 |
Den giftiga, men vackra, röda flugsvampen (Amanita muscaria). Den har en gemensam förfader med oss människor, läs om det i svaret nedan. Traditionellt räknas den ju till växterna, men den är ingen växt. Svampar är faktiskt närmre släkt med oss djur än med växterna! Växter är autotrofa: de tillverkar själva organiska ämnen ur oorganiska. Detta gör de vid sin fotosyntes med solljus som energikälla (fotoautotrofi) och koldioxid som kolkälla. Djur och svampar är heterotrofa: de lever på organiska ämnen som andra organismer tillverkat. De har också sådana ämnen som energikälla (kemoheterotrofi). De tillförda organiska ämnena kallas föda. En viktig skillnad mellan svampar och djur är att djuren i regel bryter ner födan inuti kroppen med hjälp av enzymer i mag-tarmkanalen, medan svamparna bryter ner sin föda utanför kroppen med hjälp av enzymer som de utsöndrar. Mer om släktskapen mellan djur och svampar längre ner på denna sida. Courtesy of Tony Wills from Wikimedia Commons under this CC License. |
|
Vilka bevis finns för att alla organismer på jorden har ett gemensamt ursprung?
Intressant nog så tyder molekylärbiologiska data mycket starkt på att allt liv på vår jord har samma ursprung! Det handlar bland annat om likheter i uppbyggnaden hos arvsmassans DNA. Särskilt intressant är att den genetiska koden är i stort sett densamma för alla levande organismer.
Arvsmassan består av långa DNA-molekyler. I DNA:t finns generna. Det finns fyra kvävebaser som kan ingå i DNA. Man förkortar dem G, C, A och T. I en gens DNA är sådana kvävebaser placerade efter varandra som pärlor i ett pärlband. I en sådan rad av baser kodas en viss aminosyra av en bestämd följd av tre baser, s.k. tripletter. Således betyder CGA alltid aminosyran alanin och CCC alltid aminosyran glycin. Det finns flera tripletter som kodar för varje aminosyra, men en viss triplett kodar alltid för samma aminosyra. Tripletternas ordningsföljd i en gens DNA kommer att bestämma aminosyrornas ordningsföljd i det protein (äggviteämne) som genen kodar för. Ett protein består av ett antal aminosyramolekyler kopplade efter varandra. Det finns 20 olika aminosyramolekyler som kan byggas in i en sådan kedja. Ett proteins egenskaper bestäms av dess aminosyrors ordningsföljd i kedjan (eller kedjorna) och av dess miljö. En cells egenskaper bestäms av de proteiner som ingår i den samt av den miljö som cellen lever i. En flercellig organisms egenskaper bestäms av de celler som ingår i den samt av den miljö som organismen lever i. Observera att en egenskap nästan alltid bestäms av både arv och miljö!
Det intressanta är att i stort sett samma genetiska kod med samma tripletter används av alla kända organismer. Det finns bara enstaka undantag och de gäller bara enstaka aminosyror. Detta betyder att allt levande på vår jord har samma ursprung. Man tror att det för cirka 4 miljarder år sedan uppkom en urorganism, från vilken allt liv på jorden härstammar. Texten fortsätter under faktarutan.
 |
Den genetiska koden
För den intresserade ges här en översikt av den genetiska koden, världens viktigaste språk, så som den ser ut i RNA. Kvävebaser ligger i rad, som pärlor i ett pärlband, både längs med de två kedjorna i den dubbla DNA-spiralen (helixen) i arvsmassans gener och längs med en RNA-kedja. Tre kvävebaser i rad, en triplett eller en kodon, kodar för en aminosyra i den aminosyrakedja som bildar ett protein. I RNA finns kvävebaserna uracil (U), cytosin (C), adenin (A) och guanin (G). De enda skillnaden mellan DNA-koden och RNA-koden är att thymin (T) i DNA ersätter RNA:ets uracil (U).
