 |
Det finns fortfarande folk som kan tända en eld utan tändstickor och andra moderna hjälpmedel, här några massajer i Kenya. Eld användes troligen först av människoarten Homo erectus för åtminstone 800 000 år sedan. Elden möjliggjorde upphettning av födan, alltså matlagning, läs om detta i svaret nedan. Detta gjorde att en större andel av födans näringsinnehåll kunde utvinnas. Elden fick man först troligen från naturliga bränder, till exempel gräsbränder och bränder vid blixtnedslag. Man var från början sannolikt tvungen att hålla elden i gång ständigt, till exempel genom att maka ihop de glödande kolen till en hög som täcktes med aska. Man vet inte när människor kom på hur man skulle tända eld. Men det skulle kunna ha gjorts som på bilden, genom att snurra en pinne mot ett hårt underlag, så att friktionsvärmen antände ett lättantändligt material som torrt gräs. De äldsta beläggen för eldframställning är från yngre stenåldern. Människor kunde dock med stor sannolikhet tända eldar långt tidigare.
I Sverige slog man förr en bit flinta mot ett eldstål, varvid de uppkomna gnistorna antände fnöske. Fnösket tillverkades av en svamp, fnösktickan. Denna metod användes fram till det att tändstickor kom i bruk i början av 1800-talet. Courtesy of Christopher T Cooper, in the public domain. |
|
Jag undrar varför vi kan tillgodogöra oss näringen i en morot, men inte näringen i gräs? Både gräset och moroten har ju cellväggar? - Om människans och hennes utdöda förfäders kostvanor och om matlagningens betydelse för vår evolution.
Förmodligen kan vi tillgodogöra oss en del av näringen i blad och stammar av gräs, men vi kan inte i någon högre grad tillgodogöra oss cellulosan i cellväggarna. Detsamma gäller i och för sig cellulosan i morötter, men morötter innehåller, till skillnad från gräset, höga halter av stärkelse och karotenoider, ämnen som vi kan tillgodogöra oss. Stärkelse är en energikälla och karotenoiderna kan omvandlas till A-vitamin. Gräs är för oss mycket näringsfattigare än morötter. Vi har nog också svårt att sönderdela gräset tillräckligt mycket för att tillgodogöra oss särskilt mycket av näringen inne i cellerna. Gräs innehåller ofta höga halter av mycket hårda kiseldioxidpartiklar, fytoliter, som gör det svårtuggat och dessutom ger stort slitage på tänderna. Våra tänder är inte anpassade till gräsdiet. Innehållet av kiseldioxid, jämte den stora förmågan att bilda nya skott efter betning, är gräsens försvar mot gräsätande djur.
Gräsens frön är är däremot mycket näringrika med ett högt stärkelseinnehåll och saknar dessutom fytoliter. För cirka 12 000 år sedan började människor ägna sig åt jordbruk. Sedan dess har gräsfrön successivt blivit en stapelföda för den allra största delen av jordens befolkning, som odlar vete, ris, majs och flera andra sädesslag.
Gräsätare som kor och hästar är anpassade till sin diet genom att de har kraftiga tänder som tål kiseldioxidslitaget bra och dessutom är bra på att sönderdela gräsfödan. Korna idisslar dessutom vilket ger en ytterligare finfördelning av födan. Gräsätare är också utrustade med stora jäsbehållare i magtarmkanalen med mikroorganismer som hjälper djuren att bryta ner cellväggarnas cellulosa. Läs mer om nedbrytning av cellulosa på en annan sida. Människor skulle inte kunna överleva på en diet huvudsakligen bestående av gräs, dels på grund av gräsens låga näringsinnehåll, dels på grund av att vår mag-tarmkanal inte är anpassad till gräsdiet och dels på grund av att våra tänder mycket snabbt skulle slitas ut. Det är ingen tillfällighet att vi odlar sädesslagen för de energirika frönas skull, inte för halmens. Texten fortsätter under bilden.
