Denna nordkapare (Eubalaena glacialis) har blivit dödad av en fartygspropeller. Stora delar av den gigantiska mag-tarmkanalen har flutit ut på vattnet. Läs Save the whales. Courtesy of National Marine Sanctuaries, in the public domain.

Har försökt att få svar på frågan om hur blåvalens matspjälkning fungerar utan någon större framgång. Skiljer sig blåvalens matspjälkning ifrån människans och i så fall hur? En blåval behöver mycket föda, flera ton per dygn har jag läst någonstans. Hur kan den äta så mycket utan att spricka? Var tar de fyra tonen vägen?

Valarna anse numera vara nära släkt med de partåiga hovdjuren. De senare inkluderar idisslarna som ju har en fyrkamrad magsäck. I idisslarnas första tre magkammare (våm, nätmage och bladmage) bryter symbiotiska mikroorganismer ner födan. Den sista kammaren (löpmagen) motsvarar magsäcken hos andra däggdjur och avsöndrar bland annat magsyra. Läs mer däggdjurs magsäckar på en annan sida

Det har gjorts en del studier av matspjälkningsapparaten hos bardvalar. Dessa valars diet inkluderade både fisk och kräftdjur. Blåvalen har inte undersökts noga. Men mycket av det som gäller de studerade bardvalarna gäller förmodligen även blåvalen.

Med tanke på släktskapen med idisslarna är det intressant att även bardvalarna har en flerkamrad magsäck. Man har till och med spekulerat att valarnas förfäder var växtätare. Men det finns även viktiga skillnader jämfört med idisslarna. Bardvalarnas första kammare, förmagen, har en inre förhornad cellbeklädnad påminnande om våmmens hos idisslarna. De tre följande magdelarna utgörs av funduskammaren, förbindelsekanalen och pyloruskammaren. Dessa tre kammare är delar av den egentliga magsäcken, tillsammans motsvarande löpmagen hos idisslarna. Efter pyloruskammaren följer en femte kammare, duodenalampullen. Den tillhör troligen tolvfingertarmen, tunntarmens första avsnitt.

Förmagen skulle kunna fungera som en lagringsbehållare för födan. Den skulle också kunna bidra till att mekaniskt byta ner födan, eftersom dess vägg innehåller rikligt med glatt muskulatur. Bardvalarna saknar ju tänder. Men man har funnit en hög koncentration av anaeroba bakterier i förmagens innehåll. Det handlar om andra bakterier än de som är associerade till bytesdjuren. I en studie fann man också relativt höga halter av korta fettsyror. Sådana produceras av mikroorganismerna i idisslarnas magar och utgör en viktig energikälla för dessa djur. Tunntarmen och grovtarmen är relativt korta hos många bardvalar och blindtarmen relativt liten. Allt detta tyder på att förmagen är en jäskammare i vilken mikroorganismer hjälper valen att bryta ner födan.

I funduskammaren produceras saltsyra som troligen hjälper till att lösa upp skelettbenen hos fiskar och kanske det yttre kalciumkarbonathaltiga skelettet hos kräftdjur. Texten fortsätter nedanför bilden.

Lysräkan (Euphausia superba). Lysräkor, även kallade krill, är planktonlevande kräftdjur. De förekommer i enorma mängder i kalla hav, i synnerhet runt Antarktis. De spelar en mycket stor roll i dessa havs näringsvävar och utgör en viktig föda för bland annat bardvalar och pingviner. De innehåller kitin och vaxer, de senare dock i mindre mängder än många andra planktondjur, se vidare texten nedan. Kring Antarktis har de minskat kraftigt i antal under senare år, något som satts i samband med det antarktiska istäckets avsmältning. På bilden ovan syns, i mellankroppen bakom de svarta fasettögonen, en gulgrön säck. Den ingår i mag-tarmkanalen och är fullproppad med växtplankton. Snett nedanför säcken syns filtreringskorgen. Den utgörs av mellankroppens ben, som är försedda med mycket tätt sittande fina utskott, precis som tänderna på en kam. När benen förs utåt, sugs vatten in i korgen framifrån. När benen förs inåt, pressas vatten ut genom de mycket smala spalterna mellan utskotten och växtplankton fastnar i filtret. De starkt rödfärgade punkterna längs med kroppen är linsförsedda lysorgan, läs om bioluminiscens på en annan sida. Courtesy of Dr Uwe Kils from Wikimedia Commons under this CC License.