Koden i DNA skrivs genom så kallad transkription över till RNA, när så kallat budbärar-RNA (mRNA) bildas. Då gäller basparningsregeln: C binder alltid till G och A binder alltid till U i RNA eller till T i DNA. Budbärar-RNA lämnar cellkärnan och binds i cytoplasman utanför den till små partiklar, som kallas ribosomer. Ribosomerna läser av koden längs med budbärar-RNA:et med hjälp av så kallade tRNA:er. Varje tRNA binder en bestämd aminosyra. Då översätter RNA-koden till proteinkoden, så att aminosyrorna hamnar i en bestämd ordning i det bildade proteinets aminosyrakedja, så kallad translation.
I figuren visas vilka av de tjugo aminosyrorna, som olika tripletter kodar för. UUU och UUC kodar således för fenylalanin (Phe), UGG för tryptofan (Trp). Tre kodoner (UAA, UAG och UGA) kodar inte för någon aminosyra, utan signalerar att aminosyrakedjan ska avslutas (Stop). En kodon fungerar som startkodon, vanligen AUG som också kodar för aminosyran metionin (Met), hos bakterier då för formylmetionin (fMet).
Det finns 64 möjliga kodoner. Detta innebär att de flesta aminosyror, alla utom två, har flera kodoner som kodar för dem, upp till sex (till exempel leucin, Leu). En fördel med detta är att många mutationer, som ersätter en bas med en annan inte kommer att påverka aminosyrasekvensen i det protein som bildas. Courtesy of the National Institute of Health, in the public domain. |
|
Det har en gång funnits stora mängder vatten på Mars och mycket tyder på det fortfarande finns kvar vatten under planetens yta. Det är inte alltför osannolikt att det finns liv i form av bakterieliknande organismer i Mars berggrund, precis som det finns i Jordens. Läs om livet i Jordens berggrund nedan på denna sida. Man har länge letat, men man har ännu inte hittat liv på Mars.
Om man hittar liv på Mars med annan genetisk kod än de jordiska organismernas, innebär det att liv har uppkommit minst två gånger i vårt solsystem. Detta skulle ge stöd för den fascinerande tanken att liv uppkommer överallt i Universum, där det finns planeter med en miljö som påminner om Jordens. Många menar att det också skulle kunna finnas liv i den ocean av flytande vatten, som sannolikt finns under det istäcke som omger Jupiters måne Europa
Skulle man, å andra sidan, hitta liv på Mars med samma genetiska kod som de jordiska organismerna, finns det två lika fascinerande möjligheter. Antingen har livet uppkommit på Jorden och transporterats till Mars inuti meteoriter som slitits loss från berggrunden. Eller så har meteoriter från Mars fört livet till Jorden. Man har hittat meteoriter på Jorden som härstammar från Mars. Bakteriesporer, lavar och björndjur har skickats upp i rymden, där de under ganska lång tid överlevde rymdens vakuum och den kosmiska strålningen. Lavarna klarade också av UV-strålningen. Bakteriesporer och lavar har dessutom i försök överlevt krafter motsvarande dem som uppkommer när en asteroid träffar en planet och en bit av planeten skickas ut i rymden som en meteorit. Det är alltså fullt möjligt att livet transporterats från Mars till Jorden skyddat från UV-strålning inuti en meteorit. Men troligen uppkom livet för flera miljarder år sedan här på Jorden.