 |
Denna svepelektronmikroskopiska bild visar hårda kiseldioxidpartiklar, fytoliter, som finns i gräs och som sliter hårt på gräsätares tänder. Skalstrecket motsvarar 20 µm, det vill säga 20 tusendelar av en millimeter. Fytoliterna har isolerats från aska av elefantgräs. Courtesy of J. F. Parr, C. J. Lentfer and W. E. Boyd from "A comparative analysis of wet and dry technology for the extraction of phytoliths from plant material ashing" (Journal of Archaeological Science 28:875-886, 2001) under this CC License. |
|
Studier av kolisotoper i tänderna tyder på att dieten hos flera människoarter drastiskt förändrades för cirka 3,5 miljoner år sedan, samtidigt som gräsklädda savanner blev vanligare i den afrikanska miljö, där de levde. Resultaten har tolkats som att dessa arter övergick från en diet bestående av huvudsakligen frukt och blad, som hos dagens människoapor, till en diet som innehöll stora mängder av näringsämnen som ytterst härstammar från gräs och halvgräs. Det är emellertid oklart vad dieten bestod av. Det behöver inte ha varit blad och stammar av gräs. Det kan ha varit stärkelserika jordstammar eller frön av gräs, men också djur som ätit gräs, till exempel insekter. Det fanns många gräsätande däggdjur på savannen, både små och stora. Det finns dock ännu inte några säkra belägg för att dessa tidiga människoarter åt deras kött. Arter inom släktet Paranthropus hade mycket kraftiga kindtänder och kan ha varit vegetarianer, som åt mycket gräs. Dessa arter tillhörde dock en sidogren på människans släktträd och dog senare ut. Den nutida människans allra tidigaste förfäder hade förmodligen en blandad diet, men det är oklart vad de åt.
 |
Skalle av människoarten Paranthropus robustus, som levde för cirka 1,8-1,2 miljoner år sedan i södra Afrika. Den hade enormt stora kindtänder med tjock emalj. Kinderna hade vida okbågar, under vilka mycket kraftiga tuggmuskler löpte från underkäken till den kraftiga hjässkammen, som skymtar överst. Allt detta var anpassningar till en svårtuggad växtdiet. Courtesy of José Braga, Didier Descouens and the Transvaal Museum under this CC License. |
|
Människans tänder och magtarmkanal visar att hon är en allätare. Frukt, rotfrukter och grönsaker ger oss viktiga tillskott av vitaminer och andra näringsämnen. Animalisk föda som kött ger oss bland annat vissa vitaminer och aminosyror som vi inte kan bilda själva. Specialiserade gräsätare måste skaffa sig många vitaminer och aminosyror på annat sätt. Läs om hur växtätare får i sig vitaminer och aminosyror på en annan sida. Morötter, andra rotfrukter och potatis ger oss ett energitillskott framför allt genom att de innehåller växtens energiförråd i form av stora mängder stärkelse. Människor kan bara tillgodogöra sig en mindre del av kostens cellulosa med hjälp av cellulosanedbrytande mikroorganismer i tjocktarmen. Mogna frukter kan ge ett energitillskott i form av socker.
Värt att notera är emellertid att flera folkgrupper har anpassat sig till extrema dieter genom att noga välja ut olika födoämnen, så att de inte drabbas av bristsjukdomar. Inuiternas ursprungliga kost dominerades helt av animaliska födoämnen. Många indier lever bara på vegetabilisk föda, de flesta dock även på animalisk.
Det har visat sig att människor kan utvinna mycket mer energi ur mat som tillagats genom upphettning, än ur rå mat. Några exempel följer. Det går åt mer energi till att tugga maten och till att bryta ner den i mag-tarmkanalen, om den är rå. Detta minskar energivinsten. Rått kött, till exempel, är mycket svårtuggat, även om nedbrytningen underlättas, om man skär sönder köttet eller mörar det genom att banka på det med en sten. Stärkelse tillgodogörs mycket bättre, om födan är upphettad. Enzymerna i tunntarmen har svårare att angripa råa stärkelsekorn, än sådana som mjukats upp genom upphettning. Råa stärkelsekorn hamnar därför till stor del i grovtarmen, där de käkas upp av tarmbakterierna med mycket liten energivinst för oss i form av de korta fettsyror, som bakterierna utsöndrar. Upphettning av maten dödar också bakterier, vilket minskar risken för infektioner och den energiförlust de medför. En nackdel med upphettning av maten är att vissa vitaminer kan förstöras.