Många marina ryggradslösa djur, särskilt kräftdjur, innehåller höga halter av aminopolysackariden kitin i det yttre skelettet. De lagrar också stora mängder vaxer (en slags fettämnen) inuti kroppen. Kitin och vaxer från födan bryts ner i mycket liten utsträckning hos de flesta däggdjur. Men hos vikvalen har man hittat kitinnedbrytande mikroorganismer i magsäcken, vilket tyder på att de kan tillgodogöra sig kitin. Nordkaparen tillgodogör sig mer än 90 procent av vaxerna i de kräftdjur som utgör dess föda. De oklart om den bryter ner vaxerna med hjälp av enzymer som den själv producerar eller om den gör det med hjälp av symbiotiska mikroorganismer.

Hur kan bardvalarna tillgodogöra sig så mycket föda per dygn? Det har naturligtvis att göra med mag-tarmkanalens dimensioner. En 8,6 meter lång vikval med en vikt på 7,2 ton hade en magsäck som utspänd hade en total volym på 460 liter. Magtarmkanalen vägde totalt 112 kilogram utan innehåll. Tunntarmen var 36 meter lång. Uppdelningen av magsäcken i kammare gör dessutom att födan passerar relativt långsamt genom mag-tarmkanalen, vilket ger mer tid för nedbrytning och absorption av födan. 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Två valrossar (Odobenus rosmarus). Det är oklart huruvida de dricker havsvatten, se svaret nedan. Den röda färgen orsakas av ökad genomblödning av huden, ett sätt att avge överskottsvärme. Betarna används bland annat när djuren hugger sönder isen i vakar, när de hasar sig upp på isen från vattnet och när hanarna slåss om honorna. Mustaschen består av morrhår (vibrissae) och är ett mycket användbart känselorgan. Courtesy of Ecomare from Encyclopedia of Life under this CC License.

Dricker valar och sälar? Saltvatten är ju inte särskilt nyttigt att dricka för oss människor. Om de inte dricker, hur får de annars i sig vatten?

Det är en knivig fråga som inte till fullo kan besvaras, eftersom det gjorts mycket få vetenskapliga studier.

För att djur ska kunna tillgodogöra sig vattnet i drucket saltvatten måste de kunna avge saltet, huvudsakligen natriumjoner och kloridjoner, från kroppen i en högre koncentration än saltvattnets. Marina fåglar och kräldjur kan inte koncentrera urinen så att den blir mer koncentrerad än havsvattnet. De löser problemet genom att avge en mycket koncentrerad natriumkloridlösning via sina saltkörtlar. Läs om saltkörtlar och om varför människor inte kan dricka saltvatten på andra sidor.

Däggdjur har inte saltkörtlar. Men däggdjuren som grupp kan koncentrera urinen betydligt mera än fåglar och kräldjur. Man har studerat urinkoncentrationsförmågan hos en del valar och sälar. De valar och sälar som man undersökt kan koncentrera urinen till salthalter som ofta är något lägre och ibland något högre än havsvattnets. Det handlar alltså inte om extrema halter, många ökenlevande däggdjur kan avge en avsevärt mer koncentrerad urin. Men det skulle kunna vara tillräckligt för att de skulle kunna tillgodogöra sig drucket saltvatten, åtminstone för en del av sälarna.

Dricker de då saltvatten? De flesta valar och sälar tycks inte göra det. Det tycks klara sig dels på det vatten de får i sig via födan och dels på det vatten (s.k. metabolt vatten) som produceras tillsammans med bland annat koldioxid vid cellandningen. De arter som lever på benfiskar är inte heller särskilt saltstressade. Benfiskar har betydligt lägre saltkoncentrationer i sina vävnader än havsvattnets. De flesta fiskar i havet är benfiskar. Man skulle kunna säga att dessa valar och sälar "parasiterar" på fiskarna, i den meningen att de låter fiskarna förbruka energi på att hålla en lägre salthalt än havsvattnet och sedan tillgodogör sig vattnet i de utspädda fiskarna. Läs om fiskars vattenbalans på en annan sida.