Traditionellt har man indelat livet på Jorden i två riken: djurriket och växtriket. En modernare uppdelning är i tre domäner: Archea, Bacteria och Eukarya. Bacteria (bakterier) och Archea (arkéer) består av encelliga, mycket sällan flercelliga, organismer utan avgränsad cellkärna. Båda grupperna kallades förr bakterier. Eftersom bakterier och arkéer saknar cellkärna (nucleus eller karyon) benämns de prokaryoter. Eukarya består av encelliga eller flercelliga organismer med avgränsad cellkärna, eukaryoter. Djur och växter är exempel på eukaryoter. Läs mer om organismvärldens indelning längre ned på denna sida. 2013, 2017.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Europa, en av planeten Jupiters månar, fotograferad av NASAs rymdsond Galileo. Europa är täckt av ett tjockt istäcke. Under istäcket finns med stor sannolikhet en flytande ocean av vatten ovanpå berggrunden. Europa värms när den trycks ihop och utvidgas, utsatt för Jupiter gravitation. Många menar att det skulle kunna finnas levande organismer i Europas ocean. I så fall har de med största sannolikhet uppkommit oberoende av livet på Jorden och har en annan genetisk kod än Jordens organismer. Courtesy of NASA, in the public domain. |
|
Vilken är den äldsta kända gemensamma urfadern till allt liv på Jorden?
Vi har inte hittat några fossila spår av någon gemensam urfader och vi vet inte hur den såg ut. Men tack vare molekylärbiologin kan man ändå säga något om den. Den har till och med fått ett namn. Livet på Jorden uppkom för mer än 3,5 miljarder år sedan. Fantastiskt nog tycks allt levande på Jorden ha ett gemensamt ursprung. Den hypotetiska urorganism som alla kända levande organismer härstammar från kallas LUCA ("the last universal common ancestor"). Läs ovan på denna sida om den gemensamma genetiska koden hos alla nutida organismer, ett starkt argument för det gemensamma ursprunget.
Ett alternativt förslag har varit att de tidigaste cellerna utbytte så många gener mellan sig genom så kallad lateral genöverföring av en eller ett par gener i taget, att man inte kan tala om en LUCA. De allra tidigaste organismernas släktskap måste då beskrivas som ett omfattande nätverk, inte ett stamträd. Ur detta nätverk reste sig så småningom ett eller flera stamträd för alla nu kända organismer. Denna hypotes har emellertid testats med molekylärbiologiska metoder. Man fann ett mycket starkt stöd för hypotesen att det funnits en enda urorganism, LUCA, som var basen för alla levande organismers stamträd. Man kunde således förkasta nätverkshypotesen i dess extrema form. Men man fann också stöd för tanken att det förekommit omfattande lateral genöverföring mellan trädets grenar. Det fanns således sannolikt ett genetiskt nätverk under livets tidiga utveckling, dock inte så omfattande att man inte kunde urskilja trädets grenar.
Dessutom har senare under utvecklingen vissa grenar av trädet vuxit ihop genom att en encellig organism införlivats med en annan och börjat leva inuti den andra organismens celler, så kallad endosymbios. Läs om hur mitokondrier och kloroplaster uppkommit genom endosymbios nedan på denna sida. Endosymbios är mycket vanlig bland de encelliga organismerna, protisterna. I vissa fall har endosymbios skett flera gånger hos protister. Detta har kunnat resultera i att en cell ligger inne i en annan cell, som i sin tur ligger inne i en tredje cell, ungefär som om de vore tre kinesiska askar. De två innersta cellerna är då starkt reducerade.