För att laga till maten behövs eld. Det är inte helt klart när våra förfäder först tämjde elden. Det är mycket svårt att skilja rester av anlagd eld från avlagringar som uppkommit på annat sätt. De äldsta någorlunda väl belagda fynden av eldhärdar är cirka 1 miljon och cirka 800 000 år gamla. Cirka 1,6 miljoner år gamla fynd måste betrakras som osäkra. Det var sannolikt den utdöda människoarten Homo erectus som först behärskade elden. Intressant är att denna människoart var mycket större än tidigare arter och att den dessutom hade större hjärna. Den hade också väsentligt mindre kindtänder än tidigare arter. Bröstkorgens dimensioner antyder att den hade en relativt liten magtarmkanal. Allt detta skulle kunna vara en följd av att Homo erectus hade börjat tillaga maten över sina eldar. Det är en intressant möjlighet, att matlagning var en av de faktorer som möjliggjorde den mänskliga hjärnans enastående evolution genom att ge den ett ökat näringstillskott.
Läs också artikeln "Köttätare och växtätare: människans, andra däggdjurs och fåglars mag-tarmkanal, matspjälkning och näringsbehov". 2014, 2016, 2017.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Kvinnor tillhörande hadzafolket på väg hem efter att ha samlat in ätliga rötter och jordknölar med hjälp av grävkäppar. Hadzafolket i Östafrika är en av få kvarvarande folkgrupper som lever som jägare och samlare, även om deras levnadsätt nu håller på att försvinna. Courtesy of the Hadza Fund. |
|
När började människor leva som jägare och samlare? När började de äta kött?
Det beror lite på vad man menar med jägare och samlare. Schimpanser är huvudsakligen växtätare, men animalisk föda utgör cirka 3 procent av deras diet. Man tror att att kött ger dem ett viktigt tillskott av flera näringsämnen, till exempel vitamin B12. De jagar också och samarbetar då i grupp. De äter dock bara små däggdjur. Man har iakttagit att de nedlagt och ätit mindre apor. Man kan dock knappast kalla dem jägare och samlare, eftersom deras kultur inte är särskilt välutvecklad. Hos människoapor och tidiga människoarter utgjorde kött sannolikt en mindre del av dieten under åtskilliga miljoner år, samtidigt som insamlad växtföda var den dominerande kosten.
De tidigaste bevisen för köttätande hos människoarter utgörs av märken från stenredskap på skelettben. De tidigaste fynden är cirka 2,8-3,4 miljoner år gamla. En del av dem är dock ifrågasatta. De kan troligen kopplas till släktet Australopithecus och till den tidigaste arten i vårt eget släkte, Homo habilis. De antyder att man skar loss köttet från benen. Man krossade också stora ben och skallar för att komma åt näringsrik benmärg och hjärna. Redan då åt man kött av stora däggdjur, flera av dem större än människor. Det började fömodligen med att man åt as, alltså redan döda djur. Möjligen jagade man bort andra köttätande djur, till exempel lejon, från deras byten. Senare började man jaga stora däggdjur.
De tidigaste fynden som antyder köttätande i större skala är cirka 2 miljoner år gamla och kopplade till Homo habilis eller den efterföljande arten Homo erectus. För cirka 1,5 miljoner år sedan hade Homo erectus troligen utvecklat jakt i stor skala. Fynden visar då att människor skurit bort de bästa köttbitarna från bytet, sådana bitar som andra rovdjur äter upp först. Man åt då också bland annat fisk och sköldpaddor. Enligt en hypotes var fiskdieten särskilt viktig, eftersom fisk innehåller omättade fettsyror, som kroppen inte kan tillverka och som är viktiga för hjärnans funktioner. Homo erectus var också sannolikt den första människoart som utnyttjade elden och dessutom troligen började laga till maten. Läs om matlagningens betydelse i föregående svar.
