 |
Röntgenbild som visar blindtarmens maskformiga bihang (appendix vermiformis) sett framifrån. Bihanget är ett av de organ som man kan klara sig utan, läs mer i svaret nedan. Man har sprutat in kontrastvätska i tjocktarmens hålrum. Hålrummet är därför svart, eftersom kontrastmedlet absorberar röntgenstrålningen, så att den inte når fram till den fotografiska plåten. En del kontrastmedel har hamnat i bihangets hålrum. Bihanget ligger till höger i bäckenet, nära höftbenet. Gränsen mellan blindtarm (cecum) och grovtarm (colon) går där tunntarmen mynnar i grovtarmen och syns inte här. Courtesy of Hellerhoff from Wikimedia Commons under this CC License. |
|
Vilka delar eller organ man kan ta bort på människokroppen och personen kan fortfarande leva ett någorlunda normalt liv?
Jag ger exempel på organ som man kan klara sig utan. Det är ingen fullständig lista.
Flera lymfatiska organ (som huvudsakligen har funktioner i immunförsvaret) opereras rätt ofta bort. Mjälten kan brista vid yttre våld mot buken och opereras då bort. De opererade personerna klarar sig bra, men är bland annat mera känsliga mot vissa bakterieinfektioner. Gommandlarna (gomtonsillerna) och blindtarmens maskformiga bihang (som innehåller mycket lymfatisk vävnad) kan också opereras bort. De opererade klarar sig bra, men man kan inte utesluta möjligheten att immunförsvaret försämras. Läs om det maskformiga bihangets funktioner på en annan sida.
Magsäcken kan opereras bort. Detta leder till svårigheter, bland annat beroende på att födan kommer ner i tunntarmen för snabbt. De som saknar magsäck drabbas också lätt av järnbrist och alltid av brist på vitamin B12. De måste därför få extra tillskott av vitamin B12. Ett protein som bildas i magsäcken är nämligen nödvändigt för normalt upptag av födans vitamin B12 i tunntarmen.
Testiklar kan opereras bort, men detta leder till naturligtvis till hormonella störningar, förändrade könskaraktärer och oförmåga till fortplantning, om båda organen avlägsnas. Detsamma gäller äggstockarna. När det gäller pariga organ kan man oftast klara sig bra med bara ett exemplar av organet. Man kan klara sig med en lunga, men blir naturligtvis inte någon duktig löpare då. Man kan klara sig med en njure. När en njure är borta tillväxer den andra så att den förlorade njurvävnaden ersättes. Man kan klara sig rätt bra med bara ett fungerande öga, men det blir svårare att bedöma avstånd och synfältet blir mindre. Man kan klara sig rätt bra med bara ett fungerande öra, men man får svårare att urskilja den riktning ett ljud kommer från. När det gäller balansorganen i innerörat kan man klara sig ganska bra även om båda organen är förstörda. Man kompenserar genom att använda andra sinnen, särskilt synen.
När det gäller opariga organ kan man i flera fall ta bort en mer eller mindre stor del av organet. Man kan ta bort tjocktarmen och delar av tunntarmen. Man kan ta bort stora delar av levern. Den resterande levervävnaden tillväxer då så att förlusten ersätts. Texten fortsätter under bilderna.
