|
Videon visar hur vissa myrsamhällen kan klara av en översvämning. Tusentals myror länkar ihop sina ben och bildar en levande flotte som hålls flytande av vattnets ytspänning och av luftbubblor mellan myrorna. Videons myror uppges vara eldmyror. De finns i det tropiska Amerikas regnskogar och kan överleva översvämningar genom att blida levande flottar. Då ser de till att den äggläggande drottningen samt larverna och pupporna följer med på flotten utan att drunkna. Eldmyrorna kan till och med sprida sig till andra områden genom att resa med de levande flottarna. Flotten hålls ihop genom att myrorna tar tag i varandra med sina "trampdynor", pulvilli. Trampdynorna ger dem också fäste i underlaget, när de går. De orienterar sig vinkelrät mot varandra. I mellanrummen mellan myrorna uppstår då luftfickor som, tack vare vattnets ytspänning, inte fylls med vatten. Läs på en annan sida om hur de aggressiva och mycket giftiga eldmyrorna spridits i USA, där de ställer till med svåra problem. Läs också om hur flugor kan gå på taket på en annan sida. From YouTube, courtesy of antlabGT.
|
|
Kan myror simma och hur långt?
Vissa arter av myror kan faktiskt simma.
Alla myror flyter på vattnet, men många, troligen de flesta av dem, kan inte förflytta sig genom att simma. Detta gäller särskilt små arter som inte kan övervinna vattnets ytspänning. Ytspänningen orsakas av krafter mellan vattenmolekylerna i gränsskiktet mellan vatten och luft. Det är ytspänningen som håller ihop en vattendroppe. För mycket små insekter kan till och med en vattendroppe vara en dödsfälla. De fångas av ytspänningen och kan inte ta sig loss. Vissa myror kan dock överleva översvämningar genom att bilda levande flottar, läs bildtexten ovan.
Men man känner också till flera myrarter som kan simma. En sådan art är Camponotus americanus, som tillhör det även i Sverige förkommande hästmyresläktet. Denna myra använder det främsta benparet när den simmar. De två bakre benparen fungerar som roder. När frambenet rörs bakåt i vattnet är det utsträckt, så att en stor benyta pressas mot vattnet och driver myran framåt. När frambenet förs framåt i vattnet är det böjt så att den bakåtdrivande effekten blir så liten som möjligt. När det ena frambenet förs framåt, förs det andra bakåt. Likheten med det mänskliga simsättet crawl är uppenbar. En viktig skillnad är dock att myran inte kan lyfta benet över vattenytan, när det förs framåt. Så gör ju en mänsklig crawlare och undviker därmed att vattenmotståndet hindrar framfarten.
På Borneo simmar en annan hästmyreart omkring inuti kannorna hos en insektsätande kannväxt (Nepenthes bicalcarata) och fångar byte i form av insekter.
Kannväxterna bär i förlängningen av bladens mittnerv en bägarformad "kanna" fylld med vätska. Insekter lockas till kannan av en söt vätska som växten utsöndrar. Väl där halkar de ner i vätskan. När de försöker krypa tillbaka halkar de tillbaka på kannans hala insida och hindras dessutom av nedåtriktade borst. Kannvätskan innehåller matspjälkningsenzymer som bryter ner insekterna. Dessutom bryts insekterna ner av bakterier och genom att ätas av insektslarver, särskilt mygglarver. Dessa larver lever i kannan, utan att påverkas av dess enzymer, och utvecklas där så småningom till vuxna insekter. Kannväxten får ett tillskott av näringsämnena kväve och fosfor genom att ta upp dem från kannvätskan.
Myrorna tar sig in i kannan genom att bita ett hål i den. De kan vandra på den hala innerväggen utan att halka och de fångar där byten. Men de dyker också ner i kannvätskan där de simmar omkring både i vattenytan och under den. Nere i vätskan fångar de både insekter som halkat ner och, om sådana saknas, mygglarver. Dessa myrors simsätt skiljer sig i flera avseenden från den ovan nämnda Camponotus americanus.
