|
|
Till vänster ses den i svaret nedan beskrivna jättegråsuggan Bathynomus giganteus. Överst till höger ses framänden av klotgråsuggan Armadillidium vulgare som är i storleksordningen en centimeter lång. Nederst till höger har denna klotgråsugga rullat i hop sig till en boll, samma försvarsbeteende som finns hos igelkottar och klotbältor. Flera arter klotgråsuggor finns i Sverige. Courtesy of National Oceanic and Atmospheric Administration, in the public domain (left), S t a n i s l a v K r e j čík from Encyclopedia of Life under this CC License (above right) and Patrick Gorring from Encyclopedia of Life under this CC License (below right). |
|
Hej Anders! Idag såg jag en häpnadsväckande bild på vad jag tror är ett blötdjur. Några
som jag frågat tror det är en dolksvans. Dock tycker jag inte att det ser ut som en dolksvans. Hoppas nu att du kan reda ut mysteriet bakom detta djur. Bifogar en länk till bilden.
Man skulle tro att det handlar om en animerad organism från en SF-film, men djuret är faktiskt
en gigantisk gråsugga, med största sannolikhet djuphavsarten Bathynomus giganteus. Gråsuggorna (gruppen Isopoda) är kräftdjur, inte spindeldjur som dolksvansarna. Läs om dolksvansar i nästa svar.
Man skulle inte tro det, men gråsuggorna är en framgångsrik och artrik djurgrupp som är representerad såväl i havet som i sötvatten och på land. En del gråsuggor är parasiter. Kroppslängden kan vara från 0,7 millimeter till cirka 35 centimeter. Det sistnämnda gäller Bathynomus giganteus som finns i Karibiska havet. På land kan man påträffa gråsuggor till exempel under stenar eller i fuktiga källare. De är ofta ovala och platta. Kroppen är uppdelad i många segment.
På bilden skymtar man svagt de oskaftade fasettögonen strax under de mustachlikt bakåtstrukna antennerna. Suggan har ett flertal gångben under kroppen och längre bak tillplattade mörkfärgade benpar som fungerar som andningsorgan, simben eller bådadera. Djurets så kallade telson vilar på mannens tumme och vid sidan om den syns det sista benparet, uropoderna. Notera att telson är platt och bred, inte dolklik som hos dolksvansarna. Gråsuggor angriper inte männniskor och är helt ofarliga. Men efter att ha tagit del av B-filmen "Blood lake: attack of the killer lampreys", i vilken horder av nejonögon suger sig fast vid och avlivar de flesta skådespelarna, väntar jag ivrigt på filmen "Mördargråsuggorna anfaller".
Bathynomus giganteus är ett av de största kända leddjuren. Läs om den väldiga japanska jättekrabban och om havsskorpionerna, de sannolikt största leddjuren någonsin, på andra sidor. 2016.
Anders Lundquist
Till början på sidan
|
|
Överst ses dolksvansen Limulus polyphemus från sidan. Upphöjningen under den främre ryggsköldens främsta vänstra tagg är ett av djurets två fasettögon. Nederst ses djurets undersida. På den syns gångbenen under den halvmånsformade framkroppen (prosoma) och de platta gälarna under den mindre bakkroppen (opistosoma). Gälarna kallas för bokgälar, eftersom de ligger ovanpå varandra som bladen i en bok. Längst bak ses den spjutformade "svans" (telson) som gett djuren dess namn. De använder "svansen" för att komma på rätt köl, när de hamnat på rygg. From Encyclopedia of Life, courtesy of Jiří Bukovský under this CC License (above), C. F. Bright and the Smithsonian Institution under this CC License (below). |
|
Vad heter dolksvans på latin och engelska? Vad är dolksvansar för djur?
Dolksvansarna kallas på engelska "horseshoe crabs", ibland "king crabs". Ett äldre svenskt namn är kungskrabbor. Dolksvansarna inte kräftdjur, så det är inte systematiskt korrekt att kalla dem krabbor. De är leddjur som bildar en egen grupp (Xiphosura) bland de nu levande spindeldjuren. Mest undersökt är arten Limulus polyphemus, som finns längs med Nordamerikas atlantkust. Denna art är uppkallad efter Polyphemus, den enögde cyklop som tog Odysseus och hans besättning till fånga för att sedan bli lurad av den mångförslagne greken. Orsaken till detta är att dolksvansarna, förutom sina två fasettögon, bland annat har tre närliggande enkla ögon mitt i "pannan". Dessa ögon påminde Linné om de mytiska cyklopernas enda öga.
Dolksvansarnas lek styrs av månens faser och tidvattnet. Den sker vanligen på kvällen vid högvatten (flod) under fullmåne och nymåne i månaderna maj och juni. En mängd dolksvansar samlas i vattenbrynet, fler hanar än honor. Honorna gräver en grop i sanden och lägger sina ägg i den. Där befruktas äggen av hanarna genom yttre befruktning och gropen fylls igen. Äggen med sina embryon är då skyddade från havets predatorer, men inte från vadarfåglar. För fåglarna är äggen en viktig näringskälla.
Dolksvansarna är en uråldrig grupp besläktad med de utdöda gigantiska havsskorpionerna. Läs om havsskorpionerna, de troligen största leddjur som någonsin existerat, och om dolksvansarnas blåa "blod" på andra sidor. 2013, 2016.
