 |
| Människans fot innehåller totalt 26 ben: 7 i vristen (tarsalben), 5 i mellanfoten (metatarsalben) och 14 i tårna (falanger). Mot språngbenets (talus) övre yta ledar skenbenet (tibia) via en stadig gångjärnsled (den övre språngbensleden) som överför kroppsvikten på foten. Den inre fotknölen är en del av skenbenet. Den yttre fotknölen är nedre delen av vadbenet (fibula). De båda fotknölarna (malleolerna) har inom den övre språngbensleden ledkontakt med språngbenets sidor. Språngbenet ledar undertill mot hälbenet och båtbenet. Dessa leder används när foten vrides inåt så att fotsulan riktas något mot den andra foten (supination) och när foten vrides utåt så att fotsulan riktas något utåt (pronation). Notera att stortån, liksom tummen, innehåller två ben. Övriga tår, liksom övriga fingrar, innehåller tre ben. De två yttersta benen i lilltån är dock ofta sammanväxta. Modified after an original with copyright Corel Corporation. |
Vilken betydelse har lilltån? Fotens ben. Om vår anpassning till upprätt gång.
Om man ser på vad som hänt med tårna, när människans fot under evolutionen anpassats till upprätt gång, så är en av de största förändringarna att stortån blivit större och fått en viktig roll vid förflyttningen. Stortån har en stödjande funktion och ger även frånskjut under steget. De andra tårna har blivit betydligt mindre, men de behövs fortfarande, inklusive lilltån.
Omvandlingen av foten från en gripfot till en löpfot är en av de viktigaste förändringarna i människans evolution. En mycket viktig anpassning är det kraftiga, elastiska bindvävsskikt som löper under hålfoten och bidrar till att hålla fotvalvet upplyft. Det kallas fotvalvsplattan (plantarfascian, aponeurosis plantaris). När vi sätter foten i marken, tänjs det ut som ett gummiband och lagrar elastisk lägesenergi. Denna energi utnyttjas sedan vid frånskjutet i nästa steg. Läs om människans löpförmåga och om uthållighetsjakt på en annan sida.
Bland däggdjuren har en anpassning till att springa snabbt ofta resulterat i att antalet tår minskat, att en eller två tår förstorats och att de stora tårna bär på hela kroppstyngden. Hästen har som bekant bara en fungerande tå som ingår i hoven. Antiloper och hjortar har bara två fungerande tår, de båda klövarna. Hos kängururna är bakfötternas fjärde tå större än de andra och står för avstampet vid hoppandet. Det finns många fler liknande exempel. Låt oss förutsätta att människans fot kommer att genomgå en fortsatt evolution utsatt för naturligt urval, något som vi i och för sig inte kan förutsäga. Kanske kommer då stortån att bli allt större och antalet tår att reduceras. Lilltån borde då stå närmast i tur att försvinna. Läs artikeln "Varför har ryggradsdjur aldrig fler än fem fingrar och tår, men ofta färre?" för att få mer information om ryggradsdjurens fingrar och tår. 2000, 2013, 2017.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Handens ben. Bilden visar vänster hand med handryggen riktad uppåt. Se vidare huvudtexten nedan. Courtesy of BodyParts3D under this CC License. |
|
Hur många ben och leder har handen? Om handen som redskap. Var i kroppen finns det flest leder?
En hand innehåller 27 skelettben:
- 2 fingerben i tummen (röda på bilden ovan)
- 12 fingerben i de andra fyra fingrarna (tre ben i varje finger; röda på bilden)
- 5 mellanhandsben (ljusblå på bilden). Mellanhanden är den platta delen av handen med handflatan
- 8 handlovsben i två rader med fyra ben i varje rad (ljusbruna på bilden). Handloven (handroten) är den del av handen som böjs, när man rör hela handen
En hand innehåller 21 leder:
- 9 leder mellan fingerbenen (en led i tummen, två leder i var och en av de andra fyra fingrarna)
- 5 leder mellan de innersta fingerbenen och mellanhandsbenen
- 5 leder mellan mellanhandsbenen och handlovsbenen
- 1 led inuti handloven, åtminstone om man förenklat ser till hur handen fungerar. Leden finns mellan den yttersta och den innersta raden av handlovsben.
- 1 led mellan handloven och strålbenet i underarmen (det nedersta gröna benet på bilden ovan).
Benen inom varje rad i handloven är rätt fast bundna till varandra och rör sig lite i förhållande till varandra. Det finns flera andra leder mellan handlovsbenen, men de är inte särskilt rörliga och vi räknar därför bort dem.
