 |
"Den stora vågen", ett träsnitt av den japanske mästaren Hokusai (1760–1849) från serien "Trettiosex vyer av berget Fuji". Det påstås ibland att bilden visar en tsunami, men så torde inte vara fallet. Havsvågor kan orsaka infraljud som är hörbara för många djur. Vissa djur kan möjligen uppfatta kommande väderomslag med hjälp av sådana ljud, läs mer i svaret nedan. In the public domain. |
|
Jag har en utekatt som inte ville gå ut idag. Cirka en timme efteråt började det regna, Känner djur av väderomslag i förväg? - Kan djur förutsäga jordbävningar?
Det finns inga klara bevis för att däggdjur och fåglar kan känna av väderförändringar, men det är inte omöjligt att vissa djur gör det. Om de skulle göra det, kan man förklara det med hjälp av djurens redan kända sinnen. Det handlar särskilt om två typer av stimuli: dels ändringar i lufttrycket, dels för människor ohörbara ljud med låg tonhöjd, så kallade infraljud. Ditt exempel ger emellertid ingen vägledning. Det är en enda iakttagelse och kattens beteende kunde lika gärna ha berott på slumpen.
Det finns dock studier som tyder på att vissa fåglar kan känna av förändringar i lufttrycket och att fåglar ändrar sitt beteende, när lufttrycket sjunker inför en storm. Det finns också en undersökning som tyder på att råttor ändrar sitt beteende vid lufttrycksförändringar.
De flesta fåglar har ett särskilt sinnesorgan, Vitalis organ eller paratympanalorganet, som misstänks känna av lufttrycket. Möjligen finns organet också hos fladdermössen bland däggdjuren. Paratympanalorganet består av en ficka som innehåller mekaniskt känsliga hårceller. Dessa celler är av samma typ som hårcellerna i innerörat och balansorganet. Paratympanalorganet är förbundet med trumhinnan. Dess hårceller reagerar när trumhinnan buktar in eller ut.
Mellanörats luftfyllda hålighet finns bakom trumhinnan. Ett rör, örontrumpeten, förbinder mellanörat med svalget, både hos fåglar och däggdjur. Dess funktioner är att utjämna lufttrycket i mellanörat, så att det blir lika med det atmosfäriska trycket utanför trumhinnan, samt att transportera vätska från mellanörat till svalget. Hos människor är örontrumpeten normalt stängd. Den öppnas bland annat när vi sväljer och då sker en tryckutjämning.
Många har upplevt att öronbesvär under en flygtur. Det beror på att lufttrycket inne i flygplanet sjunker, när flygplanet stiger. Då blir trycket utanför trumhinnan lägre än inne i mellanörat, trumhinnan buktar ut mot hörselgången, det "slår lock för öronen" och vi hör sämre. Några sväljningar kan rädda situationen. Det intressanta med detta är att människor faktiskt kan känna av förändringar i lufttrycket. Det krävs dock snabba ändringar, som är betydligt större än de som sker när ett lågtryck med regn kommer in över vårt land. Paratympanalorganet gör kanske fåglarnas trumhinna mera känslig för lufttrycket, så att de kan känna av meteorologiska lågtryck och högtryck. Men man har inte påvisat detta genom experiment. Texten fortsätter under bilden.
 |
Du kanske undrar hur man kan utjämna tryckskillnaden mellan mellanörat och luften, när det "slår lock för örat". Bilden visar mycket schematiskt örats anatomi. Hörselgången leder fram till trumhinnan, som via hörselbenen (hammaren, städet och stigbygeln) i det luftfyllda mellanörat överför ljudet till innerörats hörselsnäcka, från vilken det till slut når runda fönstret. Örontrumpeten (eustachiska röret) är en förbindelsegång mellan mellanörat och den övre delen av svalget. Den är normalt stängd, men öppnas när man sväljer eller gäspar, så att tryckutjämning kan ske. Notera att innerörat är felaktigt ritat i figuren. Läs om hur hörseln fungerar och om hur balansorganet med sina båggångar fungerar på andra sidor. Redigerad bild. From Poul la Cour "Tidens naturlære" (1903), in the public domain. |
|
Så övergår vi till infraljud. Sådana ljud uppkommer på många olika sätt i naturen, där de utgör en för oss ohörbar ljudbakgrund. De kan spridas över mycket långa sträckor, upp till hundratals mil, med små förluster i ljudstyrka. De orsakas av bland annat stormar, havsvågor, jordskred och jordbävningar. Många djur kan höra infraljud. Det finns studier som tyder på att flyttfåglar kan utnyttja dessa ljud när de navigerar. Det är möjligt att en del djur kan registrera väderförändringar genom att avlyssna infraljud, men det är oklart om så är fallet.
