 |
Morkullan (Scolopax rusticola) har just fått tag på en läcker daggmask. Men den bevakar förmodligen ändå sin omgivning med sin panoramablick som ser i alla riktningar samtidigt. Courtesy of Wikimedia Commons under this CC License. |
|
Jag undrar vilka djur ser bra "runt om". Jag vet att morkullan kan se 360 grader. Finns det flera? Hur är det till exempel med skogsharen?
Det finns fler djur än morkullor som har uppsikt hela varvet runt, men först lite bakgrundsfakta.
Hos nästan alla däggdjur och fåglar finns det ett område rakt framför huvudet i vilket synfälten från de bägge ögonen överlappar. En del valar utgör några av undantagen. Hos djur med framåtriktade ögon, som människor och ugglor, är detta synfältsområde mycket stort. Hos djur med sidoriktade ögon, till exempel morkullor och harar, är det litet. Området är nödvändigt för så kallat stereoskopiskt seende. Men förekomsten av ett sådant område innebär inte nödvändigtvis att stereoskopiskt seende finns, åtminstone inte inom hela det överlappande området. Läs om stereoskopiskt seende nedan på denna sida.
Djur med sidoriktade ögon har begränsat stereoskopiskt seende, men de har ett större totalt synfält för bägge ögonen tillsammans, vilket gör det lättare för dem att upptäcka faror. Förmågan att upptäcka faror kan också förbättras med en vågrät spaltformad pupill. Läs om pupiller med olika form nedan på denna sida. Likaledes kan denna förmåga ökas genom att fovean, det vill säga det lilla området med skarp syn i näthinnan, är långsträckt i horisontell led, i stället för cirkelformad, som hos människan. Ugglor och sengångare är kända för att de kan vrida huvudet nästan ett helt varv. Även detta gör det lättare att upptäcka faror, eller i ugglornas fall byten.
Det totala synfältet för båda ögonen kallas även cyklopiskt, efter cykloperna, enögda jättar i den gamla grekiska mytologin. Mest bekant av dem är Polyphemus som tog Odysseus och hans besättning till fånga för att äta upp dem. Tack vare den mångförslagne Odysseus list kunde emellertid grekerna undkomma cyklopen. Bakgrunden till myten om cykloper anses vara en sällsynt missbildning, cyklopi, som kännetecknas av att fostret har ett enda öga mitt i ansiktet. Men nu tappade jag tråden. Texten fortsätter under bilden.
 |
Romersk skulptur föreställande cyklopen Polyphemus huvud. Vi noterar att hans cyklopiska synfält måste ha varit mycket litet, något som måste ha gjort det mycket lättare för Odysseus att sticka ut hans enda öga. Courtesy of Steven Lek from Wikimedia Commons under this CC License. |
|
Det cyklopiska synfältet anges i grader, där ett helt varv motsvarar 360 grader. Jag har letat i litteraturen efter mätningar av det cyklopiska synfältet i horisontell led. Här är några exempel på fåglar och däggdjur med mycket stort cyklopiskt synfält: morkulla 359°, gräsand 360°, kohäger 321°, klippduva 316°, stare 286° och häst 359°.
Det cyklopiska synfältet hos kaniner och harar utgör 360°. Men inte nog med det. Synfälten för de båda ögonen överlappar varandra både framför och bakom huvudet. Hardjuren har möjligen dessutom stereoskopiskt seende både framåt och bakåt, om än inom ganska smala områden. Detta ska jämföras med det cyklopiska synfältet hos människan som är cirka 180 grader. Men vi människor har stereoskopiskt seende inom ett mycket större område framför huvudet än hararna. 2012.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Animation av ett människoöga. Läs om iris och pupillen i svaret nedan. Animationen visar pupillens ljusreflex. När ögat belyses dras pupillen ihop, när belysningen släcks utvidgas pupillen. En annan pupillreflex ingår i den så kallade närresponsen, som aktiveras när vi betraktar något på nära håll. Responsen har tre komponenter. För det första konvergerar ögonen i riktning mot näsan så att de båda fixerar det betraktade föremålet. För det andra dras en ringformig glatt muskel runt linsen ihop. Därvid blir de tunna trådar, som linsen är upphängd i, slakare. Den elastiska linsen blir då tjockare, som om den från början vore en tillplattad gummiboll. Detta ökar linsens brytningsförmåga och ögat fokuseras, så att det ger en skarp bild av det närbelägna föremålet på näthinnan. Detta kallas ackommodation. För det tredje minskar pupillens diameter varvid skärpedjupet ökar (se nedan). Courtesy of Greyson Orlando, in the public domain. |
|
Vad har iris för funktion egentligen? Är det en muskel som drar ihop och öppnar pupillen eller har den andra funktioner?
