POPULÄRT OM DJUR Sök på sajt:
Kakor (cookies) 
 Info om  djur   Fråga   Svar   Djurfakta   Artiklar   Källor 

   

 

En föregångare till däggdjuren
 
Fråga en zoofysiolog

Däggdjurens evolution. Kloakdjur och pungdjur

Vad är ett näbbdjur? Om de äggläggande kloakdjuren
Om kloakdjurens och pungdjurens fortplantning
Om däggdjurens evolution, kloakdjur, pungdjur och Australiens märkliga däggdjursfauna
Om cynodonterna och däggdjurens ursprung
Sök i alla svar och i alla djurartiklar
Åter till "Svar på frågor"


Videon laddas ...

Näbbdjuret är ett äggläggande däggdjur. På videon simmar några näbbdjur i ett stort akvarium. Man ser deras märkliga näbb och fötternas simhud. När djuren rör näbben fram och tillbaka ovanför bottnen, letar de efter föda med hjälp av sitt elektriska sinne. Då och då simmar de upp till ytan för att hämta luft. Courtesy of the Sydney Aquarium and TheNickster from Wikimedia Commons under this CC License. JW Player used under this CC License.

Jag skulle vilja veta lite grann om näbbdjuret i Australien. - Om de äggläggande kloakdjuren.

Näbbdjuret är ett av de märkligaste ryggradsdjur som över huvud taget finns. Tillsammans med myrpiggsvinen bildar det en särskild grupp bland däggdjuren, vid sidan av pungdjuren och de äkta däggdjuren. Denna grupp kallas för kloakdjur och är de enda däggdjur som lägger ägg.

Typiska däggdjursdrag hos kloakdjur är att de har päls, att de har tre hörselben i mellanörat och en underkäke bestående av ett ben på varje sida, att de har en välutvecklad mellangärdesmuskel, att de håller en högre kroppstemperatur än omgivningen samt att honorna producerar mjölk i mjölkkörtlar som mat åt ungarna. Deras kroppstemperatur är dock lägre och mer variabel än den är hos andra däggdjur.

Egenskaper som skiljer kloakdjuren från andra däggdjur är att de, i likhet med kräldjur och fåglar, har en kloak, det vill säga en på kroppsytan mynnande gemensam kammare till vilken tarmen, urinröret och könsorganens utförsgångar leder, samt att de, också i likhet med kräldjur och fåglar, lägger ägg. Näbbdjurshonan gräver en djup jordhåla i vilken hon lägger sina ägg och sedan ruvar dem. När ungarna kläckts stannar de i bohålan och får näringsrik mjölk av honan.

Näbbdjurshannens ihåliga giftsporre

Näbbdjurshannens ihåliga giftsporre ses på bakfotens insida vid handloven. Den är unik bland däggdjuren. Den används när hanarna kämpar om honorna. Courtesy of E. Lonnon from Wikimedia Commons under this CC License.

Näbbdjuret lever i sötvatten. Det simmar och dyker skickligt med hjälp av sina stora simhudsförsedda framfötter. Fysiologiska studier har visat att näbbdjuret är en effektivare simmare än bävrar och uttrar! Näbbdjuret har en välutvecklad tjock päls som håller kvar luft och därmed hjälper djuret att hålla värmen under vattnet. Luften i pälsen ger troligen också flythjälp. Djuret lär kunna stanna under vattnet i upp till cirkaa 10 minuter, innan det behöver simma upp till ytan för att andas.

Näbbdjurets anknäbbsliknande "näbb" är ett känselorgan med hjälp av vilket djuret kan leta reda på de smådjur i vattnet som utgör dess föda. Näbben är även försedd med nervändar som är känsliga för elektriska strömmar. Näbbdjur kan upptäcka ficklampsbatterier som grävts ner i bottenslammet med hjälp av sitt elektriska sinne. Normalt letar det dock inte efter strömmar från batterier, utan efter de elektriska strömmar som bytesdjurens muskler ger upphov till när de arbetar. Bland däggdjuren har ett elektriskt sinne endast påvisats hos näbbdjuret, ett par myrpiggsvinsarter och en delfinart. Läs om näbbdjurets elektriska sinne och om fler djur med elektriskt sinne på andra sidor.