Det finns en mängd anekdotiska iakttagelser av ändrade beteenden hos olika djur i samband med jordbävningar. Intressant nog beter sig djuren onormalt innan jordbävningen blir märkbar för människor. Ämnet är intressant eftersom det pekar mot en möjlighet att förutsäga jordbävningar. Forskning pågår inom detta område, i synnerhet i Kina och Japan. Systematiska studier behövs, men har, av naturliga skäl, varit svåra att genomföra.
Infraljud är ett av flera möjliga stimuli som kan tänkas utlösa djurs reaktioner på jordbävningar. I samband med jordbävningen med den efterföljande tsunamin i Indiska oceanen år 2004 iakttogs att elefanter flydde från kusten innan vågen nådde land. De kan mycket väl ha reagerat på infraljud orsakade av jordbävningen. Elefanter är mycket känsliga för infraljud. De kommunicerar med varandra över stora avstånd, åtskilliga kilometer, med hjälp av sådana ljud. 2013.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Läs i huvudtexten nedan om hur man använder flera sinnen för att hålla balansen. På den eleganta teckningen ovan visas vad som krävs mekaniskt för att man inte ska dratta omkull. Stödytan på underlaget, här en enda fot, är markerad med rött. Kroppen tyngpunkt är markerad med en röd cirkel. Villkoret för att man ska förbli upprätt är att en lodrät linje från tyngdpunkten passerar genom stödytan. Två av gubbarna ovan kommer således att falla, de två andra förblir upprätta. Står man på två ben inkluderar stödytan även ytan mellan fötterna. Ytan avgränsas då av fötternas yttersidor. För stående tvåbenta djur är det inte lika lätt att uppfylla villkoret ovan som för fyrbenta. Fyrbenta djur har en mycket större stödyta avgränsad av de fyra fötterna. |
|
Jag läste på Youtube där "balansceller" i foten nämndes. Existerar dessa? - Om att hålla balansen. Mycket mer än balansorganet.
Det finns inga sinnesorgan eller sinnesreceptorer i foten som fungerar som ett egentligt balansinne. Balansorganen finns i inneröronen. De mäter accelererande rörelser samt huvudets läge i förhållande till tyngdkraften. De hjälper oss bland annat att upprätthålla kroppsbalansen. Läs om balansorganen på en annan sida. Men balans handlar inte bara om balansorganen.
Däremot finns det i fotens hud mekanoreceptorer, som reagerar på tryck, beröring, vibration och andra mekaniska stimuli. Sådana receptorer finns i hela hudkostymen, där de har flera funktioner. De är ändar av nervfibrer. Ändarna är omgivna av särskilda celler, som påverkar vilken typ av stimulus som nervänden reagerar på. I fotsulan hjälper de oss bland annat att hålla balansen och att styra rörelser. Till exempel så gör de att vi vet när foten vidrör marken och vilka delar av foten som gör det.
I foten, liksom i hela kroppen i övrigt, finns även så kallade proprioreceptorer som förmedlar information till hjärnan om var armar, ben och andra kroppsdelar befinner sig i rummet. Proprioreceptorer finns i ledkapslar, ledband, muskler, senor och hud. Även de hjälper oss att hålla balansen.
Synen hjälper oss också att hålla balansen. Vi kan se både var kroppsdelarna befinner sig och vilka hinder som finns i omgivningen.