De stora bardvalarna äter däremot ofta krill, kaskeloten bläckfiskar och valrossen bland annat musslor, snäckor och krabbor. Alla dessa ryggradslösa bytesdjur håller i vätskan utanför cellerna samma saltkoncentrationer som havsvattnet. De ger således en högre saltbelastning än benfiskar.

På senare år har man dock visat att en del valar dricker saltvatten. Detta gäller även arter som inte kan koncentrera urinen till högre salthalter än havsvattnets. Man har inte hitta någon funktionell förklaring till detta beteende.

Detta enda marina däggdjur som dricker större mängder havsvatten är havsuttern. Denna art kan också avge en urin med högre saltkoncentration än havsvattnet. 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Två växtätare. Till vänster ses grevyzebran (Equus grevyi), till höger grågåsen (Anser anser). Båda äter huvudsakligen gräs och annan växtföda. From Encyclopedia of Life, courtesy of J. Madsen (left) and Mark Wilkinson (right), both under this CC License.

Hejsan! Jag sitter här i skolan och är utan en lärare och jag hoppas att du kan svara på min fråga. Här kommer den. Hur kommer det sig att växtätande djur kan bygga upp muskler och kött? Proteiner och aminosyror bygger ju upp människans muskler, men dessa proteiner kommer ju ifrån kött. Tack på förhand.

När det gäller aminosyror är alla djur sämre rustade än vad växterna är.

Proteiner är kedjor av aminosyror. Det finns totalt tjugo olika aminosyror som byggs in i proteiner när dessa bildas. Växter kan själva bilda alla tjugo. Men djur kan inte själva syntetisera alla tjugo aminosyrorna. Det finns flera aminosyror som inga djur förefaller kunna bilda själva. Förmågan att syntetisera dessa aminosyror måste alltså ha gått förlorad mycket tidigt under djurrikets utveckling! Dessutom har vissa djurgrupper förlorat förmågan att bilda enstaka andra aminosyror. Aminosyror som ett djur inte kan bilda själv kallas för essentiella. Observera att även vuxna djur (som slutat växa) behöver essentiella aminosyror. Proteinerna i kroppen omsätts nämligen ständigt: gamla bryts ner och nya bildas. De aminosyror som frisätts vid proteinnedbrytningen bryts i stor utsträckning också ner och då går essentiella aminosyror förlorade.

Alla födoämnen innehåller proteiner, men de flesta former av växtföda innehåller relativt små mängder. Det finns dock undantag och ett sådant är ärtväxtfrön, t.ex. ärtor och bönor, som är proteinrika. Ett annat problem med vegetabiliska födoämnen är att de oftast innehåller de essentiella aminosyrorna i andra proportioner än djurens proteiner och att de därmed kan innehålla låga halter av en eller flera essentiella aminosyror. Det kan därför vara svårt för växtätande djur att få i sig tillräckligt mycket av alla essentiella aminosyror, i synnerhet om deras diet är ensidig. Det finns många exempel på växtätare som bara eller nästan bara äter en enda sorts föda. Bland däggdjuren har vi till exempel den stora pandan, som huvudsakligen äter bambuskott, och koalan, som äter nästan bara eucalyptusblad. Men även växtätare med en mera varierad diet kan få aminosyraproblem.

Växtätarna är alltså för alltid drabbade av att djuren för många hundra miljoner år sedan förlorade förmågan att själva bilda vissa aminosyror i sina egna celler. Lösningen har blivit att skaffa hjälp av andra organismer som, i likhet med växterna, behållit förmågan att bilda aminosyrorna. Dessa nyttiga organismer är bakterier. De flesta växtätare har sådana bakterier (och andra mikroorganismer) i sin matspjälkningsapparat. Växtätarna får mycket nyttigheter av sina mikroorganismer. Bland annat bildar bakterierna aminosyror som är essentiella för värddjuret. Detta löser växtätarens aminosyrabekymmer. Mikroorganismerna bildar också vitaminer och bryter ned cellulosa åt värddjuret. Läs mer om nedbrytning av cellulosa på en annan sida. 2000, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag jagar och har länge undrat vad haren har för nytta av gallblåsan, när rådjuret med i stort sett har samma matvanor inte har någon gallblåsa.

