Två dinosaurier vars förfäder överlevde det stora meteoritnedslaget. De är hjälmkasuarer (Casuarius casuarius). De hör till de strutsartade fåglarna (Ratitae) och finns i Australien, i Indonesien och på Nya Guinea. Notera att fötterna är mycket lika fötterna hos flera grupper av utdöda dinosaurier. Precis som många utdöda dinosaurier har de också fjädrar. De strutsartade fåglarna kan inte flyga, men härstammar från flygande förfäder, som anpassade sig till att bli bra löpare. De har kvar förkrympta vingar, men har förlorat bröstbenskammen, som hos flygande fåglar utgör fästet för de största flygmusklerna. Courtesy of Brian Gratwicke from Encyclopedia of Life under this CC License.

Varför dog dinosaurerna ut och återföddes aldrig mer?

Först måste nämnas att dinosaurierna inte är utdöda. Fåglar är dinosaurier och denna framgångsrika djurgrupp lever kvar i högönsklig välmåga. Men alla andra dinosaurier har dött ut.

Utdöendet skedde vid övergången mellan perioderna krita och paleogen. Den första delen av tertiärperioden kallas numera paleogen. Den viktigaste orsaken tros vara den gigantiska meteorit som för cirka 65,5 miljoner år sedan slog ned i nuvarande södra Mexiko. Resterna efter kratern finns än i dag på Yucatanhalvön och i havet utanför denna. Bevisen för att meteoriten slagit ner är bland annat ett tunt lager av sediment med högre halt av grundämnet iridium, än vad som förekommer på jorden, samt korn av mineralet kvarts, som är påverkade av krafterna vid nedslaget. Det iridiumhaltiga lagret har hittats på många ställen över hela jorden. Kvartskornen finns i hög halt framför allt i Amerika. Detta beror på att meteoriten kom i en sned bana från sydöst vilket ledde till att kvartskornen kastades i nordvästlig riktning mot Nordamerika.

Meteoritnedslaget ledde till en kraftig, men kortvarig, värmechock med bland annat stora skogsbränder som följd. Väldiga tsunamier och orkaner uppkom också omedelbart efter nedslaget. Sura svavelföreningar kastades upp i luften och spreds sig över jorden. Sådana föreningar föll ner som ett mycket surt regn över land och hav, möjligen lika surt som syran i bilbatterier. Atmosfären fylldes av mineralkorn, sot, och små droppar med svavelföreningar. Alla dessa absorberade det infallande solljuset vilket ledde till ett kraftigt temperaturfall på jordytan och i oceanernas ytvatten. Jordens medeltemperatur kan ha varit upp till 10 grader Celsius lägre under flera år eller till och med flera 10-tals år. Nedslaget kan eventuellt också lett till ännu långvarigare klimatförändringar.

Allt detta ledde till att en mängd djur och andra organismer dog ut, däribland dinosaurierna, utom fåglarna, och en stor del av växtlivet. De däggdjur som levde vid denna tid var små, något som troligen var en viktig orsak till att de överlevde. Små djur kan lättare söka skydd, till exempel genom att gömma sig i jordhålor och till och med gå in i en motsvarighet till vinterdvala. Ett litet djur behöver också betydligt mindre föda än ett stort. Om man tittar på vilka djurgrupper som överlevde och vilka som inte gjorde det finns det emellertid problem. Varför klarade sig krokodildjur och sköldpaddor, medan lika stora dinosaurier dog ut? Varför klarade sig fåglarna, medan andra dinosaurier dog ut?

Det finns alternativa förklaringar till utdöendet. Vid tiden för nedslaget pågick väldiga vulkanutbrott i nuvarande Indien. Flytande het lava spred sig över ett område som kan ha varit upp till 2 miljoner kvadratkilometer stort. Dessa utbrott skulle ha kunnat leda till flera av de effekter som meteoritnedslaget åstadkom. Samtidigt sänktes havsytans nivå drastiskt. Dessa fenomen kan ha orsakat eller bidragit till utdöendet. 2013, 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Överst ses ett fossilt ägg med ett foster av en dinosaurie, troligen Citipati osmolskae, en släkting till den berömda Oviraptor. Nederst ses ett försök till rekonstruktion av fostret, strax innan kläckningen. Citipati tros ha burit fjädrar. Om så var fallet, borde fjädrar eller fjäderanlag lagts till på rekonstruktionen. Fossil av Oviraptor har hittats vid nästen med ägg. Man trodde först att djuret var äggrövare, men anser numera att det ruvade sina egna ägg, precis som fåglar. Courtesy of the American Museum of Natural History and Eduard Solá, from Wikimedia Commons under this CC License.

Min 5-årige son undrade vad dinosauriernas hanar, honor och ungar kallas. Stora däggdjur heter ju ofta tjur, ko och kalv, men dinosaurier är ju kräldjur. - Om djurarter med särskilda namn för hanar, honor och ungar

Det korta svaret är att det inte finns några andra namn än hona, hane och unge för dinosaurier. Detta kan föranleda en liten språklig utläggning.