Vi upprätthåller alltså kroppsbalansen med hjälp av flera sinnen. Det gör att personer med skador på ett sinne kan kompensera genom att använda de andra. Man kan alltså ofta upprätthålla balansen rätt bra om ett sinne fallerar. Blinda kan hålla balansen och gå tämligen obehindrat. Personer som helt förlorat funktionen i båda balansorganen kan hålla balansen och gå, men de har problem, till exempel i mörker. Proprioceptionen kan förloras vid neurologisk sjukdom. De drabbade vet inte var armar och ben finns när de blundar. Men de kan i viss utsträckning kompensera för förlusten genom att använda synen. 2019.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Jag har en fråga kring människans sinnesorgan och nervsystem. Vad sker vid adaption? Är det nervcellerna som slutar skicka impulser eller hjärnan som slutar ta emot impulser?
Ditt första alternativ är det rätta. Adaption beror på att nervcellerna sänder ut aktionspotentialer (nervimpulser) med en lägre frekvens eller slutar sända ut aktionspotentialer. Frekvensen av aktionspotentialer är antalet aktionspotentialer per tidsenhet. Vi utnyttjar oss av sensorisk adaption för att sortera bort ovidkommande sinnesintryck och för att mäta hastighet.
Den strikta definitionen på sensorisk adaption är att sensoriska nervceller börjar skicka iväg aktionspotentialer med en allt lägre frekvens, trots att stimuleringen av receptorn (mottagaren av sinnesstimulus) fortgår med oförminskad styrka. Sensoriska nervceller är antingen nervceller, som själva har receptorer som reagerar på ett sinnesstimulus, eller så är de nervceller, som tar emot information om sinnesstimulus från en särskild receptorcell. När ingen adaption sker, återspeglar aktionspotentialfrekvensen den sensoriska signalens styrka. Ibland talar man om adaption även när motsvarande fenomen äger rum i de sensoriska banornas nervceller i centrala nervsystemet. Dessa nervceller är kopplade efter de sensoriska nervcellerna på vägen till de hjärncentra som behandlar sinnesintrycken.
 |
Efter en stund leder sensorisk adaption till att vi slutar känna av lukter. Detta gäller både den behagliga väldoften från en ros och den stinkande odören från ett avlopp. För att skona min högt värderade läsekrets visar jag inte en bild av ett avlopp. Courtesy of Laitche, in the public domain. |
|
Sensorisk adaption kan sägas ha åtminstone två funktioner.
Adaption är en av flera mekanismer som bidrar till sensorisk filtrering. För att hjärnan ska kunna fungera, måste sinnesintryck som är av mindre betydelse sorteras bort. Detta kallas sensorisk filtrering och bidrar till ett effektivare utnyttjande av hjärnkapaciteten. Sensorisk filtrering kan också äga rum i hjärnan. När vi koncentrerar oss på en uppgift och kopplar bort alla andra sinnesintryck, kan detta betraktas som en form av sensorisk filtrering som sker på "högre" nivåer i hjärnan och inte är sensorisk adaption. Hos luktsinnet är adaptionen mycket påtaglig, läs om luktadaption på en annan sida.
Sensorisk adaption möjliggör hastighetsmätning. En adapterande receptor kan nämligen mäta den hastighet med vilken stimulusstyrkan förändras. En typisk sådan receptor skickar iväg en puls av aktionspotentialer när stimulusstyrkan förändras och är tyst dessemellan. Aktionspotentialfrekvensen inom pulsen blir högre, när stimulusstyrkan förändras med högre hastighet.
Antag att det finns en snabbt adapterande receptor och en icke adapterande receptor
i ett ledband på armbågens utsida. Den adapterande receptorn skickar ut en puls av aktionspotentialer, medan vi böjer armbågen (d.v.s. för underarmen mot överarmen) och tystnar när rörelsen upphör. Om vi böjer armbågen snabbare, blir aktionspotentialfrekvensen inom pulsen högre. Den icke adapterande receptorn skickar iväg aktionspotentialer med en konstant och låg frekvens innan vi böjt armbågen. När vi böjt armbågen (och ledbandet är mera uttänjt) skickar den icke adapterande receptorn fortfarande ut aktionspotentialer med konstant frekvens, men nu är frekvensen högre. Den första receptorn mäter den hastighet med vilken leden rör sig, den andra mäter ledens läge. 1999, 2013.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Du har hjälpt mig tidigare, för det tackar jag dig nu. Nu har jag fått ett nytt problem, hjärnan. Mitt problem är följande. Om två sinnesorgan stimuleras samtidigt vilket av dem prioriterar hjärnan? Har något av sinnena förtur?
