 |
 |
Till vänster ses en animation som visar nyckelbenet hos människan. Detta ben bildar ledförbindelser med skulderbladet och bröstbenet. Nyckelbensbrott är vanliga vid fallolyckor. Till höger ses skuldergördeln hos en häst: S, skulderblad; R, främsta revbenet; B, bröstben; Ö, överarmsben. Nyckelbenet saknas. Läs mer i texten nedan. Courtesy of Anatomography from Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 2.1 Japan License (left) and Les Chatfield from Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution 2.0 Generic License. |
|
Nyckelbenet förbinder bröstbenet med skulderbladet. Det utgör hos människor och många andra ryggradsdjur skuldergördelns enda förbindelse med resten av skelettet. Hos många av oss avtecknar det sig tydligt bakom huden upptill framför bröstkorgen. Fåglarnas "önskeben" anses bestå av de två sammanväxta nyckelbenen. Nyckelbenet är ett märkligt ben dels på grund av sitt evolutionära ursprung, dels på grund av att det helt försvunnit hos många ryggradsdjur, men inte hos andra.
Bland fåglar och däggdjur tenderar nyckelbenet vara välutvecklat hos flygande och klättrande former. Det kan också vara välutvecklat hos grävande arter. Hos löpande arter är det vanligen dåligt utvecklat eller så saknas det helt. Helhetsbilden är emellertid rätt komplicerad.
Nyclelbenets bildning och funktion
De flesta av däggdjurens skelettben är ersättningsben (endokondrala ben). Ett sådant ben anläggs i form av ett brosk, format som benet, Därefter förbenas brosket. Ett fåtal skelettben är täckben (dermalben). De anläggs direkt i läderhuden, utan att ha någon broskförlaga. De är rester av det hudskelett som fungerade som ett pansar hos de många av de äldsta, nu utdöda, ryggradsdjuren. Till täckbenen hör en stor del av ansiktets skelett, inklusive underkäken, samt skalltakets ben. Hit hör, märkligt nog, också nyckelbenet (clavicula), åtminstone delvis. Det finns nämligen en del oklarheter om hur det anläggs.
Det finns två nyckelben, ett på vardera sidan av kroppen. Nyckelbenet förbinder hos däggdjur skuldergördeln med resten av skelettet. Det är kopplat till skulderbladet och bröstbenet via ledförbindelser. Detta ger ökad rörlighet åt skulderpartiet, något som kan vara en fördel för flygande, klättrande och grävande djur. Saknas nyckelbenet består skuldergördeln endast av skulderbladet och saknar förbindelse med resten av skelettet. Då underlättas förmodligen frambenens rörelser parallellt i kroppens längsriktning genom att skulderbladet blir rörligare och löpsteget därmed längre, något som är en fördel för löpande djur.
Nyckelben hos groddjur, kräldjur och fåglar
Ett nyckelben fanns hos de första, nu utdöda, fyrfota ryggradsdjuren. Hos många nutida fyrfotadjur är nyckelbenet reducerat eller så saknas det helt. Det saknas till exempel hos stjärtgroddjur (salamanderdjur) och krokodiler. Hos sköldpaddor är det inkorporerat i ryggskölden. Hos de flesta fåglar bildar de båda sammanväxta nyckelbenen det så kallade gaffelbenet ("önskebenet"; furcula). Det är emellertid osäkert om fåglarnas gaffelben verkligen härstammar från de två nyckelbenen. Det skulle kunna vara en nybildning. Alternativt härstammar det från ett annat ben i reptilernas skuldergördel. Gaffelbenet är elastiskt. Det pressas utåt när vingarna förs nedåt. Dess elasticitet anses bidra till den kraft som för vingarna uppåt. Det bidrar också till att utvidga kroppshålan när vingarna förs nedåt och därmed kanske till inandningen. Andetagen är nämligen vid flygning synkroniserade med vingarnas rörelser.
