Överst ser vi den respektingivande goliatgrodan (Conraua goliath). Nederst ses den ännu mer respektingivande kinesiska jättesalamandern (Andrias davidianus). Till det yttre påminner den om de första fyrfota ryggradsdjuren, som levde under karbonperioden (cirkaa 360-300 miljoner år före nutid). Läs om dem och om varför handen har fem fingrar på en annan sida. Courtesy of Theodore Papenfuss, from Encyclopedia of Life under this CC License.

Hur stora kan grodor och paddor bli? - Om världens största och minsta groddjur.

Det är mycket svårt att få säkra data om vuxna djurs storlek. Det finns många osäkra eller felaktiga uppgifter och ofta har alltför få exemplar mätts. Dessutom används olika mått, oftast kroppslängd eller kroppsvikt. Eftersom kroppsformen är mycket olika hos olika djur, är kroppsvikten det bästa måttet.

Grodor och paddor (stjärtlösa grodddjur, Anura) finns i många storlekar. Den afrikanska goliatgrodan (Conraua goliath), som uppges bli cirka 30 cm lång, benen oräknade, och väga mer än 3 kg, anses vara den största kända grodarten. En konkurrent är den sydamerikanska arten Blombergs padda, Rhaebo (Bufo) blombergi), som uppges bli cirka 24 cm lång, benen oräknade. Jag hittar inga uppgifter om dess kroppsvikt. Blombergs padda är uppkallad efter den svenske upptäcktsresanden Rolf Blomberg. På Archivo Blomberg finns några bilder av Blombergs padda.

Det finns emellertid stjärtgroddjur (Urodela) som kan bli betydligt större än någon groda eller padda. De japanska och kinesiska jättesalamandrarna (släktet Andrias) kan bli mer än en och en halv meter långa och väga mer än 20 kg. De är de största kända nu levande groddjuren.

Det finns små grodarter med en kroppslängd på cirka 10 millimeter, benen oräknade. Grodan Paedophryne amauensis från Nya Guinea har en kroppslängd på 7,0-8,0 mm (medelvärde 7,7 mm). Den uppges vara det minsta kända groddjuret och det minsta kända fyrfota ryggradsdjuret. Den konkurrerar med fisken Paedocypris progenetica om att vara det minsta kända frilevande ryggradsdjuret. Det minsta kända stjärtgroddjuret uppges vara den lunglösa salamandern Thorius arboreus från Mexiko med en kroppslängd utan svans på 16,1-20,0 mm (medelvärde 17,0 mm för hanar och 17,2 mm för honor. Värden på kroppsvikt saknas dock för alla dessa arter. Texten fortsätter under bilderna.

Grodan Paedophryne amauensis (överst) uppges vara världens minsta kända groddjur med kroppslängden som mått. Myntet är ett amerikanskt 10-centsmynt med en diameter på 18 mm. Salamandern Thorius arboreus (nederst) uppges vara det minsta kända stjärtgroddjuret, även det med kroppslängden som mått. Dess ringa storlek framgår av bladets nervatur. Det finns inga data om djurens kroppsvikt. Med tanke på kroppsformen undrar man om salamandern egentligen slår grodan med en lägre kroppsvikt. Se vidare huvudtexten. Courtesy of E. N. Rittmeyer et al. from "Ecological guild evolution and the discovery of the world's smallest vertebrate" (PLoS ONE 7(1): e29797; above) and S. Rovito from Encyclopedia of Life under this CC License (below).

Det intessantaste med de små grodjuren är inte deras storlek i sig, utan de anpassningar som gör att de får plats med alla kroppens organ. Oftast är skelettbenen reducerade, både till storlek och antal. Grodan Paedophryne amauensis har färre ryggkotor och färre ben i framfötter och bakfötter än vad grodor normalt har. Mycket små grodor producerar vanligen få, relativt sett stora ägg och har direkt utveckling. Det innebär att frilevande grodyngel saknas och att honan föder relativt stora grodor, som redan har genomgått sin metamorfos från yngel inuti honans livmoder.