Infångat byte lagras i näbbdjurets kindpåsar för att senare ätas. Vuxna näbbdjur saknar tänder, men tuggar födan med hjälp av förhornade plattor i näbben.

Näbbdjuret är ett av de mycket få giftiga däggdjuren. Hannarna kan stickas med de sporrar som de har på insidan av bakfötterna. De ihåliga sporrarna är förbundna med giftkörtlar. Näbbdjursstick är mycket smärtsamma, men förefaller inte vara dödliga för människor. 1999, 2012, 2017.

Anders Lundquist

Till början på sidan
 

Kloakdjurens och pungdjurens fortplantning

Videon visar först ett ägg av ett australiskt myrpiggsvin, sedan en unge som kläcks ur ett sådant ägg. Därefter ser vi bland annat nykläckta näbbdjursungar och droppar av mjölk som deras mamma producerar.
    Kloakdjurens ägg är mycket små, med ett litet näringsförråd i form av gula. Ungarna måste därför kläckas mycket tidigt, vid ett stadium som placentadäggdjuren (moderkaksdjuren, de äkta däggdjuren) genomgår under fosterutvecklingen i mammans livmoder. Pungdjur lägger inte ägg. Deras foster utvecklas först i mammans livmoder, där de så småningom får näring via en moderkaka. De föds emellertid på ett mycket tidigt stadium, precis som kloakdjuren. Notera att pungdjuren har en moderkaka precis som placentadäggdjuren, till vilka nästan alla däggdjur utanför Australien hör.
    Både kloakdjur och pungdjur utvecklas sedan vidare i en skyddad miljö, där de får sin näring från mammans mjölk. Kloakdjuren har inga spenar. Mjölkkörtlarna mynnar på slät hud. Mjölken avsöndras när huden vid körtlarnas mynningar stimuleras av en unge. Äkta däggdjur och pungdjur har spenar.
    Näbbdjurshonan gräver en jordhåla och tillverkar ett rede, i vilken hon ruvar äggen genom att trycka dem mot buken med svansen. När ungarna har kläckts stannar de flera månader i jordhålan, där de växer och utvecklas, matade av mammans näringsrika mjölk. Myrpiggsvinens ägg ruvas i en pung på mammans buk. När ungarna har kläckts, stannar de länge kvar i pungen och utvecklas vidare, diande mammans mjölk. De flesta pungdjursungar kravlar efter födseln in i mammans pung, där länge utvecklas vidare, närda av mjölk. Hos punglösa pungdjur hänger ungarna på mammans buk. De håller sig kvar med ett fast bett om spenarna. Läs mer om pungdjurens fortplantning och om deras moderkaka på andra sidor.
    Video from YouTube, courtesy of the Smithsonian Channel. 2017.

Anders Lundquist

Till början på sidan
 



Fossil av segelödlan Dimetrodon från permperioden

Fossilt skelett av segelödlan Dimetrodon från permperioden (cirka 300-250 miljoner år före nutid). Den är en av de mest populära dinosaurieleksakerna. Men den var inte en dinosaurie och inte heller en ödla. Den tillhörde pelycosaurierna, en grupp som var besläktad med däggdjurens föregångare, therapsiderna. Förr kallades dessa båda grupper för "däggdjursliknande reptiler". Läs om therapsiderna och däggdjurens ursprung i faktarutan nederst på denna sida. "Seglet" på djurets rygg tros ha använts vid regleringen av dess kroppstemperatur, för att absorbera solstrålning eller för att avlägsna överskottsvärme. Courtesy of K. Soprych and the Field Museum (Chicago) from Encyclopedia of Life under this CC License.

Skulle du kunna berätta något om vad näbbdjuret har utvecklats ifrån, och hur det kommer sig att det har ändrats så lite? - Om däggdjurens evolution, kloakdjur, pungdjur och Australiens märkliga däggdjursfauna.