 |
Furcula ("önskebenet") hos (A) en theropod (rovdinosaurie) och (B) en gåsart. Skalstrecket motsvarar 10 cm i A, 2 cm i B. Theropodbenet är alltså mycket större än gåsbenet. Theropoderna är den dinosauriegrupp som fåglarna med största sannolikhet härstammar från eller, korrekt uttryckt, ingår i. I artikeln "Hur började fåglarna flyga? Om tvåbenta dinosaurier, fjädrar och vingar" behandlas "önskebenets" funktioner hos fåglarna. Bilden är en stereobild. I bästa fall kan man se djup i bilden utan hjälpmedel. Courtesy of P. C. Sereno, R. N. Martinez, J. A. Wilson, D. J. Varricchio, O. A. Alcober, and H. C. E. Larsson from "Evidence for avian intrathoracic air sacs in a new predatory dinosaur from Argentina" (PLoS ONE 3(9): e3303, doi:10.1371/journal.pone.0003303) under Creative Commons Attribution 4.0 International License. |
|
Nyckelben hos däggdjur
Inom däggdjursordningen rovdjur (Carnivora) saknar säldjuren helt nyckelben. Hos de landlevande rovdjuren är nyckelbenet reducerat eller så saknas det helt. Bland dem är det bäst utvecklat hos kattdjuren. Det ligger hos dem inbäddat i bröstmuskulaturen, men har förlorat sina ledförbindelser. Möjligen ger nyckelbenet kattdjuren en ökad rörlighet i skuldergördeln, något som skulle kunna vara en fördel när de använder framtassarna för att fånga sitt byte. Björnar saknar nyckelben. De är ju inte särskilt skickliga klättrare och härstammar förmodligen från löpande, icke klättrande djur.
De flesta gnagare (ordningen Rodentia) har nyckelben, däribland ekorren och dess släktingar bland ekorrdjuren (Sciurimorpha). Nästan alla ekorrdjur är antingen klättrare eller grävare. Tvåtåiga sengångare (släktet Choloepus) har välutvecklade nyckelben, vilket man ju skulle förvänta sig hos klättrande djur. Men tretåiga sengångare (släktet Bradypus) saknar nyckelben. Nyckelbensanlag finns under fosterutvecklingen, men de försvinner sedan. De tvåtåiga sengångarna har dessutom välutvecklad, de tretåiga svagt utvecklad halsmuskulatur. Med tanke det likartade levnadsättet hos alla sengångare, framstår detta som synnerligen märkligt och ingen har kunnat ge en möjlig funktionell förklaring till fenomenet. Det är dock värt att notera att tvåtåiga och tretåiga sengångare inte är så nära släkt som man skulle kunna tro. De kan ha utvecklats parallellt och skaffat sig likartade anpassningar till ett liv i träden under mycket lång tid, kanske tiotals miljoner år. Till detta kommer att sengångarna, jämte manaterna, är de enda däggdjur som inte alltid har sju halskotor. Läs om halskotor hos däggdjuren på en annan sida.
Mera förståeligt är att nyckelben saknas hos valar, som ju inte har några gångben, och hos både uddatåiga och partåiga hovdjur, som ju i regel är duktiga löpare. Likaså förståeligt är att nyckelben finns hos de flygande fladdermössen samt hos de klättrande lemurerna och aporna. Människan, som ju är en icke klättrande apa, visar inga tendenser till reduktion av nyckelbenen. Detta har kanske att göra med att det är lättare att manipulera föremål med händerna, om man har nyckelben.
Referenser
B. K. Hall: Development of the clavicles in birds and mammals (Journal of Experimental Zoology 289:153-161, 2001).
K. V. Kardong: The vertebrates (5th ed, McGraw-Hill, 2009).
A. S. Romer: The vertebrate body (3rd ed, Saunders, 1962).
S. Trotter: The significance of the "collar bone" in the Mammalia (American Naturalist 19:1172-1177, 1885).
C. Sullivan: Floating forelimbs and clavicles (Ask a Biologist, updated 28 January 2010).
Till början på sidan
Till "Djurfakta"
|
