 |
Smärtans ansikte enligt en illustration ur Charles Darwins bok "The Expression of the Emotions in Man and Animals" (1872). Enligt Darwin tolkade de som såg bilden ansiktsuttrycket som "extreme terror with horrible pain or torture". Courtesy of Guillaume Duchenne, in the public domain. |
|
Varför gör att det gör ont om man sticker ner fingret i hett vatten?
I huden finns fria nervtrådsändar som fungerar som receptorer (mottagare) för bl.a. värme, "kyla" och smärta. Hudtemperaturen är normalt i storleksordningen 30 °C. När huden blir varmare än så fyrar värmereceptorer av fler nervimpulser per tidsenhet (alltså impulser med högre frekvens).
Ju varmare hud, ju högre frekvens. När information om detta når
hjärnan, tolkas en högre impulsfrekvens som en högre hudtemperatur. När huden blir mycket varm känner vi i stället smärta i huden. När huden blir varmare inom det högre temperaturområdet, ökar avfyringsfrekvensen från smärtreceptorer. Hjärnan tolkar en högre avfyringsfrekvens från smärtreceptorerna som en mera intensiv smärta.
Motsvarande förhållanden råder för temperaturer
under den normala hudtemperaturen. Sjunker hudens temperatur under den normala
fyrar köldreceptorer av med allt högre frekvens, ju lägre
hudtemperaturen är. Detta upplevs i hjärnan som en successiv kylning
av huden. När temperaturen blir ännu lägre upplever vi i stället smärta i huden. När smärtreceptorer fyrar av med allt
högre frekvens blir smärtan intensivare.
En hel del tyder på att det är samma receptorer som fungerar som både temperaturreceptorer och smärtreceptorer.
Mekanismerna genom vilka receptorer kan mäta temperatur och smärta är ännu dåligt kända. De är känt att proteiners struktur ändras när temperaturen ändras. Kanske är det sådana förändringar i något protein som utnyttjas vid temperaturmätningen.
Smärta skiljer sig från andra sinnen genom att den är
ospecifik och att den bara utlöses av mycket starka stimuli. Nästan alla typer av sinnesintryck kan ge upphov till smärta om stimulusstyrkan blir alltför hög, t.ex. värme, "kyla", mekaniskt tryck, ljud, kemisk påverkan och syrgasbrist. En del former av smärta förmedlas förmodligen av kemiska budbärarsubstanser, som bildas eller frisläppes i skadade vävnader. Dessa ämnen binder troligen till mottagarproteiner i smärtreceptorernas yttermembran och aktiverar därigenom receptorerna. 1999, 2011, 2012.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Hudkontakt stärker de sociala banden inte bara hos människor, utan också hos många andra djur. Courtesy of Kasia from Wikimedia Commons under this CC License. |
|
Varför är det bra för oss och ha hudkontakt?
När vi uppfattar sammanhanget som angenämt, ger beröring av huden, till exempel smekningar, upphov till en rad känslor. Vi känner välbehag och lugn. Vi får en välvillig och förtroendefull inställning till andra människor. Samtidigt minskar vår ängslan och vår rädsla. Vi blir även mindre stressade. Dessa reaktioner är av stor betydelse för vår sociala samverkan med andra människor samt vid förälskelse och sex. De orsakas i hög grad av en ökad frisläppning av oxytocin, en litet protein som innehåller nio aminosyror.
Oxytocin tillverkas av nervceller i den så kallade hypotalamus i mellanhjärnan. Det transporteras via nervcellsutskott (axoner) till hypofysens baklob, där det avges som ett hormon och sprids med blodet till hela kroppen. En del av nervcellerna har utskott genom vilka de påverkar andra nervceller i andra hjärndelar. Där släpper de ut oxytocin i cellkontakter, så kallade synapser, där oxytocinet fungerar som en transmittorsubstans ("signalsubstans"). Bland annat påverkas de så kallade mandelkärnorna (amygdala) som har stor betydelse för våra känslor, såväl rädsla och aggression som glädje och trygghet.