Läs om världens minsta och största fåglar och om världens minsta och största kräldjur på en annan sida. Läs om världens minsta och största fiskar längre ned på denna sida. 2001, 2011, 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vi hade en diskussion på arbetet om skillnaden mellan grodor och paddor. Så min fråga är: vad är skillnaden? Tack för hjälpen - Vad är skillnaderna mellan groddjur, kräldjur och fåglar?

Medlemmarna av gruppen Anura (stjärtlösa groddjur) kallas antingen grodor eller paddor. De äkta paddorna (familjen Bufonidae) kännetecknas i allmänhet av en vårtig hud med många hudkörtlar samt av satt kropp och korta bakben. Ett exempel är den vanliga paddan (Bufo bufo). Grodor har i allmänhet slät hud, smalare kropp och långa bakben. Ett exempel är den vanliga grodan (Rana temporaria). En typisk padda för sig relativt klumpigt och är, till skillnad från en typisk groda, dålig på att hoppa. Det kan dock ofta vara oklart varför ett släkte kallas för paddor och en annat för grodor. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vanlig padda (Bufo bufo). Vårtorna syns tydligt. Courtesy of Marek Velechovský, from Encyclopedia of Life under this CC License.

Jag undrar varför paddor har vårtor?

Till skillnad från grodor är paddor försedda med mer eller mindre stora vårtor i huden. Läs om skillnaden mellan paddor och grodor i föregående svar.

Paddornas vårtor innehåller körtlar som tömmer ut vätska på huden. Det finns två slags körtlar. Den ena typen avger slem. Den andra typen avger en giftig vätska. Den giftiga vätskan är paddornas försvar mot djur som vill äta upp dem. Många paddarter har också ett par stora giftkörtlar bakom huvudet på båda sidor av kroppen. Den giftiga vätskan är mjölkvit hos paddor. Djur som försöker äta paddor kan bli sjuka av giftet. Giftet hos svenska paddor och grodor är inte särskilt starkt. Men man ska ändå helst inte röra vid paddor och grodor. Om man har gjort det, ska man inte sticka fingrarna i munnen eller gnugga sig i ögonen. I stället ska man tvätta händerna. Alla grodor och paddor har slemkörtlar och giftkörtlar i huden. Varför har då paddorna sina körtlar i upphöjda vårtor? Det är det nog ingen som vet. Läs om giftiga groddjur på en annan sida. 2014.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Överst ses den krabbätande grodan (Fejervarya cancrivora), nederst den grönfläckiga paddan (Pseudepidalea viridis). Läs i svaret nedan om dessa groddjurs förmåga att tåla höga saltkoncentrationer i vatten. Trots ett idogt letande i litteraturen har jag inte lyckats ta reda på hur den krabbätande grodan kommer åt inkråmet i de förmodligen hårdskaliga krabborna. From Encyclopedia of Life, courtesy of Cameron Siler under this CC License (above) and Ondřej Zicha under this CC License (below).

Vi undrar om grodor finns naturligt i havet.

Det finns bara ett groddjur som klarar av att leva i normalt havsvatten. Det är den krabbätande grodan (Fejervarya cancrivora, tidigare Rana cancrivora). Den lever i mangroveträsk i sydöstra Asien. Vattnet där är dock i regel bräckt, alltså inte lika koncentrerat som normalt havsvatten. De vuxna djuren klarar den höga saltkoncentrationen i havsvatten genom att ansamla urea (urinämne) i kroppen. Det gör att totalkoncentrationen av lösta ämnen i grodans kroppsvätskor blir ungefär lika hög eller högre än det omgivande vattnets. Detta leder i sin tur till att grodan förlorar mycket lite vatten med så kallad osmos till omgivningen eller att den till och med osmotiskt tar upp små mängder vatten, som avges via urinen. Samtidigt håller grodan salthalterna i kroppen relativt låga. Grodor måste nämligen, precis som alla andra fyrfota ryggradsdjur, hålla en betydligt lägre saltkoncentration i vätskan utanför cellerna, än den som finns i havsvatten. Saltet utgörs hos alla djuren, liksom i havsvatten, huvudsakligen av natriumjoner och kloridjoner (d.v.s. koksalt).