Intressant nog kan man inte utesluta möjligheten att liv uppkommit flera gånger på Jorden. Flera stamträd skulle i så fall ha vuxit upp tidigt under livets utveckling, kanske med helt olika biokemiska egenskaper och helt olika genetiska koder. Om detta var fallet, så tror man att alla träd utom ett dog ut. Men kanske finns det någonstans på Jorden kvar organismer, förmodligen små och encelliga, som har ett annat ursprung ett det liv vi känner till. Vi har bara ännu inte har upptäckt dem. Detta är inte en orealistisk möjlighet. Vi vet mycket lite om livet i Jordens svåråtkomliga miljöer, till exempel djuphavet och berggrunden. 2014.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
 |
En elektronmikroskopisk bild av en mitokondrie (till vänster). Skalstrecket motsvarar 50 nm, det vill säga femtio miljondelar av en millimeter. Mitokondrierna är före detta frilevande bakterier som producerar kemisk energi åt oss i alla våra celler, läs mer om det i svaret nedan. En mitokondrie är mycket liten, cirka 0,0005-0,001 millimeter i diameter. Den schematiska bilden (till höger) visar en genomskuren mitokondrie. Den yttersta släta säcken är ett membran som tillhör värdcellen, den innersta djupt veckade säcken är det gamla bakteriemembranet. Modified images. Originals courtesy of Louisa Howard, in the public domain (left) and BIODIDAC (right). |
|
I vilka grupper indelas organismerna på jorden? ArkČer, bakterier och eukaryoter. Svampar, djur, växter och protister
Under de sista decennierna har det skett en revolution inom detta intressanta område. Frågan ger mig också anledning att berätta om bakterier som finns inuti oss. Du känner kanske till att du har nyttiga bakterier i tarmen. Men du känner nog inte till att varenda cell i din kropp innehåller massor med bakterier som du inte kan klara dig utan! Dessa bakterier hamnade i cellerna för flera miljarder år sedan.
Jag börjar med djuren. Riket Animalia (djuren) likställs i dag med gruppen Metazoa. Metazoa omfattar bara flercelliga organismer och indelas i ett 30-tal stammar (på latin phyla, sing. phylum). De enklast byggda metazoerna är stammen Porifera (svampdjur). Sedan kommer stammen Placozoa (plakozoer). Därnäst kommer Cnidaria (nässeldjur) och Ctenophora (kammaneter). Det råder dock oenighet om hur släktträdet ser ut vid basen. En del menar att svampdjuren är en systergrupp till alla andra djur, andra menar att kammaneterna är det. Läs om kammaneterna och denna kontrovers på en annan sida. Hur som helst så existerar det inte några encelliga djur ("urdjur"; "protozoer"). De tidigare "urdjuren" räknas tillsammans med många andra encelliga och några flercelliga organismer till riket Protista, som emellertid definitivt inte är en naturlig grupp, utan borde indelas i ett stort antal riken. En del protister kan troligen grupperas nära djuren, växterna eller svamparna, medan andra står långt ifrån dessa grupper. Övriga riken bland de så kallade eukaryoterna (mer om detta begrepp nedan i detta svar) är Fungi (svampar) och Plantae (växter). En del urskiljer ett femte rike Chromista (med bl.a. brunalger och kiselalger). Alggruppernas placering är problematisk. En del grupperar alla alger tillsammans protisterna i en grupp som då omfattar fler flercelliga organismer (ibland kallad Protoctista). Växter omfattar då de grupper som brukar kallas mossor (levermossor, nålfruktmossor och bladmossor), kärlkryptogamer (bl.a. ormbunkar, fräkenväxter och lummerväxter) och fanerogamer (fröväxter, innefattande bland annat barrträd och blomväxter). Men andra varianter förekommer också. Molekylära data tyder på att svamparna faktiskt är närmare släkt med djuren än med växterna.Traditionellt har svamparna ju räknats som växter.
De flesta delar nu in hela organismvärden i tre domäner: Archaea (arkéer eller arkebakterier), Bacteria (bakterier eller eubakterier) och Eukarya (eukaryoter). Archea och Bacteria omfattar båda organismer utan avgränsad cellkärna, med få undantag encelliga. Båda dessa grupper kallades förr bakterier. Eukaryoterna omfattar encelliga och flercelliga organismer med avgränsad cellkärna. De delas in i de ovan nämnda fyra eller fem rikena. Men alla rikena utgör inte naturliga enheter och egentligen borde, som sagt, protisterna indelas i flera riken. Man har därför nu gått ifrån indelningen i riken.
Eukaryoterna uppvisar en del molekylära likheter med Archea och härstammar förmodligen från denna grupp. Men eukaryotcellernas mitokondrier och kloroplaster anses härstamma från Bacteria.