Det är inte så att något sinne alltid har förtur. Vi kan filtrera bort information från ett sinne så att informationen inte når medvetandet, men man kan inte ställa upp någon generell regel för detta.
Informationen om klädernas tryck på kroppen når i regel inte medvetandet. När vi koncentrerar oss på ett visst sinne, t.ex. när vi läser eller lyssnar på musik, kan vi filtrera bort andra sinnesintryck.
Mycket kraftiga, plötsliga eller oväntade stimuli prioriteras, förmodligen redan innan de nått medvetandet. Detta är funktionellt eftersom sådana stimuli kan signalera fara. Stimuli som i sig är associerade med fara, antingen genom nedärvning eller genom inlärning, prioriteras naturligtvis också. Vi är troligen genetiskt programmerade att reagera med en mer eller mindre kraftig "fäkta eller fly"-reaktion på vissa stimuli, t.ex. ormar, spindlar, trånga utrymmen, öppna platser eller höga höjder. Dessa reaktioner kan dock i hög grad förstärkas eller försvagas genom erfarenhet. Hos en del människor ger de upphov till de sjukdomstillstånd som kallas fobier. Andra farliga stimuli, t.ex. bilar, har vi lärt oss att reagera på genom erfarenhet. Men i vissa situationer har vi svårt att inse faran. Kör vi bil, så sitter vi inne i ett slutet rum och våra sinnen ger oss ofullständig information om farten. Kanske är det därför som många har svårt att inse de risker som är förknippade med bilkörning. 2011.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Ormens tvekluvna tunga, en urgammal symbol för lögn och förställning. Men ormar, liksom andra djur, är naturligtvis varken onda eller goda. De bara är. Tungan används till att fånga upp doftämnen i luften, se nästa svar. Copyright 1996 © Corel Corporation. |
|
Hej! Jag undrar hur reptiler kommunicerar? Jag vet ju att hundar kommunicerar genom att skälla, men jag vet inte hur reptiler kommunicerar. Tack på förhand!
Sköldpaddor har en mindre välutvecklad hörsel och kommunicerar därför knappast med ljud. Däremot har de en god syn med välutvecklat färgseende och ett bra luktsinne. Kommunikationen mellan sköldpaddor sker därför troligen med hjälp av syn eller i vissa fall lukt. Hos havssköldpaddor finns ett magnetiskt sinne som hjälper dem att orientera sig under sina långa färder ute på öppet hav, men magnetsinnet används inte för kommunikation med andra sköldpaddor. Läs om havssköldpaddornas kompass på en annan sida.
Hörseln är ett mindre viktigt sinne även för de flesta ödlor och ormar och används därför sällan för kommunikation. Ett viktigt undantag är de nattaktiva geckoödlorna, hos vilka hannarna försvarar sitt revir med ljudliga läten. Ett annat undantag är skallerormarnas skallrande.
Synen är ett viktigt sinne för ödlor. De har ofta ett välutvecklat färgseende. En del ödlor är bjärt färgade, något som visar att synen är viktig för kommunikationen ödlor emellan. Färgerna fungerar ofta som signaler, till exempel när hannarna försvarar sitt revir. Lukten är viktig hos ödlor, bland annat för bytesfångst och för kommunikation med andra ödlor. Ödlor har, liksom ormar ett extra luktorgan, vomeronasalorganet. Läs om detta i nästa svar.
De flesta ormar har dålig syn. En del trädlevande tropiska ormar utgör ett undantag. Dessa ormar använder synen för att hitta sitt byte. Men för de flesta ormar är lukten det viktigaste sinnet. Lukten används av dem både till att leta efter byte och till att kommunicera med andra individer av samma art. Läs mer om ormarnas sinnen i nästa svar.