Iris (regnbågshinnan) ligger bakom den genomskinliga hornhinnan och framför den likaledes genomskinliga linsen i ögat. Iris har i mitten en öppning, pupillen, som släpper igenom ljus. Iris pigmentering hindrar ljus från att passera genom själva iris. Iris innehåller två uppsättningar glatt muskulatur, dels radiära och dels cirkulära muskelfibrer. När de radiära fibrerna dras ihop blir pupillen större. När de cirkulära fibrerna dras ihop blir pupillen mindre. De radiära fibrerna stimuleras av det så kallade sympatiska nervsystemet, de cirkulära av det så kallade parasympatiska nervsystemet.
Pupillen fungerar som bländaren i en kamera. I starkt ljus dras pupillen ihop så att dess öppning blir mindre. Då minskar ljusinflödet i ögat. Eftersom strålar i periferin skärs bort blir dessutom skärpedjupet större. Ökat skärpedjup innebär att vi kan se skarpt inom ett större avståndsområde i djupled.
Pupillens sammandragning skyddar också ögat från alltför starkt ljus. I svagt ljus utvidgas pupillen. Då flödar mer ljus in i ögat och det blir ljuskänsligare. Detta sker dock på bekostnad av skärpedjupet, men är nödvändigt för att vi ska se något över huvud taget, när det är mörkt. 2011.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Vi människor har olika ögonfärg på grund av våra gener. Men vad har olika ögonfärg för betydelse? Varför har vi människor inte samma färg?
Regnbågshinnan, iris, absorberar ljus som når ögat, så att det bara kan bara passera genom pupillen, öppningen i dess mitt. Ögonfärgen har ingen eller obetydlig betydelse för iris ljusabsorption. Hos både blåögda och brunögda människor når ljuset ögats näthinna endast genom pupillen. Ögonfärgen påverkar alltså inte synen, utom möjligen i liten grad hos människor med ljusblå ögon.
I Afrika, den moderna människans urhem, var från början alla människor mörkhyade, med mörkt hår och mörka ögon. Människan vandrade så småningom ut från Afrika till nordliga breddgrader med mindre solbelysning. Där gynnades en ljus hudfärg av evolutionens naturliga urval. En viktig orsak är att D-vitamin kan bildas i solbelyst hud. I nordliga områden med liten solinstrålning finns det en risk att mörkhyade människor inte bildar tillräckligt mycket D-vitamin i huden, eftersom hudens pigmentfärg absorberar solljuset. Om födan samtidigt är fattig på D-vitamin, leder detta till D-vitaminbrist, som i sin tur leder till ett skadat och försvagat skelett. Det är därför som folkgruppers hudfärg är ljusare, ju längre norrut de lever. Läs mer om hudfärg och D-vitamin på en annan sida.