Myrarten Polyrhachis sokolova kan också simma. Den lever i mangroveträsk i Australien. Dess bon hamnar ofta under vatten i upp till 3,5 timmar, när tidvattnet är högt. När detta händer kollapsar boets ingångar så att vattnet inte tränger in i boet. Vid högt vattenstånd kan myrorna återvända till boet genom att simma eller genom att "gå" på vattnet. I det senare fallet hålls de uppe av vattnets ytspänning. Detta beteende återfinns ju även hos de insekter som kallas skräddare och som är vanliga på svenska sötvatten. Myrorna kan dessutom överleva flera timmar under vatten.
Jag hittar inga uppgifter om hur långt myror kan simma, men det rör sig troligen inte om längre sträckor. Det finns inga myror som skulle kunna ta simborgarmärket. 2013.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
En flytande anka har större delen av kroppen ovanför vattenytan, medan en flytande människa har större delen av kroppen under vattenytan, se huvudtexten nedan. Det beror på att ankan har mycket lägre densitet än människan. Orsakerna till ankans låga densitet är att den innehåller mycket mer luft och mycket mindre benvävnad per kilogram kroppsvikt. Ankans andningsapparat är försedd med luftsäckar och innehåller därför en mycket stor luftvolym. Skelettbenen är lätta med stora inre hålrum, en del av dem innehållande förgreningar av luftsäckarna. Fjäderdräkten innehåller dessutom mycket luft. Läs om hur simfåglars fjäderdräkt hålls vattentät nedan på denna sida och om hur fåglar andas på en annan sida. Courtesy of the Virtual Fiekd Guide, from Encyclopedia of Life under this CC License. |
|
Upptäckte för många år sedan att jag kan flyta hur som helst, på rygg, på mage, sittande och lodrätt utan att röra armar eller ben. Jag flyter lika bra i sötvatten och i saltvatten. Skulle vara väldigt intressant att veta hur detta kommer sig.
Jag kan inte svara på vad som gäller just dig, men jag kan ge allmänna synpunkter. Det hela handlar om densitet, ett mått på kroppars, vätskor och gasers täthet. Densiteten är vikten dividerat med volymen och kan anges med enheten kilogram/liter. Sötvatten har densiteten ca 1,0; havsvatten i världshaven ca 1,02-1,03. Vatten vid Sveriges kuster ligger mellan dessa värden, eftersom det är mer eller mindre bräckt.
Flytförmågan beror på kroppens totala densitet. Om kroppen har högre densitet än omgivande vatten, sjunker den. Om kroppen har lägre densitet än omgivande vatten, flyter den.
Nästan alla av kroppens vävnader har en densitet som är högre än vatten, även saltvatten. Viktigast är emellertid de vävnader som utgör största delen av kroppsvikten. De är benvävnad, skelettmuskel och fettvävnad. Dessutom påverkas kroppens densitet av mängden luft i lungorna. För massivt ben anges en densitet på ca 1,9, svampartat ben ca 1,2 och skelettmuskel ca 1,1. För fettvävnad anges en densitet på ca 0,9. Men viktigast av allt är att lungluften bara har en densitet på 0,001.
Det är alltså framför allt mängden luft i lungorna som avgör om man flyter eller inte. De flesta kan hållla sig flytande i lugnt vatten medan de andas, men kan tendera att sjunka vid utandning. Vid drunkningstillbud kan vatten komma in i lungorna och då sjunker man.
Som framgår av densitetsvärdena ovan har personer med stor andel muskler i kroppen och, framför allt, kraftig, benstomme svårare att hålla sig flytande. Å andra sidan har personer med mycket kroppsfett och, framför allt, stora lungor i förhållande till sin kroppsvikt lättare att hålla sig flytande. 2020.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Simmande delfin. De bågformade hopp, som delfiner gör när de simmar snabbt, tros vara energibesparande, eftersom luften ger ett mindre motstånd än vattnet. Kroppens form och hudytans struktur ger också energibesparingar, se svaret nedan. Courtesy of Netspy from Encyclopedia of Life under this CC License. |
|
Varför är delfiner så släta? Varför är de strömlinjeformade?