Krokodiler tycks till stor del kommunicera med hjälp av synen. Men till skillnad från de flesta andra reptiler kommunicerar krokodiler med varandra också med ljud. Rytanden, grymtanden och väsanden ingår i krokodilernas ljudarsenal. 2000, 2012.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Den gröna anakondan (Eunectes murinus) tävlar med två pytonarter om att vara den största kända ormen. Den kan bli cirka 8 meter lång eller längre. Anakondorna tillhör familjen Boidae. En del boider är utrustade med s.k. groporgan. Dessa organ är känsliga för värmestrålning (infraröd strålning) och fungerar som IR-detektorer vid jakten på bytet. Hos boiderna sitter många groporgan i rad på käkarna. Hos skallerormarna finns också groporgan, men bara två stycken, ett på vardera sidan av nosen. Courtesy of Dave Lonsdale from Encyclopedia of Life under this CC License. |
|
Jag vill veta om ormars sinnen, t.ex. lukt, hörsel och smak. Tack på förhand.
De flesta ormar ser relativt dåligt. Ett viktigt undantag är många trädlevande ormar som jagar med hjälp av synen. Ögonen hos ormar är täckta av en genomskinlig hinna bildad av de två sammanväxta ögonlocken. Ögonen hålls fuktiga innanför hinnan och ormar blinkar inte, något som förklarar ormens skrämmande blick.
Ormar saknar både ytteröron med hörselgång och mellanöron. Men innerörat finns kvar inne i skallen och ormar kan höra mycket låga toner (100-700 Hz). Ormar är också känsliga för vibrationer i marken.
Lukten är för de flesta ormar ett viktigt sinne och lukten används för att leta upp byten. Förutom det vanliga luktorganet uppe i näshålan har ormarna ett par luktorgan som kallas vomeronasalorgan eller Jacobsons organ. Vomeronasalorganen är gropformade och mynnar i munhålans tak. Ormarna fångar in doftämnen med den kluvna tungan och bringar
sedan tungans båda spetsar i kontakt med de båda vomeronasalorganen. Vomeronasalorganen har två funktioner. De användes för att söka efter byte. De reagerar också på så kallade feromoner, flyktiga ämnen som ombesörjer kemisk kommunikation mellan individer av samma art. Feromoner styr reproduktion och socialt beteende hos många djur, inte bara hos ormar.
Även hos ödlor finns vomeronasalorgan som fungerar på samma sätt som ormarnas.
Mindre känt är att däggdjur har vomeronasalorgan. De mynnar hos många arter i näshålorna, inte i munhålans tak. Hos däggdjuren känner vomeronasalorganen av feromoner. Feromoner är av stor betydelse för beteendet hos däggdjur. Även vi människor har ett par vomeronasalorgan. De är belägna i skiljeväggen mellan de båda näshålorna och mynnar även i näshålorna. De är inte särskilt välutvecklade och det är oklart om de har någon funktion. Mycket tyder dock på att även människor reagerar på feromoner. Läs om människors vomeronasalorgan på en annan sida.
De märkligaste sinnesorganen hos ormar är de s.k. groporgan som finns hos skallerormar och deras släktingar samt hos en del boaormar och pytonormar. Dessa organ är känsliga för infrarött ljus (värmestrålning). De består av gropar med en relativt smal öppning och fungerar som infrarödkameror. Den runda öppningen fungerar som en enkel lins. Groporganen ger sin ägare en infraröd bild av omvärlden. Denna bild är mycket mindre detaljerad än den bild som ett par ögon ger, men det är ändå en bild. Skallerormar kan urskilja en mus i totalt mörker med hjälp av den infraröda strålning som musen skickar ut och dessa ormar använder groporganen tillsammans med ögonen när de jagar. Läs om skallerormars IR-kameror på en annan sida. 2000, 2012.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Huvudet av en europeisk hummer. Av sinnesorgan ser man de långa röda antennerna och de svarta skaftade fasettögonen. Courtesy of Alfiero Brisotto from Encyclopedia of Life under this CC License. |
|
Vilka sinnen har kräftdjuren? Att känna av stimuli med ett dött yttre skelett.