Men risken för D-vitaminbrist förklara inte varför människor på nordliga breddgrader mycket ofta har ljus ögonfärg, oftast blå, och blont hår. Detta kan man ännu inte förklara. Men en molekylärbiologisk studie från 2014 angriper problemet. Man studerade tre gener som påverkar hudens, hårets och ögonens färg från ett stort antal skelett i 6 500-4 000 år gamla gravar i Ukraina och jämförde dessa fynd med samma gener hos nu levande ukrainare. Man fann att genvarianter som ger ljusare hud, hår och ögon hade ökat under de tusentals år, som förflutit sedan de forntida ukrainarna levde. Statistiska beräkningar antydde att alla dessa genvarianter gynnats av evolutionärt urval. Men varför skulle evolutionen gynna ljus ögonfärg? Här kan man bara spekulera. Det kan vara så att blå ögonfärg varit föremål för så kallat sexuellt urval. Det skulle innebära att blå ögon upplevts som mera attraktiva hos en möjlig partner. Alternativt skulle blå ögon ökat sammanhållningen inom folkgruppen. Slutligen kunde det vara så att det inte varit någon fördel alls med ljus ögonfärg. Ljusare ögon kunde helt enkelt vara en bieffekt av att huden blev ljusare, bland annat på grund av att flera av de gener som påverkar hudfärgen också påverkar ögonfärgen.
Man vet inte mycket om hur skillnader i iris struktur orsakar den stora variation i ögonfärg som finns hos människan. Mörk ögonfärg skulle kunna bero på särskilt höga av halter det mörka färgämnet melanin i iris. Blå ögonfärg skulle kunna orsakas av lägre halter av melanin i iris och av att det blå ljuset sprids när det träffar proteinfibrer (s.k. kollagener) i iris i stället för att absorberas. I så fall är det i princip samma orsak som den som gör himlen blå. 2019.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Jag undrar varför min get har pupiller som går vågrätt? Kan ej komma på någon annan djurart som har denna form och placering. Vilken är den egentliga funktionen? Tack på förhand!
Nästan alla djurs pupiller är runda när de är fullt öppna, så även hos get och får. När pupillen stängs för att dämpa starkt ljus förblir den rund hos många djur, t.ex. människa, hund och fåglar, men oval eller spaltformad hos andra. Problemet med en pupill som förblir helt rund är att den inte kan stänga så mycket eftersom innerkanten inte kan krympa hur mycket som helst. En spaltformad pupill kan stängas mycket mer effektivt vid starkt ljus, och är på detta sätt bättre. Ofta är det just nattaktiva djur som har spaltformade pupiller, så att de kan skydda sin ljuskänsliga näthinna på dagen. Hos huskatt, vissa ormar, krokodiler m.fl. är den stängda pupillen en lodrät springa, men som du vet är den vågrät hos getter och får. Även kor och många andra betande djur har en vågrät oval pupill i stängt läge. Att den stängda pupillspringan är vågrät hos får och get gör att synfältet bakåt och framåt inte begränsas så mycket som det skulle göra av en rund eller lodrät pupill. Detta är viktigt för betande djur som behöver se bra runt hela horisonten för att upptäcka rovdjur. Getens pupill är alltså en springa för att kunna stänga effektivt och vågrät för att tillåta god syn runt hela horisonten. 2001, 2012.
Dan-E. Nilsson
Till början på sidan
 |
I många kulturer har bildkonstnärer försökt återge ögats uppfattning av djup i den bild som hjärnan producerar, läs om djupseende i svaret nedan. Till vänster en målning av den kinesiske mästaren Wang Shichang från Mingdynastin (1368-1644). Inom det kinesiska måleriet har man aldrig använt sig av den realistiska västerländska konstens linjeperspektiv. Men man får ändå ett intryck av djup i landskapet. Till intrycket bidrar de små människofigurerna, dimman som döljer bergen i bakgrunden och träden som är stora i förgrunden, men mycket små i bakgrunden. Till höger en målning av den tidige italienske renässansmästaren Domenico Ghirlandaio (1449-1494). Han använder samma medel som kinesen för ge djup i bilden. Men i hans målning tillkommer det linjeperspektiv som utvecklades i Italien under renässansen. Man ser hur stenväggens linjer konvergerar mot en punkt vid horisonten. Tidiga renässansmålare excellerade ofta i perspektivmåleri. Perspektivet ovan förefaller oss något överdrivet. Båda målningarna visar hur man utan så kallat stereoskopiskt seende kan bedöma djup och avstånd. Personer, som i likhet med undertecknad, har dåligt eller obefintligt stereoseende klarar sig bra. Många är inte ens medvetna om att de saknar stereoseende. Obehandlad skelning kan vara en orsak till att stereoseendet inte utvecklas under barndomsåren. From Wikimedia Commons, in the public domain. |
|
Tacksam för att få veta om hundar ser tredimensionellt, alltså har samma uppfattning som människan av olika former. Eller har de ett platt seende? Vi har en diskussion om detta.
