Hur kommer det sig att placentadäggdjuren (moderkaksdjuren) är den nu dominerande gruppen bland däggdjuren? - Om moderkaka och fosterhinnor hos placentadäggdjur (äkta däggdjur) och pungdjur.
De äkta däggdjuren (placentadäggdjuren, moderkaksdjuren) har troligen konkurrerat ut de två andra huvudgrupperna bland de nutida däggdjuren, pungdjuren och de äggläggande kloakdjuren, från alla områden på jorden utom Australien, Nya Guinea och, när det gäller pungdjur, Sydamerika, Dessa tre områden har varit isolerade från andra kontinenter under geologiskt sett mycket lång tid. Det kan vara anledningen till att pungdjur och kloakdjur finns kvar där.
Men varför har pungdjur och kloakdjur försvunnit från större delen av världen? Det finns sannolikt många orsaker till detta. Men de äkta däggdjurens viktigaste försteg är kanske just deras avancerade placenta (moderkaka). Tack vare den kan fostren utvecklas mycket länge, skyddade i moderns livmoder. Hos många äkta däggdjur kan de nyfödda ungarna ju till och med springa omkring och även klara av att själva reglera sin kroppstemperatur. Men pungdjuren har också en placenta. Termen placentadäggdjur är därför felaktig. Det är bättre att använda termen "äkta däggdjur".
Inget annat organ hos däggdjuren skiljer sig lika mycket i sin uppbyggnad hos olika arter som placentan. Placentan består av två delar. Den ena delen bildas av moderns livmoder. Den andra bildas av så kallade fosterhinnor (extraembryonala hinnor), cellskikt som härstammar från det befruktade ägget, men är belägna utanför fostret. Hos alla reptiler, inklusive fåglarna, och hos alla däggdjur finns det fyra sådana hinnor amnion, korion, allantois och gulesäcken. Läs om fosterhinnorna på en annan sida. Där finns också en bild som klargör hur fosterhinnorna är anordnade och hur de är förbundna med fostret hos människan.
Fostrets och moderns blod blandas aldrig. I stället sker det en transport av kemiska ämnen genom ett varierande antal cellskikt från moderns till fostrets blod och i motsatt riktning. Exempel på sådana ämnen är syre, koldioxid, näringsämnen, "avfallsprodukter" och hormoner.
 |
En ultraljudsbild av en tvillinggraviditet. Fostren ligger i fostervätskan som är svart på bilden. Området där skiljeväggen mellan tvillingarna ansluter till deras hopväxta placentor bildar en triangel (röd pil). Detta tyder på att fostren har var sin inre fosterhinna (amnion) och var sin yttre fosterhinna (korion). Det är dock inget säkert tecken. Tvillingar kan också ha en gemensam korion och i sällsynta fall både gemensam korion och gemensam amnion. På en annan sida finns en schematisk bild som visar fosterhinnorna när det bara finns ett foster. Läs om tvillingar och månglingar på en annan sida. Courtesy and copyright of Nevit Dilmen from Wikimedia Commons under this CC License. |
|
I de äkta däggdjurens placenta ingår alltid korion, vanligen också allantois. Gulesäcken kan ingå i stället för allantois, men bara i en del av placentan och vanligen bara under tidiga fosterstadier. Hos vissa äkta däggdjur finns dock gulesäcksdelen av placentan kvar också under sena stadier. Hos människan är korion den enda fosterhinna som ingår i placentan. Vår allantois är förkrympt, men det är dess blodkärl som för fosterblod till och från placentan. Läs om fostrets blodcirkulation hos människan på en annan sida.
I pungdjurens placenta ingår alltid korion och gulesäcken. Hos ett fåtal pungdjur kan dock allantois ingå i stället för gulesäcken, men bara i en del av placentan. Gulesäcksplacentan består av två delar. I en del absorberar fosterhinnorna sekret som utsöndras från livmoderns vägg, något som aldrig sker hos de äkta däggdjuren. I den andra delen sker transport av lösta ämnen mellan moderns och fostrets blod på samma sätt som i de äkta däggdjurens placenta.