Förenklat kan man säga att oxytocinet ingår i ett "må bra"-system. Detta system står i motsats till det så kallade "frukta, fäkta eller fly"-systemet. Det senare systemet aktiveras vid olika former av stress av det så kallade sympatiska nervsystemet och av hormonet adrenalin. Då utlöses en rad effekter, bland annat hjärtklappning, sammandragning av hudens blodkärl (blekhet) och frisläppning av glukos till blodet. Alla dessa effekter förbereder oss för en krissituation. Vid stress ökar även insöndringen av hormonet kortisol.
Oxytocin var tidigare mest känt för sina effekter i samband med fortplantning. Det stimulerar hos däggdjur livmoderns sammandragningar vid förlossning och utpressningen av mjölk ur bröstvårtorna vid amning. Senare visade man att oxytocin hos vissa däggdjur, sannolikt även människan, också gynnar honans och hanens parbildning och stärker bandet mellan honan och ungarna. Hos sociala däggdjur, sannolikt även människan, har oxytocinet också visat sig ha stor betydelse för det sociala samspelet med andra individer. Oxytocinet utövar sannolikt sina effekter på en rad olika sätt. Bland annat tycks det minska frisläppningen av stresshormonen kortisol och adrenalin, öka frisläppningen av transmittorsubstansen dopamin i hjärnans belöningssystem och öka frisläppningen av så kallade endogena opioider. Endogena opioider ökar välbefinnandet och hämmar smärta.
Oxytocin har också en mörk sida. Det förstärker förmodligen motvilja mot främmande människor. Läs om detta och om förälskelsens effekter på hjärnan på en annan sida. 2014.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Ett längdsnitt av en kindtand hos en människa. Läs om tänders känsel i svaret nedan. Tanden består av krona och rötter. Tandköttet (gingivan) ansluter till tandhalsen. Kronan är täckt av mycket hård emalj. Resten av tanden består av dentin (tandben). Rötterna är täckta av ett tunt lager av cement. Mellan cementet och käkens ben finns en zon med många korta ligament som fäster tanden vid käkbenet. Hålrummet inuti tanden är fyllt med pulpa och via rotkanalerna förbundet med omgivande vävnad. Tanden är genom dessa kanaler försörjd med blod via inåtledande artärer och utåtledande vener. In i rotkanalerna går också de nervfibrer som förmedlar smärta från tanden. Modfied image. Original courtesy of Afanasovich from Wikimedia Commons under this CC License. |
|
Vad är skillnaden mellan löständer och riktiga tänder när det gäller känsel? Ligger inte känseln när man tuggar i tandköttet?
Tänderna består ytterst av specialiserat benliknande material, innerst av en hålighet som innehåller den så kallade pulpan. In i pulpahåligheten löper via tändernas rotspetsar blodkärl och nerver. Dessa nervers ändar förmedlar tandens känselsinne. Tandens hårda beståndsdelar består innerst av en speciell benvävnad som kallas dentin. På kronan är dentinet täckt av ett tunt lager av mycket hårt ben, emalj. Emaljen är den hårdaste beståndsdelen i kroppen. Rotens dentin är täckt av mjukare cement som bildar fäste för de bindvävstrådar som håller tanden på plats.
Det finns smala kanaler i dentinet. In i dessa löper utskott från de dentinbildande cellerna i pulpans periferi och nervfibrer från pulpans nerver. Tändernas känselsinne är unikt genom att det i stort sett bara ger upphov till smärta. Smärtan kan uppstå genom att dentinet utsätts för mekanisk påverkan, värme eller kyla, i synnerhet om emaljen eller cementet är borta och dentinet blottlagts. Allra värst blir smärtan om pulpan påverkas. Smärta i tänderna kan variera i intensitet från ilningar till värk orsakad av karies eller tandläkarens borr.
Känseln när man tuggar förmedlas främst av känselreceptorer (mottagare av sinnesstimuli) i tandköttet, tungan och munhålans övriga slemhinnor samt vid tändernas infästning i käkarna. Receptorerna reagerar på mekaniska stimuli. Möjligen kan mekanisk påverkan av tänderna själva bidra. Rotfyllda tänder saknar pulpa och därmed känselsinne och man märker ingen skillnad mellan rotfyllda tänder och andra tänder när man tuggar.
