Denna märkliga fisk är en skedstör (Polyodon spathula) som framtill är försedd med en antenn som avläser elektriska fält, läs om elektriskt sinne i svaret nedan. Den är en släkting till de vanliga störarna och lever i Nordamerika, bland annat i Mississippifloden. De störartade fiskarna bildar en egen grupp bland de strålfeniga fiskarna. Denna grupp är skild från teleosterna, till vilka nästan alla våra vanliga fiskar hör. Bland teleosterna finns åtskilliga fiskar med sinnesorgan känsliga för elektriska strömmar, framför allt i tropikerna. Hos broskfiskar (t.ex. hajar) finns också sådana sinnesorgan. Rätt nyligen har man upptäckt att detsamma gäller för skedstören. Skedstören har en mycket lång "nos" som är tillplattad så att den liknar bladet på en åra (därav det engelska namnet "paddlefish"). På nosen sitter rikligt med sinnesceller som känner av elektriska fält. Courtesy of U.S. Fish and Wildlife Service, in the public domain.

Vilka djur är elektriska? Med vänlig hälsning från en för alltid sökande. - Om strömproducerande elektriska organ och sinnesorgan som känner av elektrisk ström.

Alla djur är elektriska, eftersom nervsystemets och musklernas aktivitet ger upphov till svaga elektriska strömmar. Men en del fiskar har särskilda elektriska organ, oftast bestående av modifierade muskelceller. Elorganen är specialiserade till att producera elektriska strömmar. Dessa tämligen svaga strömmar använder fiskarna bland annat för att hitta sitt byte och för att kommunicera med varandra. Vissa arter avger dessutom starkare strömmar som används till försvar och bytesfångst (se nästa svar). Alla dessa fiskar har särskilda sinnesorgan som känner av elektriska strömmar med hjälp så kallade elektroreceptorer. Till de fiskar som har både elorgan och strömkänsliga sinnesorgan hör ett stort antal arter bland benfiskarna (teleosterna), den stora grupp till vilken våra flesta matfiskar hör. Dessa elfiskar lever framför allt i grumliga tropiska sötvatten, där det är svårt att orientera sig med hjälp av synen. En del rockor, bland annat darrockan (se nästa svar), är också försedda med både elorgan och elektroreceptorer.

Sinnesorgan som känner av elektriska strömmar har också påvisats hos många djur som saknar elorgan. Dessa sinnesorgan användes till att lokalisera de (ovan nämnda) strömmar, som nervsystemet och musklerna alstrar hos bytesdjuren. Till dessa elkänsliga djur hör många fiskar, bland andra hajar och rockor, vissa benfiskar och lungfiskar samt störfiskar, inklusive den ovan avbildade skedstören. Hos groddjuren har ett elektriskt sinne påvisats hos vissa salamandrar (stjärtgroddjur). Till dem hör den grottlevande och nästan blinda olmen som borde ha stor nytta av ett elsinne. Bland däggdjuren har ett elektriskt sinne påvisats bland kloakdjuren, hos näbbdjuret och två myrpiggsarter. Nyligen har man också ganska övertygande visat att guayanadelfinen Sotalia guianensis reagerar på elektriska strömmar. Kanske finns det ett elektriskt sinne hos fler vattenlevande däggdjur.

Intressant nog tycks morrhårens hårsäckar fungera som elektriska sinnesorgan hos guayanadelfinen. Hårsäckarna bildar inga morrhår. I stället innehåller de ett geléartat slem och, förmodligen, sinnesceller som reagerar på elektriska fält. Hårsäckarna påminner mycket om de så kallade lorenzinska ampullerna som har motsvarande funktion hos hajar och rockor, se bilden nedan. Texten fortsätter under bilden.