Särskilda namn för honor, hanar och ungar finns i svenskan i princip bara för husdjur, ofta också deras vilda nära släktingar, samt dessutom för jaktbara djur och andra djur av ekonomisk betydelse. Några välkända exempel: tik, hanhund (eller bara hund) och valp; sto, hingst och föl; ko, tjur och kalv; tacka, bagge och lamm; get, bock och killing; höna, tupp och kyckling. Ibland finns det bara namn för hanar och ungar: gåskarl och gässling; andrake (ankbonde) och älling. För honungsbiet används vise, arbetsbi, drönare och larv.

Tik och valp används också om vargen. Hunden är ju en domesticerad varg. Sto, hingst, föl används om alla vilda och tama hästdjur, således även om åsnor och zebror. Ko, tjur och kalv används om många större vilda oxdjur, om det största hjortdjuret, älgen, samt om renen. Om den senare används också i stället för ko och tjur ord med samiskt ursprung: vaja och sarv. Ko, tjur och kalv används ibland om andra större hovdjur, till exempel elefanter och noshörningar. Om de flesta hjortdjur används hind, hjort och kid. Det lilla rådjuret jämförs dock med getter: råget (rå), råbock och kid. Höna, tupp och kyckling används om alla vilda och tama hönsfåglar, men inte om andra fåglar. Andrake och älling används även om vilda andfåglar, utom svanar och ejdrar. Hos ejdern kallas honan för åda, hanen för guding och den ettåriga hanen för hälsing.

På engelska kan det vara annorlunda. "Chick" kan användas om alla fågelungar. "Calf" används till och med om valar och sälar. Fåglar är dinosaurier och därför enligt modern terminologi kräldjur. Så man skulle kunna tänka sig att använda "chick" även om de utdöda dinosauriernas ungar. Men en paleontolog, som skrivit om detta på nätet, avråder från både "chick" och "calf". Och jag har själv aldrig stött på detta språkbruk. 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hundraser som avlats efter utseende, inte duglighet och hälsa Läs om varför, när och var hunden blev tam i svaret nedan. Här handlar det om hundraser.     Bilderna visar en varg (Canis lupus) (till vänster) och den engelska bulldoggen Clyde (till höger). Bulldoggen härstammar från vargen. Trots att djuren ser så olika ut, är de genetiskt så lika varandra att de skulle kunna räknas till samma art, se svaret nedan.     Det är således mutationer i relativt få gener som gör att bulldoggen ser så annorlunda ut. Den är egentligen en monstrositet. Liksom många andra hundraser är bulldoggen dessutom kraftigt inavlad. Detta gör att den löper stor risk att drabbas av en rad sjukdomar, bland annat allvarlig medfödd hjärtsjukdom och förkrympt luftstrupe. Märkligast är att flera sjukdomar orsakas av de egenskaper som man, med berått mod, avlat fram som en del av rasstandarden. Den tillplattade nosen gör bland annat att bulldoggar har svårt att kyla sig genom flämtning och lätt att bli överhettade, att mjuka gommen kan blockera luftvägarna och försvåra andningen, att trånga näsborrar kan försvåra andning genom näsan, att de inte tål kraftig motion, att de har svårt att äta och att de ofta kräks. Det må se lustigt ut när en bulldogg andas genom munnen, flämtar, snörvlar och dreglar, men det är sjukdomssymptom.     Vissa inavlade hundraser drabbas ofta av sjukdomar som också drabbar människor. Man har börjat använda dessa raser som modellsystem för att studera dessa sjukdomar. Dessa studier leder kanske fram till botemedel för både människor och hundar. Courtesy of Gary Kramer and the United States Fish and Wildlife Service (left) and Asmadeus (right), in the public domain.

Varför menar en del att hunden och vargen är olika arter - är inte kriteriet för en art att två individer som tillhör samma art kan få fertil avkomma med varandra? - Varför, när och var blev hunden tam?

Denna fråga föranleder en diskussion om hur och när vargar tämjdes och blev hundar. Men först en förklaring av det biologiska artbegreppet.

Enligt den moderna artdefinitionen tillhör djurpopulationer skilda arter om de är fortplantningsmässigt isolerade från varandra. Isoleringen kan vara genetisk genom att hybrider inte kan uppkomma, att dessa har nedsatt livskraft eller att de är sterila. Men isoleringen kan ha andra orsaker. Populationerna kan föröka sig vid olika tidpunkter på året eller ha olika parningsbeteende. De båda populationerna kan uppehålla sig i olika delar av biotopen, så att de aldrig träffar på varandra. Parningsorganens struktur kan förhindra parning, något som är vanligt hos insekter. I praktiken definierar man emellertid arter utifrån anatomiska skillnader, numera också genom att jämföra DNA i deras arvsmassor.

