Jag har en fråga om bakterierna i mag-tarmkanalen. Vårt immunförsvar och den sura miljön i magen ska döda alla främmande bakterier. Varför dör inte de "nyttiga" bakterierna? Varför dödas inte de bakterier som finns i sådan fil som ska vara nyttig? Och den viktigaste frågan. Hur kommer de första bakterierna in i barnet? Modersmjölken ska väl vara bakteriefri? Mycket tacksam för svar!

Alla bakterier dödas inte av magsyran. En del kan slippa igenom ner till tunntarmen och grovtarmen. Detta gäller både sjukdomsalstrande bakterier och sådana som ingår i den normala tarmfloran. Överlevnaden beror naturligtvis också på dosen. Dricker man fil kan bakteriedosen bli så stor att en del nyttiga bakterier slipper igenom. Bakterierna i filen är ju dessutom anpassade till en svagt sur miljö. Men man kan inte vara säker på att de koloniserar tarmen.

Olika bakteriearter är dessutom olika känsliga för magsyran. Det finns ju till och med minst en bakterieart som kan leva i magsäcken, nämligen Helicobacter pylori. Denna bakterie är den viktigaste av de faktorer som orsakar magsår och magsäckscancer, men man anser numera att den även har vissa positiva effekter. Den utan tvekan största mängden bakterier hittar man dock i tarmen, främst i grovtarmen men även i tunntarmen.

Spädbarn är helt bakteriefria innan födseln, men redan i samband med födseln börjar de koloniseras av bakterier från omgivningen, bland annat från mamman. De får i sig bakterier via munnen som hamnar i tarmarna. På huden utvecklas också en bakterieflora. Tarmfloran förändras sedan drastiskt i samband med avvänjningen, då spädbarnen börjar med annan föda än modersmjölk. Det finns normalt hela ekosystem av mikroorganismer både på huden och i magtarmkanalen. Våra mikroorganismer utgör vårt så kallade mikrobiom. Texten fortsätter under bilden.

En närbild av en klump kolibakterier (Escherichia coli), en av de vanligaste tarmbakterierna hos människan och andra däggdjur. Skalstrecket motsvarar 1 µm, det vill säga en tusendels millimeter. Färglagd svepelektronmikroskopisk bild. Courtesy of Eric Erbe, Christopher Pooley and the United States Department of Agriculture, in the public domain.

Man kan argumentera för tanken att en människa inte är en individ, utan en superorganism bestående av ett stort däggdjur, protister, svampar, bakterier, arkéer och dessutom flera mindre djur. När det gäller djur, hyser de flesta av oss åtminstone hårsäckskvalster och i U-länderna hyser många människor parasitiska djur. Det brukar anges att bara cirka 10 procent av våra celler tillhör oss och att resten är huvudsakligen bakterier och arkéer. Denna siffra har dock reviderats i en studie från 2016. Där kommer man fram till att vi bär på ungefär lika många mikroorganismceller som människoceller. Men det är många nog. Våra bakterier och arkéer står för den största genetiska variationen i vår kropp. Dessutom kan det vara så att vi i viss utsträckning "ärver" vårt mikrobiom från våra mammor, även om det kan förändras senare i livet. Det finns till och med de som menar att det naturliga urvalet verkar på superorganismen, inte på oss själva. Det finns dock en rad tunga invändningar mot denna åsikt.

Den normala bakteriefloran i magtarmkanalen har en rad positiva effekter. För enkelhetens skull talar vi här om bakterier, men vi hyser också arkéer. Det har föreslagits att immunsvaret mot de normala bakterierna är svagare än mot andra bakterier och en del data tyder på detta. Tarmbakterierna är emellertid nödvändiga för att immunförsvaret ska utvecklas normalt. Man skulle kunna säga att de "tränar upp" immunförsvaret. Möss uppfödda utan bakterier har ett starkt försämrat immunförsvar. Den normala bakteriefloran fungerar också som ett skydd mot skadliga bakterier genom att konkurrera ut dem. Känsligheten för magtarminfektioner kan öka efter antibiotikabehandling. De normala bakterierna stimulerar tarmarnas rörelser och producerar korta fettsyror som har gynnsamma effekter på grovtarmens slemhinna. De bryter ner växtfibrer, som vi inte kan bryta ner med hjälp av våra egna enzymer. De fettsyror som bildas är myrsyra, ättiksyra, propionsyra och smörsyra. Bakterierna tillgodoser även en del av vårt behov av flera vitaminer, bland annat vitamin K och flera B-vitaminer. Det har påståtts att bakterierna, i form av korta fettsyror, ger oss upp till 10 procent av den energi som vi utvinner ur födan. Mikroberna i magtarmkanalen är dock av ännu större betydelse för de flesta växtätande djur. Läs mer om växtätares symbionter på en annan sida.