Känselinformationen vid tuggning är av stor betydelse för födans "smak". Läs om hur flera sinnen bidrar till födans "smak" och om människans tänder på andra sidor. 2012.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Jag heter Elin och undrar varför det gör så ont när handen blir varm igen efter att ha varit avkyld?
De nervtrådar i handen som signalerar till hjärnan att du känner smärta i din hand fungerar sämre eller inte alls när handen blir nedkyld. Nerkylningen fungerar alltså som bedövningsmedel. När handen värmes börjar smärtsinnet fungera igen och då gör det ont.
Smärtsinnet är en varningsmekanism genom vilken vi lär oss undvika faror. Om handen är så pass nedkyld att vi inte känner smärta så får vi inga varningssignaler. Man måste därför vara försiktig vintertid så att man inte drabbas av frostskador utan att veta om det. 2011.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Ljusmikroskopisk bild som visar tvärsnitt av Pacinis känselkroppar. Läs om smärta i magen och huvudet i svaret nedan. Man ser tre stycken känselkroppar. En sådan kropp innehåller i mitten en fri ände av en nervfiber. Runt fibern finns lager på lager av tillplattade celler, påminnande om bladen i en lök. Pacinis kroppar är specialiserade på att känna av vibrationer. De reagerar inte på konstant tryck mot vävnaden och förmedlar inte smärta. Utsätts de för konstant tryck deformeras de vilket leder till att nervfibern inte längre retas. Pacinis kroppar finns i huden, men också i och intill många inre organ samt i muskler och andra delar av rörelseapparaten. De ingår således både i det somatiska och det viscerala systemet, se nedan. Courtesy of Wbensmith from Wikimedia Commons under this GNU License. |
|
Jag har fått lära mig att känselcellerna endast finns i huden. Hur kommer det då sig att man kan ha ont inuti magen eller huvudet?
Det finns flera typer av fria nervändar i huden som känner av tryck och beröring (det vill säga mekanisk påverkan), värme och kyla samt smärta. Runt en del av dessa nervändar finns strukturer som modifierar det stimulus de utsätts för. Tillsammans står dessa sinnesreceptorer för det som kallas det somatiska systemet. Sinnesreceptorer är mottagare av sinnesintryck och utgörs antingen av fria nervändar eller av sinnesceller.
Men motsvarande receptorer finns också i inre organ, där de står för det så kallade viscerala systemet. En viktig skillnad är dock att receptorerna där sitter glesare än i huden. Detta leder till att det är svårare att lokalisera sinnesintrycken i inre organ, något som vi alla upplevt. Det finns receptorer för tryck och temperatur i inre organ. Man känner när magsäcken är uttänjd efter en måltid. Man känner också kyla och värme i magsäcken när man ätit glass eller druckit kaffe. Smärta från inre organ kan var mycket intensiv, till exempel vid blindtarmsinflammation, njursten och hjärtinfarkt. Ett intressant fenomen är att smärta från inre organ ofta förläggs till delar av hudkostymen som embryonalt härstammar från samma segment som det inre organet ("referred pain"). Ett klassiskt exempel är då hjärtsmärtor, ofta men inte alltid, förläggs till insidan av vänster arm. Man tror att nervbanor från hjärtat och vänster arm påverkar samma celler i ryggmärgen vilket gör att man inte kan skilja på smärta från de båda ställena.
Kittling och klåda anses numera vara ett separat sinne med separata nervbanor. Detta sinne är förlagt till huden och vissa slemhinnor, men det finns inte i de inre organen. Vi ska nog vara glada för att vi inte kan känna klåda i levern eller magsäcken! Funktionen med kittling skulle kunna vara att varna för stickande insekter, så att vi avlägsnar dem innan de hinner sticka. Detta kan vara mycket viktigt i tropikerna där insekter överför sjukdomar, till exempel malaria.