Sammanfattningsvis, så går det inte att ange en bestämd tid då jägar- och samlarkulturer uppträdde. De utvecklades successivt under flera miljoner år. Troligen utvecklade Homo erectus en kultur, som närmade sig dagens jägar- och samlarkulturer. Vi vet dock inte, om denna människoart hade utvecklat ett språk, men det kan inte betraktas som omöjligt. Språk bildar ju inte fossil. Men språk hade sannolikt uppkommit mycket långt innan man ser der första bevisen i form av cirka 5000 år gammal skrift. 2017.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Skörbjuggsört (Cochlearia officinalis) växer på havsstränder. Den är rik på C-vitamin och användes förr till att bota C-vitaminbrist (skörbjugg), läs mer i svaret nedan. Fram till och med 1700-talet dog många sjömän av skörbjugg på långresor. År 1747 gjorde läkaren James Lind en av de första kliniska prövningarna ombord på HMS Salisbury. Han fann att man kunde bota skörbjugg med citroner. Märkligt nog tog sjölorderna på det brittiska amiralitetet inte till sig denna kunskap förrän på 1790-talet, då det utgick ett påbud att flottans sjömän skulle få en daglig dos citronjuice. Detta fick stor betydelse under de krig mot Napoleons Frankrike som sedan följde. Först på 1920-talet isolerades C-vitamin av ungraren Albert Szent-Györgyi och engelsmannen Norman Haworth bestämde dess kemiska struktur. Båda fick Nobelpris 1937. Courtesy of Anne Burgess from Wikimedia Commons under this CC License. |
|
Jag har hört att råttor tillverkar sitt eget C-vitamin. Stämmer det?
Groddjur, reptiler, de flesta fåglar och de flesta däggdjur kan själva bilda askorbinsyra (d.v.s. vitamin C). För dessa djur är askorbinsyra inte något vitamin! Vitaminer är nämligen organiska ämnen som djur behöver i små doser och som de inte själva kan producera, åtminstone inte i tillräckliga mängder. Askorbinsyran produceras i njurarna eller i levern. Hos äkta däggdjur (placentadäggdjur) är det levern som är bildningsstället. Råttor hör inte till de däggdjur som behöver C-vitamin i kosten. Däggdjur som behöver C-vitamin i kosten är bland andra marsvinet, den flygande räven (en fruktätande fladdermus) och människan. Troligen behöver de flesta apor också få i sig C-vitamin. Djur som inte kan bilda askorbinsyra är främst växtätare. Vitamin C finns ju särskilt i vegetabiliska födoämnen, till exempel många frukter. För människans del tros oförmågan att bilda vitamin C bero på att vi härstammar från apor som åt mycket frukt med mycket C-vitamin och därför inte behövde bilda vitaminet själva.
Vitamin C behövs för produktionen av proteinet kollagen som är en viktig beståndsdel bland annat i bindväv, ben och hud. Brist på vitamin C hos människa leder till en bristsjukdom som kallas för skörbjugg som bland annat kännetecknas av ömma och stela leder, tandlossning samt blödningar under huden. 2000, 2013.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Vi diskuterade djurs livslängd. Vi kunde ganska lätt komma på växtätande djur som lever länge, längre än 15-20 år. Vi kom också på flera jämnvarma rovdjur, som lever länge, men i samtliga fall så var deras kost främst bestående av fisk eller fågel. Vi kom inte på något djur som till största delen äter rött kött och lever längre än 10-15 år. Finns det någon anledning till att det är så?