Huvud av en haj. De små punkter som syns på huvudet, tydligast mellan ögat och munnen, är antingen öppningar till de så kallade lorenzinska ampullerna eller porer i sidolinjesystemet, förmodligen bådadera. De lorenzinska ampullerna är fördjupningar i huden som är fyllda med en geléartad substans. I ampullernas botten finns celler som fungerar som elektroreceptorer. Ampullerna har möjligen utvecklats ur sidolinjesystemet. Detta skulle innebära att deras receptorceller härstammar från sidolinjesystemets receptorer som reagerar på vattenströmmar. Läs om sidolinjesystemet på en annan sida. På nosens undersida, framför ögat, syns den vänstra luktgropen. Läs om luktgroparna på en annan sida. Courtesy of Luc Viatour (www.Lucnix.be) from Wikimedia Commons under this GNU License.

Eftersom luft är en elektrisk isolator kan sinnesorgan, som reagerar på elektriska strömmar, bara förekomma hos vattenlevande djur. Vi kan vara säkra på att människor inte har något sådant elektriskt sinne. Bland de ovan nämnda djuren finns dock ett par landlevande djur, nämligen myrpiggsvinen. Förklaringen är att den långa nosen hos de långnosade myrpiggsvinen på Nya Guinea är vattenlevande. När djuren sticker ner nosen i fuktig jord hamnar den i ett elektriskt ledande medium och den kan känna av strömmarna från maskar och andra små djur i marken. Det kortnosade australiska myrpiggsvinet har andra vanor. Det lever mest på myror och termiter. Men det förefaller ha förlorat mycket av sin elkänslighet.

Vissa insekter kan dock reagera på elektricitet i luft. Det handlar då om skillnader i elektrisk laddning mellan deras kropp och närliggande föremål. Läs om hur bin och humlor känner av statisk elektricitet nedan på denna sida. Läs mer om elektriska fiskar och om det strömkänsliga näbbdjuret på andra sidor. Läs också om starkströmsfiskar i nästa svar. 2001, 2012, 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Darrmalen är en starkströmsfisk. Den är också är försedd med sex skäggtömmar kring munnen som fungerar som känselorgan. Courtesy of John H. Tashjian and copyright California Academy of Sciences.

Hej! Jag är väldigt nyfiken på att lära mig mer om hur elektriska fiskar fungerar och speciellt nyfiken är jag på darrmalen, Malapterurus electricus. - Andra starkströmsfiskar

Läs mer om elektriska fiskar på en annan sida. När det gäller darrmalen Malapterurus electricus så finns den i sötvatten i de tropiska delarna av Afrika. Den kan bli cirka 1,2 m lång och väga cirka 23 kg. Precis som den elektriska ålen (Electrophorus), darrockorna (Torpedo) och stjärnkikarna (Astroscopus) är darrmalen en starkströmsfisk. Det elektriska organet består av omvandlad muskelvävnad som ligger under huden. Elorganet kan avge strömpulser på upptill cirka 350 volt. Pulserna är korta, cirka 0,001-0,002 sekunder. Darrmalen finns avbildad i mer än 4 000 år gamla egyptiska gravar. De gamla egyptierna kallade darrmalen "den som släpper många fria". Man tror att den egyptiske fiskare som fick en darrmal i sitt nät drabbades av en så kraftig elektrisk stöt, att han tvingades släppa nätet. Därmed förlorade han hela fångsten. Darrmalen släppte således ut alla fiskarna ur nätet.

Starkströmsfiskarna använder de kraftiga elstötarna till att bedöva bytet och till att försvara sig. 2001, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En djuphavslevande havsmusfisk, ej artbestämd, men en släkting till havsmusen (Chimaera monstrosa), som finns vid den svenska Västkusten. De markerade svarta linjerna på kroppen tillhör sidolinjeorganet. De två raderna av ljusa runda prickar på nosen är så kallade lorenzinska ampuller, porer som fungerar som elektriska sinnesorgan. Taggen framför ryggfenan är ansluten till en giftkörtel. Stick av den är smärtsamma och orsakar lokal förlamning. Läs om sidolinjeorganet på en annan sida. Courtesy of NOAA Ocean Explorer under this CC License.

Jag undrar vilka svenska fiskar som har ett elektriskt sinne. Kan gädda, gös och abborre känna av elektriska fält från andra fiskar? Gäddan har små hål runtom huvudet, kan det vara elektroreceptorer? - Om världens alla kända djur med elektroreceptorer.