Varg och hund står genetiskt synnerligen nära varandra och brukar därför räknas till samma art. Hunden härstammar från vargen. Man menar numera med att tämjningen av vargen skedde på ett ställe och från relativt få vargindivider. En rad molekylärbiologiska studier har gjorts, men resultaten är ännu osäkra. Dessa studier tyder dock på att de första hundarna uppkom antingen i Europa, i Mellanöstern eller i Kina. De äldsta fynden av skelett, som liknar hundskelett, har gjorts i Västeuropa och Sibirien. De är 15 000-36 000 år gamla. Men det är osäkert om det verkligen rör sig om hundar. Det kan även i en del fall handla om försök att tämja vargar som misslyckats. De molekylärbiologiska studierna kommer fram till olika tidsspann inom vilka hunden tämjdes, från senast 11 000 till tidigast 32 000 år före nutid. Ett problem är att uppskattningen av mutationsfrekvensen i arvsmassans DNA är osäker. Sådana uppskattningar behövs för att kunna göra en tidsbestämning. En ytterligare komplikation är att vargar och hundar kan ha korsats med varandra vid flera tillfällen. Varggener kan alltså tillförts hunden långt efter det att den tämjdes. Man är dock ense om att hunden tämjdes av en jägar- och samlarbefolkning, långt innan jordbruket infördes. Hunden är med största säkerhet det första djur som tämjdes av människan. Texten fortsätter under bilden.

Hundrasen siberisk husky påminner rätt mycket om vargen och är en snabb slädhund. Courtesy of A. Neumann from Encyclopedia of Life under this CC License.

Situationen har komplicerats av en ny molekylärbiologisk studie från 2014. Man jämförde två ursprungliga hundraser med vargpopulationer från de tre ovan nämnda områden som antagits vara hundens urhem, nämligen Europa, Mellanöstern och Kina. Man drog slutsatsen att dagens hundar inte härstammar från någon dessa tre vargpopulationer, utan från en numera utdöd population. Om detta stämmer blir det mycket svårt att hitta hundens urhem. Å andra sidan finns det många nu levande vargpopulationer som inte ingick i studien. Man drog också slutsatsen att hundar korsats med vargar, efter det att hundens tämjts, sannolikt på ett tidigt stadium i hundens historia. Resultaten bekräftade åsikten att hunden tämjts av en jägar- och samlarbefolkning, innan jordbruket infördes. Man kom fram till att detta hände mellan 16 000 och 11 000 år före nutid. Därmed skulle uppgifterna att hunden tämjt så extremt tidigt som för cirka 30 0000 år sedan vara mindre sannolika. Man fann dessutom belägg för att tämjningen skedde vid ett tillfälle och att hunden således inte härstammar från flera vargpopulationer i olika delar av världen.

Ytterligare en molekylärbiologisk studie från 2015 kom fram till radikalt annorlunda slutsatser. En styrka med den var att man lyckades få fram den hittills äldsta DNA-koden från ett hunddjur, en 35 000 år gammal sibirisk varg. Därmed kunde man få fram en bättre uppskattning av mutationsfrekvensen. Molekylärbiologiska data tydde på att denna varg levde nära den tid, då de första hundarna uppträdde. Därmed skulle hunden ha tämjts för mer än 27 000 år sedan, en uppskattning som stämmer väl överens med de äldsta fynden av hundliknande skelett. Man hävdade också att hunden tämjts vid flera olika tillfällen, inte vid ett, och att hundar senare korsats med vargar. Spår av den sibiriska vargens DNA hittades i några nordliga hundraser, bland annat grönlandshund och sibirisk husky. Det behövs uppenbarligen fler molekylärbiologiska studier och arkeologiska fynd, för att man ska kunna klargöra hundens ursprung.

En del har hävdat att man återigen, precis som Linné, skulle betrakta hunden som en särskild art. Det finns ingen genetisk barriär mellan varg och hund. De kan bilda fertila hybrider ("varghundar"). Men hundar lever, med undantag av den förvildade australiska dingon, inte i en naturlig miljö. Det är därför omöjligt att fastställa om det finns någon annan typ av fortplantningsmässig barriär. Artbegreppet är därför, enligt min mening, inte tillämpbart på hunden.

Till detta kommer att många hundraser är monstrositeter som avlats fram under de sista hundra till hundrafemtio åren. De har problem med att leva ett normalt hundliv och har ofta kraftigt ökad risk att drabbas av vissa sjukdomar, se bildtexten ovan. 2011, 2013, 2014, 2015.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En mumie av en egyptisk tamkatt i sin sarkofag, cirka 2 000 år gammal. Courtesy of Katie Chao and the Brooklyn Museum, under this CC License.

Varför, när och var blev katten tam?