Märkligt nog använder den krabbätande grodans larver en helt annan metod för att klara av sina vattenproblem och saltproblem. Den använder i princip samma metoder som de flesta marina fiskar. Läs om dessa fiskars vattenproblem och saltproblem på en annan sida. Den krabbätande grodans könsceller och befruktade ägg är mycket känsligare för hög salthalt i vattnet än larverna och de vuxna grodorna. Därför fortplantar sig grodorna efter häftiga regn, då tillfälliga sötvattenspölar uppstår i träsken. Embryots utveckling inne i ägget kan då ske i dessa pölar, utan att det utsätts för osmotisk stress. Omvandlingen från larv till vuxen groda, metamorfosen, är också känslig för hög salthalt i vattnet. Larverna väntar därför tills dess att träskens vatten blivit utspätt av regn, innan de metamorfoserar till vuxna grodor.

Den grönfläckiga paddan (Pseudepidalea viridis, tidigare Bufo viridis) har i vetenskapliga studier visat sig ha en liknande förmåga som den krabbätande grodan. Den kan skaffa sig en hög totalhalt av lösta ämnen i kroppen genom att ansamla urea. Man vet också att den överlever i bräckt vatten, dock inte i normalt havsvatten. Denna förmåga har inte påvisats hos något annat svenskt groddjur. Den grönfläckiga paddan påträffas dock normalt huvudsakligen på land och den fortplantar sig i sötvatten. Den är hotad i Sverige och finns bara på ett fåtal lokaler i södra delen av landet. I området kring Medelhavet kan den leva i ökenartad miljö.

Läs om hur fiskar klarar av att leva i saltvatten och i sötvatten på en annan sida. 2014.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Överst ses en larv av den större vattensalamandern (Triturus cristatus). Notera att den, i likhet med de vattenlevande larverna hos andra stjärtgroddjur (Urodela), har yttre fjäderliknande gälar. Larver av stjärtlösa groddjur (grodor och paddor; Anura) har som nykläckta yttre gälar, men i senare stadier inre gälar, som är dolda inne i en gälkammare. Larven på bilden har utvecklat såväl framben som bakben. Nederst ses en vuxen större vattensalamander. Notera den bjärta oranga färgen på undersidan. Notera också att den har fyra tår på frambenen, se vidare texten nedan. Den större vattensalamandern skiljer sig från den mindre vattensalamandern (Triturus vulgaris) genom att den har mörkare översida och genom att huden är knottrig av små vårtliknande körtlar. Den mindre arten har en ljusare slät översida. From Encyclopedia of Life, courtesy of Piet Spaans under this CC License (above) and N. Sloth under this CC License (below).

Hittade den här ödlan, se bifogad bild, i vår källare i Eslöv. Jag har försökt utröna vad det är för sorts ödla. Kan du kanske hjälpa mig?

Det är inte någon ödla. Det är en vattensalamander (tidigare kallad "vattenödla") och tillhör gruppen stjärtgroddjur (Urodela) bland groddjuren. Man ser det på översidans färg, ingen av våra ödlearter har en sådan färg. Man ser det också på att den bara har fyra tår på frambenen. Nu levande groddjur har nästan alltid fyra tår på frambenen, medan de flesta ödlor har fem. Två av de svenska ödlearterna, skogsödla och sandödla, har fem framtår, medan den tredje arten, kopparödlan, är helt benlös, som en orm. Läs om antalet fingrar och tår hos ryggradsdjuren på en annan sida.

