|
När man talar om människans sinnen så talar man traditionellt om hörsel, syn, lukt, känsel och smak, även om vi har fler sinnen. Hajar har visserligen i stort sett samma sinnen som vi, om än lite annorlunda konstruerade, men de har även flera sinnen som vi inte har. Här följer en kort beskrivning av några sinnen som finns hos hajar.
Hörsel, sidolinjesystem och känsel
Hörselområdet för tonhöjder omfattar hos en undersökt art ett spann från cirka 10 till cirka 1 000 Hz. Detta är ett smalare spann än hos människan. Unga personer hör toner från cirka 20 till cirka 20 000 Hz. I huden finns sidolinjesystemet, som reagerar på mekaniska retningar i form av tryckförändringar. Sidolinjesystemet känner av strömmar i vattnet. Överallt i huden finns känselreceptorer. Receptorer är mottagare av sinnesretningar.
Sinnescellerna i sidolinjesystemet är mycket lika hörselceller. Båda har hårlika utskott upptill. Utskotten böjs vid mekaniska retningar, vattenströmmar respektive ljud. Nedtill är cellerna kopplade till nervfibrer, som överför sinnesinformation till hjärnan. Läs om sidolinjesystemet på en annan sida.
Kemiska sinnen: lukt och smak
Luktgroparna som sitter på nosens undersida. De är utrustade med hudflikar vilka leder vatten in genom en öppning, förbi luktcellerna och ut genom en annan öppning. Smakorgan i form av smaklökar finns som vanligt i munnen. Men hajar har även något, som kanske är ett slags smakorgan, i håligheter på kroppsytan. Dessa känner möjligen av vattnets salthalt. De tros av många forskare vara smaklökar, eftersom de har strukturella likheter med sådana. Huruvida de kan reagera för något annat än salthalter är oklart. Läs om luktgropar hos fiskar och om hur de omvandlades till våra näsborrar på andra sidor.
 |
Ögat hos hajen Carcharhinus signatus. Utan ögonvita och utan rund pupill ser det främmande ut för oss. Men det är ett kameraöga och fungerar i huvudsak på samma sätt som våra ögon. Courtesy of the U.S. National Oceanic and Atmospheric Administration, in the public domain. |
|
Synsinne
Hajens ögon, som är mycket lika andra ryggradsdjurs, innehåller ljuskänsliga stavar och tappar. Stavarna står för mörkerseende och tapparna för färgseende.
Bakom näthinnans synceller finns platta metallglänsande celler som överlappar varandra. De innehåller förmodligen guaninkristaller som reflekterar ljus. De fungerar som speglar. Mellan de metallglänsande cellerna finns hos en del hajar platta pigmentceller, som innehåller mörka pigmentkorn, melanosomer.
Om belysningen är svag är melanosomerna hopklumpade i pigmentcellerna och huvuddelen av ljuset reflekteras mot de speglande cellerna. Ljuset passerar då näthinnans synceller två gånger. Detta ger högre ljuskänslighet, men synskärpan blir sämre.
Om belysningen är stark sprider sig melanosomerna i pigmentcellerna och blockerar de speglande cellerna. Ljuset absorberas då av pigmentkornen, i stället för att reflekteras av guaninspeglarna. Ljuset passerar således näthinnans synceller bara en gång, för att sedan absorberas av pigmentkornen. Detta ger högre synskärpa, men ljuskänsligheten blir sämre.
I däggdjurens ögon finns det antingen bara ett speglande skikt eller bara ett pigmentskikt. Nattaktiva djur som katter har ett speglande skikt, dagaktiva som människor ett pigmentskikt. Hos hajar finns således ett bättre system, som kan utnyttja både fördelarna med ett pigmentskikt och fördelarna med ett speglande skikt.
Elektriskt och magnetiskt sinne
Hajarna har sinnesorgan i form av geléfyllda djupa gropar i huvudets hud, så kallade Lorenzinska ampuller. Ampullerna registrerar elektriska fält och är mycket känsliga. Hajar kan med dessa organ hitta byten med hjälp av de elektriska fält som alla djur alstrar när nervsystem och muskler arbetar. Hajarna kan kanske även utnyttja sina ampuller som kompasser som reagerar på jordens magnetfält. I så fall registrerar ampullerna de induktionsströmmar som uppstår när hajarna simmar. Läs mer om fiskars elektriska sinne och om elektriska och magnetiska sinnen på andra sidor.
Referenser
Texten har uppdaterats och utökats år 2013 av Anders Lundquist.
C. R. Braekevelt: Electron microscopic study of the occlusible tapetum lucidum of the southern fiddler ray, Trygonorhina fasciata (Histology and Histopathology 6:509-514, 1991).
C. R. Braekevelt: Fine structure of the choroidal tapetum lucidum in the Port Jackson shark, Heterodontus phillipl (Anatomy and Embryology 190:591-596, 1994).
R.W. Hill, G.A. Wyse, and M. Anderson: Animal Physiology (3rd ed, Sinauer, 2012).
X. Maniguet: Dödens käftar (T. Fisher & Co, Stockholm, 1993).
J.D. Stevens (red): Sharks (Weldon Owen Pty Ltd, Singapore, 1989).
Till början på sidan
Till "Artiklar om djur"
|