Forskningen om våra mikroorganismer är fortfarande i sin linda. Men det finns data som tyder på att en gynnsam sammansättning av tarmarnas mikrobiom på flera förvånande sätt är bra för vår hälsa. En ogynnsam bakterieflora kan kanske öka risken för vissa sjukdomar, bland annat tjocktarmscancer, leversjukdom, hjärt-kärlsjukdom och fetma. De skulle till och med kunna vara så att mikrobiomet kan påverka hjärnans funktioner. Men underlaget för dessa samband är ännu svagt och det behövs mer forskning på området.

De normala tarmbakterierna kan i vissa fall ha andra, väl belagda, negativa effekter. Bland annat kan det bli en alltför kraftig bakterietillväxt i tarmen vid vissa sjukdomstillstånd. Vid skador på tarmslemhinnan kan tarmbakterierna invadera kroppen och ge upphov till sepsis ("blodförgiftning"). 2013, 2016, 2017.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Matspjälkningsapparatens inälvor i människans bukhåla sedda framifrån. Läs om "blindtarmen" i svaret nedan. Matstrupen kommer från brösthålan, passerar genom mellangärdet och mynnar i magsäcken på bukens vänstra sida. Bakom levern övergår magsäcken i tunntarmen. Den cirka 3 meter långa tunntarmens alla slyngor syns nedtill i bildens mitt. Nedtill på bukens högra sida mynnar tunntarmen i grovtarmen. Den korta blindsäcken under tunntarmens mynning är cecum (blindtarmen) som nedtill avslutas av appendix [vermiformis] (blindtarmens maskformiga bihang). Människans blindtarm är mycket mindre än många växtätande däggdjurs. Ovanför tunntarmens mynning börjar colon (grovtarmen) som först löper uppåt på höger sida, sedan tvärs över buken och till slut nedtill på vänster sida. Colon övergår i rectum (ändtarmen). Det är appendix vermiformis som avlägsnas vid "blindtarmsoperationer". Modified image. Copyright 1996 © Corel Corporation.

Vi jobbar på operationsavdelning och funderar på om hästar eller några andra djur har "blindtarm" (d.v.s. appendix vermiformis)? Tacksamma för svar!

Nej, hästen har inte blindtarmens maskformiga bihang (appendix vermiformis). Däremot har den en mycket stor säckliknande blindtarm (cecum). Hos hästen är framför allt grovtarmen (colon), men även blindtarmen, jäsbehållare som hyser de mikroorganismer som bland annat hjälper djuret att bryta ned cellulosa. Läs om hur djur bryter ner cellulosa på en annan sida.

Appendix vermiformis i egentlig mening finns hos människor och människoapor. Liknande utbuktningar från tarmen finns hos kaniner, många gnagare och flera andra däggdjur.

En så kallad blindtarmsoperation hos människan (appendektomi) innebär ju bara att ett inflammerat appendix vermiformis tas bort, inte själva blindtarmen. Appendix vermiformis är det oftast framförda exemplet hos människan på ett rudiment, det vill säga en rest av ett organ som helt eller nästan helt har förlorat sin funktion. Men det finns inga bevis för att det förhåller sig på det viset. Klart är ju att en appendektomerad människa kan klara sig bra utan sitt appendix, men det betyder inte att organet helt saknar funktioner. Appendix innehåller en myckenhet av så kallad lymfoid vävnad, något som tyder på att organet har betydelse för immunförsvaret. Det samma gäller för gommandlarna (gomtonsillerna). Man klarar sig utan dem, men de innehåller lymfoid vävnad och bör ha immunologiska funktioner. Appendix är mest välutvecklat strax efter födelsen, något som kan tyda på att strukturen har sin viktigaste funktion tidigt i livet. Läs mer på engelska om appendix här och här.