Jag kan inte säkert avgöra om det är den vanligare mindre vattensalamander (Triturus vulgaris), eller den sällsyntare större vattensalamandern (Triturus cristatus). Troligen är det den större. Båda arterna lever i vatten under fortplantningstiden, annars på land i fuktig miljö. Precis som hos grodor och paddor utvecklas ägg och larver i sötvatten. Vuxna exemplar av den mindre arten blir aldrig större än cirka 11 cm, medan den större arten kan bli mer än 15 cm lång. Man blir förvånad, när man tittar på djurens undersidor. Båda arterna har skarpt orange teckning där. 2015.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Ett konserverat exemplar av djuphavsmarulken Linophryne bicornis, en släkting till den svaret nedan nämnda Photocorynus spiniceps. Baktill på buksidan ser vi en fastväxt mycket liten dvärghane. Som andra marulkar har fisken ett utskott i pannan, vars ände fungerar som bete vid bytesfångsten. Hos djuphavsmarulkarna är betet i regel försett med ett lysorgan, något som är nödvändigt i det mörker som råder i havsdjupen. De här arten har även ett långt utskott med lysorgan framtill på buksidan. Notera de enormt långa tänderna. Vissa djuphavsmarulkar konkurrerar med huggormsfisken, se nästa svar, om att ha de kanske längsta tänderna i förhållande till kroppslängden bland ryggradsdjuren. Läs om djur som producerar ljus och om marulkars bytesfångst på andra sidor. Courtesy of the Museum of Comparative Zoology, Harvard University, under this CC License.

Vilken är världens största och vilken dess minsta fisk? - Om världens minsta ryggradsdjur.

Det är mycket svårt att få säkra data om vuxna djurs storlek. Det finns många osäkra eller felaktiga uppgifter och ofta har alltför få exemplar mätts. Dessutom används olika mått, oftast kroppslängd eller kroppsvikt. Eftersom kroppsformen är mycket olika hos olika djur, är kroppsvikten det bästa måttet.

Den marina planktonfiltrerande valhajen (Rhincodon typus) är världens längsta och tyngsta fisk. Den kan nå en längd på 13-14 meter, möjligen upp till 18 meter. Dess maximala vikt har uppskattats till åtminstone 20 ton, möjligen mer än 30 ton. De enda nu levande djur som kan bli större är några arter bland bardvalarna, störst av dem blåvalen. Bardvalarna är också planktonfiltrerare, dock inte alla, flera av dem filtrerar fisk med hjälp av sina barder. Det har spekulerats att planktonfiltrerande ryggradsdjur kan bli så stora på grund av att de hoppar över flera nivåer i det öppna havets näringskedja. Denna kedja löper från växtplankton via djurplankton till flera nivåer av allt större predatorer ("rovdjur"). Ett annat exempel på jättestora planktonfiltrerare är mantarockorna.

Atomstubben, Trimmatom nanus, tillhör fiskfamiljen smörbultar och skulle kunna vara den minsta kända fisken. Den är mindre än 10 mm lång. Den lever på 20-30Ýmeters djup vid Chagosöarna i Indiska oceanen. Märkligt nog så är det tryckta namnet Trimmatom nanus betydligt längre än fisken själv, även om man trycker det med så liten stil att det är nästan oläsligt. 2001, 2016.

Uppdatering: En ny aspirant på titeln beskrevs år 2005. Det är karpfisken Paedocypris progenetica. Den lever i träsk i Indonesien. Den minsta fullvuxna honan angavs vara bara 7,9 mm lång. Hanar anges dock bli maximalt 9,8 mm långa, honor maximalt 10,3 mm. Knappt hade denna nyhet influtit förrän ännu en aspirant på titeln anmälde sig, nämligen de parasitiska hannarna av marulken Photocorynus spiniceps från Filippinerna. Dessa hannar anges bli bara 6,2-7,3 mm långa. De kan bara leva fastväxta som parasiter på de mycket större honorna med befruktandet av honornas ägg som enda uppgift. Eftersom marulkshannarna inte är frilevande får deras rekordsstatus ifrågasättas. Vi noterar att kvoten mellan dessa två fiskars längd och längden på deras tryckta vetenskapliga namn är ännu mindre än för den ovan nämnda Trimmatom nanus. Nu väntar vi ivrigt på en ännu mindre fisk. Texten fortsätter under bilderna.

Överst ser vi en atomstubb (Trimmatom nanus), en av världens minsta fiskar avseende längden. Den är dock inte den kortaste kända fisken, se huvudtexten ovan. Nederst simmar den gigantiska valhajen, världens största fisk. När den öppnar det stora gapet, filtrerar den plankton med hjälp av gälarna. Notera den väldiga stjärtfenan. From Encyclopedia of Life, courtesy of R. Winterbottom under this CC License (above) and B. Gratwicke under this CC License (below).

