|
Videon laddas ...
|
Här kan du se en video av en amöbas rörelser. Man ser tydligt cytoplasmaströmmarna inuti expanderande pseudopodier. Se vidare beskrivningen i nedanstående svar. I en sekvens följer cellkärnan ("Nucleus") med cytoplasmaströmmen ut i ett pseudopodium. I en annan sekvens syns uroiden ("Uroid"). Uroiden är en utbuktning i bakänden hos vissa amöbor. De små encelliga organismer som pilar omkring i bakgrunden är förmodligen ciliater, släktingar till "toffeldjuren". Courtesy of Deuterostome from Wikimedia Commons under this CC License. JW Player used under this CC License. |
|
Hur fungerar en amöba? Hur fungerar amöbans pseudopodier?
Amöbor ä visserligen inte djur. Men det finns många celler i djurens kroppar, till exempel vita blodkroppar, som förflyttar sig med amöboid rörelse, på samma sätt som encelliga amöbor.
Amöbor rör sig med hjälp av gelé. En amöba består av en enda cell omgiven av ett cellmembran. Cellinnehållet innanför membranet kallas cytoplasma. Omedelbart under cellmembranet finns en yttre klar cytoplasmazon. Cytoplasman i denna zon kan vara i två olika tillstånd. Antingen kan den vara en relativt lättflytande vätska (som kallas sol) eller så kan den stelna och bli som en gelé (som kallas gel). I utgångsläget är den yttre cytoplasmazonen överallt runt cellen i gelform. Resten av cytoplasman, innanför gelen, är hela tiden i solform. Omvandlingen från gel till sol och från sol till gel ombesörjes av ett antal cytoplasmatiska proteiner, bland annat aktin och myosin. Aktin och myosin finns i alla celler. I muskelceller är det aktin och myosin som tillsammans åstadkommer sammandragning av cellerna.
När en amöba rör sig skickar den ut ett utskott som kallas pseudopodium. Pseudopodiet blir sedan successivt längre och ökar i volym, varvid allt mer och mer av amöbans cellinnehåll rör sig in i pseudopodiet. Till slut har hela amöbacellen flyttat sig i pseudopodiets rörelseriktning. Man vet inte exakt hur denna så kallade amöboida rörelse går till. En möjlig hypotes är följande.
Som ovan nämndes, så är den yttre cytoplasmazonen från början överallt runt cellen en gel. Vid rörelsens början omvandlas den yttre cytoplasman i pseudopodiets spets från gel till sol. Därmed uppkommer en svag punkt i den yttre cytoplasmazonen. Cellen drar sedan ihop sig med hjälp av aktin. Då pressas den mer lättflytande inre cytoplasman ut i pseudopodiet genom "hålet" i pseudopodiets spets och pseudopodiet bli större och större. I pseudopodiets periferi omvandlas cytoplasma från sol till gel så att en ny ytterzon av cytoplasma i gelform uppkommer. Titta på filmen ovan för att se detta!
Enligt en alternativ hypotes är det en osmotisk process, inte en sammandragning av cellen, som driver cytoplasma in i pseudopodiet. Osmos innebär att vatten rör sig från ett område med låg total koncentration av lösta partiklar (molekyler och joner) till ett område med högre partikelkoncentration.
Det är inte bara amöbor som kan röra sig med så kallad amöboid rörelse. I vår kropp förflyttar sig vita blodkroppar på det sättet, när de lämnar blodet och beger sig ut i ett inflammerat område, där de bland annat kan "äta upp" bakterier genom så kallad fagocytos. 2000, 2012.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
En trädgårdssnäcka (Cepaea hortensis). Denna art ser man mycket ofta i parker och trädgårdar. Den har en mycket varierande teckning på skalet, så kallad polymorfism. Grundfärgen är vanligen gul, men kan också vara skär, röd eller brun. Den kan helt sakna mörka band på skalet eller ha mellan ett och fem band. Courtesy of S. D. Lund from Encyclopedia of Life under this CC License. |
|
Hej Anders, jag är fem år. Jag skriver på pappas e-mejl. Jag undrar hur lång tid det skulle ta för en snäcka att krypa över bilvägen vid min skola. Hur snabb är en snäcka egentligen? Vägen är cirka 10 meter bred (pappas anmärkning). - Hur kryper snäckor?
Det är många saker som påverkar snäckors hastighet. Olika arter kryper olika snabbt. Olika stora snäckor kryper olika snabbt. Snäckor kryper olika snabbt på olika underlag. Snäckor kan till exempel krypa på gräs, blad, jord eller grus. De tycker nog inte om att krypa på asfalterade bilvägar.
Man hittar ofta många olika värden, när man vill ta reda på hur snabbt djur rör sig. Det gäller också snäckor. Den lägsta hastighet jag hittat för en snäcka är cirka 1,5 meter på en timme (en och en halv meter). Den högsta hastighet jag hittat är cirka 9 meter på en timme. Sniglar kryper troligen ungefär lika fort som andra snäckor.