 |
 |
Bilderna visar en hemisfärektomi, vid vilken större delen av den ena storhjärnshalvan har opererats bort. Detta är det mest genomgripande ingrepp man kan göra på en människa. Bilderna är datorproducerade horisontella snitt genom huvudet med ansiktet överst och nacken nederst, tagna med magnetisk resonanstomografi (MR). Den vänstra bilden visar, överst innanför skallens ben, munhålan med överkäkens tänder. Nederst ses lillhjärnan och hjärnstammen, som är intakta. Den högra bilden visar överst ögonen och mellan dem näshålorna. Bakom dem ses till vänster den kvarvarande storhjärnshalvan. Till höger ses ett vitt vätskefyllt utrymme, som ersatt den andra storhjärnshalvan. Dess hjärnbark är helt borttagen, men djupare liggande delar tycks finnas kvar. Se vidare huvudtexten nedan. From YouTube, courtesy of Springernew. |
|
Hos vissa barn med mycket svår epilepsi kan man mildra eller bota sjukdomen genom att avlägsna eller isolera storhjärnans ena hemisfär (hjärnhalva), så kallad hemisfärektomi. Operationen är dock riskfylld, utförs sällan och tas bara till som en sista utväg. Ett alternativ är att avlägsna hela hemisfären, utom de centralt belägna basala ganglierna (basala kärnorna). Numera tar man dock oftast bara bort en bit av hemisfären och skär sedan bort alla förbindelser mellan dess bark och andra hjärndelar, inklusive hjärnbalken (corpus callosum), som förbinder de båda hemisfärerna med varandra. Detta ger färre biverkningar. I båda fallen elimineras dock funktionerna hos den ena hemisfärens hjärnbark helt. Märkligt nog kan den andra hjärnhalvans bark då oftast ta över en mycket stor del av den funktionslösa halvans funktioner! De opererade kan ofta lära sig att gå, trots att den hjärnbark som normalt styr den ena kroppshalvans muskler inte fungerar. De kan tala även om den hemisfär som normalt styr talet är eliminerad. De uppvisar ofta relativt sett små effekter på "intelligens", inlärning och minne.
Hemisfärektomerade personer kan till och med i viss utsträckning kompensera för synbortfallet i den ena halvan av synfältet. I dessa fall har de antingen en viss medveten synförmåga eller så uppvisar de så kallad blindsyn i halva synfältet. Blindsyn innebär att personen inte är medveten om några synintryck, men att man genom beteendeobservationer kan dra slutsatsen att personen reagerar på synintryck. Mycket tyder på att synintrycken förmedlas via nervbanor från ögonens näthinnor via synnerverna till de så kallade synhögarna i hjärnstammen och eventuellt vidare via andra banor till den kvarvarande hemisfärens hjärnbark. En annan möjlighet är att synintrycken förmedlas via synnerverna till thalamus i mellanhjärnan och vidare till hjärnbarken. Intressant nog är banorna till synhögarna de ursprungligaste synbanorna hos ryggradsdjuren. Hos däggdjur har de i stort sett bara kvar funktionerna att styra ögonens rörelser och ett antal synreflexer. Blindsyn skulle alltså kunna innebära att man utnyttjar de nervbanor som förmedlade synintrycken hos våra avlägsna förfäder bland ryggradsdjuren.
Förändringarna efter hemisfärektomi är det mest fantastiska exemplet på hjärnans plasticitet, det vill säga dess förmåga att omorganiseras och kompensera för skador i och utanför nervsystemet. Plasticiteten minskar med åldern. Operationen utförs därför nästan bara på barn. 2013, 2014, 2017.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Islandshästar i vinterpäls, fotograferade på södra Island i Skálholt, fordom ett av Islands två biskopssäten, grundat år 1056. Denna ålderdomliga och småväxta hästras anses härstamma från hästar som infördes till Island före år 1100. Den är känd för gångarten tölt, en slags snabb springande skritt. Courtesy of Andreas Tille from Wikimedia Commons under this CC License. |
|
Jag har en fråga angående småväxthet inom olika djurarter.
Hur vanligt är det att det förekommer dvärgformer hos djur?
Hämmad tillväxt kan naturligtvis förekomma i många situationer, då tillgången på föda är liten i naturen.
Men du avser förmodligen genetiskt betingad småväxthet. Även detta förekommer. Men eftersom det vanligen är en stor nackdel med småväxthet, sorteras dessa individer nästan alltid snabbt ut genom naturligt urval. De ses sällan i naturen.