Enligt en intressant ny hypotes fungerar hålrummet i blindtarmens appendix som en tillflyktsort för tarmens normala mikroorganismer vid magtarminfektioner, då dessa mikroorganismer sköljs bort från tarmen av diarréer. Därmed kan tarmen snabbt nykoloniseras av normala mikroorganismer, när infektionen är bekämpad. Detta gör att de normala tarmfunktionerna snabbt kan återställas och minskar risken för nya infektioner. Om denna hypotes stämmer, skulle det maskformiga bihanget ha en viktig funktion i U-länderna, där tarminfektioner är vanliga, men vara av mindre betydelse i rikare länder. Hypotesen har fått allt starkare stöd, bland annat av en jämförande studie av appendix och appendixliknande blindsäckar hos däggdjur. Åtminstone 32 olika däggdjursgrupper har utvecklat sådana strukturer oberoende av varandra, medan färre än sju grupper har förlorat dem. Blindsäckar uppkommer således mycket oftare än de försvinner. Detta tyder på att det är en evolutionär fördel att ha en blindsäck i tarmen. Det finns inget samband mellan däggdjurens diet och förekomsten av blindsäckar, något som tyder på att blindsäckarna har en annan funktion än att bidra till matspjälkningen.

De nyttiga normala mikroorganismerna finns på appendix inre yta inuti ett tunt slemskikt, en så kallad biofilm. Immunsystemet gynnar faktiskt uppkomsten av sådana biofilmer. Detta skulle kunna vara en funktion hos den rikliga lymfoida vävnaden i appendix vägg. 2000, 2008, 2011, 2014.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En östlig låglandsgorilla (Gorilla beringei graueri) tar för sig av trädens blad. Det är svårspjälkad föda, se svaret nedan. Numera urskiljer man två gorillaarter, östlig gorilla (Gorilla beringei) och västlig gorilla (Gorilla gorilla) med vardera två underarter. Courtesy of Ludovic Hirlimann from Encyclopedia of Life under this CC License.

Jag och min faktagranskare har fastnat lite när det gäller blindtarmar. Jag har skrivit i en text att människan har en liten blindtarm (och då menar jag inte det maskformiga bihanget), medan blindtarmen är större hos bland annat hästar. Hur är det med gorillor? Äter de inte mycket blad och borde ha en större blindtarm än människor? Kan det vara så att vår blindtarm blev mindre när vi övergick till att bli allätare?

Gorillorna äter mycket blad och liknande växtdelar med ett högt innehåll av kostfibrer, särskilt cellulosa. Men de äter även frukt.

Tarmarna och magsäcken hos schimpansen och gorillorna ser ungefär ut som de gör hos människan, begrunda den mänskliga anatomin på bilden till föregående fråga. Blindtarmen (cecum) och dess maskformiga bihang (appendix vermiformis) är ungefär lika stora som hos oss jämfört med grovtarmen (colon). Gorillornas grovtarm är dock större än människans och schimpansens. Detta beror naturligtvis på att de är mycket större. Jag har inte kunnat utröna, om gorillornas grovtarm dessutom är större i proportion till kroppsvikten.

Man har hittat cellulosanedbrytande encelliga ciliater i gorillans grovtarm. Gorillan har också en förhållandevis lång passertid för maten. Det betyder att födan stannar länge i mag-tarmkanalen, vilket underlättar aktiviteten hos cellulosanedbrytande symbiotiska mikroorganismer, läs om sådana mikroorganismer och om växtätares jäskammare på en annan sida.

Mycket tyder alltså på att gorillor är rätt bra på att bryta ner cellulosa i grovtarmen samt på att ta upp och utnyttja de korta fettsyror (bl.a. ättiksyra, propionsyra och smörsyra) som bildas vid symbionternas anaeroba ämnesomsättning. Man menar att stora djur lättare än små kan anpassa sig till cellulosarik föda, utan radikala förändringar i mag-tarmkanalens anatomi. Detta skulle bero på att de på grund av sin storlek redan har en voluminös grovtarm, som kan fungera som jäskammare med symbiotiska mikroorganismer. Gorillorna kan vara ett exempel på detta. Eftersom gorillornas blindtarm är mycket mindre än colon torde man kunna anta att den spelar en relativt liten roll.

De mindre aporna inom underfamiljen bladapor (Colobinae; bland andra guerezor och näsapan) är radikalt adapterade till en fiberrik diet på ett helt annat sätt. De har utvecklat en jäskammare i form av en stor flerkamrad magsäck, precis som idisslarna. Jag känner inte till några apor med förstorad blindtarm. 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Kolibakterier (Escherichia coli) i hög förstoring. Några av dem håller på att dela sig. Skalstrecket motsvarar 5 µm, det vill säga fem tusendels millimeter. Just dessa bakterier tillhör en stam (O157:H7) som kan ge upphov till allvarlig sjukdom med blodiga diarréer. Normala kolibakterier är ofarliga och nyttiga. Färglagd svepelektronmikroskopisk bild. Courtesy of Janice Haney Carr and Public Health Image Library (USA), in the public domain.