Kräftdjuren är en artrik djurgrupp, som uppvisar stora variationer i kroppsbyggnad och därmed också i vilka sinnesreceptorer de har. Receptorer är mottagare av sinnesstimuli, retningar.
Alla djur har har med största sannolikhet någon typ av känselsinne, åtminstone för mekaniska stimuli. Kräftdjur har ett mekaniskt känselsinne. En del av dem har kanske också ett temperatursinne, men detta är oklart. En del av dem skulle också kunna ha ett smärtsinne, men om detta vet vi inget.
Kräftdjurens yttre skelett kan inte direkt känna av stimuli, eftersom det består av dött material, framför allt kitin och kalciumkarbonat. Men de har på kroppsytan borst, som böjs vid beröring och av strömmar i vattnet. När borsten böjs påverkas sinnesreceptorer vid borstens bas. Via nervfibrer förs informationen vidare till det centrala nervsystemet. Kräftdjuren har också två par antenner på huvudet (antennae och antennulae). De kan fungera på liknande sätt som borsten.
Kräftdjur saknar hörselsinne. Men några av dem har balansorgan, så kallade statocyster. De flesta av dem har ett mekaniskt sinne som känner av kroppsdelarnas och benens läge i rummet, så kallad proprioception. Läs om kräftans statocyster på en annan sida.
Smaksinnet och luktsinnet reagerar båda på kemiska molekyler. De benämnes därför kemiska sinnen. Luktsinnet kan fungera som ett avståndssinne. Det kan känna av molekyler, som når djuret långt bort ifrån, men även på nära håll. Smaksinnet är ett närsinne, som bara känner av molekyler på nära håll, väsentligen sådana molekyler som finns i födan. Hos många djur är det emellertid svårt att säga om ett kemiskt sinne är ett smaksinne eller ett luktsinne. Detta gäller för kräftdjur.
Ett problem för kräftdjur är att de har ett yttre skelett av dött material, alltså ett skal, som inte släpper igenom molekyler. Men de har kemiska sinnesorgan. Borst på flera olika delar av kroppen är kemiska sinnesorgan med små hål i sitt skelett. Genom hålen kan molekyler vandra in genom skelettet och påverka sinnesreceptorer, som reagerar på vissa molekyler. De flesta kräftdjur har också så kallade estetasker (de heter faktiskt så). De består av klumpar eller rader av taggliknande utskott, som finns på antennerna eller ibland på mundelarna. De fungerar som kemiska sinnesorgan på liknande sätt som borsten.
Olika kräftdjursgrupper skiljer sig mycket åt, när det gäller ögonen och deras uppbyggnad. En del saknar till och med helt ögon. Många, men inte alla, kräftdjur har två typer av ögon. Ett enda enkelt uppbyggt så kallat pigmentbägaröga finns då mitt på huvudet. Det uppträder redan på larvstadiet. Det känner av ljusets riktning och intensitet, men har inget bildseende. Ett par fasettögon finns ofta på huvudets sidor. De innehåller många delögon, fasetter. De har sannolikt bildseende hos många arter. Färgseende förkommer också hos vissa kräftdjur. Fasettögonen sitter ofta på skaft, något som ger djuren ett större synfält. Märkligt nog är fasetterna försedda med speglar hos en del kräftdjur. Läs om kräftdjurens fasettögon på en annan sida. 2020.
Anders Lundquist
Till början på sidan
|
En stor manet simmar i vattnet släpande sina nässeltrådar efter sig. From YouTube, courtesy of Ocean Quest Adventures. |
|
Vilka sinnen har nässeldjuren?