Man har inte hittat många fossil av gruppen kloakdjur (Monotremata), till vilken de nutida äggläggande däggdjuren (näbbdjuret i Australien samt myrpiggsvinen i Australien och på Nya Guinea) hör. Nästan alla fossil har påträffats i Australien. Det äldsta fossilet är cirka 125 miljoner år gammalt, men kloakdjuren avskiljdes sannolikt mycket tidigare än så från de övriga däggdjurens stamträd. Däggdjuren härstammar från andra djur inom gruppen Therapsida. Therapsiderna räknas vanligen som reptiler, men det är oklart om detta är korrekt. Landryggradsdjursfaunan under permperioden (290-248 miljoner före nutid) dominerades av therapsider och pelycosaurier, se bilderna ovan och nedan. Några fanns kvar i början av nästa period, trias, men dog sedan ut. De enda therapsider som överlevde var föregångarna till däggdjuren. Nutidens däggdjur består av tre grupper: kloakdjur, pungdjur samt den i dag helt dominerande gruppen, placentadäggdjur (moderkaksdjur, äkta däggdjur).

Många therapsider strök med i den stora massdöden i slutet av perm, antagligen den största katastrof som hittills drabbat livet på jorden. Man räknar med att 90 procent av de marina och 70 procent av de landlevande arterna dog ut. Man har spekulerat i att de flesta överlevande therapsiderna konkurrerades ut av dinosaurierna under trias, eftersom de var dåligt anpassade till den låga syrgashalten i luften. Syrgashalten sjönk nämligen drastiskt vid övergången mellan perm (då den var mycket högre än nu) och trias (då den blev mycket lägre än nu). Spekulationen förutsätter att dinosaurierna var utrustade med likadana lungor som fåglarna, något som man dock ännu inte kunnat klart belägga. Fågellungor tar med stor sannolikhet upp syrgas mycket effektivare än däggdjurslungor och reptillungor. Läs om hur fågellungor fungerar på en annan sida.

Kloakdjuren har flera ursprungliga och reptillika drag. De lägger ägg, precis som reptiler. De har precis som reptiler kloak, en gemensam mynning för tarm, urinledare och könsorganens utförsgångar. Skelettet har många speciella drag som länkar dem till utdöda therapsidgrupper. Varför har då ett fåtal kloaksdjurarter överlevt till vår tid? Det är en mycket svår fråga. En faktor kan vara att de varit isolerade till det australiska området (som inkluderar Nya Guinea). Mycket få äkta däggdjur nådde detta område, innan européerna anlände. Innan aboriginerna kom till Australien var de enda äkta däggdjuren där fladdermöss och några gnagare. Fladdermössen hade förstås flugit dit. Man tror att gnagarna hade flutit över havet med drivved. Vår människoart kom till Australien för cirka 60 000-40 000 år sedan, efter att ha företagit människans dittills längsta resa över öppet hav. Dingon är en förvildad tamhund som fördes till Australien av människan först för cirka 5 000 år sedan. Hade de äkta däggdjuren nått Australien i större omfattning, så hade kanske pungdjur och kloakdjur varit utkonkurrerade där i dag.

När människan hade kommit till Australien dog många pungdjur ut. Kanske bidrog aboriginerna redan tidigt till detta genom att bränna stora områden och genom att jaga djuren, kanske spelade klimatförändringar då en roll. Dingon har på det australiska fastlandet konkurrerat ut två rovdjur bland pungdjuren, pungvargen och pungdjävulen. Pungvargen är nu utdöd. Pungdjävulen finns kvar på ön Tasmanien, där den emellertid hotas av en märklig smittsam cancerform som sprids genom bett. När europ»er kom till Australien accelererade utdöendet bland pungdjuren. Många pungdjur har utrotats eller nästan utrotats av i senare tid införda djur, till exempel räven och agapaddan.

Kloakdjurens överlevnad har kanske gynnats av att de nu levande kloakdjuren kombinerar sina ursprungliga drag med avancerade specialiseringar. De är bland annat de enda däggdjur som har som har ett elektriskt sinne och kan känna av elektriska fält. Läs om näbbdjurets elektriska sinne på en annan sida. De har också gjort sig av med tänderna och utvecklat en specialiserad nos (platt hos näbbdjuret, smal och lång hos myrpiggsvinen). De har därför kunnat anpassa sig till en specialiserad diet: myror och termiter för det kortnosade myrpiggsvinet i Australien, daggmaskar för de långnosade myrpiggsvinen på Nya Guinea samt sötvattenslevande ryggradslösa djur för näbbdjuret.