Mitokondrierna är strukturer i eukaryotcellerna (s.k. organeller) som är omgivna av membraner. I dem sker den syrgasberoende cellandningen. Under förbrukning av syrgas utnyttjar de kemisk energi från bland annat kolhydrater och fett till att producera energirika ATP-molekyler. ATP-molekylerna utnyttjas som kemisk energikälla vid en rad processer i cellen.
Kloroplasterna är organeller som finns bara hos växter och andra fotosyntetiserande eukaryoter. I dem sker fotosyntesen, alltså produktionen av organiska föreningar ur koldioxid och vatten med hjälp av energi i form av ljus. Texten fortsätter under bilden.
 |
Ljusmikroskopisk bild av två celler i bladet av en mossa. Man skymtar cellväggarna, men de är ur fokus. Cellerna är fyllda med gröna kloroplaster. Pilarna pekar på kloroplaster som förökar sig genom tudelning, precis som bakterier. Det är inte svårt att föreställa sig att kloroplasterna härstammar från cyanobakterierna (förr kallade blågröna alger). Modified image. Original courtesy of Dr. Thomas Geier (Fachgebiet Botanik der Forschungsanstalt Geisenheim) from Wikimedia Commons under this CC License. |
|
Både kloroplaster och mitokondrier har en arvsmassa i forma av ringformade kromosomer med DNA, precis som bakterier. De innehåller bakterieliknande så kallade ribosomer som deltar i proteinsyntes. Kloroplaster och mitokondrier påverkas också av sådana antibiotika som påverkar eubakterier. Allt detta tyder på att de ursprungligen var eubakterier, som inneslöts i den tidiga eukaryotcellen som så kallade endosymbionter. Både kloroplaster och mitokondrier är omgivna av två membraner. Det innersta motsvarar den ursprungliga bakteriens membran. Det yttersta hör till värdcellen. Bakterierna omslöts med detta membran när en inbuktning av värdcellens cellmembran en gång för länge sedan snörptes av. Alla celler i vår kropp innehåller således massor med bakterier i form av mitokondrier! Utan dessa bakterier skulle vi omöjligt kunna fungera och de skulle absolut inte fungera utan oss!
Egentligen är eukaryotcellens uppkomst ännu mer komplicerad. Det finns gener i eukaryoternas kärna som förefaller härstamma från flera olika grupper av både eubakterier och arkebakterier. De första eukaryoterna inkorporerade förmodligen en rad olika gener från många olika eubakterier och arkebakterier genom så kallad lateral genöverföring som beskrives ovan på denna sida..
Dessa länkar där ger mer information om organismvärldens utveckling och indelning: "UC Museum of Paleontology", "Creatures from the Black Lagoon" samt "The Astrobiology Web". 2001, 2013, 2016.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
En grupp sjöpungar, manteldjur som sitter fast på havsbottnen. De pumpar in havsvatten genom en öppning till den så kallad gältarmen (farynx). Vattnet filtreras genom slitsar i gältarmen, gälspringor, och lämnar djuret genom en annan öppning. Ätbart material från vattnet fastnar i slem på gälbågarna mellan gälspringorna och tranporteras vidare i mag-tarmkanalen. På bilden syns de båda öppningarna (sifonerna) och gältarmens gälbågar på flera individer. Läs mer om manteldjur på en annan sida. From Encyclopedia of Life under this CC License. |
|
Hur kan manteldjuren ha cellulosa i manteln? Är de släkt med växter? - Om hur en bakteriegen överförts till ett djur och blivit aktiv.
Det är en mycket intressant fråga. Manteldjuren (Tunicata) är den enda djurgrupp som kan syntetisera cellulosa, precis som växter. Cellulosan finns hos dem inte i cellväggar som hos växter, utan ingår i djurens yttre skyddande hölje (manteln eller tunikan), utanför hudens yttersta celllager.