Ja, de har uppfattning om djup i bilden. Så kallat stereoskopiskt seende förutsätter att de båda ögonens synfält överlappar. Rovdjur, som hundar, tenderar precis som människan att ha ögonen framåtriktade med stort överlapp mellan de två synfälten. Detta ger större precision vid fångsten av bytet med hjälp av stereoskopiskt seende.
Bytesdjur, som harar, tenderar att ha ögonen på sidan av huvudet. Detta ger ett vidare synfält för de båda ögonen tillsammans i horisontell led, vilket gör det lättare för dem att upptäcka rovdjur, men begränsar möjligheten till stereoskopiskt seende.
Det så kallade synnervskorset (synnervskorsningen) i däggdjurshjärnan gör att informationen från vänster synfält i båda ögonen leds till höger hjärnhalva och informationen från höger synfält i båda ögonen till vänster hjärnhalva. Det är detta arrangemang som möjliggör stereoskopiskt seende. Detta innebär att hjärnan bedömer avstånd genom att mäta skillnaden i läge mellan punkter i synfältet från de båda ögonen. Ju närmare en punkt i synfältet är betraktaren, ju större blir skillnaden mellan de båda ögonen (så kallad parallax). Detta utnyttjas vid avståndsbedömningen. Läs mer om synnervskorset på en annan sida. På samma sida kan du läsa om en ny intressant hypotes om synnervskorsets funktion.
Stereoskopiskt seende är dock inte den enda mekanism som människor (och kanske också hundar) använder för att bedöma avstånd. Personer utan stereoskopiskt seende är inte särskilt handikappade. Det finns flera mekanismer genom vilka vi kan bedöma avstånd med bara ett öga. Därvid kan erfarenheten spela en stor roll. Om man flyttar på huvudet eller om föremål rör sig så kommer närbelägna föremål att röra sig mer mot bakgrunden än avlägsna föremål (rörelseparallax). Om vi vet att två linjer i synfältet, t.ex. järnvägsspår, är parallella, men ser att de närmar sig varandra längre bort i vårt synfält, så ger oss denna perspektivbild avståndsinformation. Om vi vet att ett cykelhjul är cirkulärt, men ser att det är ovalt i synfältet, så får vi information om cykelns läge i rummet. Om vi vet hur stor en människa är, men ser att människan upptar en mycket liten del av synfältet så vet vi att människan är långt borta och tolkar det inte som om människan var väldigt liten. Men det händer att små barn tror att en avlägsen person är mycket liten. Avlägsna föremål syns ofta som oklara eller dimmiga. Detta utnyttjas i den traditionella kinesiska konsten där de avlägsna bergen i bilden ofta är dimhöljda. Belysningsmönster och skuggor hjälper oss också att bedöma avstånd. 2011, 2012.
Anders Lundquist
Till början på sidan
|
En duva vandrar omkring på snön och vaggar på huvudet. Eller är det kroppen som rör sig och huvudet som står stilla? From YouTube, courtesy of Kaetemix. |
|
Har länge funderat på varför fåglar för huvudet fram och tillbaka när de går på marken. - Om styrning av människans ögonrörelser.
En bra fråga. Först måste framhållas att detta gäller vissa fåglar, till exempel duvor, höns, skator och tranor. De flesta fåglar vaggar inte på huvudet när de går. Det finns flera hypoteser om huvudvaggandets funktion. Men den sannolikaste hypotesen är att fåglarna gör detta för att få en tydligare bild av omgivningen.