Det finns en viktig skillnad mellan pungdjurens och de äkta däggdjurens placenta. Pungdjuren kan behålla fostren i livmodern under en mycket kortare tid än de äkta däggdjuren. Ungarna föds vid ett mycket tidigt utvecklingsstadium och måste därför fortsätta sin utveckling fästa vid moderns spenar, vanligen, men inte alltid, inuti moderns pung. De som begränsar utvecklingstiden i livmodern anses vara immunsystemet. Om pungdjursfostren stannat kvar i livmodern, hade moderns immunförsvar sannolikt angripit dem. De äkta däggdjuren har löst detta problem och utvecklat en placentabarriär som hindrar moderns immunsystem från att angripa fostren. Läs den märkliga historien om hur virus bidragit till att skydda fostret på en annan sida.
Men pungdjuren har kompenserat för att ungarna föds på ett tidigt stadium, som genomgås under fostertiden hos äkta däggdjur. Ungarna är efter födseln under en lång tid fästa vid moderns spene och diar mjölk. Pungdjurens mjölk utövar många av de funktioner som placentan utövar hos de äkta däggdjuren. Mjölkens sammansättning förändras också drastiskt under amningstiden, så att den anpassas efter ungens behov. 2013, 2017.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Schematisk bild av blodflödet i moderkakan hos människan. Artärer tömmer moderns syrerika blod i hålrum, lakuner. Detta blod, nu syrefattigt, lämnar sedan lakunerna via vener. Förgrenade utskott, korionvilli, från den yttersta fosterhinnan, korion, tränger in i lakunerna. Korionvilli är täckta av cellskikt som utgör placentabarriären. Två navelartärer i navelsträngen för fostrets syrefattiga blod till kapillärer inuti korionvilli. Kapillärblodet tar upp syre från moderns blod och samlas upp i en navelven som når fostret via navelsträngen. Se vidare texten nedan. Modified image, original from "Gray's Anatomy", 20th ed, 1918, in the public domain.
|
|
Fostrets och moderns blodomlopp utbyter näringsämnen och avfallsprodukter i moderkakan utan att blodomloppen står i direktkontakt med varandra. Hur sker utbytet? Vilka fördelar ger det jämfört med om modern och fostret haft ett gemensamt blodomlopp?
Först lite grann om hur den så kallade placentabarriären i moderkakan är uppbyggd hos människan. Moderns tillförande kärl, artärerna, öppnar sig till hålrum med blod, lakuner, inuti placentan. Blodet flyter kring utskott, korionvilli, som tillhör fostrets del av placentan. Det finns inga kapillärer på moderns sida. Blodet i hålrummen samlas upp av vener som för moderns blod tillbaka till hennes hjärta.
Placentabarriären består av två cellager. De tillhör den yttersta fosterhinnan, korion, som härstammar från den befruktade äggcellen. Det yttersta cellagret består av sammansmälta celler. Det innersta, närmast fostrets blod, består av ett lager av separata celler som hänger ihop med varandra. De båda cellagren bekläder korionvilli. Korionvilli är kraftigt förgrenade med stor total yta, något som gör transporten över placentabarriären effektivare. Inuti korionvilli finns fostrets kapillärer.
Transporten i placentan sker således mellan moderns blod i lakunerna och fostrets kapillärblod, via placentabarriären. Olika ämnen transporteras på olika sätt över barriärens cellmembraner. Transporten av syre och koldioxid drivs passivt över barriären med så kallad diffusion, på grund av att koncentrationen av respektive ämne (för gaser egentligen partialtrycket) är högre på den ena sidan än den andra. Fostrets syreupptag underlättas dessutom av att det har ett särskilt hemoglobin, som binder syre starkare än moderns och "stjäl" syre från moderns blod. Många fettlösliga ämnen transporteras, precis som syre och koldioxid, passivt direkt genom cellmembranerna med diffusion. Glukos transporteras till fostret med så kallad faciliterad diffusion, varvid ett protein i cellmembranerna hjälper de vattenlösliga glukosmolekylerna över membranerna. Andra ämnen transporteras av särskilda membranproteiner genom aktiv energikrävande transport. Oorganiska joner kan diffundera genom membrankanaler.