Djur som känner av elektriska fält gör det med hjälp av celler som kallas elektroreceptorer. Det har spekulerats att elektroreceptorer funnits hos förfäderna till alla nu levande ryggradsdjur, utom pirålarna, för att sedan ha förlorats hos bland annat de äkta benfiskarna (Teleostei) och alla fyrfota ryggradsdjur, utom några stjärtgroddjur. De tros sedan ha utvecklats på nytt hos fyra grupper bland teleosterna och två bland däggdjuren, kloakdjuren och åtminstone en delfinart. Notera att elektroreceptorer inte kan användas i luft, helt enkelt på grund av att luften fungerar som en elektrisk isolator. Vissa insekter kan dock känna av elektrisk laddning indirekt med hjälp av mekanoreceptorer, som reagera på rörelser. Läs om det i nästa svar.

Elektroreceptorer har påvisats hos nejonögonen, ursprungliga käklösa fiskar. Tre arter finns i Sverige: havsnejonöga (Petromyzon marinus), flodnejonöga (Lampetra fluviatilis) och bäcknejonöga (Lampetra planeri). De två förstnämnda lever som vuxna i havet eller i stora sjöar som parasiter på fiskar, men vandrar upp i vattendrag för att leka. Bäcknejonögonen lever i sötvatten och äter inget som vuxna. Texten fortsätter under bilden.

Framänden av ett flodnejonöga (Lampetra fluviatilis). Till höger syns den runda käklösa munnen, längs kanten försedd med horntänder. Vuxna djur är parasiter, som suger sig fast på fiskar och raspar i sig kött och blod med den horntandsförsedda tungan. Till vänster ses gälöppningarna. Gälapparaten är unik bland fiskarna. Nästan alla fiskar har ett enkelriktat vattenflöde över gälarna. Nejonögonen kan däremot via gälöppningarna andas in i och ut ur gälkamrarna, något som är nödvändigt när munnen sitter fast på värdfisken. Courtesy of M. Buschmann, from Encyclopedia of Life under this CC License.

Alla broskfiskar (hajar, rockor och havsmusartade fiskar) kan känna av elektriska fält med hjälp av elektroreceptorer inuti så kallade lorenzinska ampuller som mynnar i porer på hudens yta. Detsamma gäller störartade fiskar. Alla de tre grupperna av broskfiskar finns vid Västkusten. Östersjöstören är utdöd. Man påträffar emellertid numera då och då. olika störarter i Östersjön. Det beror på att man startat projekt att återinföra stör i Östersjöområdet.

Elektroreceptorer finns också hos de afrikanska fengäddorna, en ursprunglig grupp av strålfeniga fiskar, samt hos lungfiskarna och troligen hos tofsstjärtsfiskarna (kvastfeningarna). Alla dessa fiskar finns bara i tropiska områden. Texten fortsätter under bilden.

En stor mal (Silurus glanis). Dess elektroreceptorer är belägna i anslutning till sidolinjeorganet. Notera de långa skäggtömmarna, som fungerar som känselspröt. I Sverige finns den bara i sjöarna Båven och Möckeln samt i Emåns och Helge ås vattensystem. Courtesy of N. Sloth and Nordsømuseet Hirtshals, under this CC License.

De flesta nutida fiskar tillhör de äkta benfiskarna (Teleostei) bland de strålfeniga fiskarna. Bland dem finns det fyra grupper som har elektroreceptorer. Tre av dem finns uteslutande i tropikerna. Den fjärde gruppen, malarna, finns även utanför tropikerna och representeras i Sverige av en art, malen (Silurus glanis), som är en av världens största sötvattensfiskar. I Sverige är den hotad och torde betraktas som en värmetidsrelikt. Elektroreceptorer har påvisats hos malen. Man har inte hittat elektroreceptorer hos de medlemmar av ordningarna plattfiskar, abborrartade fiskar, laxartade fiskar och ålartade fiskar som undersökts. Det finns naturligtvis många fiskar som inte undersökts. Men man tror att de ovan nämnda fyra tropiska grupperna är de enda äkta benfiskar som har ett elektriskt sinne.