Djur som rör sig i vatten möter ett större motstånd än de som rör sig i luft. En liter vatten väger mycket mer än en liter luft, det vill säga vattnet har högre densitet. Vatten är dessutom mer "trögflytande" än luft. Djur som rör sig snabbt i vatten måste därför vara strömlinjeformade. Är man strömlinjeformad, rör sig vattnet i räta linjer längs med kroppen när man simmar och det bildas mycket få vattenvirvlar. Ju färre
vattenvirvlar som uppkommer, ju lättare är det att ta sig fram. Delfinerna har (liksom de flesta fiskar) en spolformig kropp som gör dem strömlinjeformade. Hudens yta hos delfinerna är också utformad så att det bildas så få virvlar som möjligt runt djuret när det
simmar.
Vi människor simmar ju delvis nedsänkta i vattnet med åtminstone huvudet över ytan. Simmar man på det viset blir det alltid mycket virvlar, något som man kan se i kölvattnet efter en simmande människa. Dessutom är vi människor inte strömlinjeformade och våra armar och ben är inte anpassade till simning. Människor simmar därför mycket långsammare än delfiner. 1999, 2013.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Vi är några som undrar om alla djur kan simma eller om det faktiskt är så att några inte klarar det. Vet du?
Ni avser förmodligen däggdjur. Svaret är att man inte vet för det finns massor av däggdjur som man inte sett simma eller testat om de kan simma. Sannolikt kan nästan alla däggdjur simma spontant, utan att behöva lära sig det. Till undantagen hör människor och människoapor. Men människor, schimpanser och orangutanger kan lära sig simma. Hur det är med gorillor vet man inte. Läs mer i artikeln "Kan alla däggdjur simma?" med videor av simmande djur. 2014, 2017.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Träskkaninen (Sylvilagus palustris) är en god simmare, som lever på vattenväxter och bygger sitt bo vid strandkanten. Det engelska namnet "marsh hare" bör inte förväxlas med "the March hare", en figur i "Alice i Underlandet". Figuren är hämtad från uttrycket "mad as a March hare", det vill säga galen som en hare under parningstiden eller "spritt språngande galen". Courtesy of Tom Friedel from Encyclopedia of Life under this CC License. |
|
Kan kaniner simma?
Våra vanliga europeiska kaniner kan simma, men jag skulle inte tro att de gör det särskilt ofta. De simmar, precis som de flesta landdäggdjur, så kallat "hundsim".
Annorlunda är det med två arter av nordamerikanska bomullssvanskaniner, Sylvilagus palustris och Sylvilagus aquaticus. De är duktiga simmare och kan vid fara gömma sig i vattnet med bara nos och ögon ovanför vattenytan. 2004, 2014.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Har en fråga om de nyliga översvämningarna i södra Sverige. Vart tar alla djur, som ormar, myror och råttor, vägen när stora områden översvämmas? Flyr de skogen för att sedan återvända? Sker det ökning av exempelvis råttor i utkanten av översvämningsområden. Om djuren drunknar, borde det vara tomt på smådjur en lång tid efter en översvämning, eller?
Ryggradsdjur som ormar, groddjur och smågnagare hinner nog ofta fly till högre liggande oöversvämmade områden och sprida ut sig där. Flera av dessa djur, till exempel grodor och snokar, kan dessutom simma. Fåglar och vuxna insekter kan naturligtvis flyga sin väg.
Mera problematiskt är det för små ryggradslösa djur som lever på eller i marken. Undersökningar har visat att dessa djur uppvisar både ett minskat artantal och ett minskat individantal efter översvämningar. Men det finns också försvarsmekanismer som gör att många av dem kan överleva. Texten fortsätter under bilden.
 |
Översvämmad skog. Hur klarar sig de små djur som inte kan flyga och som lever på och i marken? Courtesy of U.S. Fish and Wildlife Service Southeast Region under this CC License. |
|
Om vegetationen sticker upp ovanför vattenytan kan många ryggradslösa djur, till exempel vissa snäckor, krypa upp på den. Andra snäckor och vissa daggmaskar, kryper djupare ner i jorden där det finns luftfickor.