Fördelen med att fostrets blodkärlssystem är skilt från moderns är att transporten över placentabarriären kan regleras till fördel för fostret samt att vissa ämnen hindras från att passera över barriären. Här några exempel. Eftersom röda blodkroppar inte passerar barriären kan fostret ha ett särskilt, starkt syrebindande hemoglobin. Många farliga ämnen, virus och bakterier överförs inte från modern till fostret. Det finns dock undantag. Vissa gifter, läkemedel och virus kan till exempel skada fostret.
Dessutom innehåller fostret gener och därmed också proteiner från fadern. Faderns proteiner är främmande för modern och kan aktivera hennes immunförsvar. Om modern och fostret hade haft ett gemensamt blodomlopp, hade modern behandlat fostret som ett främmande transplantat, som stötts bort av hennes immunsystem. Läs mer om detta immunologiska problem ovan på denna sida. 2018.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Har alla däggdjur en navel? Mitt marsvin har något som liknar en navel, kan det stämma?
Naveln (umbilicus på latin) hos däggdjur är det ställe på kroppen där navelsträngen utgår under fosterutvecklingen. Genom navelsträngen går blodkärl ut från och in till fostret. Äkta däggdjur och pungdjur föder levande ungar och hos dem måste navelsträngen gå av så att den nyfödda ungen skiljs från moderkakan som sitter i andra änden av navelsträngen. Det ärr som uppkommer på buken kallas för navel. Ditt marsvin har således en navel.
Hos de äggläggande landryggradsdjuren (kloakdjur bland däggdjuren samt fåglar och reptiler) är förhållande annorlunda, eftersom de saknar moderkaka. De har i stället fullt med näring i form av gula och eventuellt vita inuti ägget. Gulan finns inne i en gulesäck som är förbunden med fostret. Men också hos dem går blodkärl ut från och in i fostret på buksidan genom navelstjälken, en struktur som motsvarar vår navelsträng. Dessa blodkärl transporterar näring från gulesäcken till fostret. Man brukar tala om en navel också hos nykläckta fågelungar. Även i fiskägg finns näringsrik gula i gulesäcken på buksidan. Gulesäcken kan vara skaftad så att man får en struktur som påminner om en navelsträng. Hos djur med gulesäck kan det, särskilt hos unga djur, finnas ett ärr på buksidan, där gulesäckens skaft med sina blodkärl tidigare utgick från fostret.
När en däggdjursunge framfötts stängs blodcirkulationen genom navelsträngen av varefter strängen förtvinar och faller av. Hos många däggdjur äter mamman upp efterbörden och biter kanske då av navelsträngen. Läs om vart naveln tar vägen inuti kroppen på en annan sida. 2004, 2013.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
En taggmus (släktet Acomys). En art inom detta släkte uppges, märkligt nog ha menstruationsblödning, något som framför allt förekommer hos människan och hennes närmaste släktingar. Läs vidare i svaret nedan. Courtesy of Olaf Leillinger from Encyclopedia of Life under this CC License. |
|
När kvinnor har sin menstruationsblödning kan de oftast inte bli gravida. När hundar löper blöder de, men är fertila och kan bli befruktade. Har denna blödning någon koppling till livmoderslemhinnan? - Om mensblödning, menstruationscykel och brunstcykel.
Hos många däggdjur, till exempel hunden, förekommer en blödning från livmoderslemhinnan i samband med ägglossningen. Denna blödning är inte en menstruationsblödning. Den innebär således inte att livmoderslemhinnan till stor del bryts ner, som vid menstruationen hos människan. Hos tamhunden förekommer också en blödning från slidan i samband med brunsten. Denna blödning är naturligtvis inte heller den en menstruationsblödning.