Nässeldjur kan antingen vara polyper eller medusor. Polyperna är fastsittande och består av ett skaft med en krans av tentakler (långsträckta utskott) upptill. Medusorna är frisimmande och tallriksformade med tentakler på undersidan. Maneter är medusor. Havsanemoner är polyper. De flesta nässeldjur genomgår en livscykel med flera stadier. I en typisk livscykel producerar polyper genom könlös förökning medusor. Medusorna växer till, blir vuxna och förökar sig sedan på könlig väg. De befruktade äggen utvecklas till så kallade planulalarver som lever som plankton i de fria vattenmassorna. Planulorna fäster sig snart på havsbottnen och omvandlas till polyper. Cykeln är nu sluten. Många nässeldjur har dock en annorlunda livscykel. Läs om öronmanetens livscykel på en annan sida.
Polyperna har inga specialiserade sinnesorgan. De har små utskott på vissa hudceller, i synnerhet på tentaklerna. Dessa utskott känner av beröring och kanske också förekomsten av vissa kemiska ämnen i vattnet. Polyperna är också känsliga för ljus, men man vet inte var de ljuskänsliga cellerna sitter.
Medusor har sinnesceller i huden som kanske är känsliga för beröring eller kemisk retning. De har också ofta speciellt utformade sinnesorgan längs med kanten av "tallriken". Deras statocyster känner av tyngdkraften och därmed medusans läge i vattnet. En sådan statocyst är ett hålrum eller en inbuktning, vars vägg är klädd med känsliga sinneshår. Inuti statocysten finns ett korn av kalksten (kalciumkarbonat). Om medusan lutar åt ett håll, flyttar sig kornet och påverkar sinneshåren. Läs om hur statocyster fungerar hos kräftor på en annan sida. Medusor har ofta enkla ögon, så kallade pigmentbägarögon. Sådana ögon består av några ljuskänsliga celler, som är omgivna av en "kopp" med ett svart färgämne. Ljuset kan bara nå de ljuskänsliga cellerna från ett håll, genom "koppens" öppning. Pigmentbägarögon kan därför känna av ljusets riktning, men de ger inget bildseende.
Statocyster och pigmentbägarögon, tillsammans med luktorgan som känner av kemiska ämnen i vattnet, är ofta samlade i så kallade ropalier. Kubmaneterna har de bäst utvecklade ropalierna. De har fyra ropalier och varje ropalium innehåller sex ögon! Läs om kubmaneterna på en annan sida.
Alla nässeldjur har nässelceller som används vid bytesfångst eller försvar. De stimuleras av beröring och skjuter då ut en nässeltråd. Eftersom de är retbara, fungerar de som sinnesceller. Men samtidigt fungerar de som så kallade effektorceller, det vill säga celler som producerar svaret på en sinnesretning. Läs mer om hur nässelceller fungerar på en annan sida. Läs också om havsanemonerna och deras sinnen i nästa svar. 2014.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
En havsanemon med sina tentakler. Den cylindriska kroppen sitter fast i underlaget. Munöppningen finns mitt i tentakelkransen. Courtesy of Fabrizio P. Fonte from Encyclopedia of Life under this CC License. |
|
Vad har en havsanemon för sinnen? Finns det några faror för den?
Havsanemoner är mycket enkelt byggda organismer som tillhör nässeldjuren. Enkelt uttryckt består de av ett rör med en mun överst och en krans av tentakler kring munnen. Inuti röret finns en hålighet som fungerar som tarm och i denna ett system av väggar (septa) som löper radiellt, alltså från ytterväggen och in mot mitten. Deras nervsystem består endast av ett nätverk av nervceller. De har också muskler i kroppsväggen. Havsanemoner sitter inte alltid stilla. Många havsanemoner kan krypa långsamt på sin fotskiva. En del har till och med en viss simförmåga som de kan utnyttja för att fly från
ett rovdjur. Havsanemoner har också vissa sinnesförmögenheter. De har inga sinnesorgan, bara sinnesceller. De reagerar på mekanisk stimulering, alltså tryck och beröring. Vid kraftig mekanisk stimulering kan de dra
ihop sig med hjälp av sina muskler. De har också ett kemiskt sinne, en slags lukt. Födointaget styrs av lukten. En art drar in tentaklerna mot munnen när den känner av aminosyran asparagin i vattnet. Detta kemiska ämne signalerar åt havsanemonen
att den har fångat ett byte som ska ätas upp. Precis som alla andra nässeldjur har havsanemonerna nässelceller som användes vid bytesfångst och som skydd. Nässelcellerna har en utlösarmekanism som regerar på beröring och fungerar därför som sinnesceller.