Läs om huvudvärk på en annan sida. 2011, 2012.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Praktbaggen Melanophila acuminata kan upptäcka mycket avlägsna skogsbränder, kanske på flera mils avstånd. När baggarna upptäcker skogsbränder flyger de dit i stort antal, parar sig och lägger ägg. Ur äggen kläcks larver som lever på brandskadat trä. Courtesy of Prof. Dr. Helmut Schmitz, under this CC License. |
|
Jag har läst att vissa ormar, t.ex. skallerormar, kan se infraröd strålning och därför kan jaga även på natten. Finns det andra djur än ormar som ser infraröd strålning? Vilken funktion har det i så fall för just dessa djur?
Infraröd strålning (värmestrålning, IR-strålning) har en längre våglängd än synligt ljus. Den kan inte registreras av ögon. Ögon ser bara synligt ljus, Vi människor kan dock känna av infraröd strålning med hjälp av de temperaturreceptorer som finns i huden. Strålningen höjer hudens temperatur. Om en värmekälla har mycket hög temperatur eller finns nära oss, kan vi till och med mycket ungefärligen avgöra den riktning från vilken strålningen kommer. Det märker vi när vi solar eller sitter nära en brasa. Det finns emellertid några djur som har högt specialiserade sinnesorgan för infraröd strålning.
Läs på en annan sida om sensorer för infraröd strålning hos vissa ormar. De fungerar som värmekameror och kan ge en infraröd bild av omgivningen, dock med låg upplösning. Specialiserade sinnesorgan för infraröd strålning finns också hos några insekter och kanske till och med hos hundar och andra däggdjur. Dessa organ ger djuren ett riktningsseende, men inget bildseende.
Hos några skalbaggar (släktena Melanophila, Merimna och Acanthocnemus) och skinnbaggar (släktet Aradus) har man funnit mycket känsliga sinnesorgan för infraröd strålning. Dessa insekter använder IR-sensorerna för att upptäckta skogsbränder och de kan upptäcka bränderna på mycket långa avstånd. De fortplantar sig i brandområdena. Larverna av Melanophila och Merimna kan bara leva på brandskadat trä. Larverna av Aradus lever på mycel av svampar som växer på det brandskadade träet. IR-sensorerna är belägna på olika kroppsdelar hos de olika insektsarterna, bland annat på mellankroppens undersida, bakkroppens undersida eller det främsta benparet. Det finns två typer av IR-sensorer hos dessa insekter.
Den ena typen av sensorer mäter den temperaturökning som sker när infraröd strålning absorberas. Det är samma metod som används av IR-känsliga ormar.
Den andra typen av sensorer ser annorlunda ut. Enligt en hypotes antas dessa sinnesorgan mäta den tryckökning som uppkommer i en stel, sfärisk behållare med en diameter på cirka 10-15 mikrometer (0,010-0,15 mm). Behållarens tjocka vägg består av kutikula, insekternas yttre skelett. Inuti den finns små vätskefyllda kanaler och hålrum. När den stela behållaren värms upp, kan den i mycket liten utsträckning öka sin volym. Därför ökar trycket inuti den. Utskott från sinnesceller inuti den pressas ihop och reagerar då på tryckökningen. Det är alltså mekanisk påverkan som avläses, inte temperaturförändring eller direkt reaktion av strålningen. Men mer forskning krävs för att klargöra hur dessa IR-sensorer fungerar.
Intressant nog finns det klara indikationer på att hundar, kanske också andra däggdjur, använder sin fuktiga nosspets (rhinariet, "sniffbulan") till att känna av infraröd strålning, kanske från bytesdjur. En kollega till mig, Ronald Kröger, har studerat detta. Det är dock ännu inte helt klarlagt att hundar har ett specifikt IR-sinne. Läs en artikel om hundnosens funktioner på tidningen "Svensk Jakt". 2016.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
 |
Överst, en laxfisk med tydlig sidolinje, läs om hur sidolinjeorganet fungerar i svaret nedan. Gällock (1), sidolinje (2), ryggfena (3), fettfena (4), stjärtfena (5), analfena (6), bukfenor (7) och bröstfenor (8). Fettfenan är ett litet fenveck som finns bland annat hos laxfiskar. Dess funktion är inte känd.