Menstruationsblödning med snabb nedbrytning av livmoderns slemhinna förekommer hos alla smalnäsapor (Catarrhini; östapor), det vill säga människan, människoaporna och alla andra apor i Gamla världen. Sådan blödning har också påvisats hos åtminstone fyra arter brednäsapor (Platyrrhini; västapor), en grupp som inkluderar alla Nya världens (d.v.s. Amerikas) apor, hos en art bland de afrikanska elefantnäbbmössen (ordningen Macroscelidea) samt hos fyra fladdermössarter (ordningen Chiroptera). Det är möjligt menstruationsblödning finns hos flera eller möjligen alla arter bland västaporna, fladdermössen och elefantnäbbmössen. År 2016 rapporterades också menstruationsblödning hos en gnagare, taggmusen Acomys cahirinus. Menstruationsblödningen sker givetvis inte om befruktade ägg, frisläppta från äggstockarna, utvecklats till embryon, som implanterats i livmoderslemhinnan. Annars äger blödningen rum en bestämd tid efter en ägglossning, hos människan cirka två veckor.
Däggdjur med menstruationsblödningar har en menstruationscykel. Hos övriga däggdjur talar man om en brunstcykel. Hos däggdjur med brunstcykel stimuleras livmoderslemhinnan till att övergå till så kallad sekretorisk fas först när ett eller flera embryon implanterats i den. I den sekretoriska fasen blir slemhinnan anpassad till att ta emot embryon och förse dem med syre och näring. Eftersom slemhinnan övergår i sekretorisk fas bara efter implantation, finns det ingen sekretorisk slemhinna, som måste brytas ner när implantation ej skett.
Mensblödningens funktion är mycket omdiskuterad. Man har ännu inte enats om någon av flera föreslagna hypoteser. Blödningen har sannolikt inte någon funktion i sig. Snarare innebär den en ökad energikostnad, eftersom slemhinnan måste tillväxa igen efter varje blödning. Hos däggdjur med mensblödning leder emellertid insöndring av hormonet progesteron (gulkroppshormon) till att livmoderslemhinnan övergår till sekretorisk fas, redan innan något embryo implanterats. En möjlighet är att en sekretorisk slemhinna tidigt kan sortera bort icke livsdugliga embryon. Honan slipper därmed investera energi i embryon och foster, som inte kan utvecklas till livsdugliga ungar. Nackdelen är att den sekretoriska slemhinnan måste brytas ner och avges vid mensblödningen, om ingen implantation skett. Man får då förmoda att den energikostnad, som detta medför, är mindre än kostnaden att bära på foster som förr eller senare kommer att spontanaborteras. Det experimentella stödet för denna hypotes är emellertid mycket svagt.
Läs mer om detta ämne i artikeln "Påverkas människan av fullmåne och nymåne? Styrs menscykler och barns födsel av månen och årstiderna?" på en annan sida. 2016, 2017.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Äntligen en chans att visa jordsvin, dessa märkliga djur som ser ut precis som Sniff i Muminböckerna. Djuret uppvisar nämligen så kallad K-selektion, läs om det i texten nedan. Det afrikanska jordsvinet (Orycteropus afer) föder bara en unge efter att ha varit dräktigt i 7-9 månader. Ungarna diar i cirka tre månader och stannar hos modern ungefär ett halvt år efter födelsen.
Jordsvinet bildar ensam ordningen Tubulidentata bland de nu levande däggdjuren. Det kännetecknas av de märkliga kindtänderna som är rörformiga och växer hela livet. Vuxna djur har inga andra tänder än kindtänder. Jordsvinet lever på termiter och myror och har liknande anpassningar till denna diet som myrslokar och myrkottar: kraftiga klor att gräva sönder termitstackar med, en lång klibbig tunga att hala in insekterna med och en reducerad tanduppsättning. Courtesy of Scotto Bear from Wikimedia Commons under this CC License. |
|
Jag undrar varför olika däggdjur ligger olika länge i livmodern?
Varför är elefanten dräktig i nästan två år och människan i bara nio månader? Jag undrar också varför vissa ungar föds helt färdigutvecklade, som hjortar, medan andra djurarter betydligt mindre utvecklade, som möss och människor?