Alla ryggradsdjur har en lever som producerar galla. Detta gäller både harar och rådjur. Gallan töms ut i tunntarmen och innehåller bland annat gallsalter och fosfolipider. Dessa molekyler har en fettlöslig del och en vattenlöslig del. När maten når tarmen sätter de sig därför i gränsskiktet mellan fettklumpar och vatten varvid de sänker vattnets ytspänning runt klumparna. Fettklumparna kan då slås sönder till mindre klumpar. Dessa har större sammanlagd yta och angrips därför lättare av det fettnedbrytande enzymet lipas som kommer från bukspottskörteln. Tvättmedel verkar efter samma princip som galla.

Levern producerar kontinuerligt galla. De flesta däggdjur har en gallblåsa, som mellan måltiderna lagrar och koncentrerar gallan. Gallblåsan är ett bihang till gallgången. Den senare för gallan ut ur levern. Gallgången töms ut i tunntarmen, men mellan måltiderna är mynningen ut till tarmen stängd av en slutmuskel. Gallan hamnar då i gallblåsan. Vid en måltid dras gallblåsan ihop och ringmuskeln öppnas så att stora mängder galla kommer ut i tunntarmen. Tack vare gallblåsan kan djur således mobilisera mycket galla snabbt vid en fettrik måltid. Människor som har fått gallblåsan bortopererad har problem med fettrik föda. Texten fortsätter under bilden.

Här ser man, inuti en människas bukhåla, bukväggens insida klädd med bukhinnan (peritoneum), nedre delen av levern, gallbåsan och övre delen av det stora bukhinnenätet (omentum majus). Det stora bukhinnenätet är ett veck av bukhinnan som hänger mellan bukhålans främre inre vägg och tarmarna. Som synes på bilden innehåller det mycket fett. Detta gäller särskilt överviktiga personer. Bilden är tagen med ett laparoskop, ett fiberoptiskt instrument med ett böjligt rör som kan stickas in genom ett litet hål i bukväggen. Gas har blåsts in i bukhålan för att utvidga utrymmet mellan bukväggen och organen. Normalt är detta utrymme mycket tunt och fyllt med vätska. Numera genomförs många bukoperationer med laparoskopi ("titthålskirurgi"). Då slipper man öppna bukhålan och operationen blir skonsammare för patienten. Modified image. Courtesy of Hic et nunc from Wikimedia Commons under this CC License.

En del däggdjur och många fåglar har förlorat gallblåsan. Hos dessa djur förs kontinuerligt små mängder galla ut i tunntarmen. Det handlar i regel om djur med fettfattig diet som inte snabbt behöver tillföra mycket galla till tunntarmen.

Som du påpekar har harar och rådjur en rätt likartad växtdiet. Hararna har behållit gallblåsan, medan rådjuren inte har gjort det. Min gissning är att detta har att göra med att djurens matspjälkningsapparater är olika utformade. Läs om växtätande däggdjurs mag-tarmkanal på en annan sida. Rådjuren är, precis som nötkreatur, idisslare. De bryter till stor del ned födan i förmagarna, framför allt våmmen, som fungerar som en stor jäskammare. Våmmen släpper kontinuerligt ut sitt innehåll via löpmagen till tunntarmen. Hos nötkreatur (och förmodligen också hos rådjur) bryter våmmens mikroorganismer ned fettet till fettsyror. De omvandlar också omättade fettsyror till mättade. Fettet bryts alltså ned innan det når fram till tunntarmen. Gallan behövs inte för att underlätta nedbrytning av fettklumpar. Men den behövs för att hindra de svårlösliga mättade fettsyrorna att falla ut som nya klumpar. Fettsyrorna bildar nämligen tillsammans med gallkomponenter så kallade miceller, små strukturer som frisläpper fettsyror vid tarmväggen, där de absorberas. Miceller är viktiga för fettabsorptionen också hos andra däggdjur, inklusive människan. Hos människan spelar monoglycerider en stor roll för micellbildningen, hos idisslare lysolecithin (som bildas vid nedbrytning av fosfolipider).

Hararna har en magsäck som liknar människans, medan grovtarmen fungerar som jäskammare. Hos dem kommer födans fett således i nästan oförändrad form ner i tunntarmen. Kanske är då behovet större att snabbt kunna transportera ut galla i tunntarmen genom sammandragning av gallblåsan.