Nederst, schematisk bild av sidolinjesystemets uppbyggnad hos en fisk. Sidolinjekanalen i huden har förbindelse med det omgivande vattnet via en rad porer på hudens yta. I kanalens vägg sitter ett flertal neuromaster. En neuromast innehåller ett stort antal hårceller täckta av ett gelÈhölje. Hårcellernas sinneshår böjs när vatten strömmar genom sidolinjekanalen. När hårcellerna på detta sätt retas överförs informationen till nervfibrer som leder till ryggmärgen. Därifrån vidarebefordras informationen till sinnescentra i hjärnan. Hårcellerna reagerar på olika sätt när håren böjs framåt och när de böjs bakåt. På så sätt får fisken information om vattenströmmens riktning i sidolinjekanalerna. Courtesy of Duane Raver and Andreas Plank, in the public domain (above). Modified image, original courtesy of Ivy Livingstone, copyright of BIODIDAC (below). |
|
Vissa djuphavsfiskar lär orientera sig med hjälp av en rand de har längs kroppen. Hur denna rand fungerar vet jag inte. Kan du hjälpa mig?
Det är det så kallade sidolinjeorganet (sidolinjesystemet) som finns hos fiskar och amfibier (alltså inte bara hos djuphavsfiskar). Det är försett med så kallade neuromaster. Dessa består av grupper av sinnesceller (hårceller) försedda med hårliknande utskott omgivna av ett geléhölje. Neuromasterna reagerar mekaniskt på rörelser i det omgivande vattnet genom att håren böjs. De ökar sin aktivitet när håren böjs åt ett håll och minskar den när håren böjs åt motsatt håll. De kan användas för lokalisering av byte, lokalisering av artfränder i ett stim och för orientering i den omgivande miljön. Systemet torde vara särskilt viktigt för djuphavsfiskar som lever i en mörk miljö och har en begränsad användning för sina ögon, även om deras ögon ofta är anpassade för seende i mycket svagt ljus.
Neuromasterna kan vara belägna längs med kroppens sidor och på huvudet. De kan vara placerade fritt på huden eller i gropar i huden. Hos de flesta fiskar finns neuromaster i så kallade sidolinjekanaler som är inbuktningar av huden som bildar slutna rör. Rören är förbundna med yttervärlden genom porer som mynnar på kroppsytan. Dessa kanaler syns ofta som längsgående ränder på fiskens sidor.
Ryggradsdjuren balansorgan och hörselorgan kan betraktas som specialiseringar av sidolinjesystemet, anpassade för att reagera på andra mekaniska stimuli, nämligen kroppen rörelser och läge i rummet (balansorganet) respektive ljud (hörselorganet). Balansorgan och hörselorgan är försedda med hårceller av samma typ som cellerna i sidolinjesystemet. Läs mer om hörselorgan och balansorgan på en annan sida. 2008, 2012.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Stjärnmullvadens (Condylura cristata) märkliga nos. Med hjälp av de 22 tentaklerna skaffar den sig en bild av omvärlden, även i totalt mörker. Känselinformationen från tentaklerna behandlas av stora områden i hjärnan. Varje tentakel har sitt eget område. Courtesy of the US National Park Service, in the public domain. |
|
Vi har fått en fråga till vår bibliotekstjänst som lyder så här: (översatt från finska) Hur kan djur springa i en mörk skog utan att stöta på träd eller dylikt? Kan du hjälpa oss med detta? Tacksam för svar. - Om morrhår hos sälar och andra däggdjur.
Det är sällan som det är totalt mörkt. Ofta finns det en del stjärnljus eller månljus. Nattdjur är i regel utrustade med ögon som fungerar också i mycket svagt ljus. Ögonens känslighet beror bland annat på att de kan vara stora så att de släpper in mycket ljus. De kan också vara försedda med speglande skikt av guaninkristaller bakom näthinnan så att de kan utnyttja ljus som passerat igenom näthinnan och studsar tillbaka igen, dock på bekostnad av synskärpan.
Om det är totalt mörkt hjälper inga ögon. Fladdermöss, näbbmöss och en del fåglar kan liksom delfiner använda ekolod för att orientera sig och skapar en "ljudbild" av omvärlden. Läs om djur med sonar på en annan sida.