När det gäller myror flyter de på vattnet och en del arter kan till och med simma. Läs om hur vissa myrors bon kan klara översvämning och om simmande myror ovan på denna sida. Jag har inte sett några uppgifter om bon av svenska myror, men jag har svårt att tro att de skulle klara en översvämning.
Många marklevande djur kan överleva mycket länge under vattnet genom att andas via huden. Vissa daggmaskarter kan klara sig i flera veckor, andra i flera månader. Daggmaskar andas normalt genom huden och fortsätter att göra detta i vattnet. Deras långsträckta form, med stor kroppsyta i förhållande till volymen, är då en stor fördel. En annan fördel är att de har hemoglobin i blodet som gynnar upptag av syre genom kroppsytan och transport av syre inuti kroppen. Mera förvånande är att många insektslarver kan överleva länge med hjälp av hudandning. De andas normalt med hjälp av sina luftfyllda trakéer, men stänger kanske trakésystemets öppningar på kroppsytan, när de befinner sig under vatten. Det har också föreslagits att vissa marklevande djur går in i en slags dvala, då de kraftigt sänker kroppens syreförbrukning och andas anaerobt utan att förbruka syre.
Förutom djuren som nämns ovan har man visat att gråsuggor, dubbelfotingar och enkelfotingar ("tusenfotingar") samt spindlar kan överleva ett dygn eller mera under vatten.
Efter en översvämning kan naturligtvis ett område återkoloniseras av individer som flytt och av arter som dött ut. Jag vet inte om råttor ansamlas nära översvämmade områden, men det är naturligtvis tänkbart om ett råttrikt område har översvämmats. 2013.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Undrar om vinbergssnäckan kan simma? I vilka stadier?
Snäckor som lever i sötvatten kryper på underlaget som vuxna. De simmar inte. Det samma gäller nästan alla marina snäckor. Vinbergssnäckan är en landlevande snäcka uppbyggd på ungefär samma sätt som de flesta vattenlevande snäckor. Den kan med största sannolikhet inte simma som vuxen. Den är en lungsnäcka. Lungsnäckor har inga vattenlevande larvstadier. I stället genomgår den larvstadierna inuti ägget. De kläcks ur ägget som små snäckor, miniatyrer av de vuxna snäckorna. De flesta marina snäckor har däremot frisimmande planktoniska larvstadier.
Emellertid finns det vuxna snäckor som kan simma. Nakensnäckorna är marina snäckor, som saknar skal som vuxna. De kryper normalt på underlaget, antingen med hjälp av flimmerhår (cilier) på krypsulan eller med hjälp av vågor av sammandragningar i krypsulans muskulatur. Men en del nakensnäckor kan också simma, till exempel när de flyr från predatorer som hotar dem. De simmar med hjälp av muskler. Ett fåtal icke bottenlevande arter rör sig uteslutande genom att simma. Läs om nakensnäckor och om snäckors fortplantning och om hur snäckor kryper på andra sidor. 2014.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
En storskarv (Phalacrocorax carbo) torkar sina vingar efter dyken. De yttre delarna av skarvarnas fjäderdräkt blir nämligen våta när de dyker. Det finns emellertid flera andra möjliga förklaringar till att de sträcker ut vingarna. En möjlighet är att de värmer upp kroppen efter att ha kylts under dyken. Den svarta färgen underlättar då absorption av synligt ljus från solen. Eventuellt kan beteendet ha båda dessa funktioner. Courtesy of Walter Baxter from the Geograph project under this CC License. |
|
Har sjöfåglar (änder, gäss, svanar) någon speciell fysiologisk egenskap som gör att de flyter eller flyter de flesta fåglar?
Ett djurs flytförmåga beror på hela djurets densitet ("täthet"). Om djuret har lägre densitet än vattnets flyter det på ytan, om det har högre sjunker det. Sjöfåglar har lägre densitet än vattnet av flera skäl.