Mal, nejonögon, hajar, rockor och havsmöss är med stor sannolikhet de enda fiskarna med elektriskt sinne i svenska vatten. De små hålen på gäddans huvud är förmodligen porer som förbinder sidolinjesystemet med omgivningen. De stora hålen mellan ögonen är naturligtvis luktgropar. Läs mer om elektriskt sinne och elektriska organ ovan på denna sida och i artikeln "Elektriska fiskar: hittar med svagström, angriper med starkström" på en annan sida. 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Huggormens (Vipera berus) huvud. Kan den läsa av magnetfält? Det är inte osannolikt. Courtesy of Billy Lindblom from Encyclopedia of Life under this CC License.

Jag har två gånger upptäckt att huggormar, som har kommit in på vår tomt, har stannat vid den elslinga som ligger i marken och begränsar ytan för vår robotgräsklippare. Reagerar ormarna på elslingan eller var det bara en slump? - Om elektriskt sinne i vatten och i luft.

Man skulle kunna mycket väl kunna tänka sig att ormarna reagerar på det magnetiska fältet från elslingan. Det är detta fält som hindrar gräsklipparen från att passera kabeln i marken. Ett magnetiskt sinne har påvisats hos flera arter bland ryggradsdjuren, bland annat fåglar, sköldpaddor och kalråttor. Jag har dock inte hitta några uppgifter om magnetiskt sinne hos ormar. Förmodligen har man inte testat om de är känsliga för magnetiska fält. Men det är mycket möjligt att magnetsinne finns hos betydligt fler djur, än de man nu känner till.

Man kan utesluta möjligheten att ormarna reagerar på ett elektriskt fält, så att en elektrisk ström uppstår i ett elektriskt sinnesorgan. Eftersom luft är elektriskt isolerande, fungerar sådana elektriska sinnen bara i vatten. Läs om sådana elektriska sinnen ovan på denna sida samt om näbbdjuret och om elektriska fiskar på andra sidor. Texten fortsätter under bilderna.

Till vänster besöker ett bi en blomma. Reagerar den på statisk elektricitet? Se huvudtexten nedan. Till höger ses ett huvud av ett bi. Reagerar håren eller antennerna? Kan den skilja mellan mekanisk och elektrisk retning? Courtesy of ForestWander from Wikimedia Commons under this CC License (left) and Malcolm Storey from Encyclopedia of Life under this CC License (right).

Det finns dock sannolikt en annan typ av indirekt elektriskt sinne som fungerar i luft. Vissa insekter kan i luft reagera på så kallad statisk elektricitet. Sådan elektricitet kan uppkomma då icke elektriskt ledande föremål gnids mot varandra (triboelektricitet). Det ena föremålet blir då positivt laddat, det andra negativt. Ett välkänt exempel är att torrt hår kan flyga då man kammar sig, eftersom håret och kammen blir elektriskt laddade. Man har visat att blommor kan vara elektrostatiskt negativt laddade. Man har också visat att bland annat humlor och bin blir elektrostatiskt positivt laddade, medan de flyger. När humlor besöker en blomma uppkommer en likartad situation, som då vi kammar oss. Positivt laddade så kallade filiforma hår på humlornas huvud böjs, eftersom de dras mot den negativt laddade blomman genom elektrisk attraktion. Blomman och insekten förlorar då en del av eller hela sin laddning. Hårens rörelser leder till att elektriska impulser sänds genom de nervfibrer som är kopplade till dem. Hos bin tycks antennerna reagera på motsvarande sätt. Man har spekulerat att bin och humlor undviker att besöka urladdade blommor, eftersom dessa blommors nektar och pollen redan insamlats av en annan insekt. Det finns dock ett stort problem. Hårens och antennernas rörelser med åtföljande nervimpulser utlöses normalt av mekanisk retning, till exempel då insekter flyger. Hur kan insekterna skilja mellan mekanisk och elektrisk retning av samma hår? När det gäller ormar, kan vi utesluta att de reagerar på statisk elektricitet, eftersom de inte är i kontakt med kabeln. Dessutom är detta fenomen bara känt hos insekter.