I vissa situationer kan dock djur utsättas för födobrist under flera generationer. Det naturliga urvalet kan då leda till att kroppsstorleken minskar. Den troliga orsaken till detta är att mindre djur inte behöver så mycket föda. Ett exempel är vissa stora däggdjur som lever eller levde på öar. Stora djur behöver mycket föda och födotillgången kan bli knapp på en ö, särskilt om ön är liten. Intressanta exempel är de utdöda småväxta elefanter och flodhästar som en gång fanns på flera öar i Medelhavet. Dvärgväxta mammutar fanns en gång på öar utanför Kalifornien och på Wrangelön norr om Sibirien. Den utdöda underarten av tiger på Bali och den utrotningshotade tigerunderarten på Sumatra är andra exempel. Det mest intressanta exemplet är den mycket småväxta floresmänniskan (Homo floresiens), en människoart som levde på den lilla ön Flores i Indonesien så sent som för 18 000 år sedan, kanske ännu senare. Läs mer om floresmänniskan på en annan sida och om småväxta moderna människor i nästa svar.
Människan har genom avel av husdjur, kontrollerat urval, gett upphov till ett flertal dvärgformer, till exempel dvärgraser av hundar, dvärghöns och minigrisar.
Flera små hästraser härstammar från isolerade öar, till exempel gotlandsruss, shetlandsponny och islandshäst. Dessa raser är ofta av ålderdomlig typ, härstammande från de små tamhästar som användes innan man genom avel producerat mera storväxta raser. 2012.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
 |
Till vänster ses en fjällräv (Alopex lagopus), till höger en ökenräv (fennek, Fennecus zerda). Ökenräven är ovanligt liten för att vara en räv. Den har också mycket tunnare päls, mycket större öron samt, i förhållande till kroppen, mycket längre och mycket smalare nos och ben. Allt detta är anpassningar till att avge värme från kroppen i ett mycket hett klimat. Fjällrävens egenskaper gör den anpassad till ett mycket kallt klimat, läs mer i svaret nedan. Courtesy of Algkalv (left) and Kkonstan (right) from Wikimedia Commons under this CC License. |
|
Varför är vissa grupper av människor, till exempel i Asien, småväxta i jämförelse med oss? -Om hur småväxta människogrupper uppkommit och klimatets betydelse för däggdjurs kroppsform.
Enligt den så kallade Bergmanns regel är däggdjur och fåglar som lever vid nordliga breddgrader större än de som lever i tropikerna. Förklaringen antas vara att förhållandet mellan yta och volym är mindre ju större djuret är. Större djur har således, proportionellt sett, mindre yta som de kan förlora kroppsvärme igenom, något som kan vara bra när det är kallt på nordliga breddgrader. Denna förklaring till regeln har dock ifrågasatts.
Djur på nordliga breddgrader har oftast också kortare och tjockare extremiteter (ben, armar, svansar, nosar och öron). Detta gör kroppsytan mindre i förhållande till kroppsvolymen. Därmed blir värmeförlusten till omgivningen relativt sett mindre. Värmeförlusten minskas naturligtvis också genom att dessa djur har mycket tjockare värmeisolerande päls.
Enligt denna förklaring skulle de storväxta nordeuropéerna vara anpassade till ett kallt klimat. Men många arktiska folk, till exempel samer och inuiter, är rätt småväxta, vilket talar emot förklaringen.
Neandertalmänniskorna hade en satt kroppsbyggnad med bland annat bred bål och korta, tjocka ben. Detta har antagits vara en anpassning till kallt istidsklimat på grund av en minskad kroppsyta. Men många godtar inte denna förklaring.
Flera mycket kortväxta folkgrupper, så kallade pygméer, lever i tropiska regnskogar i Sydamerika, Asien och Afrika. Deras kroppsbyggnad har ansetts ge dem en relativt sett större kroppsyta och därmed anpassat dem till det mycket varma och fuktiga klimatet i regnskogen. Det har också föreslagits att de har anpassats till att lättare klara av födobrist eller till att lättare ta sig fram genom regnskogens täta undervegetation. Enligt en ny hypotes får de en kortare tillväxtperiod som unga och blir därför tidigare könsmogna. Dödligheten är stor bland de vuxna, bland annat på grund av infektioner. Det skulle därför kunna vara en fördel att fortplanta sig tidigt i livet. Ingen enighet har nåtts och de olika förklaringarna utesluter inte varandra.