Sjöfåglarna behåller luft i fjäderdräkten när de är i vatten. Dessutom absorberar fjädrarna relativt lite vatten. De flesta sjöfåglar smörjer med hjälp av näbben in fjäderdräkten med sekret från den så kallade gumpkörteln (uropygialkörteln). Detta sekret innehåller fettämnen, framför allt vaxer, som är vattenfrånstötande. Sekretet fungerar också som smörjmedel som håller fjäderdräkten i ordning så att fjädrarna inte glider i sär. Dessa egenskaper hos sekretet gör att fjäderdräkten inte väts. Därav uttrycket "det rinner av honom som vatten från en gås"! Fjäderdräktens genomtränglighet för vatten vid dyk påverkas emellertid också i hög grad av avståndet mellan strålarna i fjädrarna. Nyare studier tyder faktiskt på att denna faktor är viktigare än gumpkörtelsekretet för att hindra vatten från att tränga in i fjäderdräkten. Dykande fåglar tenderar att ha ett litet avstånd mellan strålarna, vilket gör fjäderdräkten mindre genomtränglig för vatten vid dyk, men märkligt nog mera vätbar på ytan när fågeln är på land. Läs om hur en fjäder är uppbyggd på en annan sida.
Fåglarna har dessutom en mycket speciell andningsapparat med en stor volym luft i de så kallade luftsäckarna. Läs mer om fåglarnas lungor på en annan sida. Slutligen har fåglarna ett mycket lätt skelett med ihåliga ben, av vilka en del innehåller luftsäckar. Eftersom luft har mycket lägre densitet än vatten och benvävnad mycket högre, så leder detta till att hela sjöfågelns densitet blir betydligt lägre än vattnets. Sjöfåglar som simmar på vattenytan flyter därför, ofta med en mycket stor del av kroppen ovanför vattenytan. Detta leder emellertid till problem när fåglarna dyker neråt i vattnet. Problemet löses till en del genom att många fåglar andas ut innan de dyker och genom att en del luft pressas ut ur fjäderdräkten av vattentrycket.
Skarvar har en fjäderdräkt vars yttre delar tar upp vatten när de dyker. Därmed kan de lättare dyka neråt i vattnet, eftersom de har mindre innestängd luft i fjäderdräkten. De behåller dock ett luftskikt närmast kroppen Men de måste också torka fjädrarna efter dyk. Detta är en viktig orsak till att de ofta står med vingarna utbredda mellan dyken. 2011, 2012.
Anders Lundquist
Till början på sidan
|
En simmande havssköldpadda. Det går inte särskilt fort. Både framben och bakben är omvandlade till fenor, men sköldpaddan rör bara frambenen när den simmar. Djuret uppges vara en karettsköldpadda (Eretmochelys imbricata). From YouTube, courtesy of Paco Lopez-Mujica. |
|
Vi såg på ett barnprogram och där sa programledaren att en sköldpadda kan simma 150 mil om dagen. Vi undrar nu om det kan stämma.
Nej, det gör de inte. Det skulle innebära att de simmade med hastigheten 63 km/tim i 24 timmar i sträck.
Man har mätt havssköldpaddors simhastigheter med hjälp av GPS. De simmar fortast när de migrerar mellan de områden, där de skaffar sin föda. och de områden, där de fortplantar sig. Som du säkert vet, kryper honorna efter parningen upp på sandstränder och gräver ner sina ägg i sanden.
I en studie fann man att migrerande oäkta karettsköldpaddor (Caretta caretta) simmade med en medelhastighet på 1,5 km/tim och en maxhastighet av 3,7 km/tim. De migrerade i medeltal 680 km, som längst 1336 km. I en annan studie fann man att migrerande (äkta) karettsköldpaddor (Eretmochelys imbricata) simmade med en medelhastighet på 0,6-0,7 km/tim och en maxhastighet av 1,65 km/tim. Dessa sköldpaddor hade en betydligt kortare resväg, vanligen mindre än 7 km, som längst cirka 20 km.
Det märkligaste är således inte sköldpaddornas simhastighet, utan deras, för vissa arter, enormt långa flyttväg samt deras fantastiska orienteringsförmåga. Läs om havssköldpaddornas orienteringsförmåga och om havssköldpaddornas tårar på andra sidor. 2014.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Till "Svar på frågor"
|