Leden mellan tummen och dess mellanhandsben är särskilt rörlig och mycket viktig för oss. Den gör att vi kan gripa med stor precision genom att föra tummen mot de andra fingrarna (motsättlig tumme). Läs om det fantastiska redskapet handen på en annan sida.
Händerna och fötterna är de kroppsdelar som innehåller flest leder eller i varje fall tätast med leder. Varje fot uppges innehålla 33 leder. Ryggraden innehåller fler leder än en hand eller en fot, men den är ju så lång, att det blir glesare mellan lederna. 2019.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Nedre delen av benet hos en lärkart. Läs vidare i texten nedan. Lärkorna skiljer sig från alla andra tättingar genom att tarsen är rundad baktill samt försedd med fjäll, liknande dem på framsidan. Tättingarna är den största fågelordningen och omfattar bland annat kråkfåglar, mesar, finkar, sparvar. lärkor, svalor och starar. Modified image from Eugene W Oates: "Fauna of British India. Birds", vol 2, 1890. In the public domain. |
|
Gått och klurat på vad fåglarnas "fötter" kallas? Kattens fötter kallas ju tassar, hästens hovar. Har letat på Internet, men inte hittat något.
Fåglarnas "fötter" kallas i dagligt tal fötter, men de består egentligen bara av de delar av foten som vidrör underlaget, nämligen tårna. Se bilden ovan. Tårna (oftast tre framåtriktade och en bakåtriktad) följs av en icke fjäderklädd del av foten som kallas tars och som inte vidrör marken. Fåglar är således tågångare och går inte på hela foten. Tarsen motsvarar vår mellanfot och vrist, jämför med bilden av en människofot ovan på denna sida. Hälen sitter en bit upp på benet, där tarsen bildar en led mot underbenet. Spetsen på vinkeln mellan tars och underben är ju bakåtriktad. Härav inser man att leden mellan tars och underben inte kan vara ett knä. Knäleden är vanligen dold inne i den fjäderklädda delen av kroppen. Läs om tågångare, tåspetsgångare och hälgångare längre ner på denna sida. 2011, 2012.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
 |
Överst ses skelettet av en pingvin. De skelettdelar som diskuteras i svaret nedan är utmärkta. Notera dessutom att bröstbenkammen (carina) är lika väl utvecklad som hos flygande fåglar. Pingviner simmar i princip genom att flyga genom vattnet. De behöver därför de tjocka och starka bröstmuskler, som är fästa i bröstbenkammen och som sänker vingarna. Nederst ses en schematisk bild av en simmande pingvin med skelettet utritat.
Hos icke flygande landfåglar är bröstbenskammen och vingarna mer eller mindre reducerade. Så är det hos de strutsartade fåglarna (slätbröstfåglarna, ratiterna), som omfattar strutsen, kasuarerna, nanduerna, emun och kiwierna samt de utdöda moafåglarna och elefantfåglarna. Modofied images. Courtesy of H. Zell and Staatliches Museum für Naturkunde Karlsruhe (above), LoKiLeCh and Naturkundemuseum in Berlin (below), both from Wikimedia Commons under this GNU License. |
|
Facebook kan ställa till det ibland. Nu har jag stött på frågan om pingviner har knän. Jag googlade och fick tre svar. 1) Ja, de har knän. 2) Nej, de har inte knän. 3) De har något som inte direkt är knän men fungerar ungefär som knän. Hur är det egentligen?
Pingviner och alla andra fåglar har knän med knäled, men knät är vanligen dolt inne i den fjäderklädda delen av kroppen. Den led som man ser på benet hos de flesta fåglar är hälen, vilket framgår av att den för den nedre delen av benet framåt, inte bakåt. De nedre delarna av fågelbenet motsvarar människans mellanfot och vrist och kallas tars. Läs om tarsen i föregående svar.