Det visar sig att en förfader till manteldjuren mycket sannolikt erhållit förmågan att syntetisera cellulosa via så kallad lateral genöverföring av en enda gen från en bakterie. Lateral överföring av enstaka gener mellan olika arter är inte ovanlig. Människans genom innehåller till exempel flera icke fungerande bakteriegener. Men reglering av genaktivitet sker på mycket olika sätt hos bakterier och djur. Manteldjuren har inte bara inkorporerat en bakteriegen i sitt genom, utan genen fungerar och djuren kan också reglera hur den uttrycks. Läs mer om lateral genöverföring ovan på denna sida. 2018.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Andromedagalaxen, den närmaste grannen till vår egen galax. Varför är universum? Varför är vi? Det kunde likaväl vara så att vi inte vore. Galaxen är avbildad i ultraviolett ljus, som i fotot ersatts med ljus vi kan se. Courtesy of NASA, in the public domain. |
|
Kan livet uppkommit av sig själv? Har det kommit från en annan planet? Kan en okänd, högre intelligens ha skapat det?
De naturvetenskapliga metoderna är de bästa metoder människan har för att beskriva världen. De har gett mycket klara bevis för att livet på jorden uppkommit genom evolution. Evolutionen är till sin natur icke målinriktad. Därmed kan man utesluta att en högre intelligens styrt evolutionen mot ett mål, det vill säga det teleologiska gudsbeviset. Den moderna molekylärbiologin liksom det matematiska studiet av komplexa system har gett insikt i hur de komplicerade mekanismer, som gör att celler och organismer fungerar, kan uppkomma.
När det gäller livets uppkomst på jorden, ger fossilen naturligtvis inga besked. Vi vet inte hur de första cellerna bildades. Men man har gjort en mängd biokemiska försök som tillsammans pekar mot rimliga förklaringar till hur levande celler skulle kunna uppkomma spontant. Teoretiskt kan livet faktiskt kommit till Jorden från en annan himlakropp, efter det att det uppkommit där. Läs om levande organismer i rymden på en annan sida.
Man kan inte utesluta möjligheten att universum skapades av en högre intelligens, oftast kallad Gud. Men det finns inga bevis. De så kallade gudsbevisen har visat sig vara felaktiga. De motbevisades redan av filosofen Immanuel Kant. Tron på en skapare, som den yttersta orsaken till vår existens, leder genast till frågan om vem som skapade skaparen. Å andra sidan är det definitivt så att "absence of evidence is not evidence of absence". Men om man har en mycket rimlig vetenskaplig förklaring till hur livet uppkommit och utvecklats, finns det ingen anledning att sätta tilltro till en förklaring som helt saknar bevis. Och för att ta till ett annat citat: "Extraordinary claims require extraordinary evidence" (Carl Sagan). Man kan naturligtvis ändå respektera många former av religiös tro, liksom varje annan ärlig åsikt, som man inte själv håller med om. Och man kan formulera en existentiell fråga, som ingen kan besvara. Varför existerar universum? Det skulle likaväl kunna vara så att det inte existerade.