I själva verket är det under större delen av fågelns gångcykel egentligen inte huvudet som rör sig. Det är kroppen som rör sig och huvudet som står stilla. Fågeln rör således kroppen framåt, medan huvudet stannar kvar i samma läge i förhållande till marken. Sedan rör fågeln huvudet mycket snabbt framåt och beteendet upprepas. Under större delen av tiden är således huvudet stilla i förhållande till omgivningen. Därmed blir det lättare för fågeln att få en bild av sin omgivning. Den kan också fokusera ögonen på ett intressant föremål i omgivningen under en längre tid.
I en studie lät man duvor gå på ett rullband i samma hastighet som rullbandet. Därmed stod ju duvorna stilla i förhållande till sin omgivning. Intressant nog gick då duvorna utan att vagga på huvudet. Men när duvorna stod stilla på rullbandet och rullbandet rörde sig, så började de vagga på huvudet. Dessa försök ger stöd åt hypotesen att vaggandet hjälper duvorna att får en klar bild av sin omgivning. Försöken talar dessutom starkt emot tanken att huvudrörelserna underlättar gångrörelserna på samma sätt som människans gång underlättas av att vi svänger med armarna.
Ytterligare en funktion med huvudvaggandet kan vara att det underlättar avståndsbedömning genom så kallad rörelseparallax. Läs om stereoseende och rörelseparallax i föregående svar.
Även för en människa är det lättare att få en klar bild av omgivningen när hon står stilla, än då hon och hennes huvud rör sig. Vi människor och andra däggdjur löser problemet bland annat genom ögonrörelser. Det handlar om reflexer som utlöses genom att balansorganen och ögonen stimuleras. Dessa reflexer leder till sammandragningar av de sex yttre ögonmuskler som löper mellan ögongloben och ögonhålans vägg och kan rotera ögongloben åt alla håll. Sådana ögonmuskler finns inte bara hos däggdjur, utan också hos fåglar. Motsvarigheter till de nedan beskrivna reflexerna finns således också hos fåglar.
En sådan reflex utlöses när vi vrider på huvudet, samtidigt som ögonen fixerar ett föremål. Då kommer ögonen att vrida sig i motsatt riktning mot huvudet. Resultatet blir att blicken förblir fixerad på föremålet. Så småningom når ögonen gränsen för hur långt de kan röra sig. Då rör de sig mycket snabbt åt andra hållet, så kallad nystagmus, och fixeras sedan på en ny punkt i omgivningen. Notera likheterna mellan denna reflex och fåglarnas huvudvaggande. Texten fortsätter under videon.
|
Videon visar de ögonrörelser som man gör, när huvudet är stilla och man fixerar ett objekt som rör sig. Först följer man långsamt objektet med ögonen så länge man kan. Därefter rör man dem snabbt tillbaka, så kallad nystagmus, och fixerar en ny punkt på objektet. Se vidare huvudtexten nedan. From YouTube, courtesy of Medico Files. |
|
En annan typ av reflex med nystagmus utlöses när huvudet är stilla och det föremål vi fixerar börjar röra på sig. Ögonen rör sig då i samma riktning som det betraktade föremålet och vi fortsätter att fixera det. När ögonen når gränsen för hur långt de kan röra sig, rör de sig snabbt tillbaka. Sedan upprepas reflexen. En bekant situation är när vi sitter i ett tåg, tittar ut genom fönstret på ett annat tåg som står stilla på den intilliggande banan. När det andra tåget börjar röra sig följer vi det med blicken. Intressant nog uppträder då ofta illusionen att det är det egna tåget som rör sig. Detta förklaras troligen delvis av att vi saknar referenspunkter, eftersom det andra tåget upptar hela synfältet. En annan möjlig förklaring är att stimuli från ögonen påverkar samma hjärndelar som stimuli från balansorganen i den ovan beskrivna reflexen vid huvudrotation och att informationen feltolkas. 2013, 2016.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
 |
Till vänster ses ett par medeltida glasögon. De första glasögonen i Europa gjordes troligen i Venedig på 1200-talet. Men kineserna kan ha uppfunnit glasögon ännu tidigare. Och redan cirka 900 före vår tideräkning tros assyrierna ha använt slipade bitar av genomskinliga mineral som förstoringsglas. Till höger ses en pincené från 1800-talet. En sådan saknar skalmar. Glasögon med skalmar började dock användas redan under 1700-talet. Both images in the public domain. |
|
Hur ärvs synfel hos människan? Båda mina föräldrar är närsynta men jag själv är översynt. Min teori är att närsynthet är ett dominant anlag och att båda mina föräldrar haft med sig en dominant (närsynt) och en recessiv (översynt) anlagsvariant samt att jag sedan fått de två recessiva anlagen. Stämmer det?