Många nattlevande djur har välutvecklade vibrissae ("morrhår") som fungerar som känsliga orienteringsinstrument på nära håll. När morrhåren berör föremål, böjs de. Rörelsen registreras av mycket känsliga sinnesreceptorer i hårsäckarna. Djuret får då en "känselbild" av omvärlden. Den nordamerikanska stjärnmullvaden har 22 stycken mycket känsliga tentakler på nosspetsen som fungerar på samma sätt, se bilden ovan. Texten fortsätter under bilderna nedan.
 |
 |
Överst ses ett kaliforniskt sjölejon (A) och en knubbsäl (B). Båda kan använda sina morrhår, när de fångar fisk. Nederst ses morrhår av ett kaliforniskt sjölejon (A) och en knubbsäl (B). Notera att knubbsälens morrhår är vågigt, något som sannolikt gör det känsligare för stimulering. Läs mer i texten nedan. Courtesy of C.T. Murphy, W.C. Eberhardt, B.H. Calhoun, K.A. Mann and D.A. Mann from "Effect of angle on flow-induced vibrations of pinniped vibrissae" (PLoS One 8[7]: e69872, 2013), under this CC License. |
|
Kul att få en fråga från Finland. Apropå Finland så läste jag för flera år sedan att man hade träffat på en saimensäl som var helt blind, men ändå välfödd. Man trodde att den klarat sig tack vare sina morrhår. Nyligen har man fått starkt stöd för denna förmodan. Man har undersökt morrhårens funktion hos det kaliforniska sjölejonet, Zalophus californianus, och knubbsälen, Pusa (Phoca) vitulina. Den senare är nära släkt med saimensälen.
Det visade sig att sälarna har ovanligt känsliga morrhår. De reagerar inte bara på beröring, utan känner till och med av rörelser i vattnet, så kallade hydrodynamiska stimuli. Morrhåren kan bland annat känna av hur vattnet strömmar runt sälen, precis som fiskarnas sidolinjeorgan. Men inte nog med det. De ger också sälarna ett avståndssinne, i viss mån jämförbart med tandvalarnas ekolokalisering och med syn, hörsel och luktsinne. När en fisk rör sig genom vattnet ger den nämligen upphov till ett spår av små virvlar i sitt kölvatten. Dessa virvlar kan leva kvar i flera minuter efter det att fisken passerat, i vissa fall mer än 25 minuter. En säl kan följa sådana virvlar med hjälp av sina morrhår. Sälar med förtäckta ögon kunde nästan exakt följa spåret av en fiskliknande "miniubåt", även när ubåten svängde. Sälar med förtäckta morrhår klarade inte av detta. Sannolikt använder sig sälarna av denna spårningsförmåga för att spåra upp ätbara fiskar, i synnerhet i grumligt vatten.
Knubbsälarna var särskilt bra spårare. Detta har troligen att göra med att deras morrhår är vågiga med elliptisk tvärsnittsyta. När sådana morrhår rör sig genom vattnet vibrerar de mycket lite, jämfört med raka morrhår. Därmed ger de upphov till mindre "brus" och blir känsligare för stimuli. Vågiga morrhår finns hos knubbsälar och nästan alla andra öronlösa sälar (familjen Phocidae), men inte hos sjölejon och andra öronsälar (familjen Otariidae). Knubbsälarnas morrhår var så känsliga, att de till och med kunde avgöra storlek, form och rörelseriktning för det mål de följde med hjälp av sina morrhår.
Läs om fiskarnas sidolinjeorgan i föregående svar. Läs om saimensälen och om tandvalarnas ekolokalisering på andra sidor. 2004, 2012, 2014.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Som gammal biologistuderande i Lund vänder jag mig till dig med en fråga som restes i mitt hem häromdagen. Vilka djur känner smärta (d.v.s. har ett "smärtcentrum", antar jag)? Är det alla eller endast däggdjur?