Kanske är det så att kloakdjuren överlevt på grund av att de förändrat sig, inte på grund av att de förblivit näst intill oförändrade. 2008, 2011, 2017.

Anders Lundquist

Till början på sidan
 

Cynodonten Bonacynodon schultzi
Underkäke av cynodonten Probainognathus jenseni

Om cynodonterna och däggdjurens ursprung

Man anser att däggdjuren härstammar från cynodonterna, en grupp therapsider. Överst ses en konstnärlig rekonstruktion av cynodonten Bonacynodon schultzi, nederst ses höger underkäkshalva av cynodonten Probainognathus jenseni. Båda levde under triasperioden (cirka 250-200 millioner år före nutid).
    Cynodonterna utvecklade successivt flera av de egenskaper som kännetecknar däggdjuren. De rörde sig med benen nedåtriktade under kroppen, precis som däggdjur, men till skillnad mot dagens reptiler. De hade en sekundär gom, en benplatta som avgränsar munhålan från näshålorna. Detta underlättar andningen under födointag. De utvecklade specialiserade däggdjursliknande tänder: framtänder, hörntänder samt kindtänder försedda med knölar. På den nedre bilden ovan syns en hörntand och sex knöliga kindtänder. Djuret var litet, notera skalstrecket som visar 5 mm.
    Hål i överkäksbenet i vissa fossil antyder att åtminstone några av cynodonterna hade morrhår. Man har därför förmodat att de kan ha varit pälsbeklädda. Man har till och med spekulerat att däggdjurens kroppsbehåring utvecklades ur morrhår, som bytte funktion från att vara sinnesorgan till att ge värmeisolering. Cynodonterna hade näsmusslor inuti nosen. Förekomsten av näsmusslor och eventuellt av päls tyder på att de var jämnvarma ("varmblodiga") precis som dagens däggdjur. Läs om näsmusslornas funktion på en annan sida.
    Hos cynodonterna påbörjades den märkliga utveckling som ledde till att de ben, som ingick i de tidigare käklederna, flyttade in i mellanörat. Där blev de hos däggdjuren två hörselben, hammaren och städet. Dessa hörselben kopplades ihop med det befintliga hörselbenet, columella. Det senare omvandlades till stigbygeln. Samtidigt utvecklades nya käkleder. Man har till och med hittat övergångsformer med två käkleder på varje sida av huvudet. Mycket tyder på att de två nya hörselbenen utvecklades flera gånger hos däggdjuren och deras släktingar. Bland de nu levande däggdjuren tros kloakdjuren och förfadern till pungdjuren och placentadäggdjuren (de äkta däggdjuren, moderkaksdjuren) utvecklat tre hörselben oberoende av varandra. Kloakdjuren har tre hörselben, men columella i stället för stigbygel. Läs mer om hörselbenen på en annan sida.
   Cynodonterna överlevde det massutdöende som inträffade i övergången mellan triasperioden (cirka 250-200 millioner år före nutid) och juraperioden (cirka 200-150 millioner år före nutid). Under den senare delen av trias eller under jura hittar man de första fossilen av däggdjur. De härstammade från en grupp cynodonter. Tidsangivelsen beror delvis på hur man definierar begreppet däggdjur.
    Images courtesy of A. G. Martinelli, M. B. Soares and C. Schwanke from "Two new cynodonts (Therapsida) from the middle-early late Triassic of Brazil and comments on South American probainognathians" (PLoS ONE 11[10]: e0162945) under this CC License. 2017.

Anders Lundquist

 
Till början på sidan

Till "Svar på frågor"


Zoofysiolog, skribent och webbansvarig:
Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus
Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund
E-post:
Senast uppdaterad: Se årtal efter varje svar.
Webbplatsen använder kakor. Surfar du vidare, godkänner du detta. Läs mer här.

Creative Commons License
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.