Hos flera pygmégrupper har man visat att småväxtheten är genetiskt betingad. Den beror alltså inte på undernäring. Hos en del grupper tros orsaken vara en minskad effekt av tillväxthormon (GH), trots att halterna av detta hormon är normala i blodet. Man har dock ännu inte identifierat några mutationer i GH-systemet.
Enligt en annan hypotes är pygméernas småväxthet en så kallad pleiotrop effekt, som inte uppkommit genom naturligt urval av egenskapen. Vissa genvarianter som förbättrar immunförsvaret kan ha gynnats av det naturliga urvalet. Kortväxtheten skulle kunna vara en bieffekt av dessa genvarianters aktivitet. 2011, 2013, 2014.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Den ena änden av ett växande långt skelettben hos en råtta. Epifysen bildar överst leden mot ett angränsande ben, nederst den så kallade epifysplattan. Den senare är en tillväxtzon som förlänger den rörformade delen av benet, diafysen. Ljusmikroskopisk bild. Courtesy of P. Stanka from Wikimedia Commons under this CC License. |
|
Jo, jag skulle vilja veta skillnaden mellan ett litet barns skelett och en gammal persons skelett. Tacksam för svar!
Under fosterutvecklingen anläggs benvävnad på två sätt. Några ben anläggs genom att en skiva av bindväv förbenas. Sådan benbildning förekommer på många ställen i skallen och ansiktet samt i nyckelbenen. Benen i skalltaket bildas på detta sätt. Hos nyfödda barn är skalltaket inte helt förbenat. De mjuka oförbenade områdena kallas fontaneller. Fontanellerna blir successivt mindre och är vanligen helt förbenade vid 2 års ålder.
De flesta benen i skelett anlägges i stället genom att det först bildas en "modell" av benet i brosk. Denna broskmodell förbenas därefter. Hos långa ben (rörben) börjar förbeningen i den mellersta delen (diafysen) så att det uppstår en "krage" av benvävnad runt broskmodellen. Diafysens inre delar förbenas sedan och det uppkommer en inre hålighet där benmärgen bildas. Förbeningen av benets ändpartier (epifyserna) börjar därefter och sker inifrån och utåt. Mellan epifyserna och diafysen, nära benets ändar, kvarstår under barnets uppväxttid två zoner av brosk, de så kallade epifysplattorna. I dessa plattor sker benets längdtillväxt genom att nytt brosk bildas på epifyssidan och genom att brosket förbenas på diafyssidan. Benets tjocklekstillväxt sker genom att ny benvävnad läggs till på dess utsida. När benet växt färdigt, förbenas även epifysplattorna. Detta sker, vid olika tidpunkter för olika ben i skelettet, mellan 12 och 25 års ålder. Då finns brosk kvar bara på benets ändar där det ingår i ledförbindelserna med angränsande ben. Sådant brosk kallas ledbrosk.
Benvävnad är inte en död vävnad. Även när benen vuxit färdigt sker det under resten av livet en ständig nedbrytning och nybildning av benvävnad. Benvävnad bryts ner av celler som kallas osteoklaster och nybildas av celler som kallas osteoblaster. På så sätt kan till benvävnadens struktur till och med anpassas efter de belastningar den utsätts för. 2004, 2017.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Eremitkräftor gömmer sin mjuka bakkropp i ett lånat snäckskal. När en eremitkräfta har växt så att skalet blir trångt, byter den till ett större snäckskal. Då blir det mindre skalet ledigt för en mindre kräfta. Läs om hur djurs egna skal växer i svaret nedan.
Denna kräfta uppges vara av släktet Diogenes, uppkallat efter den grekiske filosofen Diogenes från Sinope. Enligt Diogenes etik skulle man leva enkelt. Själv bodde han i en tunna, så till vida påminnande om en eremitkräfta. När han erbjöds en belöning av Alexander den store, lär han ha bett världshärskaren, makedonernas konung, att flytta på sig för att inte skymma solen. Ibland önskar man att man var lika slagfärdig. Courtesy of Bernard l'Hermite from Wikimedia Commons under this CC License. |
|
Hur växer djur med skal? Ömsar de skal? Ibland är skalet ganska mjukt och ibland väldigt hårt.