Smärta är ett komplext fenomen hos människor. För det första innefattar smärta mottagandet av smärtstimulus av särskilda smärtreceptorer och överföring av smärtinformationen till centrala nervsystemet. För det andra innefattar smärta det medvetna upplevandet av smärtan. För det tredje åtföljs smärtan av en emotionell komponent: obehaget eller lidandet som är kopplad till smärtan. För det fjärde åtföljs smärtan av en stressreaktion: hos däggdjur den kraftiga aktivering av det sympatiska nervsystemet som brukar kallas "fäkta eller fly"-syndromet. Till syndromet hör bland annat hjärtklappning, kallsvettning och mobilisering av glukos till blodet. Ofta förekommer samtidigt en insöndring av stresshormonet kortisol. För det femte åtföljs smärta av skyddsreflexer. Ett exempel är den så kallade böjreflexen som gör att vi drar undan handen när det gör ont i den, till exempel om vi bränt oss på en spisplatta. Både "fäkta eller fly"-syndromet och skyddsreflexerna fyller naturligtvis funktionen att underlätta för oss att eliminera orsaken till smärtan.
När det gäller den första punkten på listan, så förefaller särskilda smärtreceptorer finnas åtminstone hos däggdjur och fåglar, kanske också hos andra ryggradsdjur och
en del ryggradslösa djur. När det gäller den fjärde och den femte punkten på listan, så förekommer olika typer av stressreaktioner hos alla ryggradsdjur, liksom skyddsreflexer. Liknande fenomen kan man också hitta hos många ryggradslösa djur.
När det gäller punkt två kan man bara spekulera. Det kan mycket väl vara så att medvetandet utvecklats gradvis bland ryggradsdjuren. Det kan också vara så att människan och kanske människoaporna är de enda djur som har ett medvetande. Det hela kompliceras väsentligt av att det är svårt att beskriva medvetandet med fysiologiska termer. Vi vet helt enkelt inte vad medvetande är. Själv tror jag att medvetande har utvecklats gradvis under evolutionens gång.
När det gäller punkt tre, obehag eller lidande som åtföljer smärtan, kan vi också bara spekulera. Djur kan inte tala om för oss om det gör ont. Å andra sidan fyller obehaget med smärtan den viktiga funktionen att förstärka inlärningen, så att man i fortsättningen undviker situationer som leder till smärta. Det finns alltså ett stort överlevnadsvärde med att känna smärta, vilket leder till en stark misstanke att obehaget med smärta upplevs också av andra djur än människan. Men vi kan aldrig säkert veta.
Ur etisk synpunkt ska man naturligtvis utgå från att ryggradsdjur (och kanske en del avancerade ryggradslösa djur, t.ex. bläckfiskar) lider eller känner obehag av smärta när de uppvisar "fäkta eller fly"-reaktioner, när de uppvisar skyddsreflexer, när de befinner sig i situationer i vilka en människa skulle känna smärta samt när djurens beteende eller deras sjukdomssymptom kan tolkas som om de känner smärta. 2000, 2013.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Händerna har den mest välutvecklade känseln av alla våra kroppsdelar. De här händerna tillhör målaren Peter Paul Rubens (1577-1640) och hans hustru (utsnitt ur en oljemålning). Courtesy of Alte Pinakothek in München, in the public domain. |
|
Har män och kvinnor olika välutvecklat känselsinne? Hur fungerar känseln i ryggen? Var kan jag hitta information om känselsinnet? Är nyfiken på hur det fungerar.
Du hittar svar på det mesta du vill veta i denna artikel om känselsinnet.
Ryggen är ett av de områden i kroppen där receptorerna (mottagarna) för känsel sitter mycket glest. Själv har jag genomgått en mindre operation på ryggen utan bedövning. Läkaren var nämligen stressad med många patienter i kö. Med kännedom om ryggens känsel gick jag med på detta. Det kändes nästan inte alls. Eftersom snitten gjordes vinkelrätt mot huden, var risken att aktivera många smärtreceptorer liten.
Det finns många studier som tyder på skillnader i hudens känsel mellan kvinnor och män, avseende bland annat smärta, beröring och temperatur. Resultaten bygger både på subjektiva skattningar från försökspersonerna och mätningar av hjärnaktivitet och reflexer. Man har undersökt flera olika kroppsdelar, men jag hittar ingen information om ryggen. I vissa försök fann man att kvinnor var känsligare, i andra att män var det.