Men det är en fullt rimlig tanke att ormar har ett magnetiskt sinne. För att påvisa ett magnetsinne måste man dock göra kontrollerade försök, som utesluter andra sinnen, till exempel syn, lukt och känsel. Dina två iakttagelser räcker naturligtvis inte. Det kan vara en slump. Du måste också vara helt säker på att gräsmattan ser exakt likadan ut ovanför kabeln som på andra ställen. Om ormarna stannar upp vid kabeln, när den är strömförande och ger upphov till ett magnetfält, men inte när elen är avstängd, skulle det stärka hypotesen om magnetsinne. Men för att vara riktigt säker måste man utföra kontrollerade försök i laboratoriemiljö. Läs om magnetiskt sinne nedan på denna sida samt om magnetsinne hos laxar, hos sköldpaddor och hos fåglar på andra sidor. 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Har katter en kompass? Min katt gick under vår semester tillbaka till vårt förra hem genom ett starkt trafikerat city, cirka 4 km fågelvägen. Vi flyttade katten i en transportbur, så hon kan knappast ha sett vart vi åkte eller känt några dofter. - Om magnetiska sinnen hos djur.

För rätt många år sedan var det en universitetslärare i England som gjorde ett experiment med sina studenter, ungefär som ni gjort med er katt. Han körde ut två studentgrupper på landet i ett fordon med mörklagda rutor. Båda grupperna hade hjälmar på sig. I den ena gruppens hjälmar fanns magneter som maskerade det jordmagnetiska fältet. I den andra gruppens hjälmar saknades magneter. Gruppmedlemmarna visste inte vilken typ av hjälmar de hade. Resultaten antydde att den magnetlösa gruppen var bättre på att peka ut vägen hem. Dessa resultat har dock inte bekräftats. Sedan dess har det gjorts flera undersökningar som hos däggdjur sökt påvisa ett magnetiskt sinne, det vill säga en inre kompass. Tyvärr råder fortfarande en stor oklarhet i frågan för de flesta däggdjur, inklusive människan. Bara för vissa gnagare (se bilden ovan) och fladdermöss har man övertygande visat att de har en inre kompass. Jag hittar inga undersökningar på katter. Det finns dock studier som antyder att rödräv, nötkreatur, rådjur och kronhjort har ett magnetiskt sinne. Texten fortsätter under faktarutan.

Den underliga kalråttan En kalråtta (Heterocephalus glaber). Den är med här därför att man har påvisat ett magnetiskt sinne hos flera andra arter inom familjen mullvadsgnagare (Bathyergidae), till vilken kalråttan hör. Det förefaller praktiskt att vara försedd med en kompass när man tillbringar hela sitt liv under jorden. Fortsätt att läsa om magnetiskt sinne hos katter och andra djur under denna ruta, om du inte vill läsa mer om kalråttan.     Kalråttan lever i Afrika och tillbringar hela sitt liv i ett gångsystem under marken. Den har fler märkliga egenskaper. Den är extremt långlivad. Den tycks aldrig drabbas av cancer, något som gjort den till ett modellsystem bland cancerforskare. Läs om långlivade däggdjur och om åldrandets mekanismer på andra sidor.     Kalråttan lever i samhällen som påminner om dem hos sociala insekter (t.ex. bin getingar, myror och termiter). De flesta samhällsmedlemmarna är små arbetare som gräver gångar och letar efter ätliga rötter och stamknölar. Det finns också större arbetare som bland annat försvarar samhället. Endast en hona, drottningen, föder ungar. Ungarna sköts av hela samhället, men diar endast drottningen. Arbetarna matar också drottningen. Precis som hos sociala insekter regleras samhällsstrukturen av feromoner. Till skillnad från insektssamhällena, finns det i kalråttesamhället en eller ett fåtal dominerande hanar (således "kungar" eller snarare "prinsgemåler") som är de enda hanar som parar sig med drottningen.     Kalråttan utmärker sig också genom sin extremt låga ämnesomsättning, sin låga kroppstemperatur (ca 30 grader Celsius) och sin begränsade förmåga att reglera kroppstemperaturen. Som synes ovan har den till och med förlorat pälsen. Den är alltså inte utpräglat jämnvarm, som andra däggdjur, utan uppvisar flera drag som påminner om växelvarma djur, som kräldjur. Detta anses bland annat vara en anpassning till den syrebrist som ofta råder i gångsystemet. Courtesy of Roman Klementschitz from Wikimedia Commons under this CC License.

