Enhörningen är ett behornat fabeldjur: en häst med klövar, lejonsvans och ett långt rakt spiralvridet horn i pannan. Läs om riktiga djur med horn i texten nedan. Enhörningen var populär under medeltiden. Den upplever nu en renässans i böcker och filmer inom fantasygenren. Den symboliserade bland annat renhet, godhet och styrka. Dess horn tros vara inspirerat av narvalshanarnas spjutliknande förlängda tand eller av oryxantilopernas långa raka horn. Bilden visar en av sex vävda tapeter i den berömda serien "Damen med enhörningen" från 1400-talet. Mycket av tapeternas symbolik är höljd i dunkel. Fem av dem representerar de fem sinnena, ovanstående tapet synen, notera enhörningens bild i spegeln. Damen har kallats "vävkonstens Mona Lisa". Beskuren bild. Courtesy of the Yorck Project and Musée National du Moyen Age, in the public domain.

Däggdjurens hornbeklädnader har i alla tider spelat en stor roll i människans föreställningsvärld. Det finns hornbeklädda människofigurer på bronsålderns svenska hällristningar. Förmodligen bär de hornförsedda hjälmar. Den keltiske guden Cernunnos bar hjorthorn på huvudet. Sibiriska schamaner har in i sen tid använt horn som huvudbeklädnad. Den mytiska enhörningen se ofta i medeltida konst och förekommer på vapensköldar. Den bär ett långt horn på pannan.

Hos däggdjuren förekommer horn på hjässan hos familjerna slidhornsdjur, hjortdjur, gaffelantiloper och giraffdjur bland de partåiga hovdjuren (ordningen Artiodactyla). Horn på nosen finns hos familjen noshörningar bland de uddatåiga hovdjuren (ordningen Perissodactyla).

Noshörningar

Noshörningarna (familjen Rhinocerotidae) har ett eller två horn som är unika på grund av sin placering på nosen. De skiljer sig också från andra horn genom att de uteslutande bildas av överhuden (epidermis) och huvudsakligen består av tätt sammanpressade hårliknande fibrer av keratiner (hornämnen). De har således ingen kärna av benvävnad.

Slidhornsdjur

Till slidhornsdjuren (familjen Bovidae) hör bland annat får, getter, myskoxar samt oxdjur inklusive bufflar. Slidhornsdjurens två horn består av en kärna av benvävnad, kvicken. Benkärnan är täckt av hud: överhud, läderhud och underliggande bindvävnad. Överhuden ger ytterst upphov till ett tjockt lager av döda celler, slidan. Slidan motsvarar hudens yttersta lager, hornlagret. Dess celler är fyllda med keratiner (hornämnen). Kvicke och slida tillväxer hela livet. Hornen fälls aldrig och är aldrig grenade. Hos större arter bär vanligen både honor och hanar horn. Hanarnas horn är dock oftast större. Hos mindre arter saknar honorna ofta horn. Det finns stora variationer i hornens form (raka, böjda eller spiraliserade), ytstruktur (släta eller räfflade) samt i deras storlek. Texten fortsätter under videon.

Gaffelbocken

Den amerikanska gaffelbocken eller gaffelantilopen (familjen Antilocapridae) har två horn med kvicke av ben och slida av hornämnen, precis som slidhornsdjuren. Till skillnad från slidhornsdjuren fäller emellertid gaffelbockarna hornets slida varje år, varefter en ny slida bildas. Både hanar och honor har horn. Hanarnas är större. Åtminstone hos äldre hanar är hornen tvågrenade med en framåtriktad tagg. Taggen består märkligt nog bara av slida, kvicken är således inte förgrenad. Gaffelbocken är den enda kvarlevande arten inom sin familj. De är känd för att vara den kanske främsta uthållighetslöparen bland däggdjuren. Läs om gaffelbockens löpförmåga på en annan sida.