Benägenheterna att utveckla närsynthet (myopi) och översynthet (hyperopi) är båda beroende av ärftliga faktorer, men miljöfaktorer spelar också en roll. Men det genetiska bidraget handlar inte om en enda gen med två alleler (varianter) och enkel mendelsk nedärvning. Det finns i stället ett flertal olika gener som påverkar benägenheten att utveckla närsynthet och översynthet, så kallad multifaktoriell nedärvning. Flera av dessa gener har identifierats.
Under senare decennier har andelen närsynta personer ökat mycket kraftigt i vissa delar av världen, i synnerhet i Östasien. Detta har skett så snabbt att det inte kan bero på genetiska faktorer. De sannolika orsakerna är i stället att barnen numera använder ögonen mycket mer till seende på korta avstånd, till exempel vid läsning i skolan och och framför datorer, och mycket mindre till seende på långa avstånd, det vill säga utomhus. Detta påverkar troligen utvecklingen av ögats form under uppväxten. 2019.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Lägerelden brinner. Ljuset utsändes till stor del av upphettade luftmolekyler. Lågor med högre temperatur är blå, snarare än röda och gula. Courtesy of Marcus Obal from Wikimedia Commons under this CC License. |
|
Vi kan inte se luften, eller? Kan fiskar se vattnet de simmar i?
Det vi ser orsakas av ljus som kommer in i ögat. Detta ljus kan dels vara utsänt av lysande föremål eller enstaka molekyler, dels vara reflekterat i en riktning från föremål, dels vara spritt i olika riktningar av molekyler och partiklar i omgivningen. Luften lyser normalt inte och reflekterar inte ljus. Vi ser därför normalt inte luften. Innehåller luften små partiklar, till exempel rök, ser vi dessa partiklar. Men vi ser fortfarande inte luften.
Det finns dock några undantag. I en brinnande låga är luften så kraftigt upphettad att dess molekyler utsänder synligt ljus. Himlens blåa färg beror på att olika våglängder av ljus sprids i olika hög grad av luftens molekyler, det blå ljuset mest. Blått ljus träffar således luftens molekyler, når ögonen och gör att vi upplever himlen som blå. Man skulle ju då kunna säga att vi ser luften, när vi ser den blå himlen. Men på detta kräver att vi ser genom ett mycket tjockt luftlager. På normala avstånd uppfattar vi inte den effekten. Läs mer om varför himlen är blå på en annan sida.
Luften är det medium, som omger landlevande djur. På samma sätt är vatten det medium som omger fiskar och andra vattenlevande djur. Dessa djur kan normalt inte se vattnet, eftersom det inte utsänder, sprider eller reflekterar ljus. Djuren kan däremot se partiklar i vattnet. Det är sådana partiklar som kan göra vatten grumligt och ändra dess färg, inte vattnet i sig.