Många djur är koprofager. De äter sin egen spillning, något som är till nytta för dem. Samtidigt har man lärt sig att tarmbakterier, som på grund av dålig hygien kontaminerar mat, är en vanlig källa till allvarliga matförgiftningar. Hur går detta ihop? Är det så att man inte reagerar mot sina egna tarmbakterier?

Det är viktigt att komma ihåg att kolibakterien (Escherichia coli) och andra besläktade så kallade koliforma bakterier ingår i tjocktarmens normala bakterieflora. Denna flora har flera positiva effekter på vår hälsa. Läs om våra nyttiga symbiotiska bakterier ovan på denna sida.

Normalt förekommande bakterier i tarmen kan dock i vissa fall ge negativa effekter, till exempel om tarmens ekosystem blir kraftigt stört efter antibiotikabehandling. Om tarmbakterier hamnar i blodet kan de ge upphov till sepsis ("blodförgiftning").

Kolibakterien orsakar således i regel inte sjukdom. Men det finns vissa stammar av kolibakterier som orsakar mag-tarminfektioner, till exempel EHEC och EPEC, och det är kanske dem du syftar på. Faran med att få i sig bakterier från mänsklig avföring är inte i första hand att man får i sig normalt förekommande tarmbakterier, utan att dessa kan åtföljas av sjukdomsalstrande organismer eller virus från en infekterad person. När man undersöker kvaliteten på dricksvatten, mäter man bland annat halten av koliforma bakterier och halten av Escherichia coli. Höga halter tyder på förorening från avföring. Om vattnet är förorenat av avföring finns det en risk att det också innehåller sjukdomsframkallande organismer eller virus.

Kolibakterien finns inte bara hos människan, utan också hos de flesta andra däggdjur. Hos dem ingår den, precis som hos oss, i den normala bakteriefloran. Vissa däggdjur, till exempel harar och kaniner, äter normalt sin egen avföring (koprofagi). Detta möjliggör ett bättre utnyttjande av näringen i svårspjälkad växtföda. Ett friskt djur får då i sig sina egna normala tarmbakterier, inga sjukdomsframkallande sådana. Men sannolikt har koprofaga djur har ett immunsystem som gör risken liten att bakterierna i avföringen ger upphov till infektioner. Magens saltsyra har också en kraftigt bakteriedödande effekt.

En del däggdjur, till exempel svin, äter gärna spillning från andra arter. Många insekter, bland annat skalbaggar, lever helt på spillning från däggdjur. Avföringen från växtätande däggdjur innehåller nämligen mycket näring som inte utnyttjats. Dessa djur får i sig många bakterier av vilka en del skulle kunna vara sjukdomsframkallande. Men deras immunförsvar är förmodligen anpassat till födan. 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En larv av strimmig trägnagare (Anobium punctatum). Den livnär sig på murket trä, av de gröna färgflagorna att döma här i en husfasad. Färskt trä är cellulosarikt och mycket fattigt på andra näringsämnen. Murket trä innehåller emellertid svampmycel, som tillför larverna näringsämnen. Mycket få ryggradsdjur äter trä. Bävern gör det bara vintertid. Många insekter, i synnerhet skalbaggslarver och termiter, lever däremot på trä. De flesta angriper murket trä. Andra som den fruktade husbocken (Hylotrupes bajulus) kan leva på färskt trä. Träätande insekter har nästan alla hjälp av mikroorganismer vid nedbrytning av cellulosa och för tillförsel av viktiga näringsämnen. Några av dem kan dock själva bryta ner cellulosan. De kan till och med hysa kvävefixerande bakterier, som tillverkar aminosyror åt dem med hjälp av luftens kvävgas. Courtesy of the Commonwealth Scientific and Industrial Research Organisation (CSIRO), under this CC License.

Jag studerar biologi och undrar om det finns växtätare som inte kan spjälka cellulosa, som vi människor. Är det rimligt att djur och människor, som ej kan spjälka cellulosa, äter vegetabilisk föda?