Det är faktiskt inte så. Det finns flera stycken däggdjursätande däggdjur som kan bli äldre än 15-20 år. Vi talar här om den maximala ålder, som är säkert eller någorlunda säkert bekräftad. Det handlar då oftast om djur i fångenskap, som levt under goda förhållanden. Vilda djur har en betydligt kortare medellivslängd. De är ju utsatta för bland annat födobrist, parasiter och svåra miljöförhållanden. Oftast är medellivslängden inte känd för vilda djur. Här är några exempel maximalt belagd ålder för köttätare, som huvudsakligen lever på däggdjur och som kan bli äldre än 15-20 år: isbjörn 43,8 år, tiger 26,3 år och lejon 27 år. Man kan säkert hitta fler. Här är maximalt belagd ålder för några däggdjur som äter fisk, insekter och ryggradslösa djur (späckhuggare dock även däggdjur): kaliforniskt sjölejon 35,7 år, kaskelot 77 år, späckhuggare 90 år och långörad fladdermus 30 år. Notera att valarna lever mycket länge, men de är också mycket stora djur. Jag återkommer till det. Texten fortsätter under bilden.
 |
Vitt fågelkött, rött griskött och ännu rödare oxkött. Det finns undersökningar som tyder på att vitt kött från fisk och fågel är nyttigare för människans hälsa än rött kött från däggdjur, särskilt charkuterivaror. Men man vet inte vad som skulle kunna orsaka de negativa effekterna av rött kött. Den röda färgen hos rött kött beror på dess höga halt av myoglobin ("muskelhemoglobin"). En spekulation är att det är de röda hemgrupperna i myoglobinet, som har en ogynnsam effekt på hälsan. Men det finns inga bevis för detta. De negativa effekterna av charkuterivaror skulle kunna orsakas av rökning och tillsatser. Courtesy of the National Institutes of Health, in the public domain. |
|
Det är omöjligt att klart skilja mellan fiskätare, fågelätare och däggdjursätare. Många, troligen flertalet, större rovlevande däggdjur äter både fåglar och däggdjur, inte bara som rov utan också som as. Lejon och tigrar äter ibland fåglar, även om däggdjur, särskilt större hovdjur, dominerar deras diet. De flesta köttätare äter också en del växtföda, ibland även fisk. Isbjörnen lever främst på sälar och kadaver av stora havsdäggdjur, men äter också fisk och, under sommaren, bär och annan växtföda.
Ordet köttätare är problematiskt. Det används oftast om djur som äter däggdjur och fåglar. Men det används också som en synonym till karnivor i detta ords vida bemärkelse och inkluderar då alla djur som lever på andra djur och tar dem som rov eller som as. Fiskätare och insektsätare är således karnivorer. Karnivorer i snäv bemärkelse betecknar medlemmar av däggdjursordningen Carnivora (t.ex. hunddjur, björnar och kattdjur). Ordet predator inkluderar inte rena asätare.
Den viktigaste faktorn, som bestämmer däggdjurs livslängd, är inte dieten, utan kroppsvikten. Även om det finns många undantag, så tenderar däggdjur att ha en högre maximal livslängd, ju större kroppsvikt de har. Detta gäller både köttätare och växtätare. Fladdermössen är ett intressant undantag. Mycket små arter bland dem kan leva förvånansvärt länge. Läs mer om däggdjurens ålder och kroppsvikt på en annan sida. På den sidan finns också mer information om gamla djur och om åldrande.