Det finns dock även här några undantag. Då ljus passerar genom en vattenmassa absorberas olika våglängder i olika hög grad, när ljuset träffar vattenmolekylerna. Absorberat ljus försvinner. På längre avstånd är denna effekt märkbar. På ljusets väg neråt i vattnet absorberas det röda solljuset i ena änden av ljusspektrum i mycket hög grad, det blåa i den andra änden i liten grad. Det blåa ljuset når alltså längre ner i vattendjupet. Omvärlden ter sig alltså blå på större djup. Detta är i varje fall en effekt av vattnets egenskaper, även om det knappast innebär att man ser vattnet.
I vatten kan det finnas gränser mellan vattenmassor med olika salthalt eller olika temperatur, så kallade kliner. De olika vattenmassorna har olika så kallade brytningsindex. Därför kan ljus reflekteras mot gränskikten och nå vattendjurens ögon. De kan således se gränserna mellan olika vattenmassor. Om de tittar upp kan de också se vattenytan, eftersom ljus reflekteras mot gränskiktet mellan vatten och luft. Men detta innebär egentligen inte att de ser vattnet. Vattendjuren kan också se världen ovanför vattenytan, men bara inom ett begränsat fönster rakt ovanför dem. 2020.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Varför finns det inte något djur som har funktionen optisk zoom inbyggd i sitt öga? Det borde vara en nyttig funktion att kunna observera till exempel ett bytesdjur eller ett rovdjur på långt avstånd? Är det för komplicerat att utveckla?
Du har rätt att det inte finns några djur med zoomoptik i sina ögon. Djuren har i stället mycket effektivare lösningar på problemet att se både detaljrikt och vidvinkligt. Zoomobjektiv är bra på kameror eftersom fotografisk film och digitala bildsensorer arbetar med samma bildskärpa över hela bilden (filmens kornighet eller CCD-plattans pixlar ligger lika tätt i alla delar av bilden). Med ett vidvinkelobjektiv blir det då inte så många pixlar för att avbilda t.ex. ett avlägset ansikte. Men om man byter till ett teleobjektiv, eller zoomar in med sitt zoomobjektiv, så kan ansiktet avtecknas med betydligt fler pixlar, och därmed bättre detaljrikedom.
Djurens ögon har inte problemet med en viss given pixeltäthet över hela bilden. Istället kan näthinnans motsvarighet till pixlar vara extremt små och tätpackade i vissa delar av synfältet, medan de är stora och färre i andra delar av synfältet. På det sättet kan det mänskliga ögat urskilja detaljer som det krävs mycket långa teleobjektiv för att avbilda med en kamera. Samtidigt har vi ett synfält som motsvarar ett extremt vidvinkelobjektiv. Vi ser alltså både detaljer och översikt på samma gång, vilket är mycket bättre än zoomobjektivet som måste ställas in för antingen det ena eller det andra, men inte kan klara båda uppgifterna samtidigt. Varierande pixeltäthet som i människans och andra djurs ögon ger dessutom mycket mindre och lättare linser.
Med bättre digitala bildsensorer tror jag framtidens kameror kommer att kunna fungera mer som ögonens näthinnor, och då behövs inte längre de klumpiga zoomobjektiven. 2008.
Dan-E. Nilsson
Till början på sidan
 |
En mullvad (Talpa europaea) i närbild. Ögonen är så små att de är dolda av pälsen. Men trots att den ser illa, klara den sig bra i sina mörka gångar med hjälp av den känsliga nosen och de likaledes känsliga morrhåren. Läs om morrhår på en annan sida. Courtesy of Hannes Grobe and Wikimedia Commons under this CC License. |
|
Är mullvadens ögon uppbyggda som andra däggdjurs med ögonglob, iris och pupill?