Allt detta gäller också för pingvinerna. Se bilderna ovan. Pingviner har dock en mycket kort tars, som gör dem väldigt kortbenta. Det korta lårbenet ansluter inne i kroppen till knäet, som är beläget i nivå med den nedre delen av bröstbenet. Underbenet nedanför knäet är ganska långt. Tarsen är, som sagt, mycket kort. Allt detta är en anpassning till simning. Pingviner simmar inte med benen, utan med de fenliknande vingarna. Långa ben hade ökat vattenmotståndet vid simning. Med de korta benen blir hela kroppen spolformig och därmed utpräglat strömlinjeformad. Nackdelen med de korta benen är naturligtvis att pingviner har svårt att röra sig på land, där de dessutom måste hålla kroppen upprätt. Det är därför de ser så lustiga ut och är så populära. 2016.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Den här svalan. en släkting till vår ladusvala, sitter säkert på sin tråd. Hälen är kraftigt böjd och kroppstyngden tycks vara i balans över tråden. Courtesy of Louise Docker from Wikimedia Commons under this CC License. |
|
Åh vad bra med en sådan här sida. Jag är lärare i en förskoleklass. Där arbetar vi med fåglar. En elev frågade: Hur kommer det sig att en fågel klarar av att sitta på en tv-antenn utan att trilla?
De flesta fåglar har två automatiska låsmekanismer som gör att fötterna kan gripa mycket hårt om en gren (eller en tv-antenn). Titta först på bilden av ett fågelben ovan på denna sida.
Fågeln har muskler som är fästa precis ovanför knäet. Knäet är dolt i fjäderdräkten, utanför bilden. Dessa musklers senor löper bakom hälen och ner längs med tarsen. Hälen är den del av benet som ser ut som ett bakvänt knä. Senorna löper sedan genom ett ringformat ledband vid tårnas bas och fäster under tåspetsarna. När fågeln sätter sig ner gör kroppstyngden att den sjunker ihop så att hälleden böjs. Då sträcks senorna och musklerna ut. När senorna drar i tårnas undersida kniper tårna automatiskt ett ordentligt tag i grenen, utan att fågeln behöver jobba med några muskler.
Dessutom finns det små taggar på senorna där de löper under tårna inuti sina senskidor. Taggarna passar in i hål på senskidans insida. När tårna pressas mot grenen fäster taggarna i hålen. Då låses tårnas grepp. En del fönsterhakar fungerar på samma sätt. En ny studie har visat att starar bara har denna mekanism. Hos dem spänns de ovan nämnda senorna inte tillräckligt mycket runt hälen.
Tv-antenner kan ju vara halare än en gren. Varför glider inte fågeln så att den blir hängande upp och ner i tv-antennen? Jag skulle tro att fågeln balanserar sin kroppsvikt så att den är i jämvikt och varken tenderar att ramla bakåt eller framåt. Dessutom tror jag att fjällen på tårnas undersida är så skrovliga att de får fäste också på en antenn. 2013.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Fladdermöss i vinterdvala hänger upp och ner i en grotta i USA. Courtesy of Stihler Craig (U.S. Fish and Wildlife Service), in the public domain. |
|
Hur kan fladdermöss hänga i bakfötterna hela vintern utan att musklerna tröttnar?
De flesta fladdermöss är utrustade med en låsmekanism i bakfötterna. Den gör att de kan gripa tag i ett fäste och hänga upp och ner utan att behöva använda musklerna. Varje tå böjs av två muskler i benet. Dessa musklers gemensamma sena löper genom en cylindrisk senskida, som är fäst under det bakersta av de tre tåbenen i foten. Längre fram fäster senan i undersidan av det främsta tåbenet, som är försett med en kraftig klo. När musklerna dras ihop, böjs tån och griper kring fästet. Samtidigt dras en särskilt utformad del av senan in i senskidan. Denna del av senan är försedd med en mängd fingerliknande utskott på den sida som vetter mot fotsulan. Mittemot dessa utskott finns i senskidan en rad fåror, som är vinkelräta mot senan. När fladdermusen låter musklerna slappna av, fastnar utskotten i fårorna. Foten låses då i gripläge. Fladdermössen i vinterdvala kan således hänga upp och ner hela vintern, utan att omsätta någon energi för att dra ihop tåböjarmuskler. Läs i föregående fråga om hur fåglar på ett liknande sätt låser sina tår, när de sitter på en gren.