Anders Lundquist
Till början på sidan
|
Här ses spinnvårtorna på en spindels bakkropp när spinnkörtlarnas innehåll pressas ut ur dem i form av trådar. Spinnkörtlarna producerar ett sekret som, när det passerar spinnvårtorna, omvandlas till spindelns trådar. Spindlar kan ofta producera flera typer av trådar. Courtesy of Jason7825 from Wikimedia Commons under this CC License. |
|
Hej! Jag undrar varför spindeln inte fastnar i sitt nät, det är ju så kletigt.
Spindlar producerar flera sorters silke från sina spinnkörtlar på bakkroppen. Det vanliga silket är inte klibbigt. Nätets klibbighet åstadkommes av en särskild sorts spinnkörtelsekret. Vanliga hjulspindlar placerar ut "klistret" på nätet i form av små droppar som sitter med jämna mellanrum längs med trådarna.
Spindeln förefaller, om möjligt, undvika att gå på de klibbiga delarna av nätet. Den måste dock göra det då och då, i synnerhet när den ska ta hand om fångade insekter. Men spindelns fötter fastnar inte i nätet. Den gamle franske entomologen Henri Fabre gjorde några experiment som visade hur spindeln undviker att fastna i sitt nät. Först visade han att en ren glasstav fastnar i nätet, men inte en glasstav överdragen med olja. Sedan testade han ben från spindlar. Ett spindelben behandlat med lösningsmedel fastnade i nätet, men ett obehandlat ben gjorde inte det. Det verkar alltså som om spindeln utsöndrar någon slags fettlösligt material på fötterna som hindrar dem från att fastna i det vattenbaserade klistret.
Enligt en alternativ hypotes använder hjulspindlar speciella gripanordningar på foten när de går på klibbiga trådar. Spindeln Araneus diadematus har på fötterna två stora gångklor och en tredje mindre, starkt böjd klo. Bredvid den tredje klon finns greniga hår. När spindeln tar tag i en klibbig tråd så böjs den tredje klon runt tråden så att tråden hålls fast av klon och de greniga håren. Detta ger en mycket liten kontaktyta med tråden. När klon böjs tillbaka så sprätter håren till och tråden lossnar. Läs om denna hypotes på en annan sajt (på engelska).
En undersökning publicerad 2012 ger starkt stöd åt de hypoteser som nämns ovan. Man studerade videoupptagningar av spindlar som vandrade på sitt nät. Man undersökte också tarsernas struktur med svepelektronmikroskop. Tarserna är de yttersta delarna av spindlarnas ben, alltså fötterna.
Man urskilde tre mekanismer genom vilka spindlar undviker att fastna på nätet. För det första undviker de, om möjligt, att vidröra nätets klibbiga droppar.
För det andra är tarserna beklädda med ett tunt lager av vattenfrånstötande material, som löses upp av fettlösande lösningsmedel, men inte av vatten. Detta material visade sig innehålla långa kolväten. Materialet minskar vidhäftningen mellan fötterna och de klibbiga dropparna. Gamle Fabre hade således rätt.
För det tredje, visade sig tarserna hos de studerade spindlarna vara beklädda med mycket tunna hårliknande utskott (setae). Dessa utskott är förgrenade och spetsiga. När en klibbig droppe binds till foten fastnar den på utskotten, men förgreningarna gör att droppen aldrig når kontakt med fotens yta. Detta innebär att dropparna får en mycket liten kontaktyta med foten. De binds bara till några tunna utskott. Den vidhäftande kraften blir då liten, mycket mindre än om dropparna kontaktat fotens yta. Spindeln lyfter på foten på ett sådant sätt att dropparna glider längs med utskotten tills de når deras spetsar. Då är kontakten mellan dropparna och utskotten minimal och foten släpper lätt från nätet. 2002, 2012.
Anders Lundquist
Till början på sidan
|
Videon visar en spindel som, oförskämt nog, bajsar på sin husses hand, medan vacker klassisk musik klingar i bakgrunden. Egentligen avger den en blandning av urin och avföring. Den vita färgen orsakas troligen av guaninkristaller. Se huvudtexten nedan. From YouTube, courtesy of Rangers1987usa. |
|
Jag arbetar för närvarande med ett spindelprojekt på en förskola. Barnen vill veta massor och det är spännande. Barnen har dock snöat in på om spindlar bajsar och kissar som oss människor? Undrar om du kan hjälpa mig med den frågan? Vill ju kunna svara på barnens frågor.
De viktigaste utsöndringsorganen hos de flesta spindlar är så kallade malpighiska kärl. De motsvarar våra njurar och finns i bakkroppen. De består av långa rör som börjar blint och töms i tarmen. Där blandas urinen med avföringen. Blandningen lagras i en blåsa, som buktar ut från ändtarmen. Sedan lämnar den kroppen via ändtarmsöppningen. Den har oftast halvflytande, ibland nästan i fast form.
Vid nedbrytning av proteinernas aminosyror bildar spindlar vanligen det i vatten svårlösliga ämnet guanin, inte vattenlösligt urinämne som människor och andra däggdjur. Guaninet faller ut som fasta kristaller i tarmen. Då blir tarmvätskan mindre koncentrerad, vilket gör att mer vatten kan återvinnas till kroppen. Detta bidrar till att göra blandningen av urin och avföring mindre flytande. 2018.
Anders Lundquist
Till början på sidan
|
|
Överst en okokt flodkräfta (Astacus astacus) i sin naturliga miljö, nederst en kokt kräfta. From Wikimedia Commons, courtesy of H. Zell under this GNU License and E m ök e D é |
|
|