Hjortdjur

Hos hjortdjuren (familjen Cervidae) bildas två horn som fälls, vanligen varje år. Nya horn växer ut från ett område på skallen som är omgivet av en benring, rosenkransen. Hornen består av benvävnad. Medan de växer ut är de täckta av hårbeklädd levande hud: överhud, läderhud och underst bindvävnad. Denna hud kallas basthud. Blodkärl från basthuden förser hornens benvävnad med de näringsämnen som behövs för dess tillväxt. När hornen växt färdigt, dör basthuden och benvävnaden blottas. Djuren gnider då av huden mot till exempel trädstammar, så kallad fejning. Hornen är hos de flesta arter förgrenade, med två eller flera grenar. Vanligen är de trädlikt grenade, cervina horn. De kan också vara så kallade skovelhorn, palmata horn. Då är "trädets" stam tillplattad, som hos älg och dovhjort. Hos älgen förekommer även cervina horn. Hos nästan alla hjortdjur förekommer horn bara hos hanarna. Hos renen har dock både hanar och honor horn. Hos det kinesiska vattenrådjuret saknar båda könen horn. Ju äldre en hane är, ju större är hans horn. Mycket gamla hanar kan dock ha horn, som blir allt mindre med åren. Texten fortsätter under bilden.

Den utdöda jättehjorten (Megaloceros giganteus) hade de största kända hornkronan bland hjortdjuren, upptill 3,5 meter mellan de yttersta spetsarna. Djuret var lika stort som en älg. Kronan var avsevärt större än vad man skulle förvänta sig hos ett hjortdjur med denna kroppsvikt. Jättehjorten var närmast släkt med dovhjorten eller kronhjorten, åsikterna går isär om detta. Hanarna måste ha utsatts för två typer av evolutionärt urval, som var i konflikt med varandra. En positiv sexuell selektion borde ha gynnat hanar med en stor hornkrona, för att imponera på honorna och för att stångas med hanarna. En negativ naturlig selektion borde ha missgynnat hanar med en stor hornkrona, eftersom den genom sin tyngd och storlek borde ha försvårat förflyttning och födointag och eftersom det borde krävas mycket energi för att bilda en ny krona varje år. Courtesy of PAPPL and Naturhistorischen Museum Wien, from Encyclopedia of Life under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License.

Giraffdjur

Det finns bara två kvarlevande arter bland giraffdjuren (familjen Giraffidae): okapin och giraffen. Deras horn är benutväxter från skallen, som är klädda med hårförsedd hud: överhud, läderhud och bindvävnad. Giraffen utmärker sig genom att den kan ha upp till fem horn. Läs om giraffens horn på en annan sida.

Hur bildas horn?

Man vet inte mycket om hur de partåiga hovdjurens horn anläggs. Men de tycks bildas på olika sätt hos de olika grupperna, antingen som utväxter under pannbenets benhinna eller från separata benbildningscentra i underhuden. Många menar att slidhornsdjur, gaffelantiloper, hjortdjur och giraffdjur har utvecklat horn oberoende av varandra. Andra menar att alla grupperna härstammar från en hornbeklädd förfader och att hornens struktur har modifierats inom varje grupp under dess utveckling.

Sexuell selektion

Hornen hos de hornbeklädda djuren har nästan alltid en funktion vid fortplantningen. De är föremål för den evolutionära process, som kallas sexuell selektion. Hornen används ju när hanarna kämpar om att få para sig med honorna. Honorna kan också tänkas föredra hanar med stora och välväxta horn, som kan vara ett tecken på fortplantningsduglighet och en högkvalitativ genuppsättning.
 

Referenser

E. B. Davis, K. A. Brakora, and A. H. Lee: Evolution of ruminant headgear: a review (Proceedings of the Royal Society B 278:2857-2865, 2011).

R. W. Hill, G. A. Wyse, and M. Anderson: Animal Physiology (3rd ed, Sinauer, 2012).

K. V. Kardong: The vertebrates (5th ed, McGraw-Hill, 2009).

R. Kuehn et al.: Molecular phylogeny of Megaloceros giganteus - the giant deer or just a giant red deer? (Zoological Science 22:1031-1044, 2005).

J. F. Lemaître et al.: The allometry between secondary sexual traits and body size is nonlinear among cervids (Biology Letters 10:20130869).

A. M. Lister: The evolution of the giant deer, Megaloceros giganteus (Blumenbach) (Zoological Journal of the Linnean Society 112:65-100, 1994.

P. Maity and S, A. Tekalur: Finite element analysis of ramming in Ovis canadensis (Journal of Biomechanical Engineering 133:021009, 2011).

N. Solounias: Evidence from horn morphology on the phylogenetic relationships of the pronghorn (Antilocapra americana) (Journal of Mammalogy 69:140-143).
 

Till början på sidan

Till "Djurfakta"

Zoofysiolog, skribent och webbansvarig: Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus

Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund

E-post: Senast uppdaterad: 1 november 2016 Webbplatsen använder kakor. Surfar du vidare, godkänner du detta. Läs mer här.

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.