Ett annat problem med att hänga upp och ner är tyngdkraften. När man dyker ner under vatten, ökar trycket på grund av tyngdkraften och blir cirka 2 atmosfärer på 10 meters djup, dubbelt så högt som vid vattenytan. Blodpelaren mellan hjärtat och hjärnan fungerar på precis på samma sätt som vattnet i en badsjö. När man hänger upp och ner, leder tyngdkraften till att blodtrycket i hjärnan stiger. Hos en människa leder detta till problem. Vi antar att avståndet mellan hjärtat och hjärnan är 0,5 meter hos en människa. Då kommer blodtrycket i hjärnan hos en uppochnervänd människa att vara cirka en tjugondels atmosfär eller cirka 40 mm Hg högre än på hjärtats nivå. Det hela förvärras av att hjärnans blodkärl inte kan utvidga sig, instängda som de är i skallen. Trycket stiger då i hela hjärnan. Hur klarar då fladdermössen av att hänga upp och ner? Jag har inte hittat några studier i ämnet. Men en viktig skyddande faktor torde vara att avståndet mellan hjärtat och hjärnan är avsevärt mindre hos en fladdermus än hos en människa, bara någon centimeter. Därför blir tryckökningen i hjärnan mycket liten, när fladdermusen hänger upp och ner. 2014.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Fötter hos en hälgångare (t.ex. människa och brunbjörn), en tågångare (t.ex. hund och katt) och en tåspetsgångare (t.ex. häst, svin och nötkreatur). Tåspetsgångaren på bilden är ett partåigt hovdjur med ett par klövar och ett par lättklövar. Hälgångare och tågångare har trampdynor, läs vidare i svaret nedan. Modified image, original courtesy of Ruth Lawson from Wikimedia Commons under this CC License. |
|
Min 10-åriga son frågade mig idag en fråga som jag önskar få hjälp med. "Varför har hundar trampdynor?" Inte så lätt att svara på tycker jag! Att trampdynorna på något sätt är stötdämpande fattar man ju, men varför har inte hundar fötter eller hovar?
Det är en bra fråga, men man ska lämpligen formulera den så här: "Varför finns det djur som inte går på trampdynor?" Det är nämligen så att de ursprungliga däggdjuren sannolikt var femtåiga hälgångare med trampdynor. Trampdynornas funktion är, som du säger, att dämpa stötar och kanske också att ge svikt i steget.
Hälgångare går på hela foten. Exempel på hälgångare är insektsätare (t.ex. igelkotten), gnagare (t.ex. råttor och möss), björnar och människor. Människan är inte en ursprunglig hälgångare: vi har förfäder som levde i träden och hade gripfot. Det ursprungligaste trampdynemönstret hos hälgående däggdjur är två dynor under hälen, fyra dynor bakom tårna vid varje tåmellanrum och fem dynor under tårna, en för varje tå.
Kattdjur och hunddjur är tågångare: de sätter hela tån i marken men håller mellanfoten upplyft över marken. Detta är sannolikt en anpassning till att kunna springa snabbt. Trampdynor finns som bekant kvar hos hundar och katter. Titta på ett skelett av en katt på en annan sida.
De flesta hovdjur är tåspetsgångare. De uddatåiga hovdjuren (ordningen Perissodactyla) inkluderar hästdjur, noshörningar och tapirer. Till de partåiga hovdjuren (ordningen Artiodactyla) räknas idisslare (bland annat oxdjur, får, getter, giraffer och hjortdjur), kameldjur och svindjur. Tåspetsgång är, precis som tågång, en anpassning till att springa snabbt och en anpassning som är mer långtgående än tågång. Alla hovdjur har förlorat den första tån, motsvarande våra tummar och stortår, på både frambenen och bakbenen.
De nutida hästdjuren går på spetsen av den tredje tån (hoven). Av övriga tår återstår endast de båda stilettbenen, som är rester av den andra och fjärde tåns mellanfotsben. Detta gäller både frambenen och bakbenen. Hovens skelett består av det yttersta halvmånformiga tåbenet och bakom det två hovbrosk. Skelettet är omgivet av en mycket kraftig och komplicerat uppbyggd hornbeklädnad, som liksom våra naglar är en omvandlad klo och består av keratiner (hornämnen). Inuti hoven finns putan, en elastisk kudde av bindvävnad, som jämte delar av hornbeklädnaden dämpar stöten vid hovens nedslag på marken. Den successiva reduktionen av antalet tår hos hästdjuren är mycket väl belagd hos fossila förfäder till dagens arter. Texten fortsätter under bilderna.