Eftersom värdena är så osäkra räknar vi med en lägsta hastighet på 1 meter i timmen och en högsta på 10 meter i timmen. Det betyder att snäckan i värsta fall behöver 10 timmar för att krypa över bilvägen, i bästa fall 1 timme. Men snäckor låter troligen för det mesta bli att krypa över bilvägar.
För dem som är äldre förklarar jag här hur snäckor rör sig. Snäckor kryper med hjälp av en krypsula på undersidan av foten. Foten innehåller muskler som kan lyfta den från underlaget och förkorta den. Slemkörtlar i krypsulan producerar rikligt med slem som gör att foten lätt kan glida längs med underlaget. Vissa snäckor lyfter upp fotens bakände, dra ihop den och sätter ner den längre fram. Sedan lyfter de den del av foten som ligger framför bakänden. Det upplyfta området vandrar som en våg framåt under foten, samtidigt som de främre delarna av foten successivt flyttas framåt. Andra snäckor lyfter upp främre delen av foten och sätter ned den längre fram. Sedan lyfter de upp den del av foten som ligger bakom framänden. Det upplyfta området vandrar som en våg bakåt under foten, samtidigt som de bakre delarna av foten successivt dras framåt. I båda fallen skulle man kunna säga foten tar successiva "steg" framåt. Flera vågor kan samtidigt röra sig under foten.
Fotens hudceller är försedda med flimmerhår (cilier), men de flesta snäckor använder inte flimmerhåren, när de förflyttar sig. Mycket små snäckor kan dock förflytta sig med hjälp flimmerhårens rörelser, utan att använda fotens muskler.
De så kallade kägelsnäckorna är rovdjur. Läs på en annan sida om hur de kan använda sitt gift för att fånga rörliga byten, trots att de är så långsamma. 2014.
Anders Lundquist
Till början på sidan
|
Den här ökenlevande ormen tar sig fram med sidvindning, det ovanligaste och mest spektakulära rörelsesättet bland ormarna. From YouTube, courtesy of leahrozz. |
|
Hur tar sig ormar fram?
Ormar saknar som bekant ben och har därför utvecklat fyra speciella rörelsemönster. Den vanligaste metoden innebär att de rör de sig i en slingrande rörelse där kroppen pressas framåt genom att utöva tryck mot ojämnheter i underlaget. Vissa ormar kan
röra sig med hjälp av "dragspelsmetoden". Då förankras bakdelen mot underlaget och framdelen skjuts framåt. Sedan förankras framdelen i underlaget och bakdelen förs framåt så
att kroppen trycks ihop i veck som bälgen på ett dragspel. Därefter upprepas samma förlopp. Daggmaskar utnyttjar samma metod, fast de förkortar och förlänger kroppen, i stället för att vecka den som ett dragspel.
Ormar som utnyttjar den tredje metoden kan röra sig rätlinjigt rakt fram utan att kroppen bildar vindlingar. Några delar av buken vilar då på underlaget, medan andra delar lyfts upp. Bukplåtarna på de upplyfta delarna förs framåt av särskilda muskler som går mellan revbenen och huden. Dessa bukplåtar tar sedan spjärn mot underlaget och kroppsavsnittet framför och bakom dem lyfts upp och drivs framåt. Tunga ormar som anakondor, boaormar och pytonormar rör sig på detta sätt. Den fjärde metoden är sidvindning. Den förkommer bara hos ökenlevande ormar som inte kan ta spjärn mot den lösa ökensanden. Ormarna rör sig i sidled genom att "kasta" iväg framdelen och låta resten av kroppen följa efter. 2004, 2012.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Här tittar mullvaden upp ur sitt hål, något som man sällan får se. Courtesy of Dieder Plu from Wikimedia Commons under this CC License. |
|
Hur kan ett litet djur som mullvaden gräva upp så stora högar?
Mullvaden (Talpa europaea) har en rad anpassningar till ett grävande liv. De korta frambenen är indragna under kroppens hud, så att bara de skovellika händerna sticker ut. Händerna är breda och försedda med starka klor, alltså utmärkta grävredskap. De har till och med ett extra skelettben, förtummen, som gör handflatorna extra breda. Bakbenen har ett mera normalt utseende och används bland annat för att ta spjärn mot gångarnas väggar. Läs om förtummen och om varför vi har fem fingrar och tår på en annan sida.
Pälsen är inte bakåtriktad som hos de flesta andra däggdjur, utan håren står rakt upp. Ytteröronen är mycket små. Därför kan mullvaden krypa både framlänges och baklänges i sina gångar utan att hindras av pälsen och öronen. Den spetsiga nosen är försedd med ett extra skelettben (eller ett brosk, jag har sett olika uppgifter) och nosen kan användas som en kil som för jorden åt sidorna.