När det gäller er katt, kan det mycket väl vara så att den använde en inre kompass för att hitta hem. Man kan dock inte utesluta andra sinnen. Om buren inte var helt täckt kan den, till exempel, ha avläst solens läge på himlen. Men vi får avvakta nya studier för att kunna besvara frågan. Texten fortsätter under videon.

Magnetiska sinnen har påvisats hos en rad djurgrupper, förutom de ovan nämnda bland annat fåglar, havssköldpaddor, insekter och kanske delfiner. Det skulle till och med kunna vara så att de flesta djur har ett magnetsinne. Men man vet inte hur magnetiska sinnen fungerar. Det finns emellertid flera teorier om hur magnetiska fält skulle kunna avläsas. Det kan vara med hjälp av korn av magnetit, ett magnetiskt mineral som man hittat bland annat hos fåglar och insekter. Det kan vara så att celler i ögonen avläser magnetfältet via en komplicerad mekanism under medverkan av ett ljuskänsligt protein, kryptokrom. Hos fiskar med ett elektriskt sinne kan det handla om att fisken avläser de induktionsströmmar som uppkommer när fisken rör sig i det jordmagnetiska fältet. Läs om havssköldpaddornas kompass, om fåglars orientering, om hur laxen hittar hem, om hur bin hittar blommor och om hajars sinnen på andra sidor. 2004, 2012, 2015.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag kan fästa magneter på mitt bröst. Kylskåpsmagneter. Hur är detta möjligt? Jag har ingen metall inopererad i kroppen! Jag blir galen av att inte hitta något svar på det här. Har det något att göra med järnvärdet i blodet? Men går bara att fästa dem på bröstkorgen? Snälla ge mig ett svar! Varför fäster magneten på bröstet och inte på exempelvis armen?

Förtvivla ej! Det handlar inte om magnetism. Järnet i blodets hemoglobin är inte i form av metall, utan i form av joner. Det är därför inte magnetiskt. Magnetiska material förkommer inte alls hos djur eller hos vissa djur i mycket små mängder. När de förekommer handlar det om mycket små korn av det magnetiska mineralet magnetit inuti vissa celler. Sådana korn finns bland annat hos bin och vissa fåglar. Man misstänker att djuren använder kornen när de navigerar med hjälp av det jordmagnetiska fältet.

Magnetiska krafter verkar över relativt långa avstånd. Därför känner man av kraften redan innan magneten fäster på kylskåpsdörren. Det gör man inte när man fäster den på bröstkorgen. Jag har själv prövat. Magneten fäster inte särskilt hårt, men den sitter fast även om man lutar sig framåt. Det fungerar även med icke magnetiska metallbitar.

Varför fäster magneten på bröstkorgen? Jo, magneten har en mycket slät yta och huden är täckt av ett tunt lager av fett från talgkörtlarna. Därför blir det en mycket nära kontakt mellan magneten och huden. Då kan krafter med mycket kort räckvidd verka mellan hudens fettlager och magneten.

Det finns flera plausibla förklaringar till att magneten fäster olika bra på olika hudytor. Infästningen till huden kräver sannolikt att det finns ett jämnt fettlager eller svettlager så att det blir god kontakt mellan magneten och hudytan. Vidhäftningen kan påverkas av hur pass jämnt hudavsnittets hornlager är, hur mycket hår som finns där och hur mycket talg eller svett som täcker hudområdet. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Till "Svar på frågor"

Zoofysiolog, skribent och webbansvarig: Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus

Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund

E-post: Senast uppdaterad: Se årtal efter varje svar. Webbplatsen använder kakor. Surfar du vidare, godkänner du detta. Läs mer här.

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.