 |
 |
Till vänster syns en framfot av en igelkott med fem tår och trampdynor. De tidigaste däggdjuren hade förmodligen en liknade fot. Man kan urskilja två trampdynor på hälen, en på varje tå och, möjligen, fyra mellan tårna. Till höger syns en hov hos en häst. Foten har omvandlats hos många däggdjur. Antalet tår har då minskat från fem stycken, aldrig ökat. Hästhoven är den mest omvandlade foten. Den har endast en fungerande tå. Den saknar trampdynor, men strukturer inuti hoven, bland annat en bindvävskudde (putan), fungerar som elastiska stötdämpare. Courtesy of T137 from Wikimedia Commons under this GNU License (left) and BLW, in the public domain (right). |
|
Noshörningar har tre tår på alla fötterna, de två yttersta tårna saknas. Den tredje tån är störst, alltså samma tå som är den enda återstående hos hästdjuren. Man skulle kunna säga att noshörningarna representerar ett tidigare stadium i fotens utveckling än hästdjuren. De har dock, som en anpassning till sin tunga kropp, utvecklat en så kallad klumpfot. Läs om klumpfötter i nästa svar. Även hos tapirerna är den tredje tån störst, men de har fyra tår på framfötterna och tre på bakfötterna.
De partåiga hovdjuren är, som nämnts, tåspetsgångare. De går på de två mellersta tårna, vars spetsar bildar en klöv. Klöven består således av två delar, svarande mot de båda tåspetsarna och sammanhållna av kraftiga ledband. De båda klövhalvornas uppbyggnad påminner starkt om hästhovens. En klövhalva består således av det rundade eller v-formade yttersta tåbenet, som har en öppning bakåt. Tåbenet är omgivet av en kraftig hornbeklädnad och baktill försett med en elastisk stötdämpande puta. Detta är ett exempel på så kallad konvergent utveckling: djur har utvecklat liknande strukturer oberoende av varandra, när det naturliga urvalet har verkat i samma riktning.
Kameldjur och vissa idisslare har bara två tår på alla fyra benen. De övriga partåiga hovdjuren sätter bara ner de fyra benens två mellersta två tåspetsar, klövarna, i marken. Frambenens och bakbenens två mellersta mellanfotsben är helt eller delvis sammanväxta till ett så kallat kanonben. De yttersta två tårna, lättklövarna, är tillbakabildade och når inte marken, utom på mjuk mark, där de hos vissa arter kan öka fotens bäryta. Svin och renar är exempel på djur, som har nytta av lättklövarna, för renarnas del särskilt i snö. Hos kamelerna ökas fotens bäryta av en dyna under tårna, något som gör det lättare för dem att gå i ökensanden. Texten fortsätter under faktarutan.
 |
Hästens evolution
Tre steg i hästdjurens mycket väl belagda evolution. Släktet Mesohippus (nederst) levde under eocenepoken (ca 56–34 miljoner år före nutid). Den var tågångare, precis som hundar och katter, och gick med de tre mellersta tårna på alla fyra fötterna. Alla de tre tårnas ben vilade således på marken, men inte mellanfotsbenen. En mycket liten rest av den fjärde tån fanns kvar. De tre mellanfotsbenen var kraftigt förlängda. Leden, som syns upptill, är hälen. Släktet Merychippus (i mitten) levde under miocenperioden (ca 23–5,3 miljoner år före nutid). Den var tåspetsgångare, precis som dagens hästdjur, men hade fortfarande tre tår på varje fot. Hos vissa arter var sidotårna långa, hos andra var de förkrympta, som på bilden ovan. Släktet Equus (överst) omfattar alla nu levande hästdjur (häst, zebror och åsnor). Hos dem saknas sidotårna och sidotårnas mellanfotsben är förkrympta till de så kallade stilettbenen. Under evolutionens gång blev hästdjuren större. Mesohippus mankhöjd var endast cirka 60 cm. Dessutom anpassades tanduppsättningen successivt till en diet bestående av gräs, som sliter hårt på tänderna. Modified image. Courtesy of H. Zell and Staatliches Museum für Naturkunde (Karlsruhe), from Wikimedia Commons under this GNU License. |
|
Varför har då hundar och katter inte utvecklat tåspetsgång och hovar som kanske hade möjliggjort en snabbare löpning? Om detta kan man bara spekulera. Hade djuren då gett mer ljud ifrån sig vid smygande jakt? Trampdynor dämpar kanske ljudet av stegen. Hade de haft svårare att manövrera kroppen i samband med bytesfångsten? En bredare fot med många tår ger kanske ett bättre stöd mot underlaget. Eller har de av något skäl inte hunnit så långt i sin evolution? Man kan, som sagt, bara spekulera.