Det finns ett samband mellan dräktighetstid och kroppsvikt hos däggdjur. Större djur har längre dräktighetstid. Men avvikelser finns mot trenden.
En förklaring är att större däggdjur föder större ungar än mindre däggdjur. För att bli stora måste de större däggdjurens ungar bilda fler celler och de måste därför växa under längre tid. Således blir dräktighetstiden längre.
En annan förklaring har med fortplantningsstrategier att göra. Små djur tenderar att ha så kallad r-selektion. Detta innebär bland annat att de producerar många, små ungar (ofta flera kullar om året) och har kortvarig yngelvård. Risken är större att ungar dör, men eftersom ungarna är så många överlever rätt många ändå. Råttor och möss är bra exempel.
Större djur tenderar att ka så kallad K-selektion. Detta innebär bland annat att de producerar få, stora ungar (ofta en eller två ungar per år) och att de vårdar avkomman under längre tid. De satsar på kvalitet i stället för kvantitet. Därför överlever rätt många ungar, trots att de är ganska få från början. Exempel är bävrar, elefanter och människor.
Precis som hos fåglar skiljer man hos däggdjur mellan "borymmare", som föds välutvecklade, och "bostannare", som föds relativt outvecklade. Även här handlar det om olika evolutionära strategier med olika fördelar och nackdelar. Hos bostannare måste mycket energi investeras i form av mjölk till ungarna och föda som bärs till dem. Hos borymmare måste honan i stället investera mycket energi under dräktighetsperioden. Hos bostannare kan boet döljas, vilket gör det svårare för rovdjur att hitta det, men om boet hittas stryker hela kullen med. Hos borymmare har ungarna inget bo att gömma sig i, men i stället vissa möjligheter att själva undvika rovdjur och risken är mindre att hela kullen stryker med. 2011.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
En get som äter upp moderkakan efter att ha fött ett kid. Courtesy of Fir0002 from Wikimedia Commons under this GNU License. |
|
Hörde på radion i morse att det ska ha blivit mode för mödrar att äta upp sin moderkaka, "för så gör djuren". Äter andra primater moderkakan? Har detta några positiva effekter?
Förtäring av moderkakan efter födseln, så kallad placentofagi, är så pass vanligt hos födande däggdjurshonor att det kan betraktas som det normala beteendet. Det är också mycket vanligt att honorna slickar i sig fostervatten. Placentofagi förekommer också hos primater. Det har observerats hos flera aparter, även hos vår närmaste släkting, schimpansen. Födande schimpanshonor äter dock inte alltid upp moderkakan. Men det finns några undantag, däggdjur som inte är placentofaga. Ett sådant undantag är vattenlevande däggdjur som valar. Ett annat är människan. Omfattande antropologiska studier har visat att placentofagi är mycket sällsynt i mänskliga kulturer.
Eftersom placentofagi är det normala för nästan alla däggdjur, kan man misstänka att det gynnats av det naturliga urvalet. Studier av framför allt råttor har också påvisat fördelar med placentofagi. Det är troligt att dessa fördelar även gäller gör andra placentofaga däggdjur. Placentofagi stimulerar råtthonornas interaktion med och omhändertagande av nyfödda råttungar. Detta gäller till och med icke dräktiga råttor, som inte kan producera mjölk. Placentofagi och förtäring av fostervatten stimulerar det smärthämmande opioidsystemet i kroppen. Opioder är peptider, som hämmar smärta, hormonellt och via synapser mellan nervceller. Opiater, till exempel morfin, verkar genom att binda till opioidreceptorer. Det är dock inte opioider i moderkakan som hämmar smärta. I stället tros det vara ett ämne, POEF ("Placental Opioid-Enhancing Factor"), som ökar effekten av kroppens opioider. Detta ämne har dock inte isolerats.
Man har antagit att placentofagi även har andra gynnsamma effekter hos däggdjur. Dessa hypoteser har dock inte kunnat beläggas. Till dem hör att rengöra boet så att infektioner undviks. att tillföra modern näring, att eliminera lukter som kan attrahera rovdjur, att hämma moderns produktion av antikroppar mot antigener från fadern, att tillföra hormoner med gynnsamma effekter och att stimulera mjölkproduktionen.