I alla mänskliga kulturer finns en benägenhet att tro på högre väsen, gudar eller andar som påverkar världen, men inte är synliga för oss. Intressant nog skulle det kunna vara så, att denna benägenhet till stor del är genetiskt betingad och att den har gynnats av det naturliga urvalet. Religionen kan vara ett socialt kitt, som gynnar individernas (släktskapsselektion) eller gruppens (gruppselektion) överlevnad och fortplantning. Viktigt att framhålla är att religionen från början inte var kopplad till etik och moral. De gamla grekiska, romerska och nordiska gudarna utmärkte sig definitivt inte för ett moraliskt beteende. Under det sista årtusendet före vår tideräknings början har vi belägg för etiskt tänkande inom religionen (Gamla testamentet, Buddhas lära), men också inom filosofin (Konfucius, grekiska filosofer). 2016.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Stora kristaller av ren kvarts, så kallad bergkristall. Kvarts är kiseldioxid (SiO2) och ett av de vanligaste mineralerna i jordskorpan. Man har spekulerat att det skulle kunna finnas liv baserat på kisel i stället för kol ute i universum, se svaret nedan. Kvarts uppträder huvudsakligen i form av små kristaller som ingår i olika bergarter. Mera sällan hittar man stora kristaller: bergkristall (glasklar) eller olika former som är färgade av föroreningar (t.ex. violett ametist, gul citrin och rosa rosenkvarts). Kisel (Si) är det åttonde vanligaste grundämnet i universum och det näst vanligaste (efter syre) i jordskorpan. Kisel är placerat under kol (C) i det periodiska systemet. Courtesy of Eva Kröcher from Wikimedia Commons under this GNU License. |
|
Allt känt levande material är så vitt jag vet baserat på grundämnet kol (C). Finns det idag någon organism som är baserad på kisel (Si) i stället för kol? Om det inte finns, vad talar emot en sådan organism?
Det är en bra fråga som har diskuterats. Kol förefaller emellertid vara unikt. Inget annat grundämne kan bilda så många olikartade föreningar som kol. Kisel står under kol i periodiska systemet (i samma lodräta "spalt") och har därmed lika många elektroner i atomens yttersta elektronskal som kol. Detta gör att kisel delar många egenskaper med kol och kan bilda många föreningar, av vilka en del liknar kolföreningar (t.ex. silanerna som motsvarar kolvätena). Men kiselatomer är inte särskilt benägna att bilda bindningar med andra kiselatomer. Den enorma rikedomen av kolföreningar beror till stor del på kolatomernas stora förmåga att bilda bindningar med varandra. Kiselatomer bildar inte heller gärna dubbelbindningar med andra atomer, något som kol gör, bland annat i de komponenter som bildar DNA, RNA och proteiner. För att summera, så finns det avsevärt färre möjliga kemiska föreningar för kisel än för kol. Kol är unikt.
Även vatten ("livets lösningsmedel") förefaller vara unikt, bland annat genom sin förmåga att bilda mycket starka så kallade vätebindningar med angränsande vattenmolekyler och med lösta molekyler av andra ämnen.
Det finns inga kända organismer baserade på kisel. Det är naturligtvis mycket svårt att sia om hur våra extraterrestra vänner är konstruerade, innan vi har träffat dem. Men det är en mycket god gissning att de kommer att bestå av kolföreningar i en vattenlösning precis som vi! 1998, 2013.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
De tolv planeterna i de två raderna till vänster är de exoplaneter, som i februari 2017 bedömdes ha högst sannolikhet att kunna hysa liv. Klicka på bilden för att se en större läsbar bild i en ny flik eller ett nytt fönster.
Dessa tolv planeter ligger inom den så kallade "Guldlock"-zonen, se svaret nedan. Några av dem är ännu inte säkert identifierade. De kretsar alla kring andra stjärnor än Solen. Deras avstånd från solen anges inom klammer i ljusår [ly]. Planeten överst till vänster, Proxima Centauri b, kretsar kring solens närmaste granne bland stjärnorna, bara 4,2 ljusår från oss. Till höger ses skalenligt Jorden, Mars, Jupiter och Neptunus. På Jorden finns liv. Mars är den mest jordlika planet vi känner till. Platser inom vårt solsystem, som eventuellt skulle kunna hysa liv, inkluderar Mars och några av Jupiters och Saturnus stora månar, särskilt Jupiters måne Europa. Dessa månar tros ha ha flytande oceaner av vatten under den fasta ytan. Courtesy of the Planetary Habitability Laboratory @ UPR Arecibo (http://phl.upr.edu) under this CC License. |
|
Hej! Jag söker information olika naturvetenskapliga teorier om livets ursprung. Senaste nytt?