Man har sedan länge ansett att katten tämjdes i det gamla Egypten och att detta skedde senast för cirka 4 000 år sedan, alltså cirka 2 000 år före vår tideräknings början, antagligen tidigare. Katten var ett heligt djur i det gamla Egypten och man har hittat en mängd kattmumier. Det fanns också särskilda tempel där katten dyrkades. Katten tämjdes förmodligen för att användas som mus- och råttjägare i spannmålsförråden. Kanske märkte man först att vilda katter höll efter gnagare, som tärde på förråden, och tämjde dem senare för att alltid ha dem till hands.

Nyare molekylärbiologiska studier av DNA tyder emellertid på att katten tämjdes långt tidigare någonstans i östra Medelhavsområdet, i den "bördiga halvmånen" som sträckte sig genom dagens Irak, Syrien, Libanon, Israel och Jordanien, oftast räknas även Nildalen i Egypten dit. Detta tycks ha skett för mer än 9 000 år sedan samtidigt som jordbruket introducerades. Studierna tyder på att tamkatten härstammar från den underart av vildkatten (Felis silvestris lybica) som finns i Nordafrika och Mellanöstern. Dessa studier har dock svagt stöd av de arkeologiska fynden inom den bördiga halvmånen. I Egypten har man gjort arkeologiska fynd av katter i gravar, som är cirka 5 600-5 800 år gamla. Dessa katter var sannolikt tamkatter härstammande från Felis silvestris lybica. Katten tämjdes kanske en andra gång i Egypten. Man har också gjort arkeologiska fynd i Kina som starkt tyder på att katter där var tama för mer än cirka 5 300 år sedan. Man har ännu inte undersökt dessa katters DNA. De kan ha importerats från den bördiga halvmånen. De kan också ha tämjts lokalt och skulle då härstamma från någon asiatisk underart av Felis silvestris. En komplicerande omständighet är att tamkatter under årens lopp upprepade gånger korsats med vilda katter.

Tamkattens sannolika förfader (Felis silvestris lybica), en underart av vildkatten finns i Nordafrika och Mellanöstern. Courtesy of David Bygott from Encyclopedia of Life under this CC License.

DNA-studier tyder på att tamkatten senare spred sig över världen i två vågor. Först spreds den över det östra Medelhavsområdet. Flera tusen år senare spreds tamkatter från Egypten mycket snabbt över Europa, Asien och Afrika. En bidragande orsak skulle kunna ha varit att sjömän redan då hade skeppskatter för att bli av med möss och råttor.

Men man kan diskutera om vår tamkatt verkligen är ett tamdjur. Den är kanske snarare ett vilt djur som lever tillsammans med människan och i viss utsträckning genetiskt anpassat sig till detta samliv. De flesta tamkattsraser blir lätt förvildade och klarar sig då utmärkt i naturen på egen hand, något som hunden inte gör. Katten är den enda av våra vanliga tamdjur som inte är ett socialt djur. För att ett djur ska bli riktigt tamt, fordras att det är ett socialt djur. Tamdjur betraktar till och med ofta människor som artfränder. Tamkattens relation till människan skulle kunna beskrivas som helt och hållet mutualistisk, vilket innebär att båda parter har ungefär lika stor nytta av samlivet. Man skulle till och med kunna påstå att katten är den vinnande parten. Detta kan knappast sägas om våra andra tamdjur, hunden i någon mån undantagen. De flesta tamdjur har visserligen tack vare människan ökat enormt i antal. Men de har fått betala ett högt pris. De flesta av dem kan inte längre leva i vilt tillstånd, många av dem har genom människans avel erhållit abnorma egenskaper och de flesta av dem hamnar till slut på vårt matbord. 2012, 2013, 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Skelettet av den utdöda Diprotodon, ett gigantiskt wombatliknande pungdjur. Diprotodon är det största pungdjur man känner till med en beräknad vikt på 2,8 ton. Courtesy and copyright of Simon J. Tonge and the Natural History Museum (London), from Encyclopedia of Life under this CC License.

Finns det någon förklaring till varför många djur är större i varma länder än i kalla områden?

Jag tror inte att det är någon generell tendens att djur är större i varmare områden. Det finns åtminstone två aspekter på denna fråga.

För det första så är däggdjur och fåglar är faktiskt ofta mindre i tropikerna än på nordliga breddgrader, inte större. Om man jämför närbesläktade arter tenderar nämligen de arter som lever i kalla klimat vara större än de som lever i varma. Detta har med temperaturregleringen att göra. Däggdjur och fåglar är ju jämnvarma ("varmblodiga"), läs om klimatets effekter på däggdjurs och fåglars kroppsstorlek på en annan sida.

Kräldjur är däremot ofta större i tropikerna än på nordliga breddgrader. Kräldjursfaunan är också mycket rikare söderut. Detta har troligen att göra med att kräldjuren är växelvarma ("kallblodiga"), vilket innebär att de håller samma temperatur som omgivningen, åtminstone vid molnigt väder och svag solbestrålning. På nordliga breddgrader kan små reptiler lättare värma upp sig än stora under dagen, bland annat med hjälp av solstrålning.