Jag skulle således tro att frånvaron av gallblåsan hos rådjuren skulle kunna ha att göra med att de behandlar fett annorlunda och att de långsamt kan frisläppa maginnehåll från förmagarna. 2008, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Katten har fångat en mus. Katter är trevliga husdjur, som bereder många stor glädje. Men förvildade katter har en mörkare sida. I många områden i världen, till exempel Australien, har de utrotat eller är på väg att utrota många vilda djurarter. Courtesy of Lxowle from Wikimedia Commons under this CC License.

Det har dykt upp en fråga bland mina kollegor om sötsug hos olika djur. Vi gillar ju socker, precis som hundar och hästar. Gräs smakar ju svagt sött. Katter däremot har inget sötsug på grund av en mutation i en av två gener som ger smaken av socker. Nu undrar jag om du har hört något om hur kattens hjärna klarar av ett litet sockerintag? Räcker det med de kolhydrater som finns i köttet? - Varför äter katter gräs?

Som du påpekar har katter en mutation i genen för ett av de två proteinerna i den smakreceptor som binder glukos (druvsocker), sackaros ("vanligt" socker) och flera andra sockerarter. Människor andra däggdjur upplever söt smak, när dessa sockerarter binder till receptorn. Katternas mutation gör att deras sockerreceptor inte fungerar. Därför upplever de inte söt smak. Men, precis som människor och andra däggdjur, överlever katter inte utan glukos. Läs om smaken på en annan sida.

Katter, liksom andra däggdjur, behöver kolhydraten glukos för att producera flera andra kolhydrater, bland annat glykogen (främst i levern och skelettmusklerna), ribos och deoxiribos (i RNA respektive DNA) samt laktos (i mjölk). Glukos behövs och för att producera flera andra livsnödvändiga ämnen. Glukos i blodet utgör dessutom en av kroppscellernas viktigaste energikällor. Hjärnan är till och med helt beroende av glukos för sin energiförsörjning. Katter lever på en kolhydratfattig föda. Hur kan de då skaffa sig den livsnödvändiga glukosen?

Däggdjur lagrar kemisk energi i två former: fett, huvudsakligen i fettvävnaden, och glykogen, huvudsakligen i skelettmuskler och lever. Glykogen är en grenad polysackarid bestående av sammankopplade molekyler av glukos. Fördelen med glykogen är att det snabbt kan mobiliseras i skelettmusklerna, särskilt vid snabbt och intensivt arbete, då musklerna arbetar anaerobt. Jagande katter behöver således glykogen.

Nackdelen med glykogen är att det innehåller mindre energi per gram än fett och dessutom binder stora mängder vatten. Hade katterna haft huvuddelen av energiförråden i form av glykogen hade de därför varit enormt korpulenta, men inte ett dugg feta. I stället har de, precis som människor, huvuddelen av energiförråden i form av fett.

Skelettmuskler hos människa innehåller cirka 10-30 gram glykogen per kg våtvikt, alltså 1-3 procent glykogen. Musmuskler har troligen en glykogenhalt i samma storleksordning. Musköttet som katter äter är förstås skelettmuskler. De får då i sig en del glykogen, som kan brytas ner till glukos och absorberas till blodet. Men detta glukostillskott räcker inte för katten.

Katter är köttätare, som med sin normala kost får i sig stora mängder proteiner, framför allt från bytesdjurens muskler. Katters ämnesomsättning anpassad till denna proteinrika diet. De kan, precis som människor, i levern omvandla bland annat glycerol från fett samt aminosyror från proteiner till glukos, så kallad glukoneogenes. Levern fungerar som en "glukoskörtel". Katter kan emellertid inte tillfredsställa sitt glukosbehov enbart med hjälp av glykogen, glukos och andra kolhydrater från födan tillsammans med glukoneogenes från fettets glycerol. Däremot har de en särskilt välutvecklad glykogenes från aminosyror, som gör att de får tillräckligt med glukos i kroppen. Katten kompenserar således för kolhydratbrist i födan genom att själv producera glukos.