Det finns djur som äter upp havsanemoner, trots nässelcellerna.
Många sjöstjärnor och nakensnäckor äter gärna havsanemoner. En del nakensnäckor kan ta upp nässelkapslarna från födan utan att de löses ut, transportera dem till sin egen hud och sedan använda dem som lånade vapen!
På "Vattenkikaren" kan du läsa om två havsanemoner som finns i svenska vatten, havsnejlikan och
havsrosen. 2001, 2013, 2016.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
En daggmask. Huvudet är överst. Som synes är det inte utrustat med de komplicerade sinnesorgan som finns på många andra djurs huvud. Förtjockningen nära huvudet kallas clitellum. Clitellum avsöndrar ett slem som bildar en kokong inuti vilken de befruktade äggen utvecklas. Läs om daggmaskars fortplantning på en annan sida. Courtesy of Michael Linnenbach from Wikimedia Commons under this CC License. |
|
Vilka olika sinnen har daggmaskar?
Daggmaskar har inga egentliga sinnesorgan utan bara sinnesceller och fria nervändar som reagerar på sinnesstimuli. Sådana sinnesceller och fria nervändar finns i huden. Där finns sfäriska sinnesceller som är ljuskänsliga. Daggmaskar brukar fly undan starkt ljus. Där finns också, mest i framänden på masken, sinnesceller som förmodligen är känsliga för kemiska stimuli och skulle kunna kallas smakceller eller luktceller.
Fria nervändar i huden reagerar förmodligen på mekaniska stimuli, det som vi kallar för "känsel" i dagligt tal. 2002, 2013.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Huvudet av en rödörad vattensköldpadda (Trachemys scripta elegans). Den kännetecknas av hanarnas två röda streck upptill på huvudet och hålls ofta som husdjur. De röda strecken är dock inte öron. Trumhinnan finns i det cirkelformade området mellan munvinkeln och skalkanten. Tama sköldpaddor drabbas inte sällan av mellanöroninflammation. Detta upptäcks lätt, eftersom trumhinnorna då buktar ut som stora bulor på huvudet. Courtesy of Betta.1 from Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License. |
|
Vi har ett grupprojekt i skolan om olika djurarter, och vår grupp har valt att göra ett arbete om sköldpaddor. Men vi är osäkra på våra källor, där det står olika i olika källor om sköldpaddornas sinnen. På en plats står det att sköldpaddor generellt är döva, medan det står att de har utmärkt hörsel på en annan. Jag frågar dig därför hur bra hörsel, syn och känsel de vanliga sköldpaddsarterna har.
Sköldpaddor ser bra och de arter som undersökts har färgseende. De har också luktsinne, men detta uppges inte vara välutvecklat. Hos havssköldpaddor finns små bulor på huvudets utsida som misstänks fungera både som känselorgan och som ett slags extra luktorgan. De är ju luftandande och kan därför inte använda luktslemhinnan i näsan för att känna lukt i vattnet.
Sköldpaddor är inte döva. De saknar inte heller, som ormarna, en trumhinna. Trumhinnan ligger nära huden, dold under en hudflik på huvudet och de har ett hörselben, columella. Uppgifterna går i sär om hur bra de kan höra. Havssköldpaddornas hörselorgan tycks vara anpassat till att ta emot ljud som leds till örat via skelettben, precis som valarnas.
Havssköldpaddor är kända för sitt välutvecklade magnetsinne. Läs om havssköldpaddornas kompass på en annan sida.
Jag hittar inga uppgifter om känseln, men det finns ingen anledning att tro att den skulle vara dåligt utvecklad. Det tjocka hornlagret i sköldarna torde dock försvåra känseln i dessa kroppsdelar. 2011, 2012, 2014.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Till "Svar på frågor"
|
