En hona av havslädersköldpaddan (Dermochelys coriacea), den troligen största havssköldpaddan. Den besöker stranden för att lägga ägg. Efter det att havssköldpaddorna, som nykl”ckta ungar, krupit –ver stranden och ner i vattnet, tillbringar hanarna hela sitt liv i havet. Honorna går upp på land bara när de ska lägga sina ägg i strandens sand. Courtesy of Claudia Lombard and U.S. Fish and Wildlife Service Southeast Region, from Encyclopedia of Life under Creative Commons Attribution 2.0 Generic License.

Havssköldpaddor har ett högst välutvecklat sinne för orientering. Resultat av studier av de stora sköldpaddorna Caretta caretta (oäkta karettsköldpadda) och Dermochelys coriacea (havslädersköldpadda) talar för att vågor, ljus och magnetiska fält används för att vägleda sköldpaddorna under de första stegen ner till vattenbrynet och vid deras långa vandringar över oceanerna.

Sköldpaddsäggen kläcks vanligen nattetid. Trots att det då är nästan beckmörkt lyckas ungarna lokalisera havet och kryper raka vägen ner till vattenbrynet för att sedan sköljas ut med vågorna. I stället för att irra omkring på stranden och riskera att sluta som föda åt rovfåglar kan ungarna, tack vare det medfödda beteendet att röra sig i riktning mot ljus och bort från mörka konturer, snabbt hitta vattnet som reflekterar ljus bättre än vad land gör.

För att sköldpaddsungarna ska stanna kvar till havs och undvika strandning måste de i fortsättningen vägledas av något annat än ljus. Bara några kilometer från land försvinner nämligen ljusskillnaden mellan hav och land. De nykläckta sköldpaddsungarna känner av vågrörelser och har visat sig alltid simma i motsatt riktning till vågorna. När vågorna går i motsatt riktning mot sköldpaddan stimuleras sinnesreceptorer, som signalerar till hjärnan att djuret ska fortsätta med samma kurs. Eftersom vågor nära kusten nästan alltid rör sig mot land, kommer ungarna hela tiden ledas bort från land.

Då ungarna inom kort tagit sig långt ut till havs och nått djup på flera tiotal meter, kan vågorna inte längre användas som en pålitlig indikator på var land befinner sig. I stället får de då ta sin "inre kompass" till hjälp. Den inre kompassen är kanske det mest fascinerandet hjälpmedlet vad gäller havssköldpaddornas orientering.

Kompassen består i förmågan att bestämma vinkeln mellan jordens magnetfält och horisontalplanet. Denna vinkel, inklinationen, är olika på olika breddgrader. Vid ekvatorn är den 0°, vilket innebär att fältlinjerna är parallella med jordytan. Sedan ökar den successivt när man rör sig mot sydpolen eller nordpolen. Vid de magnetiska polerna är vinkeln 90°, vilket innebär att fältlinjerna är vinkelräta mot jordytan.

Sköldpaddorna kan också mäta jordmagnetfältets intensitet. Med hjälp av jordmagnetfältets inklination och intensitet går det att bestämma var man befinner sig både i nordsydlig riktning och östvästlig riktning. Sköldpaddorna har således inte bara inre kompasser, utan också magnetiska kartor i hjärnan. En sådan karta motsvarar en GPS, men den fungerar på ett annat sätt, utan hjälp av satelliter. Kanske kan sköldpaddorna till och med känna av oregelbundenheter i jordens magnetfält, magnetiska anomalier, lägga in dem i sina kartor och använda sig av dem vid sin orientering.

Magnetiska kompasser finns hos många djur. Förutom hos sköldpaddor har sådana påvisats hos bland annat flera fåglar, några däggdjur, humrar och hos flera insekter. Man har ännu inte någon klar uppfattning om hur djurens kompasser fungerar. Enligt en hypotes kan ett magnetfält uppfattas genom att det påverkar bitar av det magnetiska mineralet magnetit, som finns inuti vissa av djurens celler. Enligt en annan hypotes är magnetsinnet kopplat till synen genom komplexa processer, i vilka det ljuskänsliga pigmentet kryptokrom är inblandat. Möjligen kan båda mekanismerna finnas hos samma djur.

När det är dags för en sköldpaddshona att lägga sina ägg, söker hon nästan alltid upp samma strand där hon själv en gång kläcktes flera år tidigare. Sedan lägger hon sina ägg där. För att hitta dit utnyttjar hon inte bara sin magnetiska karta, utan möjligen också vindburna dofter från land eller havsvågor.

Läs om magnetiska sinnen hos däggdjur, hos fåglar, hos hajar och hos honungsbin på andra sidor.
 

Referenser

Texten har uppdaterats och utökats år 2013 av Anders Lundquist.

T.S. Collett och M. Collett: Animal navigation: following signposts in the sea (Current Biology 21:R843-R846, 2011).

R.W. Hill, G.A. Wyse, and M. Anderson: Animal Physiology (3rd ed, Sinauer, 2012).

K. J. Lohmann, C. M. F. Lohmann och C. S. Endres: The sensory ecology of ocean navigation (Journal of Experimental Biology 211:1719-1728, 2008).

A. Salel och P. Luschi: Navigational challenges in the oceanic migrations of leatherback sea turtles (Proceedings of the Royal Society B 276:3737-3745 , 2009).

I. Solov'yov och K. Schulten: Cryptochrome and magnetic sensing (Theoretical and Computational Biophysics Group, University of Illinois at Urbana-Champaign, updated 23 January 2014).
 

Till början på sidan

Till "Artiklar om djur"

Zoofysiolog, skribent och webbansvarig: Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus

Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund

E-post: Senast uppdaterad: 5 september 2016 Webbplatsen använder kakor. Surfar du vidare, godkänner du detta. Läs mer här.

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.