Kräftdjur har ett yttre skelett (kutikulan, "skalet") bestående av dött material, bland annat kitin och kalciumkarbonat (kalk). Det är kalciumkarbonaten som gör skalet hårt. Skalet kan inte utvidgas. För att djuren ska kunna växa måste de göra sig av med skalet ("hudömsning"). När de gjort så är kroppsytan mjuk och kräftdjuren sårbara. Huden utvidgas sedan och kroppen blir större. Därefter producerar de levande hudcellerna ett nytt större skal. Eremitkräftor har hela livet en mjukskalig bakkropp, som de skyddar genom att bosätta sig i ett gammalt snäckskal.
Musslor har ett hårt skal av bland annat kalciumkarbonat. De båda skalhalvorna omsluter hela kroppen. Musslorna ömsar inte skal. När djuret tillväxer inne i skalet så producerar celler i manteln mer skalmaterial så att skalet tillväxer i kanten. Eftersom musslor (precis som träd) växer långsammare på vintern kan det uppkomma årsringar i skalet. Läs om musslors ålder på en annan sida.
Snäckor har också ett hårt kalciumkarbonatskal. De tillväxer på liknande sätt som musslor. Manteln producerar nytt skalmaterial när snäckan växer. På så sätt uppkommer det fler och successivt större skalvindlingar ju större snäckan blir. 2011.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Den här mångarmade sjöstjärnan har råkat mycket illa ut. Den har förlorat ett flertal armar. Man ser brottytor på två armar, som nyligen skadats, samt ett flertal armar i olika stadier av regeneration, läs mer i texten nedan. Notera särskilt de små armknopparna på båda sidor om den vänstra avbrutna armen. Courtesy of Brocken Inaglory from Wikimedia Commons under this GNU License. |
|
Sjöstjärnors regenerationsförmåga verkar ju vara helt enorm, men jag blev ändå lite tveksam till om det är sant att en avsliten sjöstjärnearm kan bilda en hel ny individ. Jag har hört detta och hittat det på flera ställen på Internet, men det har inte varit seriösa sidor. Vet du något om detta?
En sjöstjärnsbit kan växa ut till en ny individ om en arm och en bit av mittskivan ingår i biten. Det räcker således inte med bara armen. Men man kan skära en sjöstjärna i flera bitar som regenererar till nya sjöstjärnor. Ostronodlare, som har försökt skydda ostronen från sjöstjärnor genom att skära sönder sjöstjärnorna och kasta tillbaka dem i vattnet, har bittert erfarit detta. Läs mer om regeneration i nästa svar. 2011, 2013.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Det här är ett färgat preparat av en plattmask, virvelmasken Dugesia. Små bitar av sådana maskar kan regenerera till fullständiga nya individer. På huvudet (till höger) syns de enkelt byggda ögonen som två kommatecken. Det ljusa området mitt i djuret är svalget med munnen. De mörkfärgade strukturerna utgörs huvudsakligen av den kraftigt förgrenade tarmen. Du kan se huvudet av en virvelmask i närbild och läsa om hur maskar rör sig på andra sidor. Courtesy of BIODIDAC. |
|
Är det sant att man kan dela en mask i två delar och att bägge delarna växer ut till nya maskar? - Om regeneration.
Det finns maskar som man kan skära i småbitar och sedan se varje bit utvecklas till en fullständig ny mask. Men det gäller inte alla maskar. Man talar om regeneration när ett djur kan återbilda en förlorad kroppsdel och när en avskuren bit av en individ kan utvecklas till en hel individ. Vissa plattmaskar kan återbilda en ny mask från en liten bit av kroppen, vilken bit som helst. Daggmaskar har oftast en begränsad förmåga till regeneration. Under vissa förutsättningar kan dock en daggmask, som skurits i två delar, ge upphov till två nya individer. Det finns emellertid skillnader mellan olika daggmaskarter.
Läs en utförlig artikel om det intressanta ämnet regeneration på en annan sida. 2008, 2013, 2014.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Till "Svar på frågor"
|