Varför förekommer inte placentofagi hos människan? Man vet inte. Men det antyder att beteendet inte gynnats av det naturliga urvalet eller till och med att det skulle ha ogynnsamma effekter för modern. En mycket spekulativ hypotes är att mänskliga mödrar, som inte förtärt placentan, blir mer beroende av hjälp av andra kvinnor vid födseln, att denna hjälp ersätter de positiva effekterna av placentofagi och att den dessutom stärker den sociala sammanhållningen inom gruppen. Det finns emellertid inga trovärdiga studier som visar på några gynnsamma effekter av placentofagi för mänskliga mödrar. Sådana borde naturligtvis göras, både för att påvisa eventuella fördelar och eventuella risker. Risker är inte osannolika. I ett beskrivet fall ledde placentofagi till att modern överförde en bakterieinfektion till sitt barn. 2017.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
| Människans bäcken sett framifrån. Det är sannolikt dess utformning som gör att kvinnor föder barn med smärta, läs svaret nedan. Hos vuxna är tarmbenet (ilium), blygdbenet (pubis) och sittbenet (ischium) sammanvuxna till ett ben, höftbenet (coxa). Korsbenet (sacrum) består av fem sammanvuxna ryggkotor. Det lilla svansbenet (coccyx; skymt på bilden) består av tre till fem små kotor som är mer eller mindre sammanväxta. Svansbenet ansluter till korsbenets nedre del och är förstås en rest av den svans vi inte längre har. Det finns flera skillnader mellan ett kvinnligt och ett manligt bäcken. Bland annat så är bäckenet vidare hos kvinnan. Dessutom skjuter korsbenets kotkroppar (som syns i bildens mitt) inte lika långt fram hos kvinnan. Detta gör att bäckenets mynning blir tvärställt oval hos kvinnan snarare än hjärtformad som hos mannen. Därmed blir utrymmet som fosterhuvudet ska passera igenom större. Födelsekanalen börjar nämligen vid bäckenets mynning (som syns ungefär mitt på bilden mellan korsbenet och blygdbenet). Även bäckenets utgång (som inte syns på bilden) är större hos kvinnan. Copyright 1996 © Corel Corporation. |
Jag har funderat lite på huruvida djur liksom människor upplever smärta när de föder ungar. De verkar relativt oberörda vid födsel. Om nu inte djur känner smärta, finns det teorier om varför just människan gör det? Är det av fysiologiska, anatomiska eller beteendebetingade orsaker? Eller är det bara ett litet fel? Tack på förhand.
Nyfödda barn skulle inte kunna vara mycket större än de är. Människan har ju en mycket stor hjärna i förhållande till sin kroppsvikt. Det nyfödda barnets huvud är också mycket stort i förhållande till kroppen. Huvudet är faktiskt precis så stort att det kan passera genom mammans bäcken under födelsen. Hjärnan fortsätter sedan att tillväxa efter födelsen och därmed ökar huvudet i storlek. Människobarn föds på ett förhållandevis tidigt utvecklingsstadium. De skulle inte kunna födas mycket senare, för då hade huvudet varit för stort för att kunna passera mammans bäcken. Sannolikt löper människan därmed en större risk att drabbas av komplikationer i samband med födelsen än andra däggdjur. Detta är troligen också orsaken till att kvinnor föder barn med smärta.
Bäckenet består av ett antal ben vars funktion är att förbinda de bakre extremiteterna med ryggraden. Under människans utveckling har bäckenet anpassat sig till upprätt gång. Födelsekanalen genom bäckenet har därmed också förändrats. Den utgör nu inte längre en enkel kort ringformig passage, utan en böjd kanal. För att barnets huvud över huvud taget ska kunna passera genom kanalen, måste det faktiskt rotera på ett speciellt sätt. Man har antagit att det kvinnliga bäckenets utformning är en evolutionär kompromiss mellan två krav: att möjliggöra effektiv upprätt gång och att ingå i födelsekanalen. Denna hypotes kallas för "det obstetriska dilemmat" ("obstetrik" betyder förlossningskonst).