Orsaken till könsskillnaderna synes vara oklar. Det kan vara psykologiska och sociala faktorer. Det kan bero på att kvinnors hud skiljer sig något i sin struktur från mäns. Det kan också vara effekter av könshormoner. Jag misstänker att det handlar om alla dessa orsaker och kanske andra. För effekter av könshormoner talar studier som funnit känselvariationer under menscykeln och en ökad känslighet i bröstvårtor och bröst hos kvinnor efter förlossningen, då amningen ska inledas. 2019.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Jag undrar vad det är i mitt nervsystem som avgör hur jag tål smärta? Om man jämför toleransen hos två personer kan den vara mycket olika. Jag vet att man kan träna upp den mentalt, men vad kan påverka den fysiskt?
Det finns naturligtvis "psykologiska" skillnader mellan olika personligheter som gör att vi påverkas olika av smärta. Det går också, som du påpekar, att genom träning lära sig att lättare fördraga smärtan. Men det finns en rad andra faktorer som kan påverka smärtupplevelsen, i mer eller mindre hög grad hos olika människor.
Smärtupplevelsen kan vara olika beroende på vilken situation vi befinner oss i. Det är väl omvittnat att människor i akuta krissituationer ofta inte upplever smärtan förrän krisen är över. Det kan handla om soldater på slagfältet, personer som varit inblandade i en bilolycka eller till och med tävlande idrottsmän. Detta är funktionellt och gör det ofta lättare att handla på ett sådant sätt att man minimerar sina skador. Effekten åstadkommes av att nervbanor, utgående från "högre" hjärncentra, hämmar nervimpulserna i smärtbanorna, bland annat på ryggmärgsnivå.
Det finns också flera tillstånd som gör att en svag smärta upplevs som outhärdlig, att man känner smärta utan att det finns något smärtstimulus eller att man känner smärta efter det att smärtstimuleringen vid en skada har upphört. Detta kallas neuropatisk smärta och anses bland annat bero på en onormalt hög känslighet hos de nervceller som förmedlar smärtan in till centrala nervsystemet. Personer med neuropatisk smärta kan ibland ha svårt att få sjukvården att inse att de lider av smärta.
Fantomsmärta är smärta som förläggs till amputerade kroppsdelar, till exempel armar och ben som inte längre existerar. Orsakerna till fantomsmärta är inte klarlagda. Numera tror man att fantomsmärta uppkommer när smärtområdena i storhjärnans bark och i mellanhjärnan organiseras om efter amputationen. Dessa hjärnområden är uppdelade i mindre områden som tar emot smärtinformation från olika delar av kroppen. När en kroppsdel amputerats, finns det ett "tomt" hjärnområde, som tidigare tog emot smärtinformation frän denna kroppsdel och som nu inte tar emot sådan information. Detta område övertas då av en annan kroppsdel och fantomsmärta tros upplevas medan detta sker. Stimulering av de andra kroppsdelarna skulle då kunna feltolkas som smärta i den förlorade kroppsdelen. Men det skulle också kunna vara precis tvärtom. Fantomsmärta skulle kunna bero på att hjärnområdet, som tar emot smärtstimuli från den amputerade kroppsdelen, finns kvar. Områdets kontakter med andra hjärndelar minskar då, samtidigt som det inte längre tar emot information från den amputerande kroppsdelen. I detta läge skulle ospecifik påverkan av området från andra hjärndelar eller från kroppen via nerver till hjärnan kunna feltolkas som smärta i den förlorade kroppsdelen.
Smärtupplevelsen modifieras ständigt, på olika nivåer i nervsystemet, av smärthämmande nervbanor som bland annat verkar via så kallade endogena opioider. Den smärthämmande effekten av morfin och besläktade ämnen beror på att de till sin struktur liknar opioderna och binder till samma mottagarproteiner som de gör. Man kan aktivera de smärthämmande nervbanorna även på andra sätt. Till exempel så kan man i någon mån hämma inre smärta genom att reta huden nära det smärtande området, något som vi alla har upplevt. Förr använde man "senapsplåster". Den smärthämmande effekten av akupunktur tros uppkomma genom en liknande mekanism.
2011, 2014.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Till "Svar på frågor"
|