Paedocypris progenetica konkurrerar med grodan Paedophryne amauensis från Nya Guinea om att vara det minsta kända frilevande ryggradsdjuret. Det handlar om tiondelar av en millimeter. Grodan har en kroppslängd på 7,0-8,0 mm (medelvärde 7,7 mm) och har utropats till det minsta ryggradsdjuret. Men grodans längdmått inkluderar inte benen, som är större än fiskens fenor. Dessutom är grodans kropp förmodligen tjockare än fiskens. Eftersom kroppsformen är mycket olika hos olika djur, är kroppsvikten ett bättre mått på storleken än kroppslängden. Det åberopas inga värden på kroppsvikten för något av de ovan nämnda små djuren.

Läs om världens minsta och största groddjur ovan på denna sida. Läs om världens minsta och största fåglar och om världens minsta och största kräldjur på en annan sida.

De intressanta med de små djuren är inte storleken i sig, utan hur de kan få plats med alla livsnödvändiga organ i en så liten kropp. Marulkshanarna lever parasitiskt på honorna och behöver egentligen bara testiklar. Hos dem tillbakabildas vissa organ, något som ofta förekommer hos parasitiska djur. Hanen är till och med ansluten till honans blodomlopp. Hos Paedocypris progenetica behåller de vuxna djuren flera larvala drag (s.k. pedomorfos eller neoteni). De saknar till exempel många skelettben, medan andra ben förblir brosk och inte, som normalt sker, omvandlas till benvävnad. 2006, 2011, 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Man kan förstå hur huggormsfisken (Chauliodus sloani) har fått sitt namn. Lägg märke till raderna av lysorgan på undersidan till höger. Courtesy of Francesco Costa and Wikimedia Commons under this CC License.

Hur ser huggormsfisken ut? Hur fortplantar sig huggormsfisken?

Huggormsfisken (Chauliodus sloani) är en djuphavsfisk som lever på ett djup av 500-1000 meter i delar av Atlanten, Stilla havet, Indiska oceanen och Medelhavet. Den har en stor mun med långa sylliknande tänder och en långsträckt regnbågsskimrande silverfärgad kropp som är upp till 35 centimeter lång. Det finns två rader av ljusproducerande organ på buksidan. Läs om djur som producerar ljus på en annan sida. Huggormsfisken är ett rovdjur som lever på kräftdjur och på andra fiskar. När det gäller fortplantningen hittar jag bara uppgifterna att den är äggläggande och leker året om. Det är rätt svårt att studera djuphavsfiskars liv och leverne. Förmodligen vet man inte så mycket om huggormsfisken. 2001, 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Bilden visar huvudet av en flerhornad hammarhaj (Sphyrna lewini). Man ser det vänstra ögat. Inbuktningarna precis innanför ögonen innehåller luktgroparna. Courtesy of Wikimedia Commons under this CC License

Varför har hammarhajen en sådan konstig huvudform? Har den ett sådant huvud till försvar? Vad äter den? Var finns den?

Hammarhajarnas egendomliga huvud är tillplattat ovanifrån och förlängt utåt sidorna. Det ser ut som om hajens huvud var huvudet på en hammare och hajens kropp skaftet! Ovanifrån sett är huvudet rektangulärt med den långa sidan av rektangeln vinkelrät mot kroppens längdaxel. De båda ögonen och de båda luktgroparna sitter längst ut på rektangelns kortsidor, vilket gör att avståndet mellan ögonen och mellan luktgroparna är mycket stort.

Man vet inte vad hammarhajarnas huvuden har för funktion, men det finns flera intressanta teorier.

I och med att de båda ögonen ligger så långt ifrån varandra kan hajen tänkas få ett bättre stereoskopiskt seende. Med stereoskopiskt seende (som finns hos oss människor) kan man mäta avståndet till ett föremål genom att jämföra bilderna i de båda ögonen. Bilderna får nämligen olika läge på ögonens båda näthinnor och ju närmre föremålet är, ju större blir skillnaden mellan de båda ögonen. Läs om stereoskopiskt seende på en annan sida.