Det finns emellertid andra hypoteser, som skulle kunna förklara varför människor föds på ett så pass tidigt stadium i sin utveckling. Det har föreslagits att moderns förmåga att förse fostret med näring sätter gränsen. Barn skulle alltså födas, när moderns energiomsättning når ett maximum och hon inte längre klarar av att underhålla sitt foster. Det finns experimentellt stöd för denna hypotes. Men den förklarar inte varför människofoster föds så sent att huvudet med nöd och näppe kan passera födelsekanalen med de risker detta medför. Enligt "obstetriskt dilemma"-hypotesen borde kvinnor med större bäcken och bredare höfter förlora mer energi när de går och springer. Men när man testade denna förutsägelse fann man ingen skillnad mellan mellan kvinnor med olika stora bäcken. Det finns också andra invändningar mot "obstetriskt dilemma"-hypotesen. Sannolikt är situationen mer komplicerad. Flera andra faktorer kan, tillsammans med det "det obstetriska dilemmat", ha påverkat evolutionen av det kvinnliga bäckenet.
Jag kan naturligtvis inte svara säkert på din fråga om smärta. Det går ju inte att avgöra hur mycket smärta ett djur känner. Men det är mycket sannolikt att människor känner mer smärta när de föder än vad andra däggdjur gör. I så fall har det att göra med att vår stora hjärna gör att fostrets huvud blivit mycket stort. 2013, 2015, 2017.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Har kängurupappor och andra pungdjurspappor pung på magen, precis som mammorna? Alla jag frågar stirrar häpet på mig och frågar varför de skulle ha det. Har funderat över detta i åratal och vore verkligen tacksam för ett klargörande.
Fundera ej mer. Känguruhanar och andra pungdjurshanar har inte den ficka, det vill säga pung, som många pungdjurshonor har att förvara ungarna i. Ungarna föds hos pungdjuren i ett mycket tidigare utvecklingsstadium än ungar hos äkta däggdjur och pungen utgör ett skydd för dem. I pungen suger de sig under den första tiden efter födelsen fast vid spenarna. Men det finns rätt många pungdjursarter hos vilka honorna saknar pung, t.ex. en del opossumarter. Hos dem hänger ungarna fast i spenarna under honans buk. 2008, 2017.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
En nyfödd vallaby som kravlar i pälsen inne i moderns pung för att nå fram till en spene. Vallabyerna är små kängurudjur. Se en känguruunge som sitter fast på en spene på en annan sida. Courtesy of the Australian Broadcasting Corporation from Wikimedia Commons under this GNU License. |
|
Jag vill veta mer om hur jättekängurus baby utvecklas i pungen.
Kängurur är pungdjur. Pungdjurens foster utvecklas först i moderns livmoder, där de får näring av henne via en moderkaka. Näring från livmoderns vägg når fostret via gulesäckens blodkärl. Hos äkta däggdjur (placentadäggdjur) har gulesäcken ingen funktion. Läs om gulesäcken och de andra fosterhinnorna på en annan sida och om moderkakan (placentan) hos däggdjuren ovan på denna sida.
När känguruungen föds är den cirka 2 centimeter lång och väger mindre än 1 gram. Den är så liten att den egentligen är ett foster. Ändå kan den alldeles själv, med hjälp av sina kloförsedda framben, kravla sig in i mammans pung och suga tag i en spene. Spenen förstoras då så att ungen fastnar runt den. I flera veckor sitter ungen fast vid spenen och suger mammans mjölk. Den växer hela tiden. När den blivit större kan den göra sig lös från spenen och titta ut ur pungen. Lite senare kan lämna pungen för korta stunder. Så småningom tillbringar allt mera tid utanför pungen, men suger fortfarande mjölk. När den är sju till tio månader gammal lämnar den pungen för gott. En känguruunge kallas i Australien för en "joey".
Läs om varför pungdjursfostren så snart måste lämna moderns livmoder på en annan sida. 2004, 2013.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Till "Svar på frågor"
|