Många rovdjur äter gärna mindre mängder vegetabilisk föda, kanske för att förse sig med näringsämnen som finns i låg halt i animalisk föda. Kattdjur anses dock göra detta i mindre utsträckning än många andra rovdjur. Men tamkatter äter ofta gräs. Fyller detta någon funktion eller är det ett onormalt beteende i en onormal miljö? Vetenskapen famlar här blindo. Några hypoteser finns, men ingen av dem är belagd. Gräset skulle kunna ge katten ett tillskott av vissa näringsämnen, vitaminer eller mineralämnen. Gräs i magsäcken skulle kunna underlätta utspyendet av onedbrytbart material, till exempel hårbollar och fågelfjädrar. Gräs i tjocktarmen skulle kunna ge ett tillskott av icke nedbrytbara kostfiber, "bulk", och därmed verka laxerande. Överdrivet gräsätande skulle möjligen kunna vara ett stressbetingat tvångsbeteende. 2019.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hur kan stora växtätare bli så storväxta, när deras föda (gräs, blad, grenar etc.) är så mager? Proteiner får de av mikroorganismerna i magtarmkanalen, men ändå ...

En viktig faktor är att större djur har en lägre energiomsättning, mätt i W/kg kroppsvikt. Så ett ton möss behöver väldigt mycket större energitillförsel via födan än en elefant på 1 ton. Läs mer om ämnesomsättningen hos små och stora djur på en annan sida. Mikroorganismerna i magsäck eller tarm förser djuren med bland annat essentiella aminosyror och vitaminer samt gör dessutom cellulosan i födan tillgänglig för djuret som näringskälla, men en del av födans energiinnehåll går också förlorad vid mikroorganismernas metabolism.

Icke desto mindre måste många stora växtätare med energifattig föda, till exempel gräs och blad, tillbringa största delen av sin vakna tid med att äta. Djur med energirikare växtföda har ett bättre läge. Exempel på sådan föda är frön, frukter samt stärkelserika rotknölar och jordstammar. 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Två köttätare. Till vänster ses jaguaren (Panthera onca), som dödar sitt byte själv, till höger kapgamen (Gyps coprotheres) som lever på redan döda djur, as. From Encyclopedia of Life, courtesy of Carlos Henrique Luz Nunes de Almeida under this CC License (left) and Francesco Veronesi under this CC License (right)

Vilka är skillnaderna mellan matspjälkningsapparaten hos en köttätare och en växtätare?

Köttätande ryggradsdjur lever på en mera lättspjälkad föda än de flesta växtätare. De tenderar därför att ha en kortare, enklare utformad magtarmkanal än växtätare. I synnerhet tarmen brukar vara kort. Köttätare är däremot ofta utrustade med en stor magsäck som lagrar föda. Köttätare bland ryggradsdjuren utsöndrar ofta stark syra i magsäcken för att luckra upp bindväv och lösa upp skelettben från födan.

Eftersom födan är lättspjälkad brukar köttätare inte tugga maten. Köttätande däggdjur skär ofta bara sönder maten med sina vassa kindtänder. Köttätande kräldjur sväljer ofta bytet helt.

Läs mycket mer om detta ämne i artikeln "Köttätare och växtätare: människans, andra däggdjurs och fåglars mag-tarmkanal, matspjälkning och näringsbehov" på en annan sida. 2004, 2013, 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Koalan (Phascolarctos cinereus) har en ensidig diet. Den äter nästan bara eucalyptusblad, en näringsfattig och giftig föda. Courtesy of Barry Armstead Photography from Encyclopedia of Life under this CC License.

Äter koalor något annat än Eucalyptus?

Koalan (Phascolarctos cinereus) äter nästan bara eucalyptusblad. Koalan är en av de relativt få däggdjursarter som är specialiserade på endast en typ av växtföda, i koalans fall bladen av eucalyptusträden. Ett annat exempel är den stora pandan som är specialiserad på bambuskott.

Problemet med koalans föda är att eucalyptusbladen är näringsfattiga och giftiga. Näringsfattigdomen gör bland annat att koalan lätt drabbas av proteinbrist. Eucalyptusträden producerar, liksom många andra växter, gifter som ett försvar mot växtätande djur. Koalan måste alltså avgifta sin föda för att kunna överleva, vilket gör att den ännu lättare drabbas av näringsbrist. Koalor lever ofta på svältgränsen. De klarar i regel inte ens av att skaffa sig ett energiförråd av fett i kroppen. De dör också ofta när eucalyptusbladens näringskvalitet är låg.