Det finns relativt få djur som kan bryta ner cellulosa med hjälp av enzymer, cellulaser, som de själva producerar. De är alla ryggradslösa djur. De flesta växtätare låter mikroorganismer stå för nedbrytningen i mag-tarmkanalen. Orsaken till detta är att det finns stora fördelar att låta mikroorganismer bryta ner cellulosan. Läs om djurs nedbrytning av cellulosa på en annan sida. Jag känner inte till några växtätare som saknar cellulosanedbrytande mikroorganismer. Om det finns sådana, måste det vara djur som äter frukter, frön eller underjordiska stärkelselagrande växtdelar, födoämnen som innehåller höga halter av sockerarter, stärkelse och/eller fett. Min gissning är att alla växtätare, utom kanske de få som bildar egna cellulaser, härbärgerar cellulosanedbrytande mikroorganismer.

Det påstås ofta att människor inte kan spjälka cellulosa. Detta är fel. Vi producerar inga egna cellulaser, men vi har faktiskt cellulosanedbrytande bakterier i tjocktarmen. Dessa bryter ner en del av cellulosan i födan och producerar korta fettsyror, till exempel smörsyra, som absorberas av tarmen. Cellulosan ger dock en försumbar del av vårt totala energitillskott, huvuddelen av den avges intakt med avföringen. Korta fettsyror produceras inte bara vid nedbrytning av cellulosa, utan också i tjocktarmen vid bakteriell nedbrytning av andra växtkolhydrater, till exempel pektin. Precis som cellulosan klassificeras dessa kolhydrater som kostfibrer, det vill säga vegetabiliska komponenter i födan, som vi inte bryter ner med våra egna enzymer och som når grovtarmen i oförändrad form. De korta fettsyrorna anses ha en välgörande effekt på cellerna i grovtarmens innersta cellager, epitelet, och därmed minska risken att vi drabbas av vissa sjukdomar.

Många vegetabiliska produkter, som människor äter, innehåller höga halter av stärkelse, sockerarter eller fett, till exempel potatis, morötter, spannmål och nötter. Andra innehåller vitaminer och mineralämnen som vi behöver, till exempel C-vitamin. Alla dessa näringsämnen kan vi och andra djur tillgodogöra os, utan hjälp av mikroorganismer. Däremot är vi inte anpassade till att äta stora mängder näringsfattiga växtdelar, som blad, trä och gräs. Människan är en allätare, dock troligen inte adapterad till att äta så stora mängder kött, som många gör i vårt land.

Läs mer om människans och hennes utdöda förfäders kostvanor och om C-vitamin på en annan sida. Läs också artikeln "Köttätare och växtätare: människans, andra däggdjurs och fåglars mag-tarmkanal, matspjälkning och näringsbehov" på en annan sida. 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Några helt vanliga kor. Bakterierna i nötkreaturens mag-tarmkanal producerar enorma mängder metan, som bidrar till växthuseffekten. Courtesy of the United States Department of Agriculture, in the public domain.

Varför kurrar magen? Hur uppkommer tarmgaser?

Magsäcken och tarmarna innehåller nästan alltid en del gasbubblor, förutom den vätska som finns i dem. Detta gäller både när man ätit och när magen är tom. I magsäckens och tarmarnas väggar finns glatt muskulatur. När muskulaturen drar ihop sig blandas innehållet i magsäck och tarmar om. Innehållet pressas dessutom vidare till nästa del av mag-tarmkanalen. När gasbubblorna och vätskan tillsammans rör på sig uppkommer det kurrandet ljudet, på samma sätt som när du blåser bubblor genom vattnet i ett glas eller skakar ett halvfullt mjölkpaket. Det är förmodligen virvlar i vätskan eller gasen som ger upphov till ljudet. På medicinskt språk kallas kurrande i magen för borborygmi. Både "kurra" och "borborygmi" är troligen ljudhärmande ord som ska låta som själva kurrandet. När en hungrig människa ser eller luktar mat ökar muskelsammandragningarna och ett kraftigt kurrande kan göra sig märkbart. Kurrande kan ofta också höras efter maten. Då förekommer kraftiga muskelsammandragningar i matspjälkningsapparaten.