Oerhört intressant är det också att man från 1995 och framåt har upptäckt planeter som cirklar runt andra stjärnor en vår egen Sol. Man känner nu till fler hundra sådana så kallade exoplaneter. Men man har ännu inte upptäckt någon planet med egenskaper helt motsvarande Jordens. Många tror dock att man mycket snart kommer att göra det. Flera kända exoplaneter ligger inom den så kallade "Guldlock"-zonen. Närmre stjärnan än zonens inre gräns kan en planet inte hysa flytande vatten på sin yta. Längre bort från stjärnan än zonens yttre gräns är växthuseffekten så svag, att planetens yta fryser och blir för kall för liv. Zonen är uppkallad efter sagan om "Guldlock och de tre björnarna". Guldlock smakade på björnarnas tre grötfat. I ett var gröten för varm, i ett var gröten för kall och i ett var gröten precis lagom. Jorden och Mars ligger inom vårt solsystems "Guldlock"-zon, Jorden faktiskt mycket nära zonens inre gräns. Om avståndet mellan Jorden och Solen varit 10 procent kortare, hade vi förmodligen inte existerat.
Exoplaneter är sannolikt mycket vanliga, vilket rimligen borde öka sannolikheten att det finns liv utanför vårt solsystem. Om man, vid en analys av en exoplanets strålningsspektrum, skulle hitta signaturen för syre, vore sannolikheten mycket stor att den hyser liv. Syrgasmolekylen är mycket instabil. På Jorden upprätthålls atmosfärens syrgashalt genom att levande organismer ständigt producerar syrgas vid fotosyntesen. Syrgas kan, i och för sig, bildas utan att levande organismer är inblandade, men bara i små mängder.
Bland det intressantaste som hänt de senaste tjugo åren är också att man har upptäckt bakterier djupt nere i berggrunden. En del av dessa bakterier skaffar sig näring från organiskt material i berggrunden. Sedimentära bergarter som kalksten och skiffer kan innehålla organiskt material som är rester efter levande organismer. Men det finns också bakterier i bergarter som inte innehåller organiskt material, t.ex. i basalter och graniter. I dessa miljöer är en del av bakterierna kemoautotrofa, vilket innebär att de kan skaffa sig den energi de behöver från oorganiska kemiska reaktioner och bilda de organiska ämnen de behöver (t.ex. proteiner och fett) med hjälp av oorganiskt råmaterial. De är alltså inte beroende av solljus och fotosyntes (som växter) eller av att få i sig organiska ämnen via födan (som djur) för att kunna producera alla de kemiska substanser som celler behöver. Det har spekulerats att det kanske var nere i berggrunden som de första levande organismerna på vår jord uppkom. Upptäckten har också väckt nya förhoppningar om att hitta liv på planeten Mars. Livet på Jorden skulle också ha kunnat uppkomma i små vattensamlingar på jordytan, kanske vulkaniska källor, eller i djuphavet kring så kallade hydrotermala källor, i vilka mycket hett vatten strömmar upp ur havsbottnen.
På "The Astrobiology Web" hittar du mycket information om möjligheterna att hitta liv på främmande planeter, om livets uppkomst på Jorden och om liv i extrema miljöer på Jorden. 2011, 2013, 2017.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Är det meningsfullt att ställa frågan: Varför finns det eller det djuret? Jag tänker till exempel på ett djur som komodovaranen. Har den en funktion i naturen eller är dess existens bara en slump? Har den alltid haft egenskaperna den har: extremt bra luktsinne, snabbhet och förmåga att fånga byten?
Det är definitivt meningsfullt att ställa frågan. Men den kräver en något längre förklaring. Ordet "varför" kan nämligen ha flera olika betydelser. Läs artikeln "Betydelserna av ordet varför: om funktion, struktur, evolution och giraffens hals" på en annan sida. 2013.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Till "Svar på frågor"
|