Det finns mer än 600 arter av Eucalyptus i Australien. Koalor är mycket sparsmakade och äter bara av vissa av dessa arter. Man tror att de väljer arter med högt näringsinnehåll eller låg gifthalt. Koalor kan också äta blad av andra träd än Eucalyptus. Koalans matspjälkningsapparat är anpassad till att byta ned svårspjälkad växtföda. Den har en mycket lång blindtarm som innehåller mikroorganismer som hjälper den att bryta ner maten. Läs mer om hur mikroorganismer hjälper växtätare och om känguruns matspjälkning på en annan sida. Läs mer om koalan på "Australian Koala Foundation" (på engelska). 2000, 2013, 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Ekorren knäcker en svår nöt. Courtesy and copyright of Keven Law (Los Angeles, USA) from Wikimedia Commons under this CC License.

Hej! Har en ekorre som jag ger hasselnötter varje dag. Han hämtar dem en och en. Jag vill fråga hur han gör när han knäcker nötterna. Tack på förhand.

När ekorren ska äta hasselnötter gnager den först ett litet hål i nöten. Sedan använder den gnagarframtänderna som ett bräckjärn och bräcker bort bitar från kanten av hålet. På så sätt förstoras hålet. När hålet är stort nog tar ekorren ut kärnan i bitar med hjälp av de två gnagarframtänderna i underkäken. Hos ekorren (och andra gnagare) är underkäkens båda halvor fria från varandra (precis som hos ormarna). Hos ekorren finns den ena av de två undre gnagarframtänderna på vänster underkäkshalva och den högra på höger. Med hjälp av muskler kan underkäkhalvorna både avlägsnas från varandra och föras mot varandra så att tänderna kan fungera som skänklarna i en pincett. Ekorren tar ut kärnbitarna ur nöten genom att ta dem i ett pincettgrepp med underkäkens gnagartänder. Mer om ekorrar i de följande två frågorna. 2001, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag undrar om ekorrar äter ekollon? Vissa hemsidor säger att de gör det och vissa säger att de inte kan smälta ekollon.

Vår svenska rödekorre (Sciurus vulgaris) äter huvudsakligen frön och knoppar av tall och gran samt hasselnötter. Men den äter också bland annat ekollon, bokollon och svampar. Den amerikanska gråekorren (Sciurus carolinensis) äter huvudsakligen frön och nötter av lövträd, ofta ekollon.

Problemet med ekollon är att de innehåller höga halter av garvsyror (tanniner) som är giftiga och smakar mycket beskt. Man kan gissa att ekorrar är evolutionärt anpassade till att bryta ner garvsyror snabbt. Enligt en studie föredrar gråekorrar att äta bara de garvsyrefattigaste delarna av ekollonen. Ekollon har i äldre tider använts som människoföda. Man malde då sönder ollonen och lakade ut garvsyrorna med vatten. Efter torkning fick man fram ett näringsrikt mjöl. Men kan förmoda att man undvek ekollon när annan föda var tillgänglig. Man kunde troligen inte laka ut garvsyran fullständigt. 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vi har suttit och tittat på en ekorre som verkligen hetsäter solrosfrön. Utan uppehåll, länge, länge. Den satt på ett fågelbord och sprang inte i väg till några gömmor mellan varven. Hur kan ett så litet djur få plats med så mycket frön med hårt skal? Den borde väl inte ha större magsäck än storleksordningen golfboll?

Ekorren lagrar, som ni påpekar, födan i magsäcken, liksom många andra djur. På kort sikt är detta den enda lagringsmöjligheten. Jag har inte sett någon uppgift om att ekorrar skulle ha extremt stora magsäckar. Ekorrar kan göra ett uppehåll i ätandet under dagen och man har gissat att detta delvis har att göra med att magsäcken är full. I en undersökning hade rödekorrar dålig tillgång på föda och var tvungna att äta föda med lägre näringsinnehåll än frön. Dessa ekorrar var i dålig kondition med uppsvällda magsäckar. Men er ekorre hade, tack vare er, tillgång till prima näringsrik föda och slutade förmodligen äta när magsäcken var full. På längre sikt lämnar födan magsäcken och kan hamna i ekorrens relativt stora blindtarm. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Till "Svar på frågor"

Zoofysiolog, skribent och webbansvarig: Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus

Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund

E-post: Senast uppdaterad: Se årtal efter varje svar. Webbplatsen använder kakor. Surfar du vidare, godkänner du detta. Läs mer här.

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.