En grupp sjöliljor. Är de växter, är de svampar? Nej, de är konstigt nog djur. Deras skaft sitter fast i underlaget, medan de fångar in födopartiklar med hjälp av slem på de fjäderlika armarna. De är tagghudingar, en grupp som märkligt nog är närmre släkt med oss ryggradsdjur än nästan alla andra djurstammar. Courtesy of the Natural History Museum from Encyclopedia of Life under this CC License.

Vad kännetecknar ett djur egentligen? Tack på förhand!

Begreppet djur definieras av släktskapsförhållanden. Djur är alltså en grupp organismer med en gemensam förfader. Släktskapen mellan organismer bedömdes tidigare enbart med hjälp av morfologiska egenskaper (d.v.s. anatomin samt vävnadernas och cellernas struktur). Numera använder man allt mer molekylärbiologiska data (d.v.s. bassekvenser i DNA). Man har med hjälp av DNA-data visat att alla djur har ett gemensamt ursprung.

Tidigare räknade man till djuren en del encelliga organismer, så kallade "urdjur". Men "urdjuren" är inte alls närmare släkt med de flercelliga organismer, som kallas djur. Därför räknas numera bara flercelliga organismer till riket Animalia (djurriket; Metazoa). Läs mer om djurriket och de levande organismernas indelning på en annan sida.

Läs mer om vad som kännetecknar djuren och skiljer dem från andra levande varelser i artikeln "Vad är djur? Vad skiljer djuren från andra organismer?" 2013, 2017.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Här ser vi två exemplar av den farligaste av alla djurarter. Just dessa två förefaller dock att vara väldigt snälla.

Vilket är det farligaste djuret?

Det farligaste djuret är utan tvekan människan. Hon håller nu på att utrota andra djurarter i en takt som kan jämföras utdöendet vid övergången mellan kritaperioden och paleogen (början av tertiärperioden), då bland andra dinosaurierna dog ut. Hon torde också vara effektivare än någon annan art i att slå ihjäl individer av den egna arten.

Vilka djur kommer närmast efter människan på farlighetslistan? Det är naturligtvis svårt att avgöra. De bästa kandidaterna är med stor sannolikhet de myggarter som sprider ofta dödliga sjukdomar i tropikerna. Stickmyggor av släktet Anopheles sprider malariaparasiterna. Stickmyggor av släktet Aedes sprider bland annat de virus som ger upphov till denguefeber, zikafeber och gula febern. Stickmyggor uppges döda betydligt mer en en miljon människor årligen. Högt upp på listan hamnar också en rad andra insekter och andra små djur som i u-länderna orsakar dödsfall genom att sprida sjukdomar, orsaka sjukdomar eller genom att äta upp de grödor som folk livnär sig på.

Lejon, krokodiler, flodhästar och hajar hamnar långt ner på listan. Flodhästen, Afrikas farligaste däggdjur, som uppges döda ett par hundra människor om året, hamnar långt efter myggorna på listan. Detsamma gäller de största krokodilerna, som årligen uppges döda ungefär lika många människor som flodhästen. Betydligt farligare är vissa ormar. Kobror uppges varje år döda tiotusentals människor i Indien och Sydostasien. Mycket farliga är också vissa arter bland de marina kubmaneterna, men de orsakar betydligt färre dödsfall än ormar.

Ser man till Sverige, skulle jag vilja sätta getingar och bin som de farligaste vilda djuren. De kan vara livsfarliga för dem som är allergiska mot deras gift och uppges numera orsaka ungefär tre dödsfall per år. Men de övertrumfas av tamhästen, som numera uppges orsaka ungefär fyra dödsfall per år och dessutom ett mycket stort antal allvarliga personskador, särskilt skallskador.

Vargar kan döda människor, men det är mycket ovanligt i Sverige. Den så kallade Gysingevargen, som 1821 dödade åtta barn, hade levt i fångenskap och förlorat sin rädsla för människor. Sedan dess har bara en människa dödats av en svensk varg, även då en varg som vant sig vid människor. Detta hände i Kolmårdens djurpark år 2012. Ett fåtal andra uppgifter om vargdödade människor mellan 1821 och 2012 har inte kunnat beläggas. Ett fåtal människor uppges ha blivit dödade av svenska björnar under de senaste hundra åren. Björnattacker inträffar årligen, med drabbar främst jägare, särskilt om björnen provocerats av jakthundar. Mindre känt är att älgar då och då skadar människor.

Enligt transportstyrelsens statistik över dödsfall i vägtrafiken dog 259-319 personer årligen vid trafikolyckor under åren 2010-2015. Dödsfall på grund av avsiktlig handling är bortsorterade. Skulle det kunna vara så att vi har en genetiskt betingad, medfödd rädsla för bland annat stora rovdjur och ormar, men inte för bilar och inte för hög fart inuti en bilkupé? 2004, 2017.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Några schimpanser (Pan troglodytes). Schimpansen och bonobon (dvärgschimpansen) är människans närmaste nu levande släktingar. Notera att detta inte innebär att vi härstammar från dem. Vi delar däremot en en gemensam förfader med dem. Denna förfader levde för flera miljoner år sedan. Det är inte heller korrekt att säga att "vi härstammar från aporna". Vi är apor, eftersom vi delar en förfader med alla andra nu levande apor. Coutesy of USAID Africa Bureau , in the public domain.

Hej. Jag en tjej på 14 år som undrar om en sak som står i din text. Jag undrar varför det står att människan är ett djur? Vadå är jag ett djur eller? Menar du att vi kommer från aporna? För det tycker jag är fel. Jag tror inte på det så, vad menar du?

Ja, människan är ett djur. Bevisen för detta är överväldigande. Ser man på hur celler och organ fungerar hos människor så är likheterna med andra varelser otaliga och slående. I all synnerhet gäller detta de organismer vi kallar djur.

Läs mer om utvecklingsläran och om människor och andra djur i artikeln "Är människan ett djur? Om biologi, evolution och etik" på en annan sida. 2013, 2017.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Primitivstrimmorna hos ett hönsembryo (till vänster) och ett kaninembryo (till höger). De ser mycket lika ut. Celler från det på bilderna synliga översta cellskiktet, ektodermet, vandrar i båda embryona mot primitivstrimman och ner genom den för att sprida sig mellan ektodermet och det under detta belägna cellskiktet, endodermet. Där bildar de ett tredje skikt, mesodermet. Förekomsten av en primitivstrimma hos människan och andra placentadäggdjur (moderkaksdäggdjur, äkta däggdjur) är ett starkt belägg för att vi härstammar från äggläggande ryggradsdjur. Se vidare svaret nedan och artikeln "Återspeglar fosterutvecklingen evolutionen?" på en annan sida. Modified images. From B M Patten "The Early Embryology of the Chick", 1920 (left) and "Gray's Anatomy", 20th ed, 1918 (right), in the public domain.

Hur kan man använda fosterutveckling hos ryggradsdjur som ett argument för evolutionen?

Vissa strukturer som funnits hos evolutionära förfäder kan anläggas under embryonalutvecklingen eller fostertiden, för att sedan försvinna. Valfoster anlägger bakbensknoppar som sedan försvinner. Ett annat exempel är gälspringor och gälbågar. Fungerande gälbågar med gälspringor fanns hos våra förfäder bland fiskarna. Men gälbågar bildas även hos foster av människor och andra däggdjur. De finns kvar under en period, men försvinner sedan. Flera strukturer i huvudregionen härstammar dock från gälbågarna.

Det är mycket viktigt att framhålla att embryots utveckling inte strikt återspeglar ett djurs evolution. Alla organ och strukturer hos de evolutionära förfäderna återfinns således inte i ett embryo. Men man kan ändå belysa vissa strukturers evolution genom att studera deras utveckling i embryot. Detta forskningsområde kallas numera "evo-devo".

Läs mera om detta intressanta ämne i artikeln "Återspeglar fosterutvecklingen evolutionen?" på en annan sida. 2013, 2014.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Det mörkröda organet på bilden är människans mjälte, ett organ som har flera viktiga funktioner, men som man kan klara sig rätt bra utan. Se huvudtexten nedan. Bilden är tagen vid en så kallad "titthålsundersökning" med ett laparoskop, ett fiberoptiskt instrument med ett böjligt rör som kan stickas in genom ett litet hål i bukväggen. Gas har blåsts in i bukhålan för att utvidga utrymmet mellan bukväggen och mellan organen. Normalt är dessa utrymmen tunna och fyllda med vätska. Mjälten är belägen upptill till vänster i bukhålan, bakom magsäcken. Till höger om mjälten ses på bilden bukhålans vänstra vägg med bukhinnan (peritoneum), som bekläder bukhålans väggar och organen inuti den. Courtesy of Hic et nunc from Wikimedia Commons under this CC License.

Vi är två elever som går andra året på samhällsprogrammet. Vi har fått i uppgift att skriva ett arbete om något under ämnet människan. Vi valde att skriva om delar av kroppen som vi inte har någon större nytta av, men som vi troligtvis haft nytta av tidigare i historien. De idéer vi hitintills har lyckats skrapa fram rör blindtarmen, manliga bröstvårtor, mjälten och svanskotorna.

Allmänt kan man säga att en struktur eller en egenskap för det mesta är adaptiv, det vill säga gynnad av det naturliga urvalet, men den behöver inte vara det. Icke funktionella egenskaper eller strukturer kan bland annat finnas på grund av att de etablerats slumpmässigt, på grund av att de behövs för en normal embryonalutveckling eller på grund av att de inte påverkar vår överlevnad och reproduktion. I vissa fall har egenskapen eller strukturen varit funktionell hos våra evolutionära förfäder, men är det inte längre eller har mycket liten betydelse. Då talar man om rudiment. Rudiment har ingen eller obetydlig negativ effekt på individens livsduglighet och har därför inte sorterats bort av det naturliga urvalet.

Läs bland annat om blindtarmens maskformiga bihang, manliga bröstvårtor och människans svansben i artikeln "Rudiment: evolutionära rester i människans kropp som förlorat sin funktion".

Mjälten har funktioner som inte utövas att något annat organ. Personer utan mjälte klarar sig emellertid bra, men har ett försämrat immunförsvar och är känsligare än normalt för vissa infektionssjukdomar. Dessutom har man nyligen gjort undersökningar som tyder på att mjälten hos oss människor har en funktion som reservoar för röda blodkroppar. Den funktionen har den hos många andra däggdjur. Mjältens blodkroppsreservoar kan mobiliseras vid fysiskt arbete och, hos sälar, vid dykning. Under fosterutvecklingen bildas nya blodkroppar i mjälten och levern, inte bara i den röda benmärgen. Mjälten är definitivt inget rudiment. 2013, 2016, 2017.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Förmågan att rulla ihop tungan betingas inte av en enda gen. Läs om detta och om två andra skolboksmyter i svaret nedan. Courtesy of Gideon Tsang from Wikimedia Commons under this CC License.

Jag är lärare i biologi och har i alla år pratat on ärftligheten av förmågan att kunna rulla tungan. Nu läser jag i en artikel att det inte alls stämmer, trots att det står i läroböcker. Vet du hur det är? - Genetiska myter i skolböckerna: tungrullning, ögonfärg och smaker på tungan.

Du har helt rätt. De flesta, men inte alla, människor kan rulla ihop tungan, så att den blir rund med en fåra i sin längsriktning. Det har hävdats att denna förmåga orsakas av en variant (allel) av en enda gen och att nedärvningen är dominant följande Mendels lagar. Påståendet har fortlevt i läroböcker i mer än 60 år och använts i skolundervisningen som ett exempel på dominant nedärvning. Detta är emellertid helt fel, alltså en myt.

Det hela går tillbaka till en artikel från år 1940, i vilken den framstående genetikern Sturtevant hävdade att tungrullning nedärvs dominant via en enda gen. Redan i hans data fanns emellertid delar som klart talade emot dominant nedärvning. I en artikel från 1952 jämfördes tungrullningsförmågan 33 par enäggstvillingar. Bland dessa fanns 7 par hos vilka den ene kunde rulla tungan, den andra inte. Därmed var Sturtevants hypotes kullkastad. Sturtevant erkände detta och tyckte att det var pinsamt att hans resultat användes inom skolundervisningen. Tvillingresultaten bekräftades av två senare tvillingstudier. I en av dessa fann man emellertid att det fanns en ärftlig komponent i tungrullningsförmågan.

Sammanfattningsvis så nedärvs inte tungrullning genom enkel mendelsk dominant nedärvning. Egenskapen betingas sannolikt, som de flesta egenskaper, av både arv och miljö. Men den ärftliga komponenten beror med största sannolikhet på flera olika gener. Bilden kompliceras dessutom av att många barn, som inte först klarar av att rulla tungan, verkar kunna lära sig det under uppväxten.

En annan myt som förekommer i skolböcker är att den blåa eller bruna färgen på ögats regnbågshinna skulle orsakas av varianter i en enda gen och att nedärvningen följer Mendels lagar. Denna myt härstammar från några tvivelaktiga artiklar som publicerades 1907 och 1908. Hypotesen vederlades redan ett tiotal år senare.

Moderna moleklylärbiologiska studier har visat att nedärvningen i själva verket är mycket komplicerad. Ögonfärgen bestäms av åtminstone 12 olika gener, av vilka olika varianter (alleler) av generna HERC2 och OCA2 tycks spela den största rollen. Till detta kommer att de finns olika varianter av alla generna och att de olika generna samverkar med varandra. Blåögda föräldrar kan mycket väl få brunögda barn. Till detta kommer att ögonfärgen kan förändras under barndomen och till och med senare i livet. Till yttermera visso, finns det som alla vet inte bara två ögonfärger, blått och brunt, utan också bland annat gråa, gröna och svarta ögon. Det finns till och med tvåfärgade ögon. De olika färgerna är dessutom inte distinkt skilda från varandra utan bildar en färgskala med många mellanformer.

Ytterligare en skolboksmyt är att olika smaker känns av i olika delar av tungan. Det är också fel. Läs om smakernas fördelning på tungan på en annan sida. 2015.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag skulle vilja fråga om det är sant att salthalten i sekreten från våra körtlar är densamma som i världshaven, vilket skulle kunna vara ett indicium på att människan ursprungligen kommer från havet? - Om havens salthalt under Jordens historia.

Nej, det är inte sant. I alla kroppsvätskor utanför cellerna och i de flesta körtelsekret, dominerar natriumjoner och kloridjoner, alltså koksalt, bland de lösta ämnena. Detta gäller i och för sig också för havsvatten. Men koncentrationerna i kroppsvätskorna är mycket lägre än i havsvattnet. Detta återspeglar med stor sannolikhet det faktum att vi härstammar från sötvattenlevande fiskar. För sötvattensdjur är det en fördel att ha låga totalkoncentrationer av lösta ämnen i kroppen. Detta minskar bland annat upptaget av vatten från omgivningen med så kallad osmos. De första djuren, inklusive de första fiskarna, uppkom dock i havet och hade ungefär samma totala salthalt i sina kroppsvätskor som i det omgivande saltvattnet. De sötvattensfiskar som utvecklades till landryggradsdjuren, härstammade således i sin tur från haven.

Sötvattensdjur tar ändå upp stora mängder vatten med osmos. De måste avge detta vatten via en mycket riklig urin, annars skulle cellerna sprängas av vattenupptaget. En del sötvattensdjur avger upp emot 1 liter urin per kilogram kroppsvikt varje dygn. Om en människa på 75 kg producerade lika mycket urin så skulle hon avge 75 liter urin per dygn och behöva besöka toaletten mer än 150 gånger per dygn. Läs mer om hur vattenlevande djur styr sin vattenbalans och sin saltbalans på en annan sida.

Alla fyrfota ryggradsdjur (groddjur, kräldjur, fåglar och däggdjur) härstammar från fiskar som levde under devonperioden (416-359 miljoner år före nutid). Dessa fiskar tillhörde gruppen lobfenade fiskar (Sarcopterygii). Man känner till ett flertal övergångsformer som visar hur de skaftade fenorna hos dessa fiskar omvandlades till fyra gångben. Enligt det moderna synsättet innebär detta att alla fyrfotadjur, inklusive människan, tillhör gruppen Sarcopterygii. Endast ett fåtal nutida fiskar tillhör Sarcopterygii, nämligen tofsstjärtsfiskarna (kvastfeningarna, se bild ovan) och lungfiskarna.

Man trodde förr att havets salthalt successivt ökat under Jordens utveckling. Man menade att fastlandets bergarter ständigt genom vattenerosion avgett salter, som via floderna förts ut i haven. Men salter har också via flera vägar förts bort från haven, bland annat genom bildning av bergarter, så kallade haliter. Nyare studier tyder faktiskt på att salthalten var högre än idag i de allra första oceanerna. som troligen uppkom för cirka 3,9 miljarder år sedan. Under den första delen av kambriumperioden, med början för cirka 540 miljoner år sedan, skedde den så kallade kambriska explosionen. Då uppträder plötsligt fossil av de flesta större djurgrupper som finns idag. Orsakerna till detta är oklara. Man har med hjälp av geologiska data försökt beräkna hur havens salthalt förändrats från och med kambrium till nutid. Dessa data tyder på att salthalten under dessa 540 miljoner år sjunkit från cirka 50 promille till dagens cirka 35 promille, dock med stora variationer under årmiljonernas lopp. 2012, 2013, 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Ett av de allra äldsta fossilen av en flercellig organism, Dickinsonia från ediacaraperioden (635-542 miljoner år före nutid). I övre högra hörnet syns en cm-skala. Läs om evolutionsteorin kontra skapelseberättelserna i svaret nedan.     Man har hittat ett stort antal fossil från ediacaraperioden, utan skelett men med förvånansvärt väl bevarade mjukdelar. Dessa fossil är mycket svårtolkade. De har tolkats som marina alger, djur eller, mera fantasifullt, landlevande lavar. De skulle också kunna representera utvecklingslinjer som dog ut under ediacaraperioden och inte tillhörde någon nu levande organismgrupp. En del av dem har tolkats som föregångare till eller medlemmar av djurgrupper som är väl belagda från kambriumperioden (542-488 miljoner år före nutid). Under denna period skedde den så kallade kambriska explosionen. Under en geologiskt sett mycket kort tid uppträder då de första fossilen av många av de djurstammar som finns än i dag. Dickinsonia har av många tolkats som en tidig representant för djurstammen ringmaskar, som i dag bland annat inkluderar havsborstmaskar och daggmaskar.     I ett ovanligt välbevarat fossil av Dickinsonia fann man år 2018 höga halter av kolesterol, en så kallad sterol som finns i cellernas membraner hos djur, men inte i andra organismers membraner. I bergarten utanför fossilet dominerade en annan sterol, som är typisk för grönalger. Detta tyder på att Dickinsonia var ett djur. From Wikimedia Commons under this GNU License.

Hej Anders, vet inte riktigt om jag är rätt ute när jag skickar frågan till dig men du har rett ut alla frågor jag skickat förut. Jag är gymnasielärare i biologi och samtalade med en kollega som undervisar i religion och historia. Han säger att Första Moseboken har samma följd av hur allting skapades som evolutionsteorin. Första mosebok skrevs ju för 2 500-3 000 år sedan. Kunde de vara så tidigt ute? Anade människorna redan då hur det hängde ihop?

Som biolog ger jag gärna min syn på detta. Jag har läst igenom de båda skapelseberättelserna i Första Mosebokens kapitel 1 och 2. De avviker på ett mycket djupgående sätt från den väl belagda evolutionshistorien och från naturvetenskapligt tänkande. De är mytologiska förklaringar av världens uppkomst, dock mycket poetiska sådana med högt litterärt värde. Jag har utvecklat ämnet i artikeln "Skapelse versus evolution: om Bibelns skapelseberättelser". 2016, 2017, 2018.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Är det någon skillnad på mellan olika celltyper, till exempel nervceller och muskelceller, hos människan jämfört med andra däggdjur? Många försök görs ju på djur för att sen översättas till människan. - Om djurförsök.

Likheterna mellan de celler du nämner är mycket stora hos alla däggdjur, inklusive människan. Detsamma gäller organen och deras funktioner. Man kan därför få grundläggande och mycket värdefulla kunskaper om människans funktioner genom att studera andra däggdjur. Detta gäller både de normala funktionerna och sjukdomsmekanismer. Hos bland annat möss finns särskilda stammar med mutationer, som gör att sådana möss kan fungera som modellsystem vid studiet av flera allvarliga sjukdomar hos människan. Man kan emellertid aldrig vara helt säker på att resultaten är överförbara på människan. Inte heller kan man vara säker på att ett möjligt läkemedel har effekt utan oacceptabla biverkningar på människan. Det är därför man måste göra omfattande kliniska prövningar på människor innan ett läkemedel kan godkännas. Texten fortsätter under bilden.

Zebrafisk (Danio rerio). Numera använder man inom medicinsk forskning inte bara de vanliga försöksdjuren bland däggdjuren. För viss grundforskning lämpar sig fiskar och ryggradslösa djur. Mycket använda modelldjur är zebrafisken, bananflugan (Drosophila melanogaster) och rundmasken Caenorhabditis elegans. Courtesy of Azul from Encyclopedia of Life, in the public domain.

Traditionellt använder man huvudsakligen gnagare som försöksdjur: möss, råttor och marsvin. Man hade naturligtvis fått säkrare resultat, om man studerade våra närmaste släktingar. Av etiska skäl gör man emellertid numera mycket få försök på apor och endast beteendeförsök på människoapor. Alla djurförsök med ryggradsdjur i Sverige är numera föremål för etisk prövning och det finns strikta regler för hur djurburar och djurhus ska vara utformade, allt för att minimera djurens lidande och få dem att trivas. Man har lyckats minska användningen av försöksdjur genom att för vissa ändamål använda cellkulturer och för andra datorsimuleringar. Men det går inte att helt ersätta försök med försöksdjur. Ett däggdjur består av en mängd olika typer av celler med en mängd olika funktioner. Dessa celler samverkar med varandra på ett mycket komplicerat sätt. För att använda ett par liknelser, så kan man inte räkna ut hur en komplicerad mekanisk maskin fungerar genom att studera ett kugghjul eller hur en dator fungerar genom att studera en transistor. Vi kan inte heller nu, och kommer kanske aldrig att kunna, tillverka ett datorprogram som simulerar hela den mänskliga organismen och med hjälp av ett sådant program med rimlig säkerhet förutsäga effekter av levnadssätt, kost och läkemedel på vår hälsa.

Man kan naturligtvis förfäkta åsikten att alla andra däggdjur ha samma moraliska rättigheter som människan och därmed ett värde som motsvarar människovärdet. Då blir nästan alla djurförsök oetiska. Men detta kommer att leda till en mycket stor ökning av mänskligt lidande och ett mycket stort antal mänskliga dödsfall. Alternativet att göra försöken på människor är naturligtvis etiskt oförsvarligt. Man måste därför fråga sig vilket alternativ som resulterar i det minsta möjliga lidandet. Det torde vara att göra djurförsök, men bara på ett ansvarsfullt sätt och med minsta möjliga lidande för djuren. 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Till "Svar på frågor"

Zoofysiolog, skribent och webbansvarig: Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus

Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund

E-post: Senast uppdaterad: Se årtal efter varje svar. Webbplatsen använder kakor. Surfar du vidare, godkänner du detta. Läs mer här.

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.