Jag antar att ni har funderat på de studier som jämfört konsumtionen av "rött kött" från däggdjur, i synnerhet särskilt behandlade charkuterivaror (t.ex. rökt korv), med konsumtion av "vitt kött" från fåglar och av fisk. Dessa studier tyder på att en minskad konsumtion av "rött kött" minskar risken att drabbas av vissa sjukdomar, medan konsumtion av "vitt kött" och fisk inte har denna effekt. Notera att en jämförelse mellan djur med olika diet inte kan användas för att testa dessa fynd. De flesta djur har under miljontals år genom naturligt urval anpassats till sin speciella diet. Dessutom äter vilda djur inte charkuterivaror. 2016.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
En modell av den trassliga strukturen hos ett protein, enzymet hexokinas. Läs i texten nedan om hur proteiners struktur påverkas vid stekning och kokning. Hexokinas katalyserar det första steget i cellandningen, vid vilket en fosfatgrupp binds till glukos. I denna schematiska bild ser man inte aminosyrorna i aminosyrakedjan. I de oranga spiralerna bildar kedjan en så kallad α-helix. I de blå områdena bildar olika intilliggande delar av kedjan ett veckat skikt, en så kallad β-struktur. I de violetta delarna av kedjan är den oregelbundet ordnad. Courtesy of Jawahar Swaminathan and MSD staff at the European Bioinformatics Institute, in the public domain. |
|
Har länge undrat om detta: när vi steker kött så förstör vi ju proteinerna. Hur kan kroppen då ta upp proteiner? Det vore väl bättre om vi åt köttet rått.
Det är mycket sannolikt tvärtom så att stekning och kokning gör det lättare för oss att tillgodogöra oss, inte bara proteinerna i kött och annan föda, utan också andra näringsämnen. Uppvärmning till tillräckligt hög temperatur dödar dessutom sjukdomsalstrande organismer i köttet. Läs gärna om matlagningens betydelse för människans evolution ovan på denna sida.
Proteiner består av långa kedjor av sammanlänkade aminosyror. I mag-tarmkanalen, framför allt i tunntarmen, bryts aminosyrakedjorna ner av matspjälkningsenzymer. De proteinnedbrytande enzymerna kallas proteaser. Nedbrytningsprodukterna är fria aminosyror samt korta kedjor bestående av två eller tre aminosyror. Dessa produkter tas upp av tarmväggens celler genom aktiva, energikrävande transportmekanismer.
De flesta proteiners aminosyrakedjor är normalt trassliga och veckade som trådarna i ett litet nystan. Vid de temperaturer som man använder vid matlagning denatureras proteinerna i köttet. Detta innebär att "nystanet" förlorar sin normala struktur. Aminosyrekedjorna förblir däremot oförändrade och deras aminosyror förstörs inte. Förmodligen leder denatureringen också till att proteaserna lättare kan angripa aminosyrakedjorna. I så fall produceras de ovan nämnda nedbrytningsprodukterna snabbare, och färre proteinmolekyler passerar onedbrutna genom tunntarmen till tjocktarmen, där vi inte kan tillgodogöra oss dem. Men här behövs mer forskning.
 |
Fibrer innehållande aminosyrakedjor av proteinet kollagen. Läs i texten nedan om hur kollagen gör rått kött svårtuggat. Kollagenfibrerna innehåller ett mycket stort antal aminosyrakedjor, som bildar tredubbla spiraler. En fiber består av många sådana spiraler, som ligger parallellt med och bundna till varandra. Flera olika typer av kollagenfibrer är belägna utanför cellerna i många vävnader. Kollagenfibrer ger mekanisk hållfasthet åt bland annat benvävnad, senor, brosk, muskler och hud. Kollagenets mycket speciella struktur gör att kollagen i födan måste spjälkas av ett särskilt enzym, kollagenas, som utsöndras från bukspottskörteln och verkar i tunntarmen. Elektronmikroskopisk bild. Skalstrecket motsvarar 50 nm (0,000 050 mm). Courtesy of Louisa Howard, in the public domain. |
|
Rått kött är segt och svårt att sönderdela mekaniskt genom tuggning. Detta innebär att man måste omsätta mer energi för att tugga maten. Kött innehåller nämligen inte bara muskelceller utan också bindväv med bindvävsproteiner, bland annat kollagen. Det trådformiga kollagenet bidrar starkt till att göra köttet svårtuggat. Vid uppvärmning till temperaturer över 60-70 grader Celsius omvandlas emellertid kollagenet till gelatin. Gelatinet är lättlösligt och bildar en geléartad lösning i vatten. Därför blir köttet mera lättuggat. Muskelcellerna bli däremot segare vid uppvärmning. Kött som innehåller mycket kollagen blir således mörast efter lång uppvärmning vid relativt hög temperatur. Kött som innehåller lite kollagen blir däremot mörast efter kort uppvärmning vid relativt låg temperatur.