Varför har människan inte trampdynor på händerna? Hos apor är trampdynorna dåligt utvecklade. I stället är griphandens och gripfotens undersidor täckta med ett mönster av åsar, se på bilden nedan på denna sida. Man har länge antagit att åsarna förhindrar glidning och ger ett stadigare grepp vid klättring i träden. Läs dock om en ny hypotes nedan på denna sida. Det är ett sådant mönster som ger fingeravtryck. Vi människor har naturligtvis kvar aphänderna. Men när vi börjat gå på två ben har vi skaffat oss nya trampdynor. Foten vilar på hälen och de främre delarna av mellanfotsbenen, strax bakom tårna. På dessa ställen finns kuddar där överhudens hornlager är kraftigare. Dessutom är underhuden i kuddarna förtjockad av fettvävnad och elastisk bindvävnad. Dessa vävnader är inneslutna i små kammare av seg bindvävnad. 2001, 2012, 2015.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Den indiska elefantens klumpfötter. Läs mer i texten nedan. Courtesy of 3268zauber from Wikimedia Commons under this GNU License. |
|
Vad heter elefantens fötter? Varför har vi fem tår?
Elefantens fot brukar kallas klumpfot. Inuti foten är mellanfotens skelettben nedåtriktade, medan tårnas skelettben är nästan parallella med marken. Elefanten skulle därför kunna betraktas som tågångare, precis som hund och katt. Men tårna syns inte utanpå foten, eftersom de är sammanväxta. Dessutom är foten förstärkt, både med en tjock fotsula och en stor elastisk kudde. Kudden är belägen bakom och under tårna och mellanfotsbenen. Detta innebär att elefanten i praktiken sätter hela fotsulan mot marken, precis som människor. Därmed får foten en större yta att vila på och trycket mot marken blir mindre. Varje kudde är uppdelad i fack, som bland annat innehåller fettvävnad och elastisk bindvävnad. Mellan facken och runt om hela kudden finns skikt av seg och stark bindvävnad, vilket innebär att kudden kan bära elefantens tyngd. Vid belastning plattas kudden till något och blir bredare. De elastiska komponenterna mildrar då stöten mot marken. Liknande kuddar finns faktiskt under människans fötter. Läs om människans och andra däggdjurs fötter i föregående svar. Texten fortsätter under faktarutan.
 |
Om klippdassar och bibelöversättning
En klippdass, även kallad klippgrävling, tillhörande arten Procavia capensis inom ordningen klippdassar (Hyracoidea). Skulle du gissa att det här lilla djurets närmaste nu levande släktingar är elefantdjuren (ordningen Proboscidea) och de vattenlevande sirendjuren (sjökorna; ordningen Sirenia)? Knappast. Men det finns starkt anatomiskt och molekylärbiologiskt stöd för att dessa tre grupper bildar en egen undergrupp bland däggdjuren. Notera att tårna, precis som hos elefanter, är försedda med nagelliknande hovar, på en av bakfötternas tår dock kloliknande. De gummiliknande trampdynorna är anpassade till klättring, på klippor eller i träd. En riklig fotsvett förbättrar fotfästet.
Ändelsen "dass" har inget att göra med den lilla lokal i vilken man i kontemplativ ensamhet förrättar sina behov, utan är precis som hundrasen "tax" en förvrängning av det tyska ordet "dachs" (grävling). Klippdassar förekommer i Afrika och Mellanöstern och omnämns i Bibelns 3:e Mosebok bland de djur som är orena och inte får ätas. Martin Luther hade aldrig sett en klippdass och översatte det hebreiska ordet som "kanin". I den svenska bibeln, som i äldre upplagor baserades på Luthers tyska version, korrigerades detta fel inte förrän i 1917 års översättning. Courtesy and copyright of David Blank, from Encyclopedia of Life under this CC License. |
|
Klumpfoten och de pelarlika benen, som är placerade under bålen, gör det lättare för elefanten att bära upp sin enorma kroppsvikt. Elefantfoten har fem tår på alla fyra fötterna. Varje tå är framtill försedd med en nagelliknande hov. Intressant nog innehåller elefantens fotskelett, förutom de fem mellanfotsbenen med sina tåben, en kraftig broskstav utanför "tummen" respektive "stortån". En sådan stav fungerar som ett sjätte mellanfotsben och ger ökat stöd åt foten. Men stavarna har ett annat ursprung än mellanfotsbenen. De är nämligen omvandlade sesamben. Sesamben är små rundade ben som finns inuti senor.
Elefantfötternas broskstavar leder oss vidare till ett intressant ämne. Varför har vi fem fingrar och fem tår? Alla de fyrfota ryggradsdjuren har, precis som människor, ursprungligen haft fem tår både på framfötterna och bakfötterna. Ett möjligt undantag är de nu levande groddjuren, som har fyra tår på framfötterna. Hos många fyrfotadjur har antalet tår reducerats. Men ingen grupp har skaffat sig fler än fem tår. Varför? Läs artikeln "Varför har vi fem fingrar? Om fingrarnas och tårnas märkliga evolutionära historia" för att få mer information om tårnas mysterier. Texten fortsätter under bilderna.
 |
 |
Fler klumpfötter, överst en flodhästs och nederst en noshörnings. Fötterna är påfallande lika elefantens. Detta är ett exempel på så kallad evolutionär konvergens. Likartade strukturer utvecklas oberoende av varandra, när det naturliga urvalet verkar i samma riktning. I det här fallet handlar det om att bära upp en mycket tung kropp. Courtesy of 4028mdk09 (above) and Salix (below) from Wikimedia Commons under this CC License. |
|
Flodhästen och noshörningarna har, liksom elefanterna, klumpfötter. De är inte nära släkt med elefanterna eller med varandra. Men elefanterna, flodhästen och noshörningarna är de tyngsta nu levande landdäggdjuren. Under evolutionen har dessa djur därför genom naturligt urval utvecklat likartade fötter. Detta är en anpassning till att bära upp en stor kroppsvikt.
Flodhästen har fyra tår på både framfötterna och bakfötterna. Den är egentligen tågångare, precis som hunden och katten. Men det är bara de fyra tårnas yttersta spetsar som når marken. Under tårnas ben finns en stor dyna av bindvävnad, som är i kontakt med marken. Därmed blir den yta, som foten vilar på, större och trycket mot marken mindre. Sannolikt är dynan också elastisk och dämpar därmed stöten, när foten sätts i marken. De yttersta tåbenen är försedda med fyra nagelliknande klövar. Läs om tåspetsgångare, tågångare och hälgångare i föregående svar.
Man räknade tidigare flodhästarna till svindjuren bland de partåiga hovdjuren (ordningen Artiodactyla). Men inga andra partåiga hovdjur är tågångare, som alltid sätter alla fyra tårna i marken. Nyare studier, bland annat av arvsmassans DNA, har också visat att flodhästarna sannolikt inte är svindjur. Möjligen bildar de en egen grupp bland de partåiga hovdjuren. DNA-studierna tyder emellertid på att de bör grupperas tillsammans med valarna och inte är partåiga hovdjur över huvud taget. 2000, 2014, 2015.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Jag håller på med ett arbete om kameleonten. Frågan jag har till dig rör deras gripfötter. Evolutionen måste ha styrt det här, och gynnat kameleonten på något sätt. Varför ser de ut som de gör? Och varför har kameleonten fingrar?
Kameleonter har adapterats till att klättra i träd. De uppvisar flera drag som är typiska för detta levnadssätt och underlättar klättrandet. Fötterna har ombildats till gripfötter, precis som hos halvapor och apor. Svansen har utvecklats till gripsvans, precis som hos många andra klättrande djur.
Kameleonternas gripfötter ser annorlunda ut än apornas. Två tår är motsättliga de tre övriga, inte en tå de fyra övriga. Detta är förmodligen funktionellt genom att ge stadga när kameleonterna klättrar längs med en trädgren.
Men varför började kameleonterna för länge sedan, innan de utvecklat sina nutida anpassningar, att klättra i träd? Det kan vi bara spekulera om. Det naturliga urvalet skulle kunna ha gynnat trädliv bland annat för att det gav rikligare tillgång till föda eller för det gav skydd mot rovdjur. 2011, 2012.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Frambenen hos en känguru. Notera att den saknar motsättlig tumme och att den har klor, inte naglar. Courtesy of Toby Hudson from Wikimedia Commons under this CC License. |
|
Vi har haft en diskussion om en känguru har två eller fyra ben. Du har skrivit i ett svar att känguru har "femfotagång", vilket antyder att svaret är fyra ben. De flesta av oss hävdar dock att kängurun har två ben. Jag är däremot vill ha det till fyra. När räknas en arm som en arm och när betraktas den fortfarande som ben? Har det något med tummens funktion att göra?
