoner och kloridjoner, samma joner som ingår i koksalt. Även magnesiumjoner och sulfatjoner finns i ganska höga koncentrationer i havsvatten. Maximalt koncentrerad urin från en människa innehåller lägre koncentrationer av natriumjoner och kloridjoner än havsvatten. Dricker vi en liter havsvatten och avger en liter urin har vi således inte tillfört kroppen något vatten. I stället har vi tillfört salt och blivit saltförgiftade. Till detta kommer att havsvatten har en laxerande effekt, vilket leder till extra vattenförluster i form av diarréer. Magnesiumjoner och sulfatjoner ingår i så kallat epsomsalt som har en laxerande effekt.
Fåglar och reptiler som lever i havsmiljöer har sämre
förmåga än vi människor att koncentrera sin urin, men
kan ändå dricka det salta havsvattnet. Evolutionen har försett
dessa arter med så kallade saltkörtlar som är placerade
i huvudregionen. Hos fåglar är de placerade ovanför ögongloberna
och töms via näshålan. Körtlarna producerar en mycket
koncentrerad saltlösning, mer koncentrerad än havsvattnet avseende natriumjoner och kloridjoner. Tack vare dessa körtlar behöver
inga stora mängder urin avges och större delen av det vatten som intagits kan behållas av kroppen
och användas till livsnödvändiga processer. Läs om saltkörtlar på en annan sida.
Även benfiskar som lever i saltvatten har utvecklat metoder för att kunna dricka vattnet de lever i. Till skillnad från sötvattenslevande
fiskar, måste dessa fiskar dricka vatten. Miljön de lever i är
mer koncentrerad avseende salter och andra ämnen än deras kroppsvätskor. Detta innebär att de förlorar vatten till omgivningen genom osmos. Deras urin är inte mer koncentrerad än kroppsvätskorna, men de kan i stället avge saltet genom gälarna
och hushållar på så sätt med vattnet. Läs mer om hur fiskar klarar av att leva i saltvatten på en annan sida.
Om vi människor befinner oss i en situation där vi upplever
stor törst, men endast har tillgång till mycket salt vatten är
det följaktligen betydligt bättre att inte dricka alls. Om vattnet
däremot har ungefär lika hög koncentration som den våra
njurar kan producera i urinen, skulle det kanske vara en fördel att
dricka vattnet. Kroppen får inget mer vatten, men den producerade urinen
kan föra med sig urinämne och andra slutprodukter från kroppen.
Läs om hur ökendjur kan överleva
utan att dricka vatten och om hur djur släcker törsten
utan att dricka på andra sidor.
Referenser
Texten har uppdaterats och utökats år 2013 av Anders Lundquist.
R.W. Hill, G.A. Wyse, and M. Anderson: Animal Physiology (3rd ed, Sinauer, 2012).
Till början på sidan
Till "Artiklar om djur"
|