För det andra så dog många stora däggdjur och fåglar ut strax före och efter den senaste istidens slut. Utdöendet var mycket omfattande i Europa och Asien, men mindre omfattande i Afrika. Innan dess fanns det betydligt fler stora djurarter på nordliga breddgrader än det finns nu. Orsakerna till utdöendet är inte klarlagt, men människan kan ha bidragit. För en utförlig diskussion, läs artikeln "Utdöda jättedjur och megafaunans kollaps. Varför dog så många stora däggdjur och fåglar ut kring istidens slut?" på en annan sida. 2013, 2017.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Przewalskis häst (Equus ferus przewalskii) i Mongoliet. Notera den uppåtriktade manen, ett ursprungligt drag som försvunnit hos de flesta tamhästraser. Courtesy of Wikimedia Commons under this CC License.

Hur fungerar korsning mellan Przewalskis häst och vår domesticerade häst. De har ju olika kromosomantal, men jag har hört att avkomman ändå kan bli fertil. Hur kommer detta sig när mulor blir sterila?

Przewalskis häst och tamhästen är genetiskt rätt lika, så lika att många menar att de borde föras till samma art. Men Przewalskis häst har 33 kromosompar (66 kromosomer) i kroppens celler, tamhästen 32 kromosompar (64 kromosomer). Vanligen leder en sådan skillnad i kromosomtal mellan två olika arter till att hybridisering inte kan ske eller till att hybriden blir mer eller mindre steril, eftersom könscellerna får en obalanserad genuppsättning. Detta gäller för mulor och mulåsnor som får ett udda antal kromosomer och därmed en kromosom som inte ingår i ett kromosompar. Mulor har dock i mycket sällsynta fall visat sig vara fertila.

Men hybriden mellan Przewalskis häst och tamhästen är fertil. Vid meiosen, då könscellerna uppkommer, parar sig normalt de båda kromosomerna i varje kromosompar med varandra. Vid den påföljande celldelningen går de båda kromosomerna i ett par till olika ändar av cellen, varvid kromosomtalet halveras. Könscellerna (ägg och spermier) får därför bara en kromosom av varje typ. Hos hybriden mellan Przewalskis häst och tamhästen parar sig vid meiosen två av Przewalskihästkromosomerna med en motsvarande tamhästkromosom, så att alla tre centromererna hamnar intill varandra. Centromeren är den del av kromosomen som vid celldelningar dras mot cellens ena ände varvid resten av kromosomen följer med. Så här ser kromosomparningen ut:

                   -+--+-+-ooooo---+---+--+---+
                   -+--+-+-ooooo---+---+--+---+

Plustecknen symboliserar sju olika gener och o:na svarar mot centromererna. Man ser att de två kopiorna av varje gen hamnar intill varandra. De båda Przewalskikromosomerna (överst) går sedan till den ena dottercellen och tamhästkromosomen (underst) till den andra. Den ena dottercellen får då 32 kromosomer och den andra 33, men genuppsättningen är ändå exakt densamma i båda cellerna. De två Przewalskikromosomerna innehåller nämligen precis samma gener som den enda tamhästkromosomen.

De sista vilda hästarna var tarpanen (Equus ferus ferus) i Europa och västra Asien och Przewalskis häst (Equus ferus przewalskii) i centrala Asien. Tarpanen utrotades under 1800-talet. Den tros vara stamfader till tamhästen. Det sista vilda exemplaret av Przewalskis häst iakttogs 1969 i Gobiöknen. Denna häst kunde emellertid räddas, eftersom det fanns exemplar i djurparker. Przewalskihästar från djurparker har nu återintroducerats till sin naturliga miljö, bland annat i Mongoliet och Kina.

Hästsläktet, Equus, uppträdde troligen först i Nordamerika och spred sig sedan till Eurasien och Sydamerika. De sista vilda hästarna i Amerika dog emellertid ut för cirka 12 000 år sedan. Alla vilda hästar som nu finns i Nordamerika är förvildade tamhästar, så kallade mustanger. De spanska erövrarna återinförde nämligen hästar till Amerika på 1500-talet, men då tamhästar. En del av dessa hästar förvildades tämligen snart. Flera indianstammar lärde sig sedan att använda hästarna som riddjur. 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag undrar varför det inte finns några brunbjörnar i Arktis.

Isbjörnen (Ursus maritimus) och brunbjörnen (Ursus arctos) har ett gemensamt ursprung och är mycket nära besläktade med varandra. Varför ser man inga vita brunbjörnar och inga bruna isbjörnar? Jag skulle tro att det förhåller sig så här.

Kanske uppträder det då och då vita brunbjörnar och kanske också bruna isbjörnar, men jag har inte hittat någon information om detta. I varje fall så förekommer det vita (albinistiska) eller delvis vita individer hos många däggdjur.

Isbjörnen lever huvudsakligen av rov. Jagande rovdjur som isbjörnar misslyckas oftare än de lyckas med att fälla sitt byte. Isbjörnar lever huvudsakligen i en miljö som är vit av is och snö och de går inte i ide på vintern, med undantag av dräktiga honor. Det naturliga urvalet bör därför rimligen hos isbjörnen starkt gynna vit kamouflagefärg och starkt missgynna brun pälsfärg. Genvarianter som ger brun färg bör därför vara mycket sällsynta. Nya mutationer som ger ändrad pälsfärg är alltid sällsynta.

Brunbjörnen äter både växtföda och djurföda och den hotas inte av rovdjur. Dessutom övervintrar den i ide. Det naturliga urvalet bör inte i särskilt hög utsträckning gynna vit pälsfärg. Det borde kanske i stället gynna en mörkare färg som ger ett visst kamouflage vid jakt under sommarhalvåret. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Blodigeln Hirudo medicinalis suger blod. Klassen iglar (Hirudinea) tillhör ringmaskarna. Läs om ringmaskarnas evolution i svaret nedan. Iglar har en i flera avseenden annorlunda anatomi jämfört med de andra ringmaskarna, havsborstmaskarna och daggmaskarna. De har en främre och en bakre sugskål. I den främre finns munnen, ofta utrustad med två eller tre sågtandade käkar. Alla iglar är dock inte blodsugande. De ringformade fårorna på kroppen motsvarar inte segmentgränser. Det finns flera fåror inom varje segment.     Blodiglar användes förr inom medicinen. Man trodde då felaktigt att det var nyttigt förlora blod genom åderlåtning. Numera har man åter börjat använda blodiglar i begränsad utsträckning, när man lokalt vill öka blödning och utnyttja ämnen i iglarnas saliv som bland annat hämmar blodets levring. Courtesy of Pavla Tochorová from Encyclopedia of Life, in the public domain.

När uppkom ringmaskar och vilka djur är de släkt med? - Om kroppens uppdelning i segment hos olika djurgrupper

Ringmaskarna utgör stammen Annelida bland djuren och brukar indelas i tre klasser: havsborstmaskar (Polychaeta), daggmaskar (fåborstmaskar; Oligochaeta) och iglar (Hirudinea). Denna indelning stöds dock inte av molekylärbiologiska studier av djurens DNA och behöver ändras. Det är mycket sällan man hittar hela fossila ringmaskar. Detta beror på att de saknar ett hårt skelett som kan bevaras i berggrunden. Men gruppen uppkom troligen för mer än 500 miljoner år sedan, innan eller under den så kallade "kambriska explosionen". Man har hittat fossila avtryck av ringmaskar i berggrund från denna tid. Ett exempel är arten Burgessochaeta setigera från de berömda skifferlagren Burgess Shale i Kanada. Dessa fossil är cirka 505 miljoner år gamla. Se bilder av dem på sajten "The Burgess Shale".

Studier av nutida ringmaskars uppbyggnad och av DNA i deras arvsmassa har lett fram till två teorier om deras släktskap med andra djur. Enligt den traditionella teorin står de nära leddjuren. Till leddjuren räknas bland annat kräftdjur, insekter och spindeldjur. Ett stöd för denna teori är att både ringmaskar och leddjur är segmenterade. Detta innebär att de har en kropp som är uppdelad på tvären i mer eller mindre lika delar. På en daggmask och på insekternas bakkropp ser man tydligt hur gränserna mellan segmenten delar upp kroppen i "ringar".

Men leddjur och ringmaskar har sannolikt utvecklat segmentering oberoende av varandra, utan att härstamma från en och samma segmenterade förfader. Molekylärbiologiska undersökningar av djurens DNA tyder på att ringmaskarna är närmare släkt med blötdjuren än med leddjuren. Till blötdjuren räknas bland annat snäckor, musslor och bläckfiskar.

Läs mer om segmenering i artikeln "Hur kan människan var uppdelad i segment som en insekt? Om segmentering bland djuren". 2013, 2017, 2018.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag undrar hur länge björndjur funnits som organismgrupp på jorden. - Vilka var de äldsta landlevande djuren och växterna?

Björndjur är små och mjuka och man har därför inte hitta många fossil av dem. De äldsta kända fossilen är havslevande arter från början och mitten av kambriumperioden (ca 542–488 miljoner år före nutid). Under denna period skedde den så kallade kambriska explosionen, då de flesta av dagens djurstammar för första gången uppträdde, till exempel blötdjur, leddjur, tagghudingar och ryggsträngsdjur. Så björndjuren är en mycket gammal djurgrupp. Man har till och med föreslagit att de skulle kunna vara bland de första djuren som levde på land. Men det finns inga fossil som visar detta.

De äldsta kända landdjuren är från silurperioden: cirka 430 miljoner år gamla dubbelfotingar (en slags "tusenfotingar") och kanske cirka 430-420 miljoner år gamla skorpioner. Det är tveksamt om skorpionerna verkligen var landlevande. Det finns emellertid ont om fossil och djuren koloniserade sannolikt landmiljön mycket tidigare. De äldsta kända växtfossilen är cirka 470 millioner år gamla sporer från ordoviciumperioden. Man vet inget om de växter som producerade dessa sporer. Möjligen var det levermossor. Läs mer om björndjur (trögkrypare) på en annan sida. 2019.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Tiktaalik, en fossil fisk som visar flera av de anatomiska drag, som kännetecknar fyrfotadjuren, bland annat i fenornas skelett. Courtesy of the Field Museum, Chicago, and Eduard Solá, from Wikimedia Commons under this CC License.

Vilka är fyrfotadjurens närmaste nu levande släktingar? Hur uppkom de?

Gruppen köttfeniga fiskar (Sarcopterygii) kännetecknas bland annat av att skaftade fenor med muskulatur i skaftet, ett första utvecklingssteg på väg mot gångbenen hos de fyrfota ryggradsdjuren (Tetrapoda). Lungor utvecklades inom denna grupp. Den radierade i flera utvecklingslinjer under devonperioden (cirka 420-360 år före nutid). En av dessa utvecklingslinjer gav upphov till fyrfotadjuren, som var väl representerad under den följande karbonperioden (cirka 360-300 år före nutid). Nutida fyrfotadjur är groddjur, kräldjur inklusive fåglar samt däggdjur.

I dag brukar man urskilja två undergrupper av nu levande köttfeniga fiskar: kvastfeniga fiskar (Actinistia eller Crossopterygii) och lungfiskar (Dipnoi). Men numera skall en systematisk grupp uppfylla två viktiga krav. Alla medlemmar i gruppen ska ha en gemensam förfader och alla avkomlingar till denna förfader ska ingå i gruppen. Eftersom alla fyrfotadjur härstammar från de köttfeniga fiskarna, så ingår gruppen Tetrapoda, inklusive människan, i gruppen Sarcopterygii, köttfeniga fiskar.

De nu levande kvastfeningarna omfattar två arter tofsstjärtfiskar inom släktet Latimeria, däribland det berömda "levande fossilet" Latimeria chalumnae, som upptäcktes 1938. Man trodde tidigare att att kvastfeningarna varit utdöda i 65 miljoner år. Lungorna hos Latimeria är rudimentära och omgivna av ett stort fettrikt organ som ökar flytförmågan.

Det finns sex nu levande arter av lungfiskar i Afrika, Sydamerika och Australien. De har alla lungor. Den australiska arten har tjocka skaftade fenor och påminner mycket om de utdöda arterna. Den sydamerikanska och de afrikanska arterna är starkt förändrade, med trådliknande fenor.

Fyrfotadjuren härstammar naturligtvis inte från någon nu levande köttfenig fisk. Tidigare trodde man att kvastfeningarna var de närmaste nu levande släktingarna till fyrfotadjuren. Men molekylärbiologiska studier, stödda av anatomiska undersökningar, har nu visat att det med största sannolikhet är lungfiskarna som är närmast släkt med oss fyrfotadjur. Detta innebär emellertid inte att fyrfotadjuren härstammar från utdöda lungfiskar.

Något förenklat så har anatomiska studier av fossila köttfeniga fiskar från devon lett till att de indelats i tre grupper. Den grupp som tidigast skiljde sig från de andra var den grupp som innefattar de nutida kvastfeningarna. Sett ur fyrfotadjurens synvinkel är kvastfeningarna således en sidogren. Därefter separerades två systergrupper. De var dipnomorfer, som inkluderar lungfiskarna, och tetrapodomorfer, som inkluderar förfadern till fyrfotadjuren. Tetrapodomorferna hade inre näsborrar (koaner). Deras pariga fenor omvandlades successivt till gångben. Lungor hade de troligen redan. Läs om de inre näsborrarnas evolution och om lungornas evolution på andra sidor.

Lungfiskarna är således fyrfotadjurens närmaste nutida släktingar, men vi härstammar inte från dem. 2018.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Benknotorna av en apatosaurie (brontosaurie) vilar i berggrunden, men dess DNA är förstört. Läs mer om denna gigantiska dinosaurie i artikeln "Var dinosaurierna växelvarma, 'kallblodiga', eller jämnvarma, 'varmblodiga'? Eller var de något mitt emellan?" Courtesy of Gerald and Buff Corsi and copyright California Academy of Sciences.

Hur ska man göra, om man som i filmen "Jurassic Park", vill få fram levande dinosaurer? Jag skulle bli väldigt glad om jag får svar på denna fråga! - Om att återuppväcka utdöda djur.

DNA, som ju kodar informationen i arvsmassan. kan inte förbli intakt under den tidsperiod (ca 65-70 millioner år) som gått sedan dinosaurierna, förutom fåglarna, dog ut. När man trott att man isolerat så gammalt DNA, har det varit föroreningar av modernt DNA. Man har dock med framgång isolerat DNA från neandertalmänniskor och andra utdöda människoarter, men då handlar det om tiotusentals eller högst hundratusentals år, inte om milliontals år. Slutligen, om man mot all förmodan skulle få tag på allt DNA intakt från en dinosaurie, så har vi inga dinosaurieägg. Sannolikt skulle det vara mycket svårt eller omöjligt att få DNA:t från dinosaurien att fungera i ett ägg av en fågel eller en krokodil. Så "Jurassic Park" är och förblir science fiction!

Men det finns en möjlighet att rekonstruera, inte en dinosaurie, men något som liknar en dinosaurie. Vi börjar nämligen nu lära oss allt mer om de gener som styr fosterutvecklingen och därmed bestämmer hur ett djur ska se ut. Märkligt nog är det i stort sett samma gener även hos djur som är släkt på mycket långt håll, till exempel insekter och däggdjur. Så dessa gener var med största sannolikhet ungefär likadana hos dinosaurierna som hos nu levande djur. När vi lärt känna generna som styr embryonalutvecklingen tillräckligt bra, skulle man kunna tänka sig att modifiera dessa gener hos en fågel så att man fick fram en rekonstruerad dinosaurie. Fåglarna är ju faktiskt nu levande dinosaurier. Men även detta är ännu så länge science fiction. Det kan dröja många år innan vi har den kunskap som behövs för att göra detta. Och då måste man förstås också ställa sig frågan om det är etiskt riktigt att göra sådana experiment. 2013, 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag vet att den pungvargen är utdöd sen 30-talet, men hur kan man veta det säkert. Den kanske gömmer sig i den tasmanska skogen. Jag har också hört att man ska återskapa den med bevarat konserverat DNA. Funkar det och hur ska den överleva om det bara blir en hona eller hane? - Mer om att återuppväcka utdöda djur.

Det har hävdats att pungvargen (Thylacinus cynocephalus; "tasmanian tiger" eller "thylacine" på engelska) finns kvar i avlägsna delar av Tasmanien, en stor ö söder om Australien. Men ju längre tiden går utan några bevis, ju mindre är rimligtvis chansen att det verkligen är så. Den sista kända pungvargen dog på 1930-talet. Det kan dock nämnas att man rätt nyligen "upptäckt" flera större däggdjursarter i Ostasien. Så den tid är inte ute, då stora djur kan hålla sig dolda för vetenskapen.

Det finns en forskargrupp i Australien som tänker återskapa pungvargen med hjälp av DNA från vävnad som förvarats i alkohol. Det återstår att se om det lyckas. Risken är att DNA:t är förstört av konserveringen. Dessutom måste de få DNA:t att fungera i ett ägg från ett nu levande pungdjur.

Det pågår flera andra försök att återskapa utdöda djur. För tamdjur kan man genom avel få fram djur, som liknar deras utdöda vilda förfäder. Kanske skulle man till och med kunna återskapa något som liknar urformen genom släppa ut tamdjur i det fria och låta dem leva som sina förfäder i flera generationer. Mot den senare metoden talar dock det faktum att förvildade tamhästar, mustanger, levt i Nordamerika i flera hundra år utan att ha förändrats särskilt mycket.

För djur som dött ut i sen tid, utrotade av människan, finns det möjlighet att isolera arvsmassans DNA. Även om DNA:t är fragmenterat kan man ofta pussla ihop bitarna igen. Detta gäller också den ullhåriga mammuten (Mammuthus primigenius), som dog ut vid istidens slut. Dvärgformiga mammutar fanns kvar på Wrangels ö i Norra ishavet så sent som för 4 000 år sedan. Infrusna mjukdelar av mammutar har hittats i den sibiriska tundrans permafrost.

Även om man lyckas med att återskapa en utdöd däggdjursarts hela arvsmassa, så återstår flera problem. Man måste få arvsmassan att fungera i en cellkärna och injicera kärnan i en nu levande närbesläktad arts äggcell. Man måste sedan överföra äggcellen till livmodern hos en hona av denna art och få den att genomgå en normal fosterutveckling. Dessa problem kommer kanske visa sig vara de svåraste att lösa.

Naturligtvis måste man återskapa minst en hona och en hane om en art ska kunna leva vidare på normalt sätt. Förmodligen räcker inte det. Om antalet individer inom en art är alltför litet är nämligen risken för inavelsdegeneration stor.

Det finns också etiska problem att fundera på. Det måste ses som positivt att hindra ett djur från att dö ut, i synnerhet om man kan återföra djuret till sin naturliga miljö. Mot detta får man väga det eventuella lidande som detta kommer att medföra för enskilda individer av arten. 2008, 2013, 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Till "Svar på frågor"

Zoofysiolog, skribent och webbansvarig: Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus

Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund

E-post: Senast uppdaterad: Se årtal efter varje svar. Webbplatsen använder kakor. Surfar du vidare, godkänner du detta. Läs mer här.

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.