Fyrfota ryggradsdjur har framben och bakben. Ordet "arm" för framben bör enligt min mening bara användas för människor och andra apor. Så definieras ordet också i svenska ordböcker. Kängurur och Tyrannosaurus rex har således framben. Man kan emellertid argumentera för att kalla de främre extremiteterna för armar hos alla ryggradsdjur som huvudsakligen rör sig på två ben, fåglar undantagna. En sådan definition ges för det engelska "arm" i Encyclopaedia Britannica. Eftersom det inte handlar om en vetenskapligt definierad term, så kan man inte ge ett slutgiltigt svar på frågan.
Ett liknande problem har vi med orden "framfot" och "hand". Jag menar att händer bara finns hos människor och andra apor. En hand har naglar och motsättlig tumme. Den är väl anpassad till att gripa och manipulera föremål. Men en mer eller mindre motsättlig tumme och en förmåga att manipulera föremål finns även hos andra djur, till exempel halvapor. Och en del apor saknar motsättlig tumme. Så man kan inte ge något slutgiltigt svar.
Läs om varför vi har fem fingrar och tår och om "pandans tumme" samt om handen, vårt bästa redskap, på andra sidor. 2014.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Varför har marsvin så små tassar?
I förhållande till sin storlek, så har små djur smalare ben (och därmed mindre tassar) än stora djur. Marsvin har smala ben och elefanter tjocka ben. Detta är det bästa för båda djuren. Tänk dig först att du förminskar en elefant så att den blir lika stor som ett marsvin! Denna lilla elefant skulle få mycket svårt att röra sig med sina tjocka ben! Tänk dig sedan att du förstorar ett marsvin så att det blir lika stort som elefant! Jättemarsvinet skulle inte kunna bära upp sin kropp med sina smala ben, utan det skulle bli liggande på magen. Detta förklaras på en annan sida i ett svar som handlar om skelett hos stora och små djur. 2004, 2011.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Foten tillhör en markatta, handen en människa. Även andra apor än vi har åsar på fingrarna som ger fingeravtryck. Som framgår av bilden har de även tåavtryck och fotsuleavtryck. Man ser också hur de djupa fårorna i människohandens hud underlättar fingrarnas rörelser. Courtesy of Paul Venter from Wikimedia Commons under this CC License. |
|
Det finns fåror i handflatan som viks in då man böjer handen. Föds vi med dessa eller är det ett resultat av att vi böjer handen? - Om fingeravtryck.
Dessa fåror anläggs till största delen före födseln, precis som de tunna åsar på fingrar och handflator och som ger fingeravtrycken. Fingeravtrycksåsarna anläggs under den tredje till den fjärde fostermånaden. Fåror på huden kan dock modifieras efter födseln. Fårorna i pannan blir till exempel mer markerade när man bli äldre. Med ökad ålder blir huden också sladdrigare och då uppkommer rynkor. Funktionen med de djupa fåror som finns på handflatorna samt på fingerledernas ovansida och undersida är förstås att underlätta handrörelserna så att huden inte stramar när vi rör på fingrarna.
Funktionen med de mycket tunna åsarna på fingertopparna och handflatorna har länge ansetts vara att ge ett stadigare grepp, så att handen inte glider. Detta har emellertid ifrågasatts. Själv tycker jag mig inte märka någon sådan effekt, i synnerhet om handen är svettig. En sannolikare förklaring är att åsarna underlättar fingertopparnas mycket finstämda känselsinne, "fingertoppskänslan". Det finns flera olika typer av känselreceptorer (mottagare för stimuli) i fingertopparnas hud och de ligger mycket tätt. I en studie har man visat att mönstret av åsar filtrerar och förstärker de små vibrationer som uppkommer när man för fingret över en yta. Detta gör det lättare att känna av ytans struktur. Fingertopparnas åsar gör det således lättare för oss att undersöka vår omvärld.
Fingeravtryck används inom kriminologin för att identifiera brottslingar. Läser man deckare får man intrycket att detta kan göras med 100 procents säkerhet. Så är emellertid inte fallet. Man har visat att det relativt ofta görs felaktiga identifieringar.
Vid vissa ärftliga sjukdomar saknas de åsar på fingertopparna som ger fingeravtryck. Ofta finns det då också färre svettkörtlar i händernas vilket leder till en minskad svettproduktion. En sådan sjukdom är adermatoglyfi. På engelska kallas sjukdomen "immigration delay disease", eftersom drabbade personer som invandrar till vissa länder inte kan identifieras med hjälp av fingeravtryck. Denna sjukdom orsakas av en enda genmutation som gör att proteinet genen kodar för får en onormal struktur. Proteinets funktion är okänd. 2004, 2012.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Till "Svar på frågor"
|