Med de båda luktgroparna långt ifrån varandra kan det också tänkas bli lättare för hajen att spåra med hjälp av lukten. Skillnaden i luktintensitet mellan de båda luktgroparna bör bli större och det blir då lättare att avgöra varifrån lukten kommer.

Hajar har på huvudet så kallade Lorenzinska ampuller. Ampullerna är sinnesorgan med elektroreceptorer som kan känna av elektriska fält i vattnet. Det kan röra sig om fält som uppkommer när bytesdjur använder sina muskler. I och med att dessa sinnesorgan är spridda över en större yta hos hammarhajarna, kanske dessa hajar får ett känsligare elektriskt sinne. Läs om elektriska fiskar och om darrmalen på andra sidor.

Hammarhajarnas huvud kan också tänkas underlätta simmandet. Kanske fungerar huvudet som ett bärplan som ger lyftkraft. Bröstfenorna hos hajar fungerar på detta vis. Huvudet kanske också gör att hammarhajarna kan manövrera kroppen lättare under simningen. Texten fortsätter under videon.

Hammarhajarna kan äta bland annat fisk, till exempel andra hajar, och bläckfisk. De är kända för att äta stingrockor utan att bekymra sig om den gifttagg som dessa rockor försvarar sig med. Hammarhajarna finns längs kusterna i alla varma hav, nordligast vid Brittiska öarna. Det finns flera arter av hammarhajar. Läs om hajarnas sinnen på en annan sida. 2000, 2011, 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Här syns det bra att rockan egentligen är en tillplattad haj. Den är tillplattad uppifrån och inte från sidan som plattfiskarna (t.ex. rödspotta och helgeflundra). Den här rockan är en darrocka (Torpedo). Darrockorna har elektriska organ som kan ge ordentliga elstötar, kraftiga nog att bedöva bytet. Läs mer om starkströmsfiskar och svagströmsfiskar på en annan sida. Copyright 1996 Corel Corporation.

Hur länge har hajarna funnits? När uppträdde de första hajarna av nutida typ?

Hajarna tillhör tillsammans med rockor och helhuvudfiskar gruppen broskfiskar (Chondrichthyes) bland ryggradsdjuren. Gruppen är känd i form av fossil sedan devonperioden (som varade från ca 415 till ca 360 miljoner år sedan). Fossilfynd som man inte säkert kunnat identifiera antyder att gruppen kanske fanns redan under ordovicium (som varade från ca 490 till ca 440 miljoner år sedan). De broskfiskar som fanns under devon och följande perioder dog så småningom ut. De nu levande hajarna och rockorna tillhör en grupp som kallas Neoselachii. Denna grupp uppträdde först under trias (som varade från ca 250 till ca 200 miljoner år sedan) eller möjligen under permperioden (som föregick trias).

Rockor är nära släkt med hajarna. De är i princip hajar som plattats till från ryggsidan. Helhuvudfiskarna är inte så nära släkt med hajarna. En representant för gruppen, havsmusen, finns vid den svenska Västkusten.

Broskfiskarna kännetecknas av de inte har benvävnad i det inre skelettet. Skelettet består i stället av brosk som är relativt mjukt. Hårdare benliknande material (dentin) finns bland annat i hajarnas små hudtänder (som gör deras hud sträv som sandpapper) och i deras tänder (som är förstorade hudtänder). Tänder och hudtänder innehåller kristaller av ett kalciumsalt som gör dem hårda. Precis som i vår benvävnad utgörs kristallerna av en slags apatit. Apatit består huvudsakligen av kalcium och fosfat. Eftersom mjukare vävnader sällan fossiliseras, är fullständiga fossil av hajar sällsynta. Man hittar för det mesta bara tänderna.

Läs om hajarnas sinnen och om vithajen på andra sidor. 2000, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Till "Svar på frågor"

Zoofysiolog, skribent och webbansvarig: Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus

Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund

E-post: Senast uppdaterad: Se årtal efter varje svar. Webbplatsen använder kakor. Surfar du vidare, godkänner du detta. Läs mer här.

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.