Sämre kött bör således kokas både länge och väl. Oxfiléer bör däremot stekas snabbt så att de inte värms upp alltför länge och blir alltför heta inuti. Då blir de mörast. Det må då synas konstigt att man steker dem vid relativt hög temperatur. Det har att göra med att man då i den bruna stekytan påskyndar en reaktion mellan aminosyror och sockerarter, den så kallade maillardreaktionen. De väldoftande aromatiska ämnen, som gör köttet så smakligt, bildas som biprodukter vid denna reaktion. 2014.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Hej! Vi är några gymnasielever som gör ett arbete om sportdrycker och undrar vilka aminosyror som behövs mest vid återuppbyggnad av muskelvävnader.
Man behöver bara öppna en tidning om styrketräning för att bli medveten om den mängd näringstillskott och sportdrycker som marknadsförs som medel för att öka effekterna av träning, både vad gäller muskelstorlek och styrka. Ofta är dessa "preparat" inte billiga att köpa. Man måste dock fråga sig om det finns något som tyder på att det skulle finnas några större fördelar med dessa preparat för den som tränar?
Ofta innehåller preparaten protein som är sönderdelade till enkla aminosyror i laboratorier. Man påstår att den enkla aminosyramolekylen ska tas upp lättare för att optimera den förväntade träningseffekten. Detta är dock inte sant. Aminosyror tas upp lättare om de förekommer som dipeptider (två sammanbundna aminosyror) och tripeptider (tre sammanbundna aminosyror) tillsammans med enkla aminosyror. Magtarmkanalen är mycket effektiv när det gäller att ta upp protein i dessa komplexa former, medan en koncentrerad lösning med fria aminosyror "drar" in vatten i tarmen. Detta kan orsaka obehagskänslor, kramper och diarré. Det är också så att tillskott av aminosyror i en mängd större än rekommenderat dagligt intag (cirka 0,8-0,9 gram protein per kg kroppsvikt) inte har visats ha någon effekt på muskelmassa, styrka, kraft eller uthållighet. Dessa negativa fynd är gjorda i strikt kontrollerade vetenskapliga undersökningar och baseras inte på subjektiva bedömningar.
Även om forskningen inom näringslära för idrott inte har alla svar så är den generella ståndpunkten att personer som tränar inte behöver ett intag av näringsämnen utöver det som erhålls med en balanserad diet! För uthållighetstränande personer samt personer som tränar mycket hårt bör man fokusera på att få tillräckligt med kolhydrater och vatten. Genom att öka mängden protein i födan utöver det som erhålls i en balanserad diet så utsätter man sig dessutom i förlängningen för en hälsorisk. Nedbrytning av stora mängder protein ger nämligen oönskade halter i kroppen av urinämne (urea) och andra restprodukter som utgör en belastning för levern och njurarna!
Dock bör det nämnas att det under och efter ett träningspass används en viss del protein för att producera energi i kroppens förbränning. Den mängd protein som går åt ökar om man har ett litet förråd av kolhydrater. För att spara på proteinet bör man alltså öka kolhydratintaget istället för att öka mängden protein i födan. Detta kan vara en orsak till att personer som främst brukar styrketräna vanligtvis undviker att utföra kolhydratförbrukande typer av uthållighetsarbete.
När det gäller specifika aminosyror som skulle behövas för att optimera återhämtningen från ett träningspass, så är svaret precis som ovan. Med en balanserad kost erhålls alla de aminosyror som krävs även för personer som utför mycket hård träning. Det är inte sammansättningen av kosten som ska ändras mot en större andel protein, utan den totala mängden föda bör ökas. Möjligtvis med en ökad andel kolhydrater för att "spara" på proteiner i energiproduktionen. 2004.
Johan Andersson
Till början på sidan
Till "Svar på frågor"
|