Mullvadens ögon är mycket små och visar flera tecken på degenerativa förändringar. Men ögonen är försedda med bland annat hornhinna, iris, pupill, lins och näthinna. Ögonlocken kan öppnas och stängas. Precis som de flesta andra däggdjur har mullvaden tre typer av synceller: två typer av tappar med olika färgkänslighet och stavar för seende i svagt ljus. Eftersom ögat är så litet och linsen dåligt genomskinlig är det tveksamt om mullvaden har ett bildseende. Men troligen kan den se skillnad på ljus och mörker, urskilja rörelser och kanske också färger. Det har föreslagits att mullvadögats främsta funktion är att upptäcka ljuset som sipprar in från ställen där gångsystemet rasat. Läs mer om mullvaden på en annan sida. 2011, 2012.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Tornugglan (Tyto alba) kan hitta sitt bytesdjur i mörkret genom att lyssna på de ljud djuret ger upphov till. Det gäller för mössen att krafsa så lite som möjligt! Copyright 1996 Corel Corporation. |
|
Jag är en gymnasieelev som går det naturvetenskapliga programmet i andra årskursen. Jag har en fråga som jag hoppas att du kan hjälpa mig med. Om jag svävar på 50 meters höjd och försöker upptäcka en mus i gräset kommer jag att misslyckas. En ormvråk skulle hitta den utan svårigheter. Varför ser vråken musen men inte jag? Om det hade varit på natten skulle inte heller ormvråken se den. Däremot skulle en kattuggla upptäcka musen. Vilka är skillnaderna mellan vråkens och ugglans sinnen? Mycket tacksam för svar.
Ormvråken ser mycket bättre än vi människor och kattugglan hör mycket bättre.
Tapparna är hos däggdjur och fåglar de sinnesceller i ögats näthinna som ger hög synskärpa under goda ljusförhållanden. Tapparna står också för färgseendet. Seende under dåliga ljusförhållanden ombesörjes av andra sinnesceller som kallas för stavar. Hos däggdjur och fåglar med god syn finns det ofta ett eller flera områden i ögats näthinna med mycket tätt med tappar. Ju tätare tapparna sitter, ju högre blir synskärpan. Jämför med en dataskärm: ju fler pixlar (bildpunkter) skärmen har per ytenhet, desto bättre upplösning får den. Hos oss människor finns i varje öga ett litet runt sådant
tapprikt område som kallas för fovea (och ligger i den s.k. gula fläcken). I fovean finns det en liten grop i näthinnan som gör näthinnan tunnare just där. Hos andra djur kan det tapprika området vara en lång vågrätt strimma som ger skarpt seende längs en stor del av horisonten. Många fågelarter har två foveor i varje öga.
Vråken ser musen därför att den har bättre synskärpa än vi har. Att vråkar och andra dagaktiva rovfåglar har skarpare syn än människor beror delvis på att de har tätare med tappar i sina foveor. Dessutom har man hos vissa rovfåglar visat att fördjupningen i fovean skulle kunna fungera som en negativ lins som gör att hela ögat fungerar som ett teleobjektiv på en kamera! Läs om rovfåglars fantastiska ögon på en annan sida.
Ugglan ser inte musen, den hör den. Man har noggrant studerat tornugglor och visat att de kan lokalisera en mus och fånga den i totalt mörker enbart med hjälp av det svaga ljud som musen ger upphov till när den rör sig. Om det finns ljus kan ugglan utnyttja det, men den klarar sig alltså utan. Ugglan lokaliserar musen genom att jämföra ljudet från vänster och höger öra. Öronens öppningar (som sitter under fjäderdräkten) är asymmetriska. Den högra hörselgångens mynning är uppåtriktad, den vänstras nedåtriktad. Detta innebär att de båda öronen tillsammans kan lokalisera ljudets riktning både i vertikalled och i horisontalled. Ugglan lokaliserar ljudet i vertikal led genom att jämföra ljudstyrkorna som når de båda öronen. Ugglan lokaliserar ljudet i horisontal led genom att registrera den fasförskjutning som finns mellan ljuden som når de båda öronen. Fasförskjutningen uppkommer genom att ljudet når det ena örat tidigare än det andra. Fjädrarna kring ögonen, de så kallade ögonkretsarna, ger inte bara ugglan dess uggleutseende, utan är också nödvändiga för att ugglan ska kunna lokalisera ljud i vertikal led. 2000, 2013.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Till "Svar på frågor"
|