I mjuk jord kan mullvaden gräva genom att pressa sig framåt med nosen före. I hårdare jord använder den händerna som skrapor som för jorden bakåt. Lös jord kan delvis tryckas in i gångarnas väggar. Men så småningom samlas högar med jord bakom mullvaden. Då gör den helt om i sin gång och skjuter jorden framför sig till ett lodrät schakt och sedan upp genom schaktet. Schaktet mynnar i en hög på jordytan. När jorden kommer upp till toppen av högen så ramlar den ner för högens sidor. Högen blir på det viset större och större. Mullvaden skjuter alltså inte upp all jord i en hög på en gång. Här har du förklaringen till att mullvaden kan skapa så stora högar, fastän den är så liten.
Mullvadar äter mest daggmaskar, med även insektslarver och andra smådjur. Den brukar bita av huvudet på daggmaskar och lagra dem i ett daggmasksförråd. Maskarna överlever den behandlingen, men får svårt att krypa sin väg och stannar därför kvar i förrådet.
Mullvadens näsöppningar finns på nosens undersida och hörselgångarna kan stängas med ett hudveck. Därmed slipper mullvaden att få jord i näsan och i öronen. Ögonen är mycket små och sitter insjunkna i pälsen under ett hudveck. Mullvadar ser mycket dåligt. Mullvadens värld är till största delen en värld av känselintryck och luktintryck.
 |
En närbild av mullvadens skovellika framfot, anpassad till att gräva med. Notera den halvmånsformade utbuktningen nedtill bredvid tummen. Den innehåller ett falskt mellanhandsben, som ökar skovelns yta. Läs om falska tummar hos mullvaden och pandan på en annan sida. Courtesy of Malcolm Storey from Encyclopedia of Life under this CC License. |
|
Den köttiga morrhårsförsedda nosen är ett känselorgan som mullvaden kan använda när den undersöker sin omvärld. Den nordamerikanska stjärnmullvaden har till och med tjugotvå (22!) stycken fingerliknande utskott på sin nos! Denna egendomliga stjärnliknande nos använder djuret när det känner sig för i sina gångar. Läs om hur djur orienterar sig med hjälp av morrhår på en annan sida.
Mullvadens kan även använda lukten till att orientera sig i sina gångar. Den har till och med stereolukt. Dess näsborrar sitter ganska nära varandra, men den kan ändå känna skillnad mellan ett luktstimulus styrka i den vänstra och den högra delen av luktslemhinnan. Om lukten av en daggmask känns starkare genom den högra näsborren, orienterar den sig åt höger och vice versa. Stereolukten fungerar dock bara på korta avstånd. På längre avstånd rör den huvudet i sidled för att känna av i vilken riktning lukten känns starkast. Den kan då också läsa av lukten med jämna mellanrum, medan den rör sig framåt. Om lukten blir starkare, vet mullvaden att den är på rätt väg.
Läs om mullvadens ögon på en annan sida. 2001, 2013, 2014, 2015.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Undersidan av en sjöstjärna med sina ambulakralfötter. Sjöstjärnan har övermannat en snäcka och är i färd med att äta upp den. Man ser hur sjöstjärnan griper tag i snäckan med ambulakralfötterna. De är slangformade utskott med sugkoppar i ändarna som sitter på djurets undersida. Tack till Mattias Ekerholm för bilden. |
|
Jag undrar hur sjöstjärnor gör när de förflyttar sig?
Sjöstjärnor är i likhet med andra tagghudingar utrustade med ett så kallat ambulakralsystem (vattenkärlsystem) som är fyllt med vätska och fungerar hydrauliskt, som bromssystemet i en bil. Systemet består av en ringkanal mitt i kroppen som vanligen via en särskild kanal förbinder systemet med det omgivande havsvattnet via den så kallade ambulakralplattan. Från ringkanalen utgår radialkanaler ut i armarna, en i varje arm. Radialkanalerna är på varje sida via korta kanaler förbundna med rader av strukturer som var och en består av en blåsa inne i kroppen och en så kallad ambulakralfot (sugfot) utanför kroppen. Under varje arm finns således två rader av ambulakralfötter, totalt flera hundra stycken.
När blåsan dras ihop trycks vätska ut i foten så att den sträcks ut. Klaffar förhindrar vätskan från att pressas ut i radialkanalen. Foten är tillplattad i längst ut och när små muskler i foten dras ihop så höjs mittdelen av fotens ände. Då uppstår ett undertryck mellan foten och underlaget. Foten sugs fast ungefär som de krokar med sugplatta som man kan sätta upp på kaklet i köket. Längsgående muskler som löper i fotens vägg kan sedan böja foten i olika riktningar, beroende på vid vilken sida av foten som muskelsammandragningen sker. De längsgående musklerna kan också dra in foten så att den blir kortare och vätskan i den strömmar tillbaka till blåsan.
På ett slätt underlag för sjöstjärnan fram fötterna, suger fast dem och förkortar dem så att den förflyttar sig en bit i färdriktningen. Därefter gör den om samma procedur och förflyttar sig successivt framåt, dock mycket långsamt. Nervsystemet koordinerar förflyttningen så att alla fötterna verkar i samma riktning. På mjukare underlag fungerar inte sugplattorna. Då traskar den fram med hjälp av alla sin ambulakralfötter. 2011.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Till "Svar på frågor"
|