Gasen i matspjälkningsapparaten kommer från tre källor. För det första, så får vi nästan alltid i oss en del luft när vi sväljer. Dessutom innehåller många födoämnen gas. Bröd innehåller en mängd gasbubblor och ett äpple består till cirka 20 procent av luft. Den nedsvalda gasen avger vi till största delen genom rapningar. För det andra, så bildas koldioxidgas genom kemiska reaktioner i tarmarna. Denna gas bildas i stora mängder när bikarbonat (från bukspott och galla) i tunntarmen neutraliserar saltsyra (som kommer från magsäcken) och fettsyror (som bildas när fett bryts ner i tarmen). Det handlar om flera liter koldioxidgas i samband med en måltid. Lyckligtvis tas nästan all denna koldioxid upp genom tarmväggen. Annars hade gasen lett till en smärtsam uttänjning av tunntarmen. Den tredje källan till gas är tarmbakteriernas ämnesomsättning. Dessa bakterier finns främst i grovtarmen och de ger bland annat upphov till koldioxid, vätgas och metan samt, i mindre mängder, ett antal illaluktande gaser. Bland de illaluktande gaserna märks giftigt svavelväte samt aminerna indol och skatol. Metan och vätgas är antändbara. Detta lär i något fall ha lett till en explosion vid ett medicinskt ingrepp i grovtarmen.

Alla gaserna avges när vi släpper väder. Märkligt nog har inte alla personer metanbildande bakterier. Vissa födoämnen från växtvärlden innehåller särskilda kolhydrater som vi inte kan bryta ner, till exempel inulin. Dessa kolhydrater är utmärkt föda för tarmbakterierna. Detta förklarar den gasbildning som gör sig märkbar när man ätit bönor, lök eller kål. 2013, 2017.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag har i en artikel läst att det redan i munnen utsöndras lipaser, medan jag i skolan lärt mig att lipaser inte utsöndras, förrän maten kommer till tolvfingertarmen. Var utsöndras lipaser egentligen?

Det är alldeles riktigt att det utsöndras ett lipas redan i munnen, men detta nämns ofta inte i läroböckerna. Lipaser är enzymer som bryter ned vanligt fett (också benämnt triglycerider eller triacylglyceroler). Nedbrytningen resulterar alltid i fettsyror. Dessutom bildas, beroende på vilket lipas det är, antingen diglycerider, monoglycerider eller glycerol.

Det utan tvekan viktigaste lipaset är det som utsöndras från bukspottskörteln till tolvfingertarmen. Tolvfingertarmen är den första delen av tunntarmen. I tunntarmen emulgeras fett till små droppar av gallsalterna från gallan. Emulgeringen innebär att gallsalterna sänker vattnets ytspänning (på samma sätt som tvättmedel gör i tvättmaskinen) och att fettet slås sönder till små stabila fettdroppar. Därmed får lipaset en större yta att angripa. Lipaset från bukspottskörteln bryter då ner fettet till fettsyror och monoglycerider, som kan absorberas av tarmväggens celler.

Men det finns två andra lipaser i matspjälkningsapparaten, förutom bukspottskörtelns. Ett lipas utsöndras i magsäcken. Det andra utsöndras från de s.k. von Ebnerska körtlarna på tungans översida. Det von Ebnerska lipaset fortsätter att arbeta när maten nått ner i magsäcken. Dessa två lipaser är av liten betydelse när man väl lämnat spädbarnsåldern. Men de har stor betydelse hos nyfödda barn, särskilt om de är födda för tidigt, eftersom nyfödda producerar lite eller inget lipas i bukspottskörteln. Lipaserna från tungan och magsäcken kan också få stor betydelse vid sjukdom i bukspottskörteln, då bukspottkörteln ofta producerar för lite lipas.

Nedbrytningsprodukterna av födans fett absorberas av de celler som bekläder tunntarmens insida. Inne i dessa celler återbildas fettet och lämnar cellerna som små fettkulor, kylomikroner. Därmed kan det i vatten svårlösliga fettet transporteras i en hög koncentration i blodet. Den höga fetthalten i mjölk åstadkommes på ett liknande sätt. Kylomikronerna är för stora för att ta sig in i blodkapillärerna. De transporteras därför till blodet via lymfkärlen. När de når vävnaderna, framför allt fettvävnaden, kan de inte ta sig ut ur kapillärerna. Men i kapillärväggarna sitter ett speciellt lipas, lipoproteinlipas, som bryter ner fettet igen. De bildade nedbrytningsprodukterna kan passera kapillärväggarna och ta sig in i fettvävnadens celler. Där återbildas fettet en andra gång och lagras för framtida behov. 2000, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Till "Svar på frågor"

Zoofysiolog, skribent och webbansvarig: Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus

Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund

E-post: Senast uppdaterad: Se årtal efter varje svar. Webbplatsen använder kakor. Surfar du vidare, godkänner du detta. Läs mer här.

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.