 |
De flesta sjöstjärnearter har fem armar, men som synes ovan finns det sådana som har fler. Copyright 1996 Corel Corporation. |
|
Hej! Jag undrar hur sjöstjärnor fortplantar sig!
Sjöstjärnor är vanligen skildkönade. Fortplantningen sker som regel genom att honornas ägg och hannarnas spermier släpps ut i det omgivande havsvattnet. Befruktningen sker i vattnet. Det befruktade ägget utvecklas till en liten larv som kallas bipinnaria. Bipinnarialarven är pelagisk, det vill säga den lever fritt i vattnet och inte på havsbottnen som den vuxna sjöstjärnan. Bipinnarian utvecklas så småningom till en så kallad brachiolaria. Med hjälp av ett speciellt häftorgan fäster sig brachiolarialarven vid ett underlag och omvandlas då från pelagisk larv till bottenlevande sjöstjärna.
Många havsdjur fortplantar sig liksom sjöstjärnorna med yttre befruktning och har pelagiskt levande larver. Fördelen med denna fortplantningsmetod är att djuren kan spridas till nya områden med havsströmmarna. Nackdelen är att dödligheten är stor. Därför måste de vuxna djuren producera mycket stora mängder ägg och spermier. Då kan ett stort antal larver utvecklas, ett så stort antal att tillräckligt många av dem lyckas överleva och bli vuxna djur. 1999, 2013.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
En leptocephaluslarv, kanske en ål. Läs om ålens märkliga livshistoria i svaret nedan. Leptocephalus kallas ett larvstadium som finns hos tre ordningar bland benfiskarna, bland annat de ålartade fiskarna. Det går inte att säga vilken fiskart den här larven tillhör. Men ungefär så här ser våra ålar ut när de är på väg från Sargassohavet till Sverige. Leptocephaluslarver är som synes tunna och genomskinliga. De är, tillsammans med några så kallade isfiskar utanför Antarktis, kända för att vara de enda ryggradsdjur som saknar det syretransporterande blodpigmentet hemoglobin. Vuxna ålar har hemoglobin. Larverna är så tunna att syre kan transporteras med så kallad diffusion genom kroppsytan in till alla delar av kroppen. Utan hemoglobin blir de helt färglösa. Färglösheten och genomskinligheten gör dem svårare att upptäcka för rovdjur. Läs om genomskinliga djur på en annan sida. Courtesy of Dr. Antonio J. Ferreira and copyright California Academy of Sciences. |
|
Hej. Jag undrar hur ålar fortplantar sig. Om ålens vandringar och Sargassohavet.
När det gäller ålens livshistoria finns en stor kunskapslucka. Man vet inte helt säkert vart de vuxna ålarna till slut tar vägen.
Ålar har liksom de flesta andra benfiskar yttre befruktning. Under leken släpper hannarna ut mjölke i vattnet och honorna ägg. Befruktningen och det befruktade äggets fortsatta utveckling äger rum i vattnet. Så småningom kläcks en larv från ägget.
Ålarna leker med största sannolikhet i Sargassohavet, ett tångrikt område långt ute i Atlanten. Ur ägget kläcks en genomskinlig, från sidan tillplattad larv som kallas leptocephalus. Leptocephaluslarverna driver med ytströmmarna mot Europas och Nordafrikas kuster. Vid kusterna genomgår de en omvandling (metamorfos) först till genomskinliga glasålar och sedan till färgade gulålar. Gulålarna vandrar upp i vattendragen och lever sedan många år i sötvatten som vuxna. En del ålar stannar dock kvar i kustområdena. Honorna vandrar i högre grad upp i sötvatten, medan hannarna i högre grad stannar kvar i kustvattnen.
Omställningen mellan att leva i saltvatten och att leva i sötvatten är större än man skulle kunna tro. I saltvatten är benfiskarnas kroppsvätskor mer utspädda med lösta ämnen än det omgivande havsvattnet, vilket gör att fiskarna ständigt förlorar vatten via gälar och kroppsyta med så kallad osmos. För att inte torka ut måste fiskarna dricka saltvatten! Läs om fiskars vattenproblem på en annan sida.
I sötvatten är problemet det motsatta. Fisken är mer koncentrerad med lösta ämnen än sötvattnet och tar därför upp vatten med osmos i gälarna och genom kroppsytan. Fisken skulle spricka om den inte ständigt avgav rikligt med urin! Ålen måste två gånger under sitt liv ställa om sig osmotiskt, först när gulålarna övergår till sötvattenliv och sedan när de vuxna ålarna vandrar tillbaka till havet.
Efter upp till många år i sötvatten ändrar ålarna färg och blir svarta på översidan och silverfärgade på undersidan. De kallas nu blankålar. Blankålarna slutar äta och vandrar ut i havet. På goda grunder antar man att de sedan vandrar till Sargassohavet för att leka och att de därmed sluter artens livscykel. Men man har inga direkta bevis för att så är fallet. Texten fortsätter under bilderna.
 |
 |
Överst ses en sträng av sargassotång som driver omkring på Sargassohavet. Strängarna kan bli flera kilometer långa. De har ryckts loss från Atlantens kuster, drivit med havsströmmarna och ansamlats i Sargassohavet, där det uppges finnas flera miljoner ton tång. Sargassohavet är ett jättestort område med stillastående vatten mitt i Atlanten. Det är beläget inuti en strömvirvel som i väster delvis utgörs av Golfströmmen. Det antas, på goda grunder, att ålen fortplantar sig där. Men ingen har någonsin sett ålarna leka. Nederst ses en art av sargassotång (Sargassum vulgare), en brunalg som utgör en stor del av Sargassohavets tångbestånd. Lägg märke till de gasfyllda blåsor som håller tången flytande. De fylls förmodligen med den syrgas som bildas vid deras egen fotosyntes eller med i havsvattnet löst syre och kväve som transporteras in i dem. Courtesy National Oceanic and Atmospheric Administration, in the public domain (above); courtesy and copyright of Valter Jacinto, from Encyclopedia of Life under Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.0 Generic License (below). |
|
Det har funnits de som menat att våra ålar aldrig når fram till Sargassohavet och att de leptocephaluslarver som når våra kuster resulterar från de amerikanska ålarnas lek i Sargassohavet. Så är det inte. Molekylärbiologiska studier har nämligen klart visat att de amerikanska och europeiska ålarna tillhör två olika arter (Anguilla anguilla respektive Anguilla rostrata) som leker i olika, om än delvis överlappande, delar av Sargassohavet. De anatomiska skillnaderna mellan de två arterna är små. De har dock olika antal ryggkotor. Hybrider mellan de två arterna uppkommer, förmodligen där lekplatserna överlappar i Sargassohavet. Dessa hybrider kan fortplanta sig. De utgör dock en mycket liten del av de amerikanska och europeiska ålpopulationerna, utom på Island. Den isländska ålpopulationen består till cirka 15 procent av första generationens och senare generationers hybrider. Man kan inte förklara detta, men det har sannolikt att göra med Islands geografiska läge mellan de europeiska och nordamerikanska kontinenterna.
Efter kläckningen i Sargassohavet tar det upp till tre år för ålarna att nå våra vatten. Enligt en uppgift går det sedan 5-12 år för hannarna och 20-25 år för honorna, innan ålarna omvandlas till blankålar som ger sig iväg till Sargassohavet. Jag har också sett andra åldersuppgifter, dock i samma storleksordning. Rekordet i ålålder kan vara 88 år. Denna uppgift gäller åle Putte som levde i akvarium i Helsingborg sedan den var liten och således hindrades från att ge sig i väg till Sargassohavet. I Skåne brukade man förr placera en ål i brunnen. Brunnsålarna ansågs göra brunnsvattnet renare genom att äta upp små djur i brunnen. Det finns osäkra uppgifter om brunnsålar som varit betydligt äldre än 88 år. 2008, 2011, 2013.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Jag undrar hur lansettfiskar förökar sig? Tar de hand om sina ungar? Hur utvecklas ungarna? Vad äter lansettfiskarna? Hur länge lever de och vad händer när de dör? Förmultnar de under sanden eller blir de uppätna?
Lansettfiskar är skildkönade och avger, precis som många fiskar, könscellerna till det omgivande vattnet där befruktning sker. Läs mer om lansettfiskar och om deras uppbyggnad på andra sidor. Notera att lansettfiskar inte är fiskar!
Lansettfiskarna tar inte hand om sina ungar. Larver kläcks ganska snart ut det befruktade ägget. Larverna simmar uppåt i vattnet och uppehåller sig där under några månader. De skaffar föda genom att filtrera plankton (se nästa stycke) och utvecklas gradvis till vuxna lansettfiskar. De vuxna simmar ner mot sandiga bottnar, gräver ner sig med bara huvudet synligt ovanför sanden och fortsätter filtrera föda. Men de kan också simma.
Lansettfiskar är alltså så kallade filtrerare. De tar in vatten genom munnen, pressar ut det genom ett stort antal springor i den så kallade gältarmen och sedan ut ur kroppen genom en öppning på buksidan. Planktonorganismer och andra små födopartiklar fastnar i slemmet på de gälbågar som finns mellan springorna. Slemmet med födopartiklarna transporteras sedan med hjälp av flimmerhår vidare i mag-tarmkanalen. Där bryts partiklarna ner och nedbrytningsprodukterna tas upp i kroppen. Läs mer om gältarmen på en annan sida.
Det finns djur som äter lansettfiskar, bland annat bottenlevande fiskar och en del kräftdjur, kanske också havsfåglar. Men det kan ju hända att en lansettfisk dör i sanden, äts upp av djur som lever där eller bryts ner av bakterier. 2011.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Jag och mina kompisar satt och pratade och kom in på hur sniglar ser ut när de föds. Vi undrar om sniglar föds med skal eller om de utvecklar skalet senare. Och om de är hermafroditer, betyder det att de befruktar sig själva eller om de kan göra snigelbarn med vilken snigel som helst?
Du menar egentligen landlevande snäckor. De kallas ofta sniglar. Men sniglar är egentligen landlevande snäckor utan synligt skal.
De flesta snäckor har ett spiralvridet yttre skal, hos några är skalet format som en spetsig mössa. De flesta snäckor föds inte, som däggdjursungar. I stället lägger honorna ägg, precis som fåglar. Ur ägget kläcks antingen en larv eller en liten snäcka.
De flesta snäckor som lever i havet har larver. En larv är ett djur som kläcks ur ett ägg och ser mycket annorlunda ut en det vuxna djuret. Ett exempel är insektslarver. Hos några få ursprungligt byggda havssnäckor kläcks ur ägget en mycket liten frisimmande larv som kallas trochophora. Hos de flesta havslevande snäckor genomgås detta larvstadium inne i det okläckta ägget och omvandlas till en annorlunda liten larv som kallas veliger. Veligern kläcks ur ägget. Veligern har två stora flikar som ser ut som segel. Flikarna hjälper den att hålla sig flytande i vattnet. Snäckorna själva kan ju inte krypa så långt, men veligerlarverna kan följa med havsströmmarna och sprida snäckorna till nya ställen. De havslevande skallösa nakensnäckorna utvecklas på ett annorlunda sätt, se bildtexten ovan.
Nästan alla landlevande snäckor är så kallade lungsnäckor. De snäckor med skal, som ni kan se i trädgården, är lungsnäckor. Sniglar är lungsnäckor utan synligt skal. Lungsnäckorna har förlorat gälarna. Den hålighet, som gälarna en gång fanns i, har förvandlats till en lunga. Med lungan kan landsnäckorna andas luft. Eftersom dessa snäckor lever på land kan de inte ha några frisimmande larver. I stället genomgår de båda sina larvstadier inuti ägget. Ur ägget kläcks en mycket liten snäcka med skal och allt. Skalet har bara en eller några få vindlingar. När den lilla snäckan sedan växer får den fler och fler vindlingar i sitt skal. Sniglar saknar skal som vuxna. Hos dem kläcks en liten snigel utan skal ur ägget.
De flesta snäckor parar sig. Efter parningen lägger honan vanligen ägg och föder alltså inte levande ungar. Hos en del snäckor finns det honor och hanar, men väldigt många är hermafroditer. Detta innebär vanligen att samma individ är både hona och hane samtidigt. Lungsnäckorna är sådana hermafroditer. Hermafroditiska snäckor befruktar inte sig själva. Två snäckor parar sig och utbyter könsceller med varandra. Den ena snäckan kan då fungera som hane, den andra som hona. Eller också fungerar båda snäckorna samtidigt som både hona och hane. Läs om hur lungsnäckor kan skjuta av pilar vid parningen i nästa svar. Läs också mer om snäckor och sniglar på en annan sida. 2013.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Kärlekspil från den vanliga trädgårdssnäckan Cepaea hortensis. Svepelektronmikroskopisk bild. Det vita skalstrecket motsvarar 0,5 mm. Courtesy of Joris M. Koene and Hinrich Schulenburg, from Wikimedia Commons under this CC License. |
|
Finns det en snigel som heter kärlekssnigel som rätt nyligen upptäckts och som dessutom skickar iväg små pilar från skalet? Det sa nämligen en präst på en skolavslutning i onsdags.
Det finns inget som heter kärlekssnigel, men det ligger ändå något i vad prästen sade.
Sedan länge är det känt att en del landlevande snäckor skjuter in en pil av kalciumkarbonat i partnern samtidigt som de parar sig. Detta gäller bland annat vinbergssnäckan, den art som äts som en delikatess i Frankrike ("ätliga sniglar"). Snäckor är blötdjur som oftast är försedda med ett spiralvridet skal. De kallas ofta "sniglar" i dagligt tal, läs om snäckor och sniglar på en annan sida.
Kalciumkarbonat finns också i snäckornas skal och i de bergarter som kallas kalksten. Snäckans pil ser ofta ut precis som en pilspets, därav namnet. Den kallas på tyska "Liebespfeil" ("kärlekspil") och på latin spiculum amoris.
De pilskjutande snäckorna är hermafroditer. En individ är alltså både hona och hane och de båda djuren skjuter nästan samtidigt av var sin pil vid parningen. Pilen bildas inte av skalet utan av en särskild säckformig körtel. Pilen skjuts i väg när muskler i körtelns vägg drar ihop sig och den tränger ofta djupt in i den andra snäckan. Pilen är klädd med slem som innehåller ett ämne, troligen ett protein, som påverkar den andra snäckan. Detta leder via en komplicerad mekanism till att en snäcka som träffar rätt får en större avkomma. 2011.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Jag undrar hur bläckfiskar fortplantar sig. Vad jag har förstått så för hanen in en arm i honan och befruktar henne på detta vis. Men vad händer sen? Föder bläckfiskar levande ungar? Har de larver?
Bläcksfiskhonan producerar mogna äggceller från sin enda äggstock. De förs via äggledaren till mantelhålan. I äggledaren omges äggcellerna av ett hölje. Hos tioarmade bläckfiskar avsöndrar körtlar, som mynnar i mantelhålan, dessutom en kapsel som skyddar det befruktade ägget.
Spermierna produceras i en enda testikel och transporteras även de till mantelhålan. I sädesledaren bakas många spermier ihop till en så kallad spermatofor. Spermatoforerna lagras i en ficka i mantelhålans vägg.
Precis som du säger för hanen med hjälp av en eller två av sina armar in sina spermatoforer i honans mantelhåla. Dessa armar har en speciell utformning hos vuxna hanar. Hos pappersbåten (Argonauta argo) avsnörs den pisklika änden av armen i honans mantelhåla, där den "lever" kvar ett tag. Man trodde först att dessa rörliga avsnörda armar var parasitiska maskar!
Äggcellerna befruktas i honans mantelhåla. En del bläckfiskhonor placerar sedan äggen inneslutna i kapslar på havsbotten. Andra släpper ut dem i vattnet där de flyter omkring. Hos många åttaarmade bläckfiskar vårdar honan äggen från det att de lämnat mantelhålan tills dess att de kläcks. Bläckfiskar föder alltså inte levande ungar. De flesta bläckfiskar fortplantar sig bara en gång. Sedan dör de.
Bläckfiskarna har inte något larvstadium, utan de har så kallad direkt utveckling. Inuti äggen utvecklas embryona till små miniatyrbläcksfiskar som kläcks och sedan får klara sig på egen hand.
Läs om pappersbåtens vars ägg utvecklas i en skallik behållare och om varför bläckfiskar är så kortlivade på andra sidor. 2013.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Till "Svar